Morgondaggen vilar fortfarande..

.. i det mjuka gröna gräset under mina fötter trots att solen är sedan länge uppstigen.

Stranden väntar mig. Jag sticker nere mina fötter i den solvarma sanden, vandrar i vattenbrynet och låter Luleälven slå in sina vågor över mina ben. Vinden leker i lövkronorna och hallonen lyser röda i sluttningen ner mot stranden. Lejongapen lyser i gult och jag plockar dem till mormor.

De fyra elementen omfamnar mig just här och nu. Med alla mina sinnen försöker jag insupa stunden och spara den i ett rum för att plocka fram dagar när jag behöver det. Livsglädje och tacksamhet blandas med vemod över att snart lämna min strand, mitt sommarparadis och mina älskade morföräldrar. Jag vet att jag kommer tillbaka men avskedsdagar gör mig ofta melankolisk. Jag längtar ofta hit. Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden men vet att det är tidens förgänglighet som gör mig ödmjuk.

Denna plats symboliserar samtidigt det oföränderliga, det förutsägbara och det trygga. En av de platser som är hemma för mig. Ett av mina ankare. Seglatsen i livet fortsätter men inom mig bär jag alltid Luleälvens vågskvalp och känslan av sand mellan tårna. Jag säger adjö till stranden och vågorna i nuet och tänker att vi ses nästa sommar igen.