Men det hör nog till. Framförallt är jag glad och tycker att det ska bli väldigt roligt. Det är ju viktigast.
Men visst finns nervositeten där som små fladdrande fjärilar i maggropen som så ofta förr när det är något nytt som händer. Livet är spännande helt enkelt.. och då blir det pirrigt ibland.
Nu väntar kudden för när man ska lära sig nya saker så behöver man sin sömn så att man är ett piggt litet blåbär på nya jobbet.
and I dance my way through life" står det passande nog på min affirmationskalender från underbara Louise l Hay (you can do it heter kalendern).
Jag skrattar till när jag läser den för just idag är det dans som står på schemat. Jag ska dansa Lindy Hop för första gången på ett halvår och är faktiskt nervös. Det känns som om jag glömt allt men jag hoppas att min kropp minns bättre än vad jag gör. Men jag vill ju börja dansa och då är det bara att ta tag i utmaningen och äntra dansgolvet igen på danskursen. Det är ju så roligt.
Sen har jag fått en jättefin utmärkelse av Malve. Tack snälla!
Och den går till... alla suveräna, kreativa och inspirerande skribenter som finns i min blogglista.
Nu ska jag dricka lite apelsinthé och lyssna på lite skön swingmusik för att påminna min kropp om vad vi ska pyssla med idag. Jag tänkte att ni skulle få titta på en Lindy Hop uppvisning av Harlem Hot Shots från en danskväll på Chicago där jag dansar. De kan sin sak mina lärare, jag har en lååång bit kvar till den nivån ;)
Men vilken intensiv dag, jag är fortfarande trött och omtumlad.
En morgon som startar med ett avsked, då min mammas japanska vän lämnar Sverige efter 6 månader. En chaithe med skummad mjölk och lussebulle på centralens café i lugn och ro tills min coachvän möter mig. Nervositet, spänning och prestationskrav gör att min coaching känns mer konstlad och stelare än vanligt men tillräckligt bra för att diplomet blev mitt. Ringen på min finger som ska påminna mig om mina blå backpackerbyxor och den coolare sidan av mig glöms bort. Mental träning har gett mig redskap och symboler (som jag glömmer bort att använda ibland men det är dags att göra det igen). Min mammas prickiga paket och ängladiplom som lyser upp hela den grå Decemberdagen.
Den självkritiska sidan hos mig dyker upp och jag säger STICK men ibland visar den sig igen. Vissa saker är fortfarande en pågående process. SUCK! Lunch på stan, besök på Vattumannen och fika på mysigt fik. Diplomeringscermoni med personlig feedback, skönt jubel och champagne så klart. Bubblande vin på Lydmars hotell och middag med kurskamrater på italiensk restaurang. Min mexikanska vän anländer och får nycklarna till min lägenhet. Runt 22 är jag hemma med mitt lilla diplom under armen. Trött men kan inte lägga mig, energin sprudlar och åker berg och dalbana i min kropp. Vad blir nästa steg nu? Vi får se.
....för då börjar min coachkurs hos coach companion! Det ska bli så roligt och inspirerande men samtidigt är jag lite nervös. Min kontrollfreakdel gillar inte att inte veta vad som händer samtidigt som Vida älskar att inte veta vad som händer så just nu känner jag en skräckblandad förtjusning inför morgondagen. Dessutom är jag van att samtala med och coacha andra men inte att själv utsättas för det inför andra. Ska bli väldigt utvecklande med andra ord.. men man växer ju av att utmana sina rädslor så det är bara att kasta sig ut och ha tillit till att allt blir bra... för det blir det ju alltid på ett eller annat sätt. Spännande ska det bli i alla fall!
Man vet ju liksom aldrig vad som händer när man öppnar på en okänd lucka i sig själv men det är ju det som gör livet till det stora äventyr det är!
... min första dag på nya jobbet.
