Likt buddhas halsband

.. med sina 108 pärlor så följer det ena på det andra. 108 ska vara ett mycket lyckobringande tal och mitt halsband gör mig lycklig av flera orsaker.

Först och främst att det är en gåva från min tyska vän Katrin som köpt det till mig på en liten amulettmarknad i Bangkok (som jag och en vän senare letade reda på för att inhandla egna amuletter, men ett liknande halsband fann jag inte). På varje pärla är ett tecken inbränt så det känns extra kraftfullt. Min vän Katrin och hennes dåvarande pojkvän lärde jag känna i Laos då vi hyrde bungalows brevid varandra på Don Det.

Vi möttes senare upp i Bangkok och firade därefter en alldeles annorlunda jul i Kanchanaburi i Thailand. Den gången fick jag hennes pyttelilla lycko-Ganesha i julklapp som jag har burit med mig sen dess. Hon hade själv köpt den flera år tidigare och haft den med på massor av resor som en lyckobringare. Det är bland de finaste julklappar jag fått, i pengar inte värd så mycket men i hjärtat värt allt. Hon fick min kortlek med de gamla Nordiska gudarna på (med förklaring på svenska) och kunde knappt ta emot den. Dagen hade vi tillbringat badandes i flera vattenfall i olika nivåer. En annorlunda jul för en julälskare som alltid drömmer om de gnistrande jularna i Gällivare.

Flera år senare hälsade jag på Katrin i Leipzig och fick detta vackra halsband som hon köpt med mig i åtanke. Ibland bär jag det som halsband men på senare tid har jag börjat använda det när jag affirmerar. Att ibland affirmera samma sak 108 gånger i rad ger garanterat en effekt och får mig att känna mig rofylld och upplyft.

På Buddhas necklace sitter en 109:e pärla så att man vet när det är dags att ta paus i mediterandet (och i mitt fall affirmerandet). Till er som känner att ni behöver en liten paus i stillhet så rekommenderar jag ett besök hos m/s vågspel. Det här är faktiskt den blogg jag följt längst och nu när underbara Skeppsfrun börjat blogga igen så kan jag inte mer än rekommendera er att besöka denna underbara blogg.

Ta vara på de möten ni har längs livets stig, man vet aldrig vart de leder. Ni är alla pärlor i mitt blogghalsband och högst uppskattade för det som gör just er unika.

Reseminne (Don Det, Laos, 2002)

De varma vindarna smeker min hud. Hängmattan gungar stilla och jag blickar ut över Mekongflodens orangea vatten som färgats av jordbädden den vilar i. En liten grön ö sticker upp mitt i floden och efter att ha tillbringat minst en stund varje dag i min hängmatta så känner jag igen varje träd. De vajar vilsamt i vinden och jag vaggar vilsamt i hängmattan och tar ytterligare en klunk ur flaskan med läsk. Den kostar lika mycket som jag betalar per natt för min bungalow, det vill säga 1 dollar.

En fjäril i storlek med en sparv svävar förbi och jag följer den med blicken och minns hur jag såg den ovanliga floddelfinen leka i vattnet. Den var synlig bara några sekunder men för mig var det en hel evighet eftersom en dröm gick i uppfyllelse. Drömmen väcktes när jag började planera resan i Sverige och läst om denna ovanliga delfin. Nu var jag där. I min dröm. I södra Laos på gränsen till Kambodia fann jag lugnet och hittade hem genom att åka bort. Jag kände mig lycklig och återvänder ofta i tanken. Till en liten ö där det varken fanns rinnande vatten, el eller telefon men där månen och stjärnorna lyser upp himlen om natten.

En ö där jag väcktes i gryningen av glad Lao-pop på hög musik, galande tuppar och motorerna som förde fiskarna mot nya fångster. Där flodbufflar spärrade gångvägen så att man fick gå runt dem. Där alla har en hängmatta på sin veranda för det är viktigt. God mat som tillagas av mödrar och döttrar i de familjer som byggt och hyrt ut bungalowerna. En dag köper jag hemmagjord rökelse som de själva gjort och använder i sina tempel. De är förvånade över att jag vill ha den. De tycker de gör en bra affär på de få kronor de får, jag tycker att jag gör en bra affär som kan ta med mig Don Det hem till Sverige och mitt hem. Det är flera år sedan jag var där men i tanken är jag där ofta. Jag blir lycklig av det.