Jag vandrar höst..

... och njuter sommarvarma vindar blandade med höstens dofter.

September. Denna älskade månad med sina kontraster och sin sinnlighet. Där löv faller från träd ännu beklädda och där vi förundras över att värmen stannar. Själv är jag beredd på krispigare dagar med sjalar att svepas in i och odruckna koppar varm choklad som väntar. Regn kanske faller men då fäller jag upp mitt solrosparaply och vandrar ut i mina höstkängor och njuter det som är.

Kan man bli för gammal för att älska enhörningar frågar expediten mig när jag tvekar på att handla cupcakesformar där det medföljer färgglada dekorationspinnar med regnbågar, enhörningar samt texten att jag tror på enhörningar. Antagligen inte, jag tänker inte bli det, jag tänker fortsätta ta hoppsasteg och ha såpbubblor i handväskan bara för att jag vill.  Lekfullhet, kreativitet och att våga njuta dagens mirakler om så bara genom att skapa dem själv är sådant som skapar energi i mig.

Ska vi leka var den klassiska frågan när man var barn, jag minns inte i vilken ålder man slutade fråga det och bytte ut det mot något mognare men jag tänker att kanske är det dags att återerövra den frågan. För det är nog det jag gör med mina vänner, leker i tanken eller på annat vis. Att fråga om man ska leka inbjuder till äventyr, upptäcktsfärder, kärlekar, ordlekar, danslekar och att den man frågar får något lekfullt och busigt i blicken.

Det finns nog dem som skulle kalla mig naiv och omogen, jag ser det precis tvärtom.. att behålla lekfullhet är ett tecken på mognad och att våga älska, dansa, utforska och utmana sig själv även om man inte vet vart det kommer att leda är inte naivitet.. det är mod.

Embrace life...

... omfamna livet.

Det är de ord som kommer till mig när jag ser den här bilden som min vän tagit. Ibland måste man våga sträcka ut armarna och bara ge sig hän livet och omfamna det som är. Välja att omfamna sig själv och sina drömmar.

När jag började blogga för massa år sedan trodde jag inte att bloggandet skulle leda till vänskap men jag har lärt känna flera nya vänner men även många av mina vänner och familj har lärt känna mig på ett annat plan säger det. En av dem jag lärde känna var Chissra som jag numera inte omnämner som en bloggvän utan enbart en vän. Hon skriver en klok kommentar som svar på mitt inlägg om att resa på egen hand;

Jag tänker inte att det behövs rädsla för mod. Mod för mig är att följa sitt hjärta och ge sig ut och ge sig hän. Jag tycker att du är fantastisk som reser ensam. Det krävs mod. Alltså styrkan att följa sitt hjärta. Så fint du skriver om att se världen som en vänlig plats. Du har en gåva. Gåvan att se det vackra och lita på det goda. Så för mig är du min modiga magiska äventyrliga vän. 

Du har rätt Chissra, om det är mod så bär jag det. För jag vill leva livet fullt ut och jag fattar ibland beslut som andra ser som annorlunda för att följa mitt hjärta. Jag vill känna att jag levde mitt liv utifrån min längtan och med de jag ville leva det med. Det både inspirerar och provocerar andra människor ibland men oavsett så handlar det inte om något av det utan det handlar om mina val utifrån mitt hjärta. Att leva mitt liv, att omfamna det och att skapa det jag kan utifrån mina förutsättningar. Ibland krävs det mod för att leva vidare och mod för att leva som man vill eller fatta beslut man känner att man behöver fatta även om man vet att de kommer att ifrågasättas.

Inför havet, stranden, solen och berget omfamnade jag stunden och livet men jag fann även dörrar i mig som behövde dammas av och varsamt öppnas. Bakom dem fanns slumrande drömmar och nya upplevelser, lärdomar och insikter. Nu är det upp till mig vad jag gör med dem ♥.

Jag har sett att du fotar ofta hjärtan..

..säger morfar och visar mig en pöl med hjärtform men som inte går att fånga med kameran på ett rättvisande sätt. Vänta till en dag det regnat mer, då blir den tydligare säger morfar och vi vandrar vidare.

Men den som söker finner och strax därefter finner jag blomsterhjärtat som fångar min blick. Det gäller ju att hålla ögonen öppna för det du söker och veta att det inte alltid kommer i den form du kanske väntat dig. Som en av gästerna på bröllopet som berättar att hon inte insåg att det var kärleken hon funnit förrän månader av dejtande eller vännen som blir uppringd av en arbetsgivare på ett företag där hon inte ansökt om jobb och som vill träffa henne. Min vän som gifte sig i helgen som fann kärleken när hon minst anade på ett bröllop efter att ha sagt att nu skulle hon vara singel länge. I livets lotteri finner man i vissa fall när man minst letar och ibland när man letat länge.

Ibland kommer det du letar efter till dig på ett annat sätt än det du tror och då gäller det att vara öppen så att du kan ta emot det du vävde i dina drömmars väv. När jag skrev inlägget om drömväven så kom frågan i en kommentar: Finns det tips om hur man VÅGAR börja väva? Jag antar att det handlar om vad gör man när man inte ens vågar börja drömma.

Som coach hade jag så klart valt att fråga: Vad hindrar dig? Vad krävs för att du ska våga drömma? Om du inte var rädd för att drömma, vad skulle du drömma om då?Vad kan vara ett första steg för att våga drömma om så bara i det lilla?  Börja i frågorna och finn dina svar som ett första steg på en drömväg blir mitt råd.

Jag tror många som inte vågar drömma tror att det är ett sätt att skydda sig mot besvikelser men jag tror att risken finns att man blir besviken över att man inte ens vågade önska sig något av livet. För mina önskningar och min längtan vill jag leder mig i riktningar jag vill gå och inte att jag bromsas på min stig av en rädsla som håller mig i armen. Om man inte vågar men gärna vill finns kloka medmänniskor, vänner eller kanske en coach eller psykolog som kan stötta dig på vägen men stegen måste du själv ta.

När jag gjort stora och små utmaningar i livet har jag ofta tänkt att jag ångrar mig mer om jag inte försöker än om jag "misslyckas" eller det inte blir som jag tänkt. Det blir värre för mig, att ångra att jag inte vågade sånt jag ville, att jag inte tog steg jag visste var i rätt riktning även om de kanske ledde mig vilse en stund men på så vis fann jag kanske en ny väg. Så jag har suttit med andan i halsen när jag tagit första steget på en lång resa, sagt upp mig från en fast tjänst eller vågat tro på kärlek som kanske blev och kanske inte.

Sök och du finner! Idag fann jag naturens säregna skönhet som bländade mig med kärlek.

Gråa stråk och mjuka droppar..

.. bäddar in dagen.

 Av solen syns inte en glimt. Men den finns bakom molnens täcke och i droppars regnbågar finns så mycket skönhet även om det gråa tynger trädens toppar.

En söndag i November kantad av nyckelpigors spår så fattar jag viktiga beslut. Ibland vet man vad man måste göra även om man inte är säker på vart det kommer att leda. Jag plockar fram lite mod som jag behöver, påminner mig om mina egna sanningar och kliver in på en stig som jag inte vet vart den ska leda.

Det vet man väl egentligen aldrig även när man trampar på vardagsstigarna men när man går in det okändas skog så behöver man en lykta att lysa upp vägen med och ryggsäcken packad med förnödenheter och vänners värme.

Möjligt och omöjligt....

.. enligt vem är något omöjligt brukar jag tänka när jag hör det i vissa sammanhang.

Är det ett sätt att inte ens pröva stigar som kanske leder oss in på nya äventyr eller våga göra saker som utvecklar oss? Eller åtminstone bromsa oss? För det finns många saker som bedömts som omöjliga i en annan tid. Exempel på saker som nog framstått som omöjliga är att...
... bröderna Wright (som konstruerade det motordrivna flygplanet) var utskrattade för att de inte gav upp sin idé om att kunna flyga. Det var nämligen vetenskapligt bevisat att det inte gick.
... en svart man uppvuxen under fattiga förhållanden som var på glid under ungdomen en dag skulle väljas till Amerikas president.
... som att du ____________.

För åtminstone har jag under livets färd bevisat för mig själv att små och stora saker jag trott varit omöjliga eller ouppnåeliga numera är en del av mina erfarenheter. Jag är övertygad om att om jag inte benämnt dem som det så hade det varit lättare att våga tro att det gick. En gång i tiden hade jag inte den ödmjukhet jag har idag då jag tror att det finns så mycket mer som är möjligt än det vi tror. Tänk efter själva, finns det inte saker ni prövat, åstadkommit, klarat av eller upptäckt som ni trodde var omöjliga.

Tänk om vi valde att tänka, det kanske kan gå istället för att det går aldrig. Mina ord väljer jag numera med omsorg och mycket noggrannare än för tio år sedan. För jag tror att det finns så många möjliga stigar i mitt liv om jag bara vågar välja dem när de dyker upp. Instämmer till fullo av det klassiska citatet från Henry Ford:

Vare sig du tror att du kan eller inte kan så har du rätt.

Ett år har gått...

.. sedan förra nyåret då jag som en del av en gyllene trio av väninnor firade in det nya året med champagne, god mat och många skratt. Samma vänner som firade in millennieskiftet 10 år tidigare och som känner mig mer än väl och vi har varit delaktiga under livets uppgångar och nedgångar. Har inte haft så kul nyår på tio år sammanfattade en av oss den kvällen.

Dagen efter när vi vaknade så slöt jag och min bästa vän en pakt efter ett viktigt samtal om livet. Vi skakade till och med hand på beslutet som löd: Dags att sluta fegspela. Ett mycket viktigt beslut som har präglat mitt år och som vi ibland påmint varandra om under året som gått. Det har stundtals varit motigt men det har burit frukt för oss båda.

När jag återvände till min mammas hus på nyårsdagen så var det med detta viktiga löfte inom mig och en bra känsla inför nya året. I hemmet i Leksand fanns även en vän till familjen som brukar fira nyår hemma hos oss. Hon har tagit med sig en finsk nyårstradition in i huset nämligen att spå i tenn på nyårsdagen. Jag brukar inte vara i Dalarna på nyår så jag har aldrig gjort det men tänkte varför inte?! Man smälter tennet och sen släpper man ner det i kallt vatten och försöker utröna vad det föreställer för att på så vis ta reda på något om det nya året.

När jag plockar ut min figur från vattnet (som ni ser bild på nedan) så utbrister jag med en suck: Broken heart.. that's nothing new, I knew that! Det syns kanske inte på bilden men hjärtat är inte slutet utan lite trasigt. Jag var nyseparerad efter en tuff höst så det var min omedelbara tolkning. Min kloka lillasyster kikar då över min axel och replikerar.. or a heart recovering. Att konversationen skedde på engelska beror på att min systers skotska pojkvän var hos oss.

Nu när jag blickar tillbaka på 2010 kan jag se att jag nog arbetat aktivt på att sluta fegspela och hjärtat har fått läka. Läkningsreceptet har varit att låta tiden gå, reflektera över vad som varit bra (och mindre bra) och vad jag själv behöver arbeta på. Insikter i stort och litet format och vissa mindre roliga har kommit under året. Jag har tydliggjort för mig själv vad jag söker men också vad jag själv behöver förändra hos mig själv.

Men kombinationen av mod och att låta hjärtat hämta kraft har faktiskt lett till att jag nu är förälskad och den här gången tänker jag bara njuta av den känslan oavsett om den varar i 2 veckor eller ett halvår eller längre än så. Ibland har jag alltför lätt att tänka.. vad händer sen? Tänk om jag sårar eller blir sårad? Men jag tänker jag bara vara här och nu i just det här fallet. Om framtiden vet jag inget men den här tiden kommer inte tillbaka så det är bara att leva efter tanken att vår bästa tid är nu och kasta sig ut. Tennhjärtat behåller jag och vårdar ömt, för det är en symbol med fler facetter än jag kan förklara.

Gott nytt år till er alla! Hoppas 2010 varit gott i det stora hela (ingenting är antingen eller) och att 2011 bär på allt det ni önskat. Önskar er champagne, kärlek och fina stunder med de ni tycker om. Det är receptet på lycka i ett format men ni får hitta er alldeles egen.

Inom oss bor så mycket mer än vi tror...

Inom mig så har saker hänt, tankar faller på plats och processer pågår. Det är inte alltid jag vet var de ska leda men jag har tillit till livet. Ibland vill jag bromsa mig själv men i mitt fall handlar det ibland om rädsla vad som kommer att blomma ut om jag bara ger efter. Ibland kan min egen storhet skrämma mig mer än min egen litenhet.


När jag ser mig omkring och betraktar de människor jag mött under veckan så ser jag så mycket klokskap, mod och skönhet på flera plan.

Emmas livskraft drabbar mig på nationaldagen där vi sitter i solens sken och jag är tacksam för jordänglar och bloggmöten. Dagen efter så får jag i mötet med Chissra bevis på att slumpen är ingen tillfällighet.

Jag möter en vän som jag inte mött på ett år för hon flyttade till Kanada för kärleks skull och vi pratar om året som gått och hennes äventyr i ett annat land. Jag möter en vän som står i valet mellan två jobb och andra vänner som tänker hitta nya vägar.

Gårdagen inleder jag med promenad i störtregn men trots ett droppande paraply och lakritspiratfötter tack vare blöta svarta skor så inleder jag dagen med ett leende efter ett sammanträffande och en handling som går under beteckningen "m som i mod".

Regnet avtar under dagen och jag får en mysig kväll med livskloka Gisan i storstadens famn. Hon ger mig berättelser från livet och ett vackert turkost halsband som hittar hem i min halsgrop.

Alla veckans möten ger mig bekräftelse på att om vi litar på processen vågar kasta oss ut så slår vi tillslut ut i full blom precis som vallmon som gömmer sin prakt innanför ett skyddande skal.

Idag var jag MODIG.

Det är jag stolt över.

Idag klev jag verkligen utanför min komfort-zon och gjorde nåt nytt. Då växer man som människa. Så idag har jag växt lite.. men inte på längden utan där är jag fortfarande bara 3 äpplen hög. Förra gången jag verkligen utmanade mig själv var när jag lärde mig snorkla på Hawaii men så blev vinsten också en ny passion och mötet med delfinerna.

För att komma dit man vill i livet så måste man ibland utmana rädslor och obehag, det kommer jag att sova gott på. Inte vaggad till sömns av vågors lek som på Hawaii men vaggad till sömns efter ett mycket gott dagsverke. Mod tar nämligen på krafterna.

The best way to get nowhere...

... is to follow the crowd.

Hörde citatet idag och det gick rakt in. Jag tror verkligen på att man ska våga gå sin egen väg. Följer man bara massan så kommer man ingenstans utan ibland måste man våga fatta beslut som känns obekväma. Om man vill komma någonstans måste man ibland pausa och låta massan vandra vidare. Ställa sig frågan var är de på väg och är det verkligen dit jag vill gå?

Jag tror på att ha avstämningar med sig själv med jämna mellanrum för att stämma av om man verkligen gör det man vill. Drömmar förändras, erfarenheter läggs till och man får göra nya val eller välja om. Men jag vill inte komma ingenstans utan jag vill gå exakt dit där jag är ämnad att vara.

Alla resor börjar med ett enda steg och sen ett steg till, svårare än så är det egentligen inte att gå sin egen väg men det svåraste är att våga ta det första steget eller att inte vända tilbaka men i mitt liv har det alltid varit värt det. Men då krävs det att man lyssnar inåt och tar sig den tiden. För mig har det blivit en del av livet, ibland är jag mer eller mindre bra på det men det är alltid mitt mål. Att lyssna på mig själv och gå dit hjärtat leder mig.

För kärleks skull..

.. så har min vän sagt upp sig från sin fasta tjänst, sålt sin fina lägenhet på Söder och flyttar om några månader till sin svenska pojkvän i Kanada.

Det är en av de saker vi skålar för i champagne som vi spontant beställt in. Vi fyra goa vänner skålar även för våra drömmar, motgångar och styrkor. För kärleks skull är min vän modig, jag är ibland feg när det gäller kärlek men det är en helt annan historia. Vi gläds tillsammans åt hennes äventyr och fyller i en "mina vänner bok" som hon kan ta med till andra sidan stora havet.

Gårdagen rymmer även sommarpratarlycka då sommarpratarna släpps för i år och Sofia Jannok som jag tycker så mycket om och faktiskt även har önskat är en av dem. En samisk entreprenör ute på en spännande livsresa.

Tillbaka till kärleken, jag tycker att vi ska göra som min vän och till och med GB-gubben gör: Låt oss bli förälskade. Förälskade i sommar, din partner, en ny vän, vackra blommor och goda glassar.

Lets fall in love!

Jag gråter..

.. av glädje när jag ser svenska hjältar 2008 på TV3.

Jag glädjs över vanliga men ändå ovanliga människors mod, driftighet, drivkrafter, passion, generositet, kämparglöd och moral. Det är skönt när medierna uppmärksammar det goda och människor med civilkurage och stora hjärtan. Det inspirerar mig. För det glöms så ofta bort. Sen måste man ju inte göra den typen av handlingar för att vara en hjälte.

För änglarna finns ibland oss tror jag. De som räcker ut en hand när man som bäst behöver den eller ger en den där knuffen eller modet som man behöver för att våga gå framåt. De som med vänliga, modiga, svåra eller annorlunda handlingar gör den här världen till en bättre plats att leva på för sig själv och andra. För man måste ju även vara snäll, ärlig och modig för sin egen skull ibland. Vissa änglar sprider glädje genom sina kreativa alster, andra genom sin musik, vackra ord eller bara genom de änglar de är i sin person. Idag har mina änglar i bloggvärlden gett mig flera utmärkelser, om ni visste vad det värmer denna kalla Decemberdag. Jag kommer att skicka utmärkelserna vidare till andra änglar inom de närmsta dagarna.

Änglar är inte perfekta men högst mänskliga tror jag. Därför behöver även änglarna en mössa i vintertid eller när det regnar hårt. För ingen klarar av att vara varm i alla lägen. Inte ens änglarna.