fredag 17 oktober 2008

Utmanande...

..är coachkursen på många vis.

Igår hade vi för min egen del den mest utmanande övningen hittills. Vi har nog alla olika situationer som ligger långt utanför vår comfortzone och för min del så adderades flera saker ihop igår. Jag tycker inte om att stå i centrum, har uttalad scenskräck (och i det här fallet behövs inte en scen utan det räcker med att stå framför en grupp och ha allas blickar på sig) och jag tycker att det är svårt att ta emot personliga komplimanger eller positiva omdömen av personer som inte är mina närmaste eller känner mig på ett privat plan.

Allt detta samlades i en enda övning och jag kan inte säga att jag kände mig bekväm över huvudtaget. Det var jättetufft. Om någon bett mig att välja mellan denna övning och att stå på isen vid seriepremiär i Ejendals arena när Leksand spelar för att sjunga Köppäbävisan (Kopparbergsvisan tror jag den kallas på rikssvenska)och steppa samtidigt så vet i sjutton om jag inte gjort det sistnämnda. Men jag gjorde det. Jag utmanade alla mina rädslor på en gång.

Men om jag hade fått bestämma ur min egen egoistiska synvinkel så hade inte just denna övning fått avsluta dagen även om tanken nog var att den skulle lämna oss med en bra känsla men för mig så var det svårt att vända efter den känslostorm som åkt bergodalbana genom min kropp. Som tur är så hade jag en coachning inplanerad efter kursen så jag fick bara släppa det och kliva rakt in i den sessionen vilket var superspännande. Annars hade jag nog ältat det.. fast jag ältar ju lite nu som ni hör.

I övrigt så anser jag att den här kursen är det mest utvecklande jag gjort på så oerhört länge. Jag är så himla nöjd och deltagarna och ledarna är så underbara. Jag känner mig tryggare och tryggare i coachrollen och det coachande samtalet och känner att jag utvecklas i rätt riktning. Så nu är det spännande att se vad den här dagen innehåller... men den fega delen av mig håller tummarna för att den inte innehåller något av samma kaliber.

10 kommentarer:

  1. Alla har vi våra rädslor och det är hemskt när vi utsätts för dem. Jag känner igen lite från förra helgen då vi gjorde rollspel på kursen. Jag är hellre "mig själv" inför folk än spelar en roll. Men tänk vad vi kommer framåt av våra utmaningar :-) Trevlig helg önskar jag dig! Kramar...

    SvaraRadera
  2. Ja mod är ju som sagt att vara rädd men våga gå ändå...och det var vad du gjorde och det är tufft.
    ...och vi växer enormt av det

    Kramisar
    Emma

    SvaraRadera
  3. Vi kanske kan fixa så du får sjunga & steppa också? Personligen skulle jag vilja se det där... ;-D

    SvaraRadera
  4. Innan jag gick in i väggen... och under tiden jag var där... så hade jag samma sorts rädslor. Men nu är de borta! Underbart härligt!

    Du kommer att bli mer bekväm i dina känslor när du blir mer van också. Strongt gjort ändå att ta alla rädslor på samma gång och beta av dem!

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Starkt gjort!!!!
    Tänk på att belöna dej ordentligt :)
    kram

    SvaraRadera
  6. Ibland så lär vi oss, men bara när vi är öppna, när vi är mottagliga och när vi har något att hänga upp den nya kunskapen på.

    Det är då vi tar ett steg till.

    SvaraRadera
  7. Det är så roligt att coachkursen ger dig så mycket och nog är det skönt att kunna utmana sina rädslor under kontrollerade former. Och visst är det så att vi växer när vi väl lyckas utmana rädslorna.

    SvaraRadera
  8. ja..jag har utmanat en rädsla i mitt liv de 2 sista dagarna...jag kommer att förändra mitt liv totalt igen..tryggheten..och rädslan kändes övermäktig ett tag..men ska inte säga att jag är i land än..men jag vågade ta första steget..Varm kram till dig som också vågat trotsa de rädslorna du har! De bleknar..om man tränar mycket..varm kram!

    SvaraRadera
  9. KLart att det var läskigt. Vi har ju alla våra rädslor. Men i varje utmaning minskas de. Du är så grymt duktig sötnos. Så himla duktig. Du kommer att bli världens bästa coach.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Verkligt mod tror jag är just att våga se och acceptera alla delar av sig själv - både de "fega" och de "modiga"... Verkligt mod är att våga vara NÄRVARANDE tvärs igenom alla upplevelser, och ta emot sina egna känslomässiga reaktioner med öppenhet.

    Lycka till! Världen behöver alla modiga människor och coacher den kan få!

    /Svante

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen