Är du dansare?

Ibland har jag fått frågan och mitt svar är alltid detsamma. Nej, nej, nej jag tycker bara att det är kul att dansa. Det jag svarar på är egentligen om jag är skolad dansare i någon form eftersom jag utgår från att det är vad personen frågar efter.

Men egentligen borde svaret på frågan vara ja, jag är dansare. Jag älskar dans och jag dansar. Om jag är bra på det avgör väl inte om jag är något. Är inte varje skapande människa en konstnär och alla som sjunger någon form av sångare? Vi kanske inte försörjer oss på det eller har lagt ner de timmar, den kraft och energi som de som försörjer eller försöker försörja sig på det har gjort. Men vi kan ju alla vara det vi älskar för de är ju vår essens och vårt väsen på sätt och vis.

Jag menar inte att man ska proklamera och saluföra sig som skolad dansare om man är det. Men en ens egna identitet är såklart baserat på kärleken och lusten till något, det är ju så vi skapar andra identiteter.  Jag borde svara, ja jag är dansare eftersom jag älskar dans, det är inget jag studerat men jag dansar så fort jag kommer åt.

Barn de är allt de önskat, superhjältar, prinsessor, konstnärer och sångare. Önskar att vi oftare plockar fram vårt inre barn som inte tänker lika begränsande som vi. Som kan vara allt de önskar och älska allt det tycker om att göra utan att värdera vilken mängd talang de besitter eller jämföra sig med andra.

Alexander Ekman påpekar i sitt fantastiska sommarprogram att han tycker vi dansar alldeles för lite. Rädslan för att dansa fult är alldeles för stor. Han uppmanar oss att strunta i hur det ser ut när vi dansar och fokusera mer på hur det känns. Vad händer om vi dansar mer för oss själva, för vårt egna nöje, för vårt egna välmående? Det tror jag med.

En vän till mig säger att hon inte kan dansa för hon har ingen taktkänsla, jag uppmanar henne att dansa ändå, om hon vill alltså. Jag önskar så att människor inte hindrades i sin dans, sin sång, sitt tecknande eller fotande utifrån att de ska vara bra nog på det de försöker göra. För vi är alla bra nog för att skapa det vi vill och hur vi vill. Så nästa gång nån frågar så ska jag svara att jag är dansare av den sort som inte kan sluta dansa och gör det närhelst jag kommer åt. Om följdfrågan kommer om jag dansat mycket så är svaret fortfarande ja men inte gått så många kurser utan mest för nöjes skull. Jag är en nöjesdansare som dansar såväl i sol som regn. Det tänker jag fortsätta göra, det är så dansare lever livet.

Det är när man får sms som detta som det känns
som man lärt någon bland det viktigaste man vill
lära dem om livet. 

"Dans..

 .. är själens glömda språk i kroppen."

När jag läser citatet så känner jag att det där stämmer för mig. I dansen så möter jag min själ i total närvaro. Men jag möter och uttrycker också känslor på ett annat sätt än i min vardag. Jag kan vara sensuell i salsasteget, sirlig i det orientaliskt inspirerade och hård/arg/cool till streetmusiken. Allt under en kort stund, som att spela teater och leva sig in i ett uttryck. Jag bara älskar det. Det händer nåt med mig när jag dansar.

Men det är också mötet i dansen. Med musiken, med människor och med en danspartner. På ett danspass så är det så mycket dansglädje som gemensamt nästan lyfter taket. Alla har sitt sätt att tolka dansen och leka med den. I pardansen så tycker jag om det korta mötet som varar några minuter där två personers energi, danstolkning och musikanpassning möts och skapar något om så bara för en stund. När man hamnar i ett dansflöde så är det vardagsmagi för mig.

Dansen är något jag tappat bort i vissa perioder av mitt liv men som jag ändå burit med mig. Jag har fått frågan om jag har dansat sedan jag var liten och då underförstått om jag gått kurs eller utbildning. Ja, jag har dansat sen jag var liten men jag har inte hållt på med dans. Men jag tror att det är min energi, kärlek och sen så klart att jag har lätt att känna rytmer som gör att jag får frågan. Att jag är uppvuxen i en miljö där både musik varit närvarande och att dansa varit något man gjort när andan fallit på. Flera i min familj är musiker, men mitt uttryckssätt blev dansen. Jag känner att jag vill kunna mer dans, så utöver Lindy hop som är den dans som jag behärskar skapligt så finns det andra danssteg som jag vill lära in. Som en personlig utveckling för själen helt enkelt.

För mig är nog dans själens språk, men jag tänker att för andra kanske det är löpning, handarbete, foto, matlagning, berättarkraft eller något annat som får dem att känna sig i kontakt med sig själva. Som ni vet så tror jag på att göra det som får oss alla att må bra och där vi uttrycker en del av vårt sanna jag. Där vi hamnar i flow, närvaro, känslor och energi. Min dans ger mig energi, det är därför jag låter den ta så mycket plats i mitt liv. Ett livselixir i kroppslig form som  jag bär med mig vart jag går. Har ni funnit ert själsspråk? Vad får er att känna att just nu finns det inget hellre jag vill göra?

En genväg till själens dörr finner man ibland när man minst anar
(Bilden är tagen en magisk kväll på Herräng dance camp
där vi för en stund fick följa med Alice till underlandet).

Det finns så många odansade danssteg..

.. i min kropp.

Kanske beror det på att jag under så många år tappade bort kärleken till dansandet, precis som jag tappade bort kärleken till skrivandet. Jag vill dansa och dansa igen. Jag vill kunna mera, hitta olika stilar. I danspassen får jag så mycket av det då de omfattar så många danser. Dessutom är jag inte beroende av att ha någon att gå på kurs med utan kan bara dyka upp när jag vill.

Att därför delta i ett zumbaevent med 3 timmar Zumba och 45 minuter Kangoo Jumps kändes verkligen som en bra idé när min tränande vän kom med förslaget. Idag var det dags och även om jag innan undrade om jag skulle orka alla delarna så bär musiken och dansglädjen mig genom dagen. Lite trött nu i kroppen som får vila resten av kvällen, men lycklig över att jag och dansen funnit varandra igen.

När det är rätt så är det lätt skrev jag för en månad sen. Dansen är det för mig. Det märkliga är att precis som med skrivandet så pekar livet med hela handen kring att det här ska ha ett stort utrymme i mitt liv. Undra om den pekande handen fanns där bakom en dimma de år jag inte såg den? Undra om det är något mer spännande jag tappat bort och ska återfinna, eller något som jag ännu inte hittat? Tur att livets skattjakt fortsätter för man vet aldrig vad man finner.

Men dagen innebar även en utmaning, att hoppa omkring på konstiga skor och träna samtidigt genom Kangoo Jumps var sannerligen något att bita i för Fröken Papphammar. Men jag höll mig på fötterna och rev inte ner mina medmotionärer som jag var rädd för. Det var definitivt ansträngande och kul att prova. Kommer dock inte bli min träningsform, jag tror att det blir för enformigt för att tillfredsställa mig.

Visar ett klipp nedan för nyfikna. Min nyfikenhet handlar dock om er läsare. Finns det nåt som du som läser hade glömt och hittat tillbaka till eller en nyupptäckt passion som du tänker ta med dig resten av livet? 

Boogie woogie och kubansk salsa..

.. där talar vi om kontraster och olika stilar.

Jag förstår om mina ben känner sig förrvirrade och lite trötta efter 6 dagars dansande (om vi inkluderar danspassen i föregående vecka). Men vad kul det är med dans. Det är därför jag inte sa nej när en dansande vän frågade om jag ville följa med och prova på kubansk salsa (på Stockholm salsa dance) nu på måndagskvällen.

Det är första gången jag prövar någon form av salsa men det känns helt rätt i min kropp, precis som boogie woogien gör (trots förvirringen när den får kliva ur sin vana för Lindy hop). I dansen är jag i nuet, lyssnar och följer rytmen. Jag förstår inte att det är först de senaste åren jag verkligen sett till att lära mig danser för det känns så rätt för mig. Uppvuxen i en familj där många spelar musik så insåg jag sent att min del var att uppleva den och vara i den.

Att pröva olika dansstilar och rytmer är som att skådespela olika roller. Vissa saker förstår man direkt och andra får man öva, öva och öva men lekfullheten i dans vill jag ha mer av. Den gör mig glad. Trötta ben njuter av att krypa till kojs med ett hjärta fullt av glädje.

Glad blir jag också att se Markus Rosendahl och Frida Borg (som höll i kursen i helgen) visa upp sin boogie woogie. Det vill jag bjuda er på när livet bjuder upp till dans.

Dansar in kvällen under stjärnorna...

.. då jag spontant bestämmer mig för att gå på swing dance under the stars.

På Stockholms stadsmuseums innergård så bjuder livet upp till dans. Det är verkligen bara glädje att dansa trots att det är fullt på dansgolvet och kvinnorna (som vanligt) är fler än männen. Temperaturen ligger på +19 när jag lämnar musiken bakom mig och tar glädjen med mig.

Ett litet klipp från när några swingdansare (inte jag om någon undrar) överraskade de som befann sig på Stockholms central. En vacker dag ska jag kunna dansa som dom

Som ett kollo för vuxna...

... beskrev någon Herräng dance camp.

Det känns som en helt korrekt beskrivning. Vi har kurs, kvällsmöten, temakvällar, på fredag är det maskerad, det är tävlingar, practical jokes och de flesta av oss sover i sovsal eller campar. Vi har sett musikal, ikväll är det cabaret och imorgon är det cirkustema då många klär ut sig. Det går att åka till stranden, hyra cyklar och leka.

Men framförallt är det dans, dans och åter dans. Glädjefyllt, lekfullt och ibland krångligt. Kurs på dagarna och socialdans om nätterna. Det dansas, övas och pratas dans överallt. Stepp-jam med världsstjärnor uppstår spontant i sommarnatten. Jag älskar att vara här, det är så roligt! Musik spelas i varje hörn och spontandans uppstår.

Idag fyller min morfar 80 år, han hade älskat att se det här. Jag ska ta med mig mina minnen från herräng och dela dem med honom och mormor. Minnen av en magisk föreläsning av Dawn Hampton (82 år) och när Mabel Lee (89 år) äntrar scenen och inleder konserten med Carlings. Då öppnas hjärtat och magi uppstår.

För mig blir Herräng obeskrivligt, jag tror att jag nöjer mig med begreppet kollo för vuxna för det säger nästan allt. Det känns som en självklarhet att komma tillbaka nästa sommar.

Gone dancin'

... för nu åker jag till Herräng.

Tror inte att det blir nåt inlägg därifrån men man vet ju aldrig. Jag kommer inte att läsa några bloggar, utan nu är det fokus på dans, swing och nya möten. Det pirrar i magen och bröstet är fullt av danslängtan.

Ett litet klipp från Herräng 2007, det är ett inlägg från svt ca 2 min och 15 sek in i inlägget.. och där får man veta varför det heter Lindy hop.

Min ryggsäck är packad, katterna ska kattvaktas och jag ska DANSA!!!

Solen sänker sig över Söders takåsar...

.. men samtalet fortsätter till den stora fantastiska fullmånen intar sin plats på himlavalvet och stjärnorna tänds.

En spontanfika med en vän i hennes kök lyfter min energi och breddar mina vyer. Från rödögd trötthet till att känna mig alert och full av energi. Jag studsar fram på väg hem och andas in stjärnors ljus. Likadant var det i söndags då jag gick till min danskurs och undrade om jag verkligen skulle orka med kurs, kortkurs i boogie woogie och socialdans efteråt. Luft under vingarna och med glada fötter lyfter dansen som vanligt min energi och fyller hela mig med glädje.

Energi som växlar på det sättet fascinerar mig och på senare år har jag ökat min lyhördhet kring vilka aktiviteter, platser, personer som har den inverkan på mig. Men jag iakttar även hur jag hanterar de saker som tar min energi och hur jag kan vila still i dem utan att bli alltför trött för trötthet är ju också en naturlig del av livet.

Boogie woogie blir ytterligare en dans jag vill lära mig i framtiden. Det var fantastiskt kul att prova på och att se de som verkligen kunde stegen och stilen. Som exempel vill jag visa just Markus och Frida som lärde mig mina första stapplande boogie woogie steg. Det gör mig glad i hela hjärtat att se dem dansa.

Att fylla på energidepåerna är som att öppna livets påskägg och inse att det är fyllt med kraft, glädje och inspiration i en färgsprakande blandning. Det påskägget tänker jag vara rädd om.

I feel you.....

.. sjunger Dave Gahan i Depeche Mode.

Jag och min magiska vän tittar på varandra. Vi har fantastiska platser och ser hur bra som helst men vi sitter ner. Nästan ingen i vår sektion har rest sig. Men nu kan vi inte sitta längre, vi måste få dansa, vi vet att vi inte borde skymma så mycket eftersom vi är korta men jag tvekar ändå men sen reser vi oss upp.

Showen är magisk! De håller på närmare 1 timme och 45 minuter och det är enbart glädje. Låten efter vi rest oss sätter vi oss men då reser sig tjejerna brevid och sen står hela vår sektion upp. På extranumrena så står alla i hela globen, över 28000 personer och höjer sina händer. Det är ren glädje och jag och min vän dansar och sjunger och önskar att det aldrig ska ta slut.

I feel you står det på t-shirten jag köper efter showen. Den påminner om mod, dansglädje och ren lycka.

Till er som inte var där så spelar jag nu.. I feel you men även personal jesus för min magiska vän. Jag tror de är filmade i samma sektion som där vi satt men vi satt på första raden!






(Bilden i början av inlägget är från internet, klicka på den så ser ni varifrån)

Vet du hur jag ser ut då?

..frågar jag personen i telefon. Jag har ju sett bilder på facebook blir svaret. Jag är en tvärhand hög fortsätter jag, så du borde hitta mig.

Jag ser hur mina vänner tystnat och växlar nyfikna blickar. Vi har just diskuterat mitt singelliv och visst är det en spännande dejt jag ska på men inte en sån som de har i tankarna. Idag träffade jag nämligen Gisan för första gången i verkliga livet. Mötena från bloggvärlden överraskar mig alltid, man hoppar över en massa allmän information som man betar av i vanliga fall vid nya bekantskaper och så hamnar man på de mest intressanta villovägar. Så en trevlig fika med virvlande tankar kantar söndagen. Härligt möte och när jag vinkar av henne vid tåget hoppas jag vi ses snart igen.

Med pirr i magen är det dags för första Lindy Hop lektionen på över ett halvår. Jag är nervös men kroppen minns och missarna blir inte lika många som jag trodde. Dansglädjen sprider sig i kroppen och jag känner mig lätt till sinnes. Min ringrostighet är mindre än min följsamhet i dansen upptäcker jag med glädje. När jag snart kryper till sängs idag så är det med tacksamhet över mötet som aldrig blivit av om jag inte börjat blogga men även över danslycka en helt vanligt ovanlig söndag.

Likt ett färgglatt armband med sina pärlor så radar livets glädjeämnen upp sig för mig, det gäller bara att uppmärksamma dem. Den här veckan har bjudit på färgsprakande livspärlor och nästa vecka tänker jag trä på flera på livets armband.

La Vida es un carnaval...

.. lyder texten med den medryckande musiken som får dansgolvet att pulsera av liv. Ja, kanske är det så att livet är en karneval.

En karneval med humor, överraskningar, glitter, lek, dans och musik men även med svett, skavsår, ömma fötter och sand i ögonen. Men i ett karnevalståg måste man fortsätta föra fram sitt ekipage trots motgångar och lita på att det är värt det. I livet är vi alla karnevaldeltagare och vi väljer hur vi hanterar våra skavsår.

Jag dansar vidare på livets stig och tänker att salsa står definitivt på min att göra lista över saker jag vill lära mig. Saker som man mår bra av ska man ha mer av och att dansa gör mig glad. Min vän liknar sig själv vid en vandrande pinne och säger att jag är som en gummibjörn, vet inte vad hon menar men det får mig att skratta gott och länge.

I Göteborgs famn i söndagsblåst så fikar jag med fantastiska vänner som gör mitt karnevalståg lite mer glittrande och glatt även när fötterna ömmar och man tappat takten. Kommer du att flytta hit nu frågar flera av dem förhoppningsfullt. Inte just nu men vem vet om jag återvänder i framtiden. Kanske jag hittar det där pippihuset i närliggande Alingsås och andra saker faller på plats som gör att jag återvänder. Om framtiden vet jag inget men i livets karneval kan allt hända. Nu dansar vi!

Blöta snöflingor dalar över Stockholm..

.. det blåser och i motvind går vi mot fiket för att umgås med vänner. Värme väntar oss på flera plan i ett sådant möte och det känns som en lagom söndagsaktivitet.

Lite lagom söndagsseg så kommer lat-Vida på besök och viskar i mitt öra att vore det inte skönt att bara åka hem och bara ligga på soffan och slöa istället för att dansa? Men jag bestämmer mig för att trotsa denna tanke även om den känns skön och åker vidare i snövirvlarna till Chicago på Söder. En latte värmer gott innan dansen och medan jag tittar på klassen innan mig som tar sina steg i dansens virvlar. När jag väl börjar dansa så är all trötthet som bortblåst.

Glädje, livskraft och lekfullhet fyller kroppen. Jag struntar fullständigt i hur det ser ut och om jag gör rätt eller fel för det är så himla roligt. När jag några timmar senare kliver ut så dansar jag i snöfallet och nynnar på Swingin´on nothing.

Från himlen faller stora vackra snöstjärnor över vägen där jag går och i mitt hjärta är fullt av musik och dansglädje och en påminnelse att om jag gör något som jag tycker om så får jag energi. Snöflingorna och jag dansar ikapp längs livets stig på väg hem och sjunger gör jag ännu dock inte med samma kraft som Velma Middleton ackompanjerad av Louis Armstrong.

Slå klackarna i taket?!

Någon som gillar swing och är sugen att slå klackarna i taket bokstavligen? Kulturhuset i Stockholm inbjuder nämligen till 3 danskvällar på kulturhustakets terass. Kvällarna det handlar om är 26/7, 2/8 och 9/8. Sen erbjuder de även en Lindy Hop kväll i hörsalen den 27/7. För fullständigt program klicka här.

Jag är sååå sugen att gå dit och dansa Lindy Hop under himlavalvets vida tak. Det blir säkerligen magiska kvällar fyllda av dansglädje och bra musik medans stjärnorna tänds på himlen och i de dansandes ögon. Nu ska jag bara övertala någon att följa med mig då jag inte har någon i min nära bekantskapskrets som dansar just Lindy Hop men om man väljer den 27/7 så startar kvällen med en introduktion och de grundläggande stegen.

Det finns flera som inte vet vad Lindy Hop är och i You Tubes gigantiska utbud så drabbar beslutsångesten mig totalt men jag visar först den här filmen som faktiskt är från USA och jag skulle verkligen vilja kunna dansa som dem.



Sen en godbit från Herräng där flera av dansarna är mina lärare på Chicago75, men då brukar det gå lite långsammare kan man minst sagt säga.

Vardagslycka på dansgolvet en alldeles vanlig söndag

Vardagslycka är att inta en mysig fika i gröngräset i Rålambshovsparken tillsammans med en god vän och sedan bryta av lugnet med 75 minuters dansglädje på Chicago 75 (ligger på Hornsgatan 75).

Lindy hop (eller jitterbugg som den benämns i vissa sammanhang) har sedan förra hösten en stor plats i mitt hjärta. Under många år hade jag velat pröva men inte kommit mig för men nu när jag börjat så kan jag inte sluta. Att dansa är lärorikt på många plan, det är inte bara steg som ska läras in utan man ska även hitta sin egen personlighet och stil i dansen. Å sen det där svåra att bara släppa kontrollen och låta sig föras utan att veta vad som händer härnäst... men det är bara att jobba på det. Något jag drömmer om är att få gå akrobatikkursen för det tycker jag verkar så häftigt men jag har inte hittat någon att gå med ännu så jag får vänta tills dess (lite svårt att göra/träna hopp och lyft på egen hand).

Chicago har inte bara kurser utan man kan även dansa socialt varje onsdag och enstaka lördagar och om du är nyfiken att bara prova lite lindy så inleds onsdagsdanserna med en nybörjarkurs så mankan lära sig grunderna innan man beger sig ut på dansgolvet. Om man vill ha en ännu intensivare swingupplevelse så kan man ju åka på danslägret i Herräng som pågår veckovis under totalt 4 veckor i sommar. Jag hade så gärna velat åka men av olika orsaker så tror jag inte att det är möjligt men de som varit där pratar lyriskt om dansdagarna (och kvällarna) i Herräng.

Å vem vet, kanske jag ändå kommer till Herräng, om inte idag så kanske nästa sommar så att jag får dansa dag som natt och hitta just min personlighet i dansen..