Min klocka...

..visar inte bara tiden utan påminner mig om att gå dit hjärtat leder mig.

Att hjärtat ser bättre än ögonen tolkar jag just så. Det är inte alltid det som finns mitt framför ögonen eller det tydligaste som är det val som kanske gör dig lycklig. Ibland känner man i hela kroppen att något är fel eller rätt även om ett annat alternativ vid första anblicken verkar vara det mest logiska. Bäst blir det om logik och hjärta samspelar men ibland så tror jag att hjärtats viskning är värd att lyssna på även om det kanske inte är det lättaste valet.

När vi lyssnar på vårt hjärta och vågar följa dess väg behöver vi ibland vara modiga, göra annorlunda än vad vårt sinne hade velat och våga lyssna inåt men agera utåt. Mitt hjärta har fått mig att våga bo i Spanien, flytta till Göteborg, säga upp mig från en fast tjänst, läsa till coach och välja en projektanställning där jag nu arbetar framför erbjudandet om en fast tjänst på ett mindre intressant jobb.

Följer ni hjärtats röst ibland? Var har det lett er?

Ett sms som fick mig att le och känna glädje

i hela kroppen dök upp i min mobil i förmiddags.

Sms:et löd:

Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodcentralen

Helt fantastiskt att få ett sånt sms och veta att den medmänskliga handling jag genomförde i tisdags redan har kommit någon till nytta. Det känns bra och det blir mera verkligt då även om jag hela tiden har vetat att mitt blod förhoppningsvis hjälper någon. En enkel gåva jag ger med lätthet trots att jag blir trött efteråt.

Ett litet sms som dimper ner en fredagsförmiddag påminner mig om att vi kan alla göra en skillnad, vi har alla något att ge och när man ger med hjärtat får man tusenfalt tillbaka. Sms:et som jag fick fyllde mig med glädje och tacksamhet av att vara en del av något större. Det handlar inte om att göra allt, det handlar om att göra något utifrån det du har. Som att rädda en sjöstjärna eller att ge av dig själv på ett eller annat sätt, det tror jag kan göra en mycket större skillnad än vi anar även om vi inte själva vet om det. Vi kan inte göra allt men vi kan alla göra något.

Över 140 personer sitter och lyssnar...

... då jag och min projektledare kortfattat redogör för vårt projekt och dess resultat.

För några år sedan hade det varit otänkbart att jag skulle stå där, har inte alls tyckt om att vara i centrum eller tala inför människor. Men livet utmanar en och jag utmanar mig. Själv så kan jag se en del missar och tecken på min egen nervositet under den stund vi stod där men det syns inte enligt de andra som är där som påtalar hur lugn jag verkat.

En klapp på axeln utdelad av mig själv i kombination med 50 nyinköpta tulpaner från Huddinge torg är min belöning till mig själv. Den stjärnklara kvällen vilar över Svedmyra och jag är trött. Att utmana sig själv tar på krafterna men för att vara modig krävs ju att man gör något som skrämmer en och det är klart att det känns. Innan var jag inte så kaxig men efteråt är det en skön känsla när jag inser att jag klarat något som förut varit omöjligt. Då får jag luft under vingarna och undrar var livet ska ta mig med på sin flygtur.

Solens strålar leker över snön....

... smälter den till pölar och blottar grus.

Människorna ler och glömmer snön som föll igår och hoppas att våren är här för att stanna.

Det hoppas även jag, även om jag älskar en riktig vinter så känns det som att nu är det tid för vår. Jag vill hänga undan vinterjackor och ställa undan vinterskor. Jag hoppas min lusta till ordlek också ska avtäckas och skrivarglädjen komma tillbaka. Den senaste tiden har den legat ganska mycket i ide och kanske är det fågelsång som väcker den till liv.

Jag har lovat mig själv att inte känna prestation inför att blogga och det gör jag inte heller utan låter bloggen vila ganska mycket men jag saknar leken med ord och virvlande tankar som jag kan fånga och sätta på pränt. Men livet sker, utmaningar möter mig och kanske är det så att nu är det inte orden jag ska fånga så mycket som att bara vara i livets flöde och låta orden i sin lekfulla form komma till mig när det är dags.

Nu tänker jag kliva ut i solskenet, leka mellan strålarna och sen möta en vän i stadens mitt för att äta middag och sen gå på bio och njuta av att livet är just här och just nu och bara njuta av att vara omfamnad av kärlek, livslust och solstrålar.

I en annan del av världen...

... möttes våra livsvägar på Hawaii i November 2009.

Nu möts vi igen, en torsdag i Mars i Gondolens gröna fåtöljer. Vi sitter i 4 timmar och jag är glad i steget när vi skiljs åt. Vi har pratat om kärlek, rädslor, arbete, drömmar, förändringar, erfarenheter och sen så klart Hawaii och att vi båda kommer att återvända. Mötet med delfinerna, naturen, sig själv och varandra är ett minne som jag sparat i hjärtat. Vår kontakt är sporadisk men mötet lämnar ett skimmer och en känsla av visshet i magen.

I en annan del av världen så skakas marken om dagen därpå. Havet skapar tsunamivåg som tar med sig allt i sin väg. Kärnkraftsutsläpp och efterskalv följer i dess väg. I Japan bor även en av familjens vänner. Jag når honom via mail, först blir jag lättad över att han och hans familj lever men sekunden efter blir jag oroad för han är i Tokyo. Han beskriver det som att befinna sig mitt i en katastrof-film med den enda skillnaden att det är verkligt. Jag hälsar att vi alla här tänker på honom och hans familj och ber honom hålla oss underrättade. Sen dess har jag inte hört något.

I min del av världen ter sig mina vardagsbekymmer plötsligt minimala. Jag vrider huvudet mot vårsolen och andas in dagen, våren och livet. I oron finns en tacksamhet över det enkla. Här och nu är det bra hos mig, det är det enda jag vet. Jag glömmer bort det ibland.

Klangmeditation med tibetanska skålar...

.. avslutar helgen. En gåva från en vän.

En helg fylld av samtal och sköna stunder med allrakäraste syster som passerar den stora staden efter några veckor i Skottland.

I Linda Liljas härliga yogalokal så samlas vi under en timme och skålarnas klanger kliver rakt in i mig. En meditativ upplevelse som är obeskrivlig och högst personlig men som får min vad att reagera inledningsvis, inget obehagligt och jag förstår det inte riktigt men får sen en påminnelse efter av en vän om skadan jag hade förra sommaren. Den hade jag själv glömt.

Inom mig vibrerar det och ljudet väcker känslor, bilder, förnimmelser och tankar. Jag har testat det förut och jag kommer att göra det igen. Saker som berör mig och min kropp reagerar på har jag lärt mig är sånt som jag vill ha mer av. Klangresor blir det fler av. Denna upplevelse kommer inte tillbaka men det väntar nya, för varje gång tror jag inte är den andra lik.

Jag kryper till sängs med en skön känsla i min kropp och imorgon vaknar jag till en ny vecka som tar sin början. Livets cykel fortsätter och inom mig klingar mina egna toner.

Sammanfattning av Februari 2011....

... ännu en vintermånad i raden. Den här vintern i Stockholm liknar ingen jag mött här tidigare med snö sen i början av November.

Det här hände i mitt liv under Februari 2011:

* Månadens första dag inleddes med sushi och champagne för att fira en väns framgångar. Jag fick visa leg på systemet en månad innan jag fyller 37 vilket gjorde min dag.

* Jag ställde frågan till mig själv och mina läsare om jag LEVER i NUET?

* Så gläds jag med finaste Ylva som jag känt i hela hennes liv.

* Funderar jag över livskraften i de blommor vi planterat och hur vi ser på dem.

* Firar jag en härlig alla hjärtans dag med någon alldeles speciell.

* Gläds jag åt 2 år på drömjobbet.

* Hoppar jag av glädje när jag får erbjudandet att åka till Strasbourg i April.

* Umgås jag med pedagogiska mamman och hennes man som är på besök i stan.