Livets val...

(bild lånad av Cissie Westberg)

... livsval. Livs val.

Jag träffar en vän jag inte mött på länge, hon har bytt stad och hamnat i min. Sorlet från cafegäster, slamrande porslin och tankar som tänkts omsluter oss i vårt samtal. Vi pratar om livets vägar, hjärtas mod, andras åsikter och vad som är viktigt för oss. Saker vi insett och delar av livet vi övergett. Ett samtal där man möts för en stund men egentligen möts i något större.

Det är inte alltid vägskälen är tydliga och det finns ett före och ett efter men ibland är det så tydligt att nu väljer jag helt nya vägar och lämnar de gamla. Ibland är besluten självklara och det finns inget annat alternativ än att bryta upp från det som är oavsett om det handlar om tankar, förutsättningar, vanor, relationer, jobb eller något annat. Andra gånger krävs tid, möda och tankebubblande med sig själv och andra. Vissa fastnar i det steget och vågar varken kliva vidare eller vara kvar, som ett limboliv eller i väntan på att någon annan ska kliva in och ta beslutet åt dem.

Det är enkelt i efterhand att se livets vägskäl och vad som varit viktigt för där vi är idag men i stunden kan det vara trassligt eller ett litet beslut som får stora konsekvenser. Det kan också vara något som händer där man slungas vidare i livet utan att själv ha fått fatta det beslutet. Där man inte hinner med och inte kan återvända. Livet är sådant ibland.

Många gånger möter jag de som fastnar i livsvalen och ibland fastnar även jag där för länge. Man börjar undrar över konsekvenser, garantier och vad andra ska tycka. Men livet är ju mitt att leva, för mig är det viktigt att kunna göra det jag kan utifrån mina förutsättningar, vilja och förmåga. Jag vill inte blicka titta tillbaka och se att jag hade möjlighet att ta en väg men lät bli på grund av förväntningar, rädslor, normer eller lathet. Samtidigt är det viktigt att se att de val jag gjort tidigare utgick från vem jag var då och idag skulle jag göra annorlunda.

Min vän och jag skiljs åt med en varm kram där hjärta möter hjärta. Vi går åt varsitt håll, på varsin livsstig men vi följer båda vårt hjärtas väg.

Jag finner en skylt..

... på min morgonpromenad.

Men det är kanske inte enbart en skylt utan den kanske symboliserar något annat som kanske en tappad riktning? En ny riktning? En möjlighet att trampa upp en ny stig att hänvisa till?

När det händer är det alltid man välkomnar det nya eller det oväntade med glädje. Man kanske betraktar den nya riktningen med tveksamhet, rädsla eller skräckblandad förtjusning. Kanske är den självvald eller så var det något man själv inte hade i åtanke.

Vissa av livets vändpunkter sker när vi minst anar och ibland inte lika tydligt som i efterhand när vi blickar tillbaka. Men det som kan hända när vi ändrar riktning är att vi upptäcker nya landskap, nya sidor av oss själva och nya färdkamrater.

När dimman lättar över Septembermorgonen så vandrar jag vidare i min vanliga riktning men på vissa områden funderar jag över nya stigar att trampa upp.

September lyfter sin kappa..

... och bjuder hösten in.

Denna första dag i september njuter jag krispig luft och svenska äpplen. Jag låter min kropp dansa i två timmar och känner tacksamhet för att jag är frisk och att mina fötter orkar bära mig genom danssteg, tunga dagar och hoppsasteg längs med livets väg. Dag och natt.

En vän ringer och berättar att hon varit med om en bilolycka men hade änglavakt. Som i ett ögonblick så försvinner oväsentligheter som funnits i mitt sinne nyss och en stor tacksamhet och sårbarhet fyller mitt hjärta och stunden. Jag tittar ut genom mina oputsade fönster där solens strålar lyser upp lövverket och känner mig så oerhört levande och tacksam över livet och att det bara var en bil som skadades men att de som satt i den klev ur helt oskadda.

De där ögonblicken som etsar sig fast i sinnet och minnet. Den här sommaren som inte blev som de andra, där ett oväntat telefonsamtal från en advokat i Simrishamn väckte det förflutna till liv. Tre syskon som möts för första gången när en farmor begravs som bara lärt känna ett av sina barnbarn. En syskonskara där vi vuxit upp på olika håll och där jag är lillasystern. Jag som alltid varit den typiska storasystern i alla andra sammanhang då jag har en brokig familj där jag är äldsta barnet.

Tre syskon som längtat hela livet efter denna stund, i varandras sällskap märkligt avslappnade trots att vi egentligen är främlingar. Jag har träffat både min bror och min syster tidigare men de har inte träffats.En cirkel som sluts i vår farmors lägenhet, en av mitt livs märkligaste dagar.

I mitten av augusti träffas vi igen för ett dygn i Halmstad (där min bror bor) men då tillsammans med familjerna som också gläds. Vi är då hela tio personer. Jag har fem syskonbarn där den yngsta är 8 och den äldsta är 22. Det är så märkligt och stort så det inte går att ta på och ännu mindre skriva om. Det finns så många nyanser och ofrågade frågor som får svar. Ett blad vänds i livets bok och livet skiftar i en ny färg man hela tiden vetat funnits men inte hur den ser ut.

Stora saker kan hända när man minst anar och små saker kan få stora konsekvenser. Ibland är det bara att följa vägen och ibland får man trampa upp stigen själv. Välkommen September, jag tänker njuta dig vackra höst och smälta de intryck som finns i mig från din sommar. Det känns som om den vackraste av årstider kommer omfamna mig med sina dofter och färgprakt på ett vis som målar min själ, mina tankar och mina känslor.

Jag har världens roligaste jobb...

... är ord som kommer över mina läppar ibland.

Reaktionen från den som får höra dem är varierande. Vissa gläds med mig, en del argumenterar att de faktiskt innehar den roligaste tjänsten, en del ser på mig med vemod, skepsis och ibland avund. Men jag fortsätter att säga det för jag är tacksam över det varje dag och är så glad över att jag är just där jag är. Men så har det inte alltid varit och vägen dit har ibland varit krokig.

För några dagar sedan trillade ett brev ur en bok skrivet av Chissra, det här är några rader ur det:

"Vill bara skriva några rader och påminna om att inte ge upp dina tankar och ditt hopp om drömjobbet. Det kan bli ditt. Behåll din fokusering och din tro. Det är viktigt att inte kompromissa med sina drömmar"

För det var ju så att jag under en period inte alls visste var jag skulle hamna. De som följt mig länge vet att jag sa upp mig från en fast tjänst, gick arbetslös ett halvår. Varvade arbetslösheten med en coachkurs och en kortare projektanställning. Jag visste så väl att beslutet var rätt att sluta på mitt gamla jobb och att jag ville arbeta på ett nytt sätt. Men inte visste jag då att det kunde bli såhär bra.

Nu är jag på helt rätt plats, får göra det jag älskar med kollegor som jag lär mig massa av i ett spännande projekt. Utifrån kan nog många tycka att det är ett tungt jobb då gruppen vi arbetar med har mycket med sig, det är också en osäker anställning eftersom det är ett projekt och det kommer att ta slut. Men jag följde en dröm och jag är så glad över det. Men jag var inte ensam på vägen utan en stöttande familj, fantastiska vänner och en tilltro till att det måste finnas något annat som väntar mig. Där hämtade jag styrka och mod de dagar jag undrade var jag skulle hamna och hur lång tid det skulle ta.

Så då och då säger jag: Jag älskar mitt jobb. Efter en stund så brukar personerna som får höra det inse att jag faktiskt menar det. Ibland uppskattar man det kanske mer när man fått kämpa för att ta sig dit. Och vet ni vad? Det här jobbet hittade mig och inte tvärtom.

En av livets vändpunkter..

Har tänkt en del på er som läser min blogg och hur olika förkunskaper ni har om vem jag är i verkliga världen. En del av er har känt mig hela mitt liv, andra har känt mig i hela deras liv, vissa har känt mig sedan barndomen, några har träffat mig i gymnasiet och några de senaste åren.. sen har vi ju er jag lärt "känna" via bloggen och som aldrig träffat mig i verkliga livet utan bara via mina funderingar och inlägg.

Frågade en vän häromdagen hur hon uppfattade min blogg och hon sa att den var oerhört positiv. Den vännen har känt mig länge och har sett mig både under livsvägens uppförsbackar och nerförsbackar. Men det har inte alla ni. Alla har ju sin livsresa och sina erfarenheter med sig och ibland kanske det låter som om jag alltid är glad och tycker livet är lätt och fantastiskt. Det är ju där jag är i livsresan just nu men alla de insikter och mitt sätt att leva idag är ett resultat av det jag har gått igenom och vad jag mött på min livsresa.

Jag har arbetat oerhört hårt med självförtroende och självkänsla för att komma dit jag är idag. En del tror jag att jag fått tack vare livserfarenheter och mognad men en del är resultatet av hårt självförverkligande arbete. Till alla er som tampas med detta så vill jag bara säga att det går att förändra, ni måste bara hitta ert sätt och det är värt allt arbete.

Jag är en person som tycker om när det händer mycket saker, att ha många järn i elden och som gärna vill vara duktig (numera arbetar jag på att vara lite mindre duktig och mer nöjd). Det är en bra grogrund för att ta på sig för mycket vilket jag gjorde under många år och var snubblande nära att krascha rakt in i den berömda väggen, men jag klarade mig precis. Ser det som om jag balanserade på ett staket och börjar vingla och hade likaväl kunnat trilla ner på den ena sidan som den andra. Men nu trillade jag på rätt sida och klarade mig precis.

Vilket inte innebär att jag mådde bra men jag klarade mig från totalkollaps och sjukskrivning. Däremot insåg jag att jag måste ändra mitt sätt att leva och det har jag arbetat på sedan dess. Det finns år av mitt liv då jag sov varenda ledig tid och var ändå aldrig pigg. Mina vänner och dåvarande pojkvän umgicks med en trött person som stundtals var ganska nere, rädd för att det inte skulle bli bättre och en skugga av den jag känner att jag är egentligen. Under en period hade jag så svår yrsel att jag inte vågade köra bil. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig utan bara få en förklaring till vart jag varit och var jag är idag.

Det är därför jag idag är så oerhört tacksam för vardagslyx, vardagshumor, mina vänner som orkade vänta, livets förunderlighet, att bara vara och allt det jag har omkring mig. Jag är tacksam för när jag är glad, pigg och sprallig. Men jag är också oerhört lyhörd för hur jag och min kropp mår. Jag klarar stress under perioder men måste vara noga med återhämtning och att känna efter vad jag verkligen vill och trivs med. Att vara ärlig inför mig själv. Detta innebär inte att jag inte förstår att tråkiga saker måste göras också men i det stora hela måste jag välja bort vissa saker. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Den jag är idag och där jag varit är tack vare allt arbete jag gjort, saker jag förstått och redskap jag fått med mig. Den stora vändpunkten för att bryta den totala orkeslösheten, tröttheten och att kunna stå emot stress var för min del en kurs i Silvametoden som jag tog en helg under ett gråmulet November för några år sedan. Där vände det på riktigt. Jag fick verktyg för att kunna tanka kraft, gå ner i varv och känna mig lite mer vaccinerad mot stress när det dyker upp men även den mentala träningen som jag använder för att nå mina mål. Jag hade flera gånger fått det som förslag att gå men var tveksam, det kostade en del pengar och jag visste inte om det skulle ge något. För mig gjorde det verkligen det. Minns hur jag gick hem från kursen fylld av en energi som kändes ovanlig och härlig. Men det gäller ju att fortsätta träna och ibland kommer jag av mig och mediterar inte som jag ska (framförallt när jag behöver det som mest) men jag vet att verktyget finns där och fungerar för mig. Det är så mycket värt.

När man gått en kurs i Silvametoden så får man repetera till självkostnadspris (vilket brukar röra sig om några hundralappar) och jag har gjort det två gånger. Man tar ju till sig olika saker och det intressanta är den andra gången jag gjorde det och insåg att det fanns massor jag inte mindes från första gången jag var på kursen (var antagligen så slutkörd då). För mig har det varit en del av räddningen för att komma dit jag är idag och jag är så oerhörd tacksam för detta.

Så nu vet ni lite mer, och till er som av olika orsaker inte mår bra så kan jag säga att jag ärligt tror att alla kan må bra, bara de hittar sin väg, sitt sätt att leva och sina verktyg... Å det är värt precis allt! För det är ju som jag brukar säga:

"Livet är ett äventyr att uppleva, inte ett problem att lösa"