Det är min egen reflektion jag ser tydligast...

... när hon tar bilden på mig genom den smutsiga tågrutan. På bilden är det hennes och hunden Esthers reflektion man ser.

Ett avsked med en önskan om att ses snart igen. Att vinka av någon vid tåget med kärlek, vemod, och längtan till att åter mötas är så vackert på något vis. Samtidigt har jag nästan träningsvärk i magen av alla skratt, mina tankar virvlar lite friare efter intressanta diskussioner och jag är energifylld efter att ha tankat kraft med en av mina bästa vänner. Någon som jag inte mött om inte livet tagit mig ut på olika vägar, i Göteborg möttes våra livsresor när vi bodde grannar. En vänskap som föddes över en äppelpaj vid återlämnandet av en lånad nyckel.

Jag har alltid hävdat att man kan möta vänner överallt och mina bekantskapskrets är beviset på det. Numera bor min vän i Skåne och jag i Stockholm sedan 16 år tillbaka men vänskapen består och lever vidare även om vi inte ses så ofta som vi önskar. Nu har min vän återvänt till en av sina platser på jorden. Men hennes fina energi vilar fortfarande hos mig och i min lägenhet. När jag kom hem efter julhelgen hade hon dessutom skickat en av de finare gåvor jag fått, hemsydda hjärtan med lappar med saker hon uppskattar hos mig. Det är en så vacker gåva att jag inte finner ord, något ovärderligt, personligt och väldigt kärleksfullt i en unik form. Precis som vänskaper, oersättliga av någon annan eftersom varje vänskap har sin egna unika prägel.

Jag kliver på tåget..

.. och lämnar en del av mitt hjärta och en stor portion av min kärlek i Gällivare.

För det är så jag tänker mig, att hjärtat är oändligt och att det blir större av delad kärlek. En bit av det finns alltid hos de som inte delar min vardag men alltid finns nära i tanken. Jag tar med mig minnen av en fin jul, glada skratt och vackra skyar men lämnar mormor och morfar på den plats där jag såg livets ljus första gången. En plats där jag känner mig hemma även om jag är en främling för de som bor där.

Min syster och jag får sällskap en bit på färden men sen är det jag och katten Marilyn som ensamma stiger av tåget i Stockholm kl 6,30 söndag morgon. Då har vi varit på väg sedan tretiden dagen  dessförinnan. En resa mellan två världar jag gjort många gånger.

Söndagens regn färgar himlen grå men i skenet av tända ljus så fikar och samtalar jag med en vän i timtal i en vrå av Gamla stan. Vi pratar drömmar, erfarenheter, livet, svårigheter och lättsamheter. Mina vänner blir mina stöttepelare i vardagen när större delen av familjen bor på annan ort.

Livets resa fortsätter och jag vet att även de jag inte träffar dagligen omfamnar mig i sin kärlek året om under en rosaskimrande himmel. Det känns tryggt.

Morfar och mormor sida vid sida på sin stig i livet.
(Bilden är tagen av min lillebror)

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Morgondaggen vilar fortfarande..

.. i det mjuka gröna gräset under mina fötter trots att solen är sedan länge uppstigen.

Stranden väntar mig. Jag sticker nere mina fötter i den solvarma sanden, vandrar i vattenbrynet och låter Luleälven slå in sina vågor över mina ben. Vinden leker i lövkronorna och hallonen lyser röda i sluttningen ner mot stranden. Lejongapen lyser i gult och jag plockar dem till mormor.

De fyra elementen omfamnar mig just här och nu. Med alla mina sinnen försöker jag insupa stunden och spara den i ett rum för att plocka fram dagar när jag behöver det. Livsglädje och tacksamhet blandas med vemod över att snart lämna min strand, mitt sommarparadis och mina älskade morföräldrar. Jag vet att jag kommer tillbaka men avskedsdagar gör mig ofta melankolisk. Jag längtar ofta hit. Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden men vet att det är tidens förgänglighet som gör mig ödmjuk.

Denna plats symboliserar samtidigt det oföränderliga, det förutsägbara och det trygga. En av de platser som är hemma för mig. Ett av mina ankare. Seglatsen i livet fortsätter men inom mig bär jag alltid Luleälvens vågskvalp och känslan av sand mellan tårna. Jag säger adjö till stranden och vågorna i nuet och tänker att vi ses nästa sommar igen.

Att åka hem igen..

.. ger mig blandade känslor.

Det är alltid tråkigt att ta avsked av dom man tycker om och en plats som bor i ens hjärta som man inte kan besöka närhelst man vill eftersom avståndet är långt. Min Haglöfsryggsäck är fylld med norrländska läckerheter som jokkmokkskorv, hjortron, palt och torkad renfilé så jag tar med mig lite av Lappland hem och kärleken från mormor och morfar den följer mig ju vart jag än går. Likt min kärlek till dem och Gällivare är ständigt närvarande.

Snön yr även här idag (kortet togs igår) så vi har mest vistats inomhus och myst. Mycket julmust har konsumerats och mormors goda mat såklart. En skön lugn dag och mitt tåg går avgår på kvällen så jag får nästan hela dagen tillsammans med dem. Men jag behöver ju komma hem också. Inplanerade coachningar, saker som måste göras, skärmflygaren och mina vänner väntar i Stockholm tillsammans med mitt vardagsliv som jag verkligen trivs med (det är bara drömjobbet och pippihuset som fattas).

Den där ryggsäcken som jag nyss nämnde, gissa vem som packat den (apropå eget ansvar) ? Jo, morfar som är superbäst på att packa på så att allt går ner och inte bara åker runt i väskan (vilket nog mer är min specialitet). Nu ska jag passa på att njuta av de sista timmarna och gå ner och lösa korsord med mormor. Det är lycka för mig.