Jag har en förmåga att säga ja...

... spontant och snabbt utan att tänka efter jättemycket ibland utan bara tänka att det låter kul.


Så när en kompis för några månader sen frågade om jag skulle med på en ridhelg med ett gäng tjejer så svarar jag ja efter att ha fått informationen att man inte behöver ha några förkunskaper. Ridhelg, du?? Mina vänners reaktion är obetalbar, en av dem skrattar så länge så jag börjar fundera över vad jag gett mig in på. Men om man inte vågar kasta sig ut i nya äventyr missar man ju upplevelser.


Men visst är jag nervös, jag har i stort sett aldrig suttit på en hästrygg och är höjdrädd och ett kontrollfreak. Intalar mig att det måste finnas snälla hästar som kan ta hand om modiga människor och det är ju bara att kliva av hästryggen om jag inte vill sitta kvar. För i livet måste man ibland våga och våga igen, utan garantier och utan löften men hur ska man annars växa. Jag tror ju att ridning omfattar frihet och en känsla av att se allt ur ett annat perspektiv, det vill jag pröva och har velat göra i många år.


Har du tackat ja till nåt mer frågar min vän mellan skrattattackerna? Ja, att testa SUP-yoga, det vill säga att yoga stående på en surfbräda ute i vattnet. Förmodligen kommer jag vara mer i vattnet än på brädan men man måste ju pröva åtminstone en gång. Jag vill leva så, att jag ibland tackar ja utan att tänka. Att jag får nya upplevelser tack vare min nyfikenhet och mitt mod även om jag gör det på darriga ben och en undran i tanken.

Det kommer vackra stunder och upplevelser till mig i olika former..

.. och jag känner mig stjärnströsslad.

Det är orsaken till att det varit tyst på bloggen, inget annat än att livet bjuder upp till dans och jag dansar med det. Jag licensieras som Zumbaledare, barnvaktar barnbarn och skapar lyckosöndagar med spännande människor. Samtidigt vecklar naturen ut sig i sin prakt och omfamnar oss alla. Det är en skin grönska som snart djupnar och låter sommarens nyans tar vid. Det gäller att njuta det som är när det varar och det är vad jag gjort och därmed låtit fingrarna vila från skrivandets lekfulla lek. Men i tanken leker jag med ord och jag hoppas de kommer växa till kaskader som väller ut över bloggen, livet och allt annat som är. 


Jag finner stjärnors mönster i blommande form och jag möter stjärnor som öppnar mitt hjärta på vid gavel och bjuder upp till dans, picknickar och intressanta samtal. Livet stjärnströsslar mig och jag försöker fånga det och strössla vidare.

Det är naturens sätt...

... att säga jag älskar dig skriver Livskrafter-Emma när jag publicerar en bild på körsbärsblom på Instagram.

Så är det ju och vi vallfärdar till dem och njuter dess blom under den korta tid det varar. Jag väljer att ta en längre väg hem för att kunna vandra under körsbärsblom och igår när jag vandrar där är det på ett rosa hav av blad som börjar dala. Det förgängliga i naturens skönhet. Jag älskar naturen villkorslöst som så många.

Plötsligt kommer värmen och grönska och blom exploderar. I nyväckta färger och smekande dofter så visar den sin prakt och lockar ut oss på gräsmattor, uteserveringar och lättjefulla promenader.

Ledig onsdag och jag möter en vän jag inte sett på länge, vi hinner umgås i timmar och i ett Stockholm som är skimrande vackert och där vi alla möts ute. Det är fantastiskt med alla parker, bryggor och vackra platser som gjorda för att mötas på och njuta naturen, livet och dagen. Det tänker jag göra idag också. Naturen, jag älskar dig.

Allt som är underbart..

... heter pjäsen på Playhouse Teater.

Det var en sannerligen underbar föreställning i mina ögon. Jag älskade den. Tyvärr var det sista föreställningen men jag är glad att jag hann se den innan den slutade spelas.

Handlingen kretsar kring huvudpersonens långa lista på allt som är underbart i livet. Den pendlar mellan skratt och allvar.  Som ett sånt där underbart tecken från livet så delades olika uppgifter ut till publiken och min uppgift blev att läsa upp punkten som löd: "Besluta sig för att man inte är för gammal för att klättra i träd". Jag bara skrattade när jag fick den, som den trädklättrarälskare jag är och sa att den passade bra eftersom jag älskar träd. I mina drömmars träd var det längesen jag satt vilket jag sa till en vän häromdagen och det här var sannerligen en påminnelse om just det. Ibland kommer vardagsmagin oväntat med fina budskap. Det tillhör allt det som gör livet underbart.

Nu blir det sillmiddag i växthuset..

... säger pedagogiska mamman glatt när jag kommer ner för trappen. Är inte det för kallt undrar jag. Det blåser kalla vindar och termometern visar på knappa 4 grader. Jag har lätt att frysa och är väl inte den mest entusiastiska inför idén. Det är tillräckligt varmt där, vi har motorvärmaren på svarar min mamma och ger mig en korg att bära.

När vi sen sitter där under glastaket och njuter sill med tillbehör så är det så himla mysigt. Jag frågade inte er innan säger mamma, ni hade säkert sagt nej då. Så är det kanske och jag får mig en tankeställare, tänk hur snabbt man säger nej till saker som kanske är precis det man behöver eller att man i sin bekvämlighet stannar inne istället för att utforska. Jag har en sån sida och den kommer fram tydligt ibland. Ännu tydligare när jag är trött eller mitt uppe i nåt annat.

Då krävs det en vänlig mamma som pickar en på axeln och visar en nya världar. Hon är bra på det min mamma och hon har förberett på ett fantastiskt vis. Sen sitter vi kvar och pratar en lång stund efter att maten är uppäten. Det är en skön stund. Att lyfta blicken och se himlen och ända vara inomhus i värmen är nästan som att sitta i ett tornrum. En stund jag behövde, som någon annan skapade och som jag behövde övertalas in i. Viktig lärdom just där och då.

Nu är jag tillbaka i min vardag och har roliga saker inbokade och lite ledig tid. Jag kommer minnas att ibland behöver man hjälp att vidga sina vyer och ibland behöver man stötta andra i att vidga deras. Öppna nya dörrar. 

Livets val...

(bild lånad av Cissie Westberg)

... livsval. Livs val.

Jag träffar en vän jag inte mött på länge, hon har bytt stad och hamnat i min. Sorlet från cafegäster, slamrande porslin och tankar som tänkts omsluter oss i vårt samtal. Vi pratar om livets vägar, hjärtas mod, andras åsikter och vad som är viktigt för oss. Saker vi insett och delar av livet vi övergett. Ett samtal där man möts för en stund men egentligen möts i något större.

Det är inte alltid vägskälen är tydliga och det finns ett före och ett efter men ibland är det så tydligt att nu väljer jag helt nya vägar och lämnar de gamla. Ibland är besluten självklara och det finns inget annat alternativ än att bryta upp från det som är oavsett om det handlar om tankar, förutsättningar, vanor, relationer, jobb eller något annat. Andra gånger krävs tid, möda och tankebubblande med sig själv och andra. Vissa fastnar i det steget och vågar varken kliva vidare eller vara kvar, som ett limboliv eller i väntan på att någon annan ska kliva in och ta beslutet åt dem.

Det är enkelt i efterhand att se livets vägskäl och vad som varit viktigt för där vi är idag men i stunden kan det vara trassligt eller ett litet beslut som får stora konsekvenser. Det kan också vara något som händer där man slungas vidare i livet utan att själv ha fått fatta det beslutet. Där man inte hinner med och inte kan återvända. Livet är sådant ibland.

Många gånger möter jag de som fastnar i livsvalen och ibland fastnar även jag där för länge. Man börjar undrar över konsekvenser, garantier och vad andra ska tycka. Men livet är ju mitt att leva, för mig är det viktigt att kunna göra det jag kan utifrån mina förutsättningar, vilja och förmåga. Jag vill inte blicka titta tillbaka och se att jag hade möjlighet att ta en väg men lät bli på grund av förväntningar, rädslor, normer eller lathet. Samtidigt är det viktigt att se att de val jag gjort tidigare utgick från vem jag var då och idag skulle jag göra annorlunda.

Min vän och jag skiljs åt med en varm kram där hjärta möter hjärta. Vi går åt varsitt håll, på varsin livsstig men vi följer båda vårt hjärtas väg.

100 dagar av NFI....

... var utmaningen som jag påbörjade för 100 dagar sedan och idag klev jag i mål och har fullföljt att publicera ett nytt för idag i 100 dagar.  NFI beskriver jag lite närmre i det HÄR inlägget.

Det har varit en spännande och härlig resa, ibland har utmaningen varit lätt och ibland lite svårare och jag har fått hitta på ett nytt för idag. Det har nu blivit en vana och även om jag kanske inte kommer göra den exakt varje dag så har den inspirerat, lärt mig och breddat min vardag. Jag kommer fortfarande då och då publicera nytt för idag ögonblick på instagram. Testa själv att uppmärksamma, skapa och upptäcka nya saker varje dag kanske under bara en vecka ifall ni inte vill kasta er ut lika handlöst som jag som har upptäckt att jag verkligen gillar utmaningar.