Snön, stjärnorna och månen lyser upp min väg..

.. då jag är på väg hem efter en skön onsdag. Kylan har svept in över Stockholm och jag har svept in mig i lång halsdukar och min varma vätteluva men myser över att vintern är här.

Idag har jag träffat min själssyster för den årliga avstämningen som blivit något fördröjd då hon varit bortrest över nyår. De senaste 4 åren har vi setts på nyårsdagen för att stämma av hur året har varit och vad vi vill ta med oss in i det nya året. Mina ledord blir möjligheter och nyfikenhet. Hennes blir glädje. Vårt samtal startar över en kopp the i Gamla stan och fortsätter längs vattnet då vi promenerar och virvlar vidare under den sent intagna lunchen på Nationalmuseet. En mycket uppskattad tradition av oss båda.

Vi skiljs åt och hon åker hem och jag beger mig till kreativ insikts butik för att handla för examenspengarna jag fick av världens underbaraste mormor och morfar. Symbolik ligger mig varmt om hjärtat och det kommer även halsbandet med berlocker i form av affirmationer att göra. Affirmationer hjälper, stöttar, stärker, peppar och påminner och nu kan jag bära dem med mig. Sen köpte jag en bunt kort som ska ingå i det coachkit jag håller på att bygga upp. Som jag berättat tidigare så älskar jag kreativ insikts produkter så valet var lätt när jag började samla på vykort och kort som jag ska använda som verktyg i mitt kit.

Med min lilla "påse med kärlek" som det så vackert står på utsidan av papperspåsen åker jag in till stan och sätter mig på mysiga Vetekatten för att läsa deckare och invänta mitt avslutande möte med den mentorcoach jag haft under kursen. Hon är fantastisk på så många vis och jag skulle inte vara där jag är om det inte vore för henne, hon har hjälpt, stöttat, peppat och funnits där. Det är en av de saker som verkligen har varit fantastiska med coachkursen att man har 10 sessioner med en mentorcoach under tiden. En vacker dag kanske det är jag som är mentorcoach åt någon som startat sin coachkarriär.

Med tacksamhet i hjärtat och möjligheterna om jag ser dem så vandrar jag vidare på livets stig för att möta nya äventyr i livet.

Nu är jag internationellt diplomerad coach!

Äntligen!

Men vilken intensiv dag, jag är fortfarande trött och omtumlad.

En morgon som startar med ett avsked, då min mammas japanska vän lämnar Sverige efter 6 månader. En chaithe med skummad mjölk och lussebulle på centralens café i lugn och ro tills min coachvän möter mig. Nervositet, spänning och prestationskrav gör att min coaching känns mer konstlad och stelare än vanligt men tillräckligt bra för att diplomet blev mitt. Ringen på min finger som ska påminna mig om mina blå backpackerbyxor och den coolare sidan av mig glöms bort. Mental träning har gett mig redskap och symboler (som jag glömmer bort att använda ibland men det är dags att göra det igen). Min mammas prickiga paket och ängladiplom som lyser upp hela den grå Decemberdagen.


Den självkritiska sidan hos mig dyker upp och jag säger STICK men ibland visar den sig igen. Vissa saker är fortfarande en pågående process. SUCK! Lunch på stan, besök på Vattumannen och fika på mysigt fik. Diplomeringscermoni med personlig feedback, skönt jubel och champagne så klart. Bubblande vin på Lydmars hotell och middag med kurskamrater på italiensk restaurang. Min mexikanska vän anländer och får nycklarna till min lägenhet. Runt 22 är jag hemma med mitt lilla diplom under armen. Trött men kan inte lägga mig, energin sprudlar och åker berg och dalbana i min kropp. Vad blir nästa steg nu? Vi får se.


Enligt mina magiska lärare och fantastiska kurskamrater så är det här positiva egenskaper hos mig:

Ambitiös
Orädd
Positiv
Glad
Kronjuvel
Övertygad känsla
Spontan
Livfull
Modig
Empatisk
Nyfiken
Kunnig
Klok
Strålande
Regnbåge

.. så det ska jag försöka ta med mig in i min coaching.

Liv i luckan - 19:e december 2008

Att öppna 19/12 står det på paketet som kom från pedagogiska mamman tidigare i veckan. Jag hoppas att det inte bara är paket som öppnas idag utan även dörren in till coachvärlden med diplomerade coacher.

För nu är jag där. Det är dags att coacha upp och visa att man kan kärnkompetenserna och strukturen i samtalet. 15 minuters coaching inför 2 observatörer (en som jag aldrig träffat och en kursledare). Igår träffade jag min fantastiska mentorcoach och förberedde mig för att minska nervositeten så mycket som möjligt. En spännande dag ligger framför mig. Dessutom så byter mina utländska vänner av varandra, Bobo åker till Japan och min mexikanska vän kommer hit från London. Så lucka 19 i mitt liv är fullspäckad. Spännande.

Liv i luckans lucka innehåller dock den vackra sången Koppången med ett vackert bildspel till.

Hur ser era livsluckor ut idag?

/Liv i luckan

Liv i luckan - 14:e december 2008

14 är mitt magiska nummer så kanske går jag en magisk dag till mötes. Lucka nummer 14 kommer att innehålla en reflektionsövning för de som vill pröva på. Den tar inte många minuter men kan ge dig svar på viktiga frågor.

Den är tagen från min coachutbildning hos Coach Companion som börjar närma sig slutet då vi har diplomering fredag den 19:e. Att läsa till coach är det bästa jag gjort och jag är så oerhört nöjd med kursen. Den har överträffat alla mina förväntningar. Så som den coach jag snart är så tar jag mig friheten att coacha lite i min kalender.

Så tänd nu ljuset till tredje advent, häll upp en god kopp glögg, the eller kaffe eller varför inte ett glas must? Hämta några vita papper (eller en reflektionsbok om du har det och vill göra den där) och kritor eller färgpennor. För egen del så tycker jag att rita (som vi gjort på kursen) har mest effekt för det finns så mycket symbolik och orden ställer till det för oss ibland men om du blir helt stel vid bara tanken att rita (även om ingen annan ska se eller värdera det) så kan du ju skriva.

Jag kommer strax att ställa 5 frågor till dig. Läs en fråga i taget och börja rita eller skriva det som spontant kommer till dig. Sålla inte och försök att tänka att allt är ok (för svaren kan ju bli oväntade, ibland jobbiga, ibland roliga eller bara vara en påminnelse) och bara gör det. Försök att känna och inte enbart tänka och gör övningen som om det inte finns några gränser för vad som är möjligt. När du känner dig klar med en fråga så gå vidare till nästa. Kom ihåg att det finns inga rätt eller fel och att ingen annan än du behöver se det du ritat eller skrivit.

Redo? Då kör vi:

1. Var befinner du dig just nu?
2. Vart är du på väg?
3. Vad hindrar dig?
4. Vad håller på att växa fram?
5. Vad blir ditt nästa steg?

Vad ni gör med svaren är helt upp till er. Det ansvaret vilar på era axlar.

Ha nu en skön tredje advent och eftersom detta trots allt är en julkalender så vill jag infoga en bild på världens sötaste tomte nämligen Calle. Min vän Carrroline på bloggen vardagspussel har gett mig tillstånd att använda bilden. Finare tomte kan man knappast skåda så ha nu en underbar advent.

/Liv i luckan

Prickiga muffinsformar..

... på skärmflygarens plåt fylls med muffinssmet och äpplen. Kvällshimlen breder ut sig över Stockholm och stjärnorna fyller himlavalvet tillsammans med en måne som nyss var full.

Mina sista dagar i coachkursen var magiska på många vis trots en blixtrande huvudvärk som inte ville ge sig. Saker faller på plats och insikter likaså men det kommer att ta ett tag att landa och göra det greppbart. Tur att avslutningen och diplomeringen ligger en månad framåt i tiden.

Den här kursen är det mest fantastiska jag har gjort på väldigt länge och mina kursledare är magiska och inspirerande. Min inre röst gör sig påmind och talar om för mig att jag är på rätt väg och min livskraft exploderar inom mig likt ett stjärnströssel från ett fyrverkeri.

Men nu är det dags för prickig muffinslycka och vilsam kväll. Må stjärnorna tindra över er alla på livets stig.

Vägen framåt längs livets slingrande stig...

.. har nått ett krön för min del.

Imorgon är sista dagen på coachkursen innan diplomeringen om en dryg månad och idag står jag här på livskrönet och känner att vissa saker klarnar.

Det verkar som om du är självcoachad säger någon och javisst är jag det. Jag har nog coachat mig själv under stora delar av livet för att komma framåt och kunna lirka upp låsta dörrar för att se vad som finns bakom dem och vilka som leder vidare. Mina livserfarenheter, min nyfikenhet, min utbildning till beteendevetare och nu denna utbildning hjälper mig på vägen för att finna just mina svar varav många ni hittar i texterna på just denna blogg. Era egna svar hittar ni inom er om ni lyssnar och era livsvägar vandrar ni redan på.

Vissa av er har det tufft just nu och ni finns med mig i tanken. Livsvägarna är inte alltid lätta att vandra på men de leder alltid någonstans. Ibland är det tungt att vandra och man kan behöva luta sig mot någon eller slå sig ner på sidan om vägen. Ingen kräver av er att ni ska vara starka under hela vägen utan ta stöd av de som finns runt era livsvägar.

Under stjärnhimlen slingrar min väg sig vidare och i natten vilar jag för att imorgon vandra vidare och se vad som händer. Men just nu vilar jag under stjärnorna och tänker att på många sätt var det här en magisk dag. En magisk dag som glimmar likt en stjärnhimmel inne i mitt hjärta.

En lugn lördag..

..ser jag framför mig idag.

Snart ska jag gå ut i det sköna höstvädret för att ta en promenad med skärmflygaren, det ska bli så skönt att ses efter denna intensiva vecka. Stockholm är så vackert att promenera i en dag som denna. Sen får vi se vad som händer, kanske vi kollar på film eller bara gör något annat mysigt.

Coachkursen är verkligen fantastisk men intensiv så man blir ganska trött efteråt och det är det skönt med en slapparhelg. Det händer så mycket med mig utvecklingsmässigt och på kursen så har jag fått så mycket positiv feedback så jag behöver landa i det.

Just nu så har jag satt på min DVD med Bad Religons livekonsert och spelar så rutorna skallrar. Det händer inte så ofta och det roliga är att när det händer med Bad Religion (som spelar melodiös punk) så tror jag att det är många av grannarna som inte förstår att det är lilla jag som spelar. Jag har kanske inte den stereotypa imagen av någon som lyssnar på punk men ack vad folk bedrar sig. Med över tio av deras skivor och flera konserter i bagaget så är de några av mina absoluta favoriter. På konserterna brukar folk titta på mig som om jag kanske kommit fel men när de börjar spela och jag och min lillebror sätter igång att sjunga med och röja loss så är det ganska kul att se deras miner. Vardagshumor. Jag gillar att överraska.

Sen är jag faktiskt en allätare som gärna lyssnar på allt från klassisk musik, folkmusik och hela vägen till punk. Jag är uppvuxen i en familj där musik är en naturlig del av livet. Min morfar är gammal jazzmusiker, min mammas man har spelat i bluesband, min mamma sjunger i kör och spelar gitarr och min yngsta lillebror pluggar på en rockhögskola och jag ryser när han spelar för han är så fantastiskt musikalisk.

Musik är så oerhört viktigt för mig. Man kan spela musik som passar den känsla man är i eller så kan man komma i ett känslotillstånd eller minnas av att spela en viss typ av musik... och just nu är det Bad Religion jag behöver för det gör mig glad, energisk och gör att jag känner att jag lever.

Utmanande...

..är coachkursen på många vis.

Igår hade vi för min egen del den mest utmanande övningen hittills. Vi har nog alla olika situationer som ligger långt utanför vår comfortzone och för min del så adderades flera saker ihop igår. Jag tycker inte om att stå i centrum, har uttalad scenskräck (och i det här fallet behövs inte en scen utan det räcker med att stå framför en grupp och ha allas blickar på sig) och jag tycker att det är svårt att ta emot personliga komplimanger eller positiva omdömen av personer som inte är mina närmaste eller känner mig på ett privat plan.

Allt detta samlades i en enda övning och jag kan inte säga att jag kände mig bekväm över huvudtaget. Det var jättetufft. Om någon bett mig att välja mellan denna övning och att stå på isen vid seriepremiär i Ejendals arena när Leksand spelar för att sjunga Köppäbävisan (Kopparbergsvisan tror jag den kallas på rikssvenska)och steppa samtidigt så vet i sjutton om jag inte gjort det sistnämnda. Men jag gjorde det. Jag utmanade alla mina rädslor på en gång.

Men om jag hade fått bestämma ur min egen egoistiska synvinkel så hade inte just denna övning fått avsluta dagen även om tanken nog var att den skulle lämna oss med en bra känsla men för mig så var det svårt att vända efter den känslostorm som åkt bergodalbana genom min kropp. Som tur är så hade jag en coachning inplanerad efter kursen så jag fick bara släppa det och kliva rakt in i den sessionen vilket var superspännande. Annars hade jag nog ältat det.. fast jag ältar ju lite nu som ni hör.

I övrigt så anser jag att den här kursen är det mest utvecklande jag gjort på så oerhört länge. Jag är så himla nöjd och deltagarna och ledarna är så underbara. Jag känner mig tryggare och tryggare i coachrollen och det coachande samtalet och känner att jag utvecklas i rätt riktning. Så nu är det spännande att se vad den här dagen innehåller... men den fega delen av mig håller tummarna för att den inte innehåller något av samma kaliber.

Mina första steg på vägen till diplomerad coach..

Hur var kursen.. undrar en av mina vänner.

Underbar, svarar jag. Det känns helt rätt.

Det finns så mycket att säga men jag vet inte var jag ska börja riktigt. Men en sak vet jag och det är att jag kommer att lära mig massor, likväl om coachning som om mig själv.

Det finns många företag som utbildar i coachning och jag visste inte vilket jag skulle välja. Jag var först på en presentation hos en annan coachutbildare men den kändes inte helt rätt. När jag lyssnat på Coach Companions presentation anmälde jag mig på rak arm (och det kostar en del men jag kände ingen tvekan). Det kändes så rätt för MIG. Det är ju det som är det viktiga. Någon annan kanske hade tagit en annan utbildning som känns rätt för dem.

Varför kändes det rätt?

* det kändes som om de tog så oerhört seriöst på coachning vilket är viktigt för mig. Jag har ju en beteendevetarexamen och praktisk erfarenhet och vill helt enkelt få valuta för pengarna.
* 10 tillfällen med mentorcoach som jag blir coachad av ingår i kursen
* om jag behöver handledning t.ex så kan jag ringa dagligen på kontorstid ner till Malmö och få det direkt
* att det ställs krav på mig som deltagare för att bli godkänd (som närvaroandel och vad jag ska klara av för att klara diplomeringen)
*att man får en internationell diplomerad coach utbildning

Det här var en del av anledningarna till att jag valde just den här kursen för det kändes som det jag vill ha och det som passar mig. Efter de 2 första dagarna så är jag ännu mer övertygad. Det var praktiska övningar, reflektioner, underbara möten och positiv stämning som präglade kursen.

För mig är den största utmaningen att hålla mig enbart till det coachande förhållningssättet vilket utgår från klientens tankar, målsättningar och erfarenheter. Jag är van från mina tidigare samtal att även ha en rådgivande, pushande funktion och att vara såväl mentor som förebild. Men här ska jag inte tex ge råd (om det inte är överrenskommet) utan snarare lotsa min klient framåt i coachningen. För framåt ska klienten antingen tankemässigt och/ eller beteendemässigt är målsättningen. Spännande och kul och stämmer med min bild av oss människor, jag tror att många av oss bär svar, lösningar och andra visioner inom oss utan att kanske vara medvetna om det. Jag har använt coachningstekniker men sällan ett helt samtal från början till slut så det ska bli spännande och roligt. Det känns helt rätt för mig och kommer att komplettera mina tidigare kunskaper vilket gör att min verktygslåda fylls på.

Så mitt jobb blir att få blomman att växa och våga öppna sig och visa all sin skönhet som den bär inom sig. För det hoppas jag ni vet.. miraklerna bär ni inom er.

Pirr i magen inför imorgon...

....för då börjar min coachkurs hos coach companion! Det ska bli så roligt och inspirerande men samtidigt är jag lite nervös. Min kontrollfreakdel gillar inte att inte veta vad som händer samtidigt som Vida älskar att inte veta vad som händer så just nu känner jag en skräckblandad förtjusning inför morgondagen. Dessutom är jag van att samtala med och coacha andra men inte att själv utsättas för det inför andra. Ska bli väldigt utvecklande med andra ord.. men man växer ju av att utmana sina rädslor så det är bara att kasta sig ut och ha tillit till att allt blir bra... för det blir det ju alltid på ett eller annat sätt. Spännande ska det bli i alla fall!

Man vet ju liksom aldrig vad som händer när man öppnar på en okänd lucka i sig själv men det är ju det som gör livet till det stora äventyr det är!