Fåglarna kvittrar i morgonsol..

... och jag känner lyckan i mitt bröst trots den tidiga timmen.

Att ställa om tiden på klockan går snabbt men att ställa om den i kroppen brukar ta några dagar. Frosten vilar i gräset på min morgonpromenad och jag vänder solen mot ansiktet i väntan på bussen som ska ta mig till jobbet. Ett arbete som jag fortfarande efter tre år fortfarande är roligt. Det är jag tacksam över, ofta.

Lika tacksam är jag över de fantastiska kollegor som kommit i min väg. Kloka personer med mycket kunskap, erfarenhet och öppenhet. Några jag kan lära mig av och där vi delar samma mål och ser samma möjligheter. I ett litet arbetslag är alla viktiga och hur vi fungerar tillsammans är så oerhört sårbart och nästan ännu viktigare.

Men det största är att mina kollegor är personer jag inte bara respekterar utan som jag tycker om och som jag vill ha i mitt liv även den dag när vi inte arbetar ihop längre. För en vecka sedan kom en av dem med en överraskning som gör att hon alltid kommer att vara en del av mitt hem. Hon har målat av mig från ett foto (och bilden gör inte tavlan rättvisa). En sådan gåva är ovärderlig för mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kan uttrycka min tacksamhet när hon överräcker den. Men tacksamheten är stor och den kommer att hamna på min planerade tavelvägg.

Trots att jag är trött när jag går hem från jobbet efter intensiva samtal och en tappad timme så tackar jag för att jag är just där jag är, får göra det jag gör tillsammans med de människor som arbetar just där. Det gör mig rik på riktigt. Fåglarna fortsätter att sjunga sin lovsång till våren på min promenad hem. Jag har allt jag någonsin önskat.