Mamarina...

... kallar sig en av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Det är min mamma och idag är det 60 år sedan hon föddes.

Hon är en av de största förebilder jag har och hennes värme och stöd har följt mig i hela livet. Hon har trott på mig i stunder då jag själv tvivlat. Hon sår frön i sin trädgård och i människors hjärtan som sedan slår ut i blom. I livet bygger hon broar och skapar dans, musik och sånglycka.

Grattis vackraste Mamarina som gav mig inte bara livet utan även förmågan att uppskatta det. Den gåvan bär jag med mig alla dagar.

Det luktar vår...

... och vi klär oss i solstrålar och löftet om en grönskas rika dräkt.

Dagen möter mig med grå himmel men omfamnar mig i blått några timmar senare. En oväntad vändning där solens penseldrag fyller uteserveringar, bänkar och promenadstråk med leende människor.

Jag möter någon för en fika som jag lärde känna för ett halvt liv sen på en annan plats både i mitt liv och rent geografiskt.Tänk allt som hänt sen dess. Det finns en kärna kvar av de vi var men med nya lager, förvärvade erfarenheter och nya intressen. Att mötas över en fika är något jag tycker om. En stund vikt för samtal och att mötas just där och då. Ett veck i tiden. En stund i samvaro.

Det som sker under våren när vi människor börjar le och njuta stunden i närvaro med en picknick, promenad eller en stund på en uteservering får oss att njuta och bli just närvarande. Enkla nöjen som gör oss glada och lockar till härliga stunder väcks till liv. Men alla dessa nöjen går ju egentligen att göra året om. Man kan dricka champagne på en tisdag, duka upp en picknick på vardagsrumsgolvet när regnet piskar mot rutan eller bara vandra i snöfallet. Det är också vackert.

Även om solen är skön att vila i så tycker jag att det är synd att vissa överlämnar till den om det blir en bra dag eller inte. Lyckan och solen bor ju inom oss. Vi kan ge den till oss själva eller andra. Vissa människor kan lysa upp ett helt rum, någons dag eller en hel dag om vi bara lyfter blicken. Du kan lysa upp någon annans dag även när solen är långt borta.

Hon fångar himlar som ingen annan kan..

... och öppnar hjärtan på glänt med bara några få ord.

Hennes namn i bloggvärlden är Moi och idag möts vi för första gången i verkliga livet. Hennes foton och texter (både egenkomponerade och rader från andra) har berört mig sedan jag fann dem i bloggvärldens stora skattkista.

Det är alltid spännande att möta någon från bloggvärlden, vem gömmer sig bakom texterna? Men det är också nervöst, vad har hon skapat för bild av mig? Lever jag upp till de förväntningar eller föreställningar som någon medvetet och omedvetet skapat?

Det blir ett härligt samtal. Jag går därifrån med skrattkänsla i magen, nya tankar och en känsla av igenkännande av tankesätt och värderingar. Det känns bra. Moi fångar inte bara himlar, jag tror hon även väcker soluppgångar till liv hos dem hon möter. Det är stort.

I mitt alldeles egna Pippihus..

... har jag varit i drömmen många gånger sen barnsben.

I tornrummet har jag suttit på stora kuddar med en bok i ena handen och en stor thekopp i den andra. En magisk Pippistuga dyker upp på en bild på Facebook. Den vill jag ha, jag skriver upp den på mina drömmars önskelista. En sån är bra att ha och titta på gråa dagar.

Jag är en drömmare, har varit så länge jag kan minnas. Mina drömmar har tagit mig till nya städer, andra länder, nya kunskaper, drömjobb och härliga möten. Pippistugan finns än så länge bara i tanken och Kalle i klätterträdet har ännu inte dykt upp på livsstigen. Men i drömmen finns de båda, kanske hand i hand.

I samtal över fikor, i klätterträd eller i dansen så njuter jag livet. I drömmen skapar jag delar av det så jag vet hur jag sen ska använda min inre kompass. Drömmarna lyfter mig regniga dagar men jag lever i livet och inte i drömmen. I livet skapas magiska ögonblick en alldeles vanlig tisdag på ett mysigt café med en vän. Jag möter människor starkare än Pippi i programmet "Mot alla odds". De skapar drömmar och möter motgångar med en styrka som gör mig ödmjuk.

I livets drömverkstad så snickrar jag drömmar och Pippistugan är en av dem. Vilka drömmar bygger ni i tanken?

Jag har längtat..

.. efter att få sitta i mitt klätterträd. Idag var det dags.

Med en vän vid min sida och solen i blick innan snön började falla över staden så satt vi där och njöt trädlycka och delade tankar. Jag mår bra av att sitta i träd man är på något vis förankrad i jorden men med blicken mot himlen. Där mår jag bra. Jag är glad över att jag har vänner som gärna sitter där med mig och dinglar med benen.

Vi samtalade om hur man hanterar livets svårare perioder. Jag tror på acceptansen. På senare tid har jag börjat intressera mig allt mer för ACT (acceptance and commitment therapy) som har fokus på acceptans istället för att slåss mot negativa tankar. Det vill jag lära mig mer om.  Jag är i grunden en positiv person men man bör därför inte förneka livets skuggsidor eller tuffa känslor och tankar.

När molnen hopas går vi in till stadens mitt, från kulturhusets café så betraktar vi snön som faller medan samtalet fortsätter. Sen kommer solen igen och lyser upp hela plattan. Precis som i livet så passerar även snön som faller, förr eller senare kommer solen. Det gäller att minnas det och lära sig dansa i stormen även de stunder man längtar sol.

Lutad mot en gammal husvägg på söder..

...lyssnar jag på fåglars glädje och spridda samtal. I solen speglar vi oss och njuter vår.

Enkla nöjen med ovärderligt värde som sparas i hjärtat. Så många som under vintern längtat efter dagar som denna. Själv har jag längtat men tycker om alla årstiders glans.

Våren. Med löfte om spirande grönska, blommor som vaknar till liv och nya saker som kan ta sin början. Jag undrar vilka medvetna och omedvetna frön som spirar i mitt liv. Jag undrar vilka som spirar i era liv. Vårdade i era hjärtans jord med omsorg och kärlek. Välkomna att blomma nu. Nu är det vår.

Jag vet inte hur många gånger jag gått in och tittat på det där trädet..

... säger min syster när vi sitter vid köksbordet.

Det är sådana gånger mitt bloggande förvånar mig. När människor som sällan nämner eller kommenterar på bloggen uppenbarligen läser den. Jag har många vänner som inte gör det medan jag upptäcker andras läsande i förbifarten eller som nu när jag pausar och de frågar om det. Tack för alla fina kommentarer från er under min paus. Jag plockar med mig dem som frukter i min korg nu när jag klättrar ner från trädet.

Jag behövde den här pausen, från bloggen och från orden. Ovanligt för en ordälskare men kärleken växer ibland i saknaden. I tomrummet finns det utrymme för inspiration, reflektion och välgrundade beslut. Avbrottet i skrivandet hade inte med mitt mående att göra utan med just att jag kände mig lite vilse i vägen min blogg vandrat in på. Så då vilade jag i trädet och tittade på stjärnorna och njöt vårsol.

Men nu är det dags att komma ner och skapa texter igen, det var en bok som jag läste under påsken som fick mig att hitta inspiration igen. Den heter "Svenska scener" och är den senaste av  Svenska turistföreningens årsböcker. Hur man skildrar sitt resande i bild, berättelser och vad man reser genom. Vackra bilder, bra texter och för min del att fundera på vad min bloggscen ska innehålla.

Vad jag kommer att beskriva i bloggens reseskildring visar sig, men jag tror att det kommer ur samma känsla som jag har när jag reser med tåg. Kanske släpper jag upp en clown på cirkusscenen eller så dansar jag själv i kulisserna eller hänger i en gardin tillsammans med Krakel Spektakel. Jag kanske väcker reseminnen till liv eller hittar oväntade gläntor där jag kan mumsa på smörgåstårta, pitepalt eller något annat av livets läckerheter. Jag läppjar troligen på champagne, varm choklad, en kopp the eller en latte macchiato medan jag spelar rosa schack eller lyssnar på sommarpratarna.

Oavsett vad det kommer att innehålla så är ni välkomna med på resan, tack för att ni väntat i denna bloggens väntsal. Jag har stjärnströsslat er i tanken ofta. Scenen är livet och resenären är jag men utan medresenärer blir färden inte densamma. Välkomna med på färden.

I svenska scener finner jag orden och bilderna igen.