onsdag 18 juli 2012

På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.

8 kommentarer:

  1. Kloka tankar och ett tänkvärt inlägg från en klok kvinna. Själv är jag av den tron att var och en måste finna sin egen väg. Vad det än må vara. Finna det som bildar ringar på vatten och sätter igång den positiva spiralen eller hindrar en nedåtgående att ta fart. Alla är vi unika och bär på vår egen historia och även om vi kan finna stöd, tröst, inspiration och styrka hos andra människor är det vi själva som måste stå för grovjobbet. Oavsett metod.

    ta hand om dig du kloka fina kvinna och ha det gott där vid vattnet.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också så starkt på den egna vägen. Är det nåt jag håller med Jenny i programmet om så är det väl risk för att man kan glömma bort andra vägar om man enbart belyser en av dem. Men jag tror på att känna inåt och hitta det man själv behöver...

      Håller med dig fullt ut, det är en del av att vara människa att just behöva göra grovjobbet själv och möta det som livet kommer med. Oerhört svårt/tufft vissa gånger men det är en del av livet.

      Kramar från Liv

      Radera
  2. Det är väl lite som " var och en blir salig på sin tro", mår man bra av vad-det-nu-är-man-gör så är det väl bra :) Oavsett trender...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Du är så klok fina du.. och jag förstår vad hon försöker påvisa samtidigt som jag vet massor som varit hjälpta av mindfullness och jag vill därför lyfta diskussionen till att människor ska våga hitta sin väg..

      Kramar

      Radera
  3. Delar mycket av din uppfattning! Och så har jag också mycket tankar om detta ämne, men nog är inte redo än att skriva om det. Kanske en dag. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser fram emot att läsa om det den dagen du är redo.. och om du inte blir det så är ju det också ok. När jag skrev det här inlägget blev det bara lite huller om buller men jag hoppas att det framgår vad jag vill ha sagt....
      Kramen

      Radera
  4. ja jag förstår absolut och håller med dig i ditt resonemang. Jag lyssnade också på Jennys program och jag tycker om hennes sätt att fånga mig som lyssnare och jag tycker om hur hon använder språket. Jag håller nog inte med om allt hon säger i fråga om att möta medmänniskor och klienter. Jag tyckte att hennes tyngdpunkt låg mycket vid att psykologutbildade psykologer generellt var bra att bemöta människor PGA sin mångåriga utbildning och DET håller jag inte med om. Min erfarenhet säger mig att oavsett vilken utbildning vi bär med oss måste detta "giftas" med en personlighet och ett medmänskligt förhållningssätt som ingen kan läsa sig till till över huvud taget. Sen kan jag självklart hålla med om att det är tragiskt och beklagligt att vem som helst får kalla sig coach idag eftersom det inte är skyddat. Jag anser att alla coach utbildningar ska vara ICF-ackrediterade och ha en kärna och substans som är framtaget utefter deras kompetenser och förhållningssätt. Nåväl nu började jag rota runt i sånt här som berör mig...hehe...jaja du vet ju redan vad jag tycker i frågan egentligen. Och vi delar ju åsikt :)
    Intressant och tack för att du tog upp ämnet
    Massor av sommarkänslor till dig min vän
    kramar

    SvaraRadera
  5. Roligt att läsa dina tankar vännen!
    Jag tyckte också om hennes berättarsätt.. MEN håller fullt med dig när det gäller bemötande, en lång utbildning garanterar inte alltid professionalitet och att skapa förtroende. Det är dessutom inte mer än 10-15 år sedan de flesta togs in på Psykologlinjen enbart på betyg (ingen intervju) vilket inte är säkert att du blir en bra psykolog bara för att du har höga betyg. Har mött massor av bra psykologer.. MEN även en del som jag tycker är mindre bra på sitt jobb precis som alla andra branscher.

    Jag håller dock med i varje ord du skriver om att skydda coach-titeln... och att det finns en fara i om coacher säger sig kunna mer än vad de kan....

    Skulle kunna skriva hur mycket som helst

    Varmaste kramar och mitt bröst är fyllt av sommarkänslor.

    Liv

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen