Så kom solen till Stockholm...

... och det på mer än ett sätt.

Snön som på morgonen virvlade ner från skyn droppar nu från taken och får mig att drömma om vår och blommande vitsippor. Jag vänder jag mitt ansikte mot solen och hämtar kraft. Jag är inte ensam utan överallt står människor och vilar sina ansikten i solstrålarna. Det ser vilsamt ut.

Mina tidigare kollegor och numera endast vänner väntar på mig i restaurangen och vi lunchar tillsammans. De är som små solar båda två som värmer, ger kraft och lyser upp ett helt rum genom att bara vara de personer de just är. En annan sådan vän möter mig efter arbetets slut och vi äter tapas och gläds åt livet och att vi faktiskt är kollegor igen efter flera år.

Men sen kommer den riktiga solen till Stockholm. Det är länge sen vi sågs i verkliga livet och med ett brett leende och sin färgsprakande blommiga väska som matchar hennes personlighet så lyser hon upp den folkfyllda centralstationen när vi möts. Mörkret har fallit och kylan likaså men jag kommer att minnas denna dag som den dag då solen kom till Stockholm.

Blöta snöflingor dalar över Stockholm..

.. det blåser och i motvind går vi mot fiket för att umgås med vänner. Värme väntar oss på flera plan i ett sådant möte och det känns som en lagom söndagsaktivitet.

Lite lagom söndagsseg så kommer lat-Vida på besök och viskar i mitt öra att vore det inte skönt att bara åka hem och bara ligga på soffan och slöa istället för att dansa? Men jag bestämmer mig för att trotsa denna tanke även om den känns skön och åker vidare i snövirvlarna till Chicago på Söder. En latte värmer gott innan dansen och medan jag tittar på klassen innan mig som tar sina steg i dansens virvlar. När jag väl börjar dansa så är all trötthet som bortblåst.

Glädje, livskraft och lekfullhet fyller kroppen. Jag struntar fullständigt i hur det ser ut och om jag gör rätt eller fel för det är så himla roligt. När jag några timmar senare kliver ut så dansar jag i snöfallet och nynnar på Swingin´on nothing.

Från himlen faller stora vackra snöstjärnor över vägen där jag går och i mitt hjärta är fullt av musik och dansglädje och en påminnelse att om jag gör något som jag tycker om så får jag energi. Snöflingorna och jag dansar ikapp längs livets stig på väg hem och sjunger gör jag ännu dock inte med samma kraft som Velma Middleton ackompanjerad av Louis Armstrong.

Hos oss finns det ofta för mycket Qi här...

.. säger min Qi gong tränare och pekar mot huvudet.

Jag tolkar det som om vi i västvärlden ofta glömmer bort att låta Qi (brukar översättas som livskraft eller flöde) flöda i hela kroppen och att vi ofta tänker för mycket och glömmer bort att bara vara närvarande i våra kroppar också. Mina tankar snurrar ofta och ibland för fort och som ett sånt där vitt trassel som bilmekanikerna har. Min analytiska förmåga och min tankevärld är mitt vassaste redskap men också min största akilleshäl brukar jag säga. För det är viktigt att bara vara också och att landa i sin kropp.

När jag mediterar, tränar, kickboxas eller dansar så gör jag just det. Men ibland när jag varit alldeles för mycket i tanken eller inte kunnat släppt något som hänt eller ska hända som spinner vidare i tanken så märkts det direkt i boxningen eller dansen. Jag tror flödet i kroppen är viktigt och jag tror att det är viktigt att tanken får vila. Men det är inte lätt ibland och när tankar snurrar för snabbt så är Qi Gongen ett utmärkt träningssätt för den sätter fart på flödet men inte på det vis som gör att hjärnan går in i ett stadium av overload. Jag blir hjärntrött ibland helt enkelt och när man dansar eller boxas har det samma effekt som meditation för mig.

Men nu får det vara färdigpratat och tänkt. Nu ska jag gå ut och ta en skön promenad så att mitt Qi blir lite mer jämfördelat innan jag träffar Chissra för att fika på Söder. Vardagslyx av högsta klass. Ha en skimrande fredag.