Tid för tanke..

.. står det med sirliga bokstäver invid den röda bänken i Sinnenas trädgård. Det har blivit en av mina tankeplatser. En plats att samla tankarna på, bara vara i stillhet eller lägga sin ner och ägna sig åt lite loj nöjesläsning.

Platser där tankar kommer ikapp eller där sinnet bara får vila ifrån dem i en stilla meditation. Jag letar nog ofta upp såna små öar av stillhet i min annars ganska hektiska och sociala vardag. Jag har ett klätterträd på Djurgårn, en stam i årstaviken, en bänk invid mitt hem och sen en röd bänk i en vacker trädgård. De där platserna är mina och samtidigt allas på nåt vis men för mig laddade med en kraft, energi och en stillhet som jag tycker om. Jag har gråtit, skrattat, låtit nyförälskade fjärilar leka i min mage och funderat över små och stora beslut på dessa platser. De är laddade med trygghet och frihet samtidigt.

Även ute i landet finns platser jag tycker om att sitta på såsom stranden och piren vid Luleälvens kant, på förstukvisten i Dalarna, på bryggor vid tjärnar och på klippor invid havet i Göteborg. De är också platser som är mina. I tanken återvänder jag ibland dit och andra gånger till mer exotiska platser från mina resor. Tänk vad gott att ha platser där jag väljer att vara när jag behöver byta perspektiv, byta hemmets stillhet mot naturens eller bara ta en ny dag i handen och vandra ut i livets dal

Självmedkänsla..

... det vill säga medkänsla med sig själv. Self compassion på engelska men på svenska blir det självmedkänsla.

Ett ord som kommer i min väg flera gånger de senaste veckorna och som jag tycker är viktigt. Det är ett begrepp man arbetar mer och mer med.  Ibland ger jag i mitt arbete som coach en hemläxa att tilltala och behandla sig själv som en riktigt god vän. Det är en spegling av självmedkänsla. Istället för att försöka tänka positivt, annorlunda eller inte hitta nåt svar så vet man oftast vad en fin vän sagt eller vad man själv sagt till dem.

Medkänslan med oss själva glöms ofta bort i alla borden, måste och tankar om vad andra ska tycka och tänka om det man gjort eller det man gör. Många behandlar sig själva på ett sätt de inte skulle göra med andra medmänniskor. Om vi byter perspektiv tror jag vi kan ändra om det. Var varsam med dig själv, du förtjänar även det som du ger andra.

Vid älven som följt mig sedan jag föddes...

... tycker jag om att vila och ta en tankestund. Det är en bra tankeplats i såväl solsken som i duggregn med vågor som slår mot stranden.

Livet, detta äventyr med sina soliga dagar och sina stormar. Denna plats för kärlek, lycka, sorg, besvikelser, vackra stunder och gråa dagar. Detta äventyr som bara kan levas i nuet men återupplevas i minnet och väva framtidsdrömmar om.

Att för några timmar möta en vän som jag lärde känna för 25 år sedan och bara vara i den stunden. Prata om det som varit fantastiskt under de år vi inte mötts och det som varit tufft. Hur livet har fört oss i olika riktningar från bygden där röda trädhus och djupa tjärnar vilar mellan grönskande dalar, åkrar och livets ängar. När vi skiljs så får jag med mig  lite hopp, inspiration och värme hem när kvällen är över. Nästa sommar ses vi igen, men vi finns i varandras liv i vardagen genom tankar, bloggen och facebook. Vägen till en vän är aldrig lång.

Mina tankestunder är nödvändiga för att jag ska fatta välgrundade beslut, förstå det som händer mig i livet, smälta de härligheter jag upplever och acceptera de svårigheter jag möter. Att känna mig som en del av något större i naturens mitt på denna plats  där min gammelfarfar inledde sitt liv. Hans bygd, en av alla mina hembygder. De som jag bär med mig i hjärtat var jag än i världen befinner mig och som på olika vis präglat vem jag är.

Med en kopp thé i handen så kliver jag ner på min strand eller vilar på piren för att bara vara i livet så väl i tanken som i nuet. Älskar denna plats, denna älv, denna strand och denna stund.

Bevara mig från...

.. visdom som inte gråter,
filosofi som inte skrattar
och storhet som inte
böjer sig för barnet.

(Kahli Gibran)

Vilka vackra ord och så mycket klokskap. Jag tror på ödmjukhet och att fortsätta vara nyfiken.Hur många dörrar du öppnat, så kan du inte veta vad som finns bakom dem. Hur många människor du än mött innebär inte att du förstår allt om alla.

Så öppna din dörr, låt nya tankar komma in. Ta inte dig själv på för stort allvar och lär av barnet. Det finns ofta glädje i sorgen och ett stråk av sorg i glädjen. Lär av andra men lita på din egen vishet. Andas djupt och möt solens blick och regnets smekningar.

I kyrkstugans gångjärn finner jag kärleken. 

Vad skulle DU göra..

.. om du visste att du INTE kunde misslyckas?

Den frågan dök upp i min mailbox idag. Jag har hört den förut men vissa dagar är man kanske mottagligare än andra. Så nu har den snurrat. Det finns faktiskt en del saker jag skulle göra annorlunda eller ta mig an. Ännu är jag inte redo att dela dem, de är mest som splittrade tanketrådar som kastats ut och ännu inte bildat ett knypplat mönster. Men jag skickar frågan vidare för dig att tänka på eller dela med dig svaret av i en kommentar. Om du kommer på det utmanar jag dig att fundera ut åtminstone ett pyttesteg i den riktningen för att påbörja den resan.

Vad skulle DU göra om du visste att du INTE kunde misslyckas? Vilket blir ditt första steg i den riktningen?

På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.

På väg till jobbet....

.. möter jag en av mina grannar. Det är ett tag sedan vi sågs.

När jag frågar hur hon mår så säger hon bättre men att hon fortfarande bär en klump av sorg inom sig. Hon förlorade hastigt och oväntat sin man för drygt ett år sedan. Vi pratar om vilket stöd hon fått i sorgen, var hon står idag och hur hennes år har varit. Hur svårt det var att gå in i det gemensamma hemmet och hur mycket hon saknar honom.

När jag senare under samma dag läser denna kloka kommentar av härliga Emma från Livskrafter (under detta inlägg) så känner jag att jag vill fortsätta att utveckla de tankar jag lyfte i det inlägget.

Emmas kommentar löd såhär (och hon är tillfrågad om jag får använda den):

Ja den här diskussionen kan jag vara paradoxal och tudelad i. Jag kan nog tycka att vi många gånger säger JA DET ÄR SÅÅÅÅ BRA SÅ...fast vi egentligen känner tvärtom....att vi kanske vill att nån håller om oss och vi får tillåtas att må riktigt dåligt och bearbeta och ta hand om känlsorna som lever inuti oss. Alltså jag är själv otroligt glad, positiv och leende men ibland faller jag handlöst och har inte tillåtit mig göra det tidigare i livet utan mer målat ny färg på gammal flagnad färg och hoppats på att det ska funka ändå liksom...Ja du förstår säkert hur jag menar.

Det gör jag. Jag tycker själv att det är en rejäl balansgång att hitta en balans i det. Att bearbeta och ta itu med det man går igenom är nödvändigt. Att fly en sorg eller besvikelse gör bara att de ligger kvar under ytan och poppar upp är min absoluta mening. Man måste gå igenom det, hitta ett sätt att hantera det och leva vidare (med minnena så klart). Men låt det ta den tid det tar. Om man inte hittar vägen själv så finns det vänner, professionella sorgebearbetare, terapeuter och psykologer som kan hjälpa till. Vi måste inte klara allt själva och när jag möter någon i sorg så kanske jag inte måste ge svaren utan snarare bara lyssna och våga finnas där.

Att måla ny färg på flagnad färg utan att skrapa bort den gamla först (som Emma skriver) ger inget bra resultat. Det kan jag säga både utifrån erfarenhet av livet och mina rötter i färghandelns härliga värld. Men man måste också våga byta färg eller se färgen ur andra ljussättningar.

Jag tänker på det där med tankespåren, kanske är det så att vi som ofta tänker i positiva tankespår (och också kanske förväntas glada) har svårare att visa och uttrycka det som är negativt och tvärtom. Det finns människor som har lätt att fokusera på det negativa och lägga sin energi där och det förundrar mig faktiskt. Likväl som jag letar ljuspunkter finns det personer som gör det motsatta.

Men vi måste våga vara autentiska i mötet och tänka efter vad vill vi förmedla. Vill jag dela ut kopior på min missnöjdhet eller göra något åt den. Vågar jag visa min sorg eller gömmer jag mig bakom ett krampaktigt leende. Vågar jag skratta även i sorgen och vågar jag gråta mitt i glädjen?

Alla gråter dessutom inte när de mår dåligt men de kan likväl må lika dåligt som den som klart signalerar detta och det är det oerhört viktigt för oss alla att vara medvetna om. Kanske framförallt för mig i mitt arbete (där jag möter många som gått igenom svåra saker) men även som medmänniska. Vi bär ibland masker eller har lärt oss strategier för att hantera saker, vissa bra och nödvändiga och andra mindre bra. I vissa situationer är de dessutom nödvändiga men det viktiga är att vi inte har dem i alla. Det tror jag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

Men om du ska se och uppskatta regnbågen behöver du lyfta blicken och inte fokusera enbart på regnet (eller på solen). Men jag hävdar fortfarande att du kan välja om du låter dig hänföras av regnbågens skönhet och förgänglighet eller om du bara inväntar att regnet ska tillta i styrka.

Så vad tänker ni? Jag förstår om inlägget är lika spretande som solens strålar för nu har jag bara skrivit ner mina tankar rakt av och inte redigerat texten utan ibland får saker bara vara som de är. Precis som livet.

Vårsolen skiner över Stockholm..

.. och snön smälter. Vattenpölar breder ut sig över staden samtidigt som fåglarna sjunger in våren. Livet känns skönt att leva.

Mitt i vårlyckan så tänker jag på den kloka fråga som Ellinor valde att ställa i en kommentar:

Jag vet inte varför, eller om det ens är så, men ibland verkar det som om människan är formad som så att vi aldrig ska vara för positiva. Vi kan aldrig säga att någonting är "bra" som svar på frågan "hur är det?". Inte utan att tillägga att man är trött, förkyld, stressad osv. Varför kan saker och ting inte få vara just bra?

Dels tror jag att det är den gamla jantelagen som slår till att vi inte ska ha det för bra men framförallt så tror jag att det handlar om att vi fortfarande är predisponerade att söka efter hot och faror. Det är inte så långt tillbaka vi levde mycket närmare naturen med helt andra hot än vad vi står inför idag, då måste man snabbt kunna läsa av en situation och vara medveten om sina och flockens svagheter.

Det är därför har vi lättare att fokusera på det som är negativt för att det helt enkelt har handlat om överlevnad. Vi behövde reagera snabbt och bli rädda för att undvika faror som djur eller andra angrepp. Vi har med andra ord lättare att att känna negativa tankar och känna negativa känslor.

MEN det är inte hela sanningen...

... vad man också kan behöva vara medveten om som forskningen visar är att vi har lätt att fastna i tankespår. Det kan bli en vana. Det vill säga att om vi tänker negativa tankar så underlättar vi för att tänka ännu fler negativa tankar. Om vi är ledsna kan vi lättare fastna i det ledsna tankespåret.. eller det lyckliga.

Det här innebär inte att man ska fly från känslorna utan man behöver våga uppleva och bearbeta känslorna och tankarna men det är viktigt att vara medveten om att det kan behöva balanseras upp med positiva känslor och tankar för att skifta fokus och få andra tankespår.

När jag läste och förstod det här så stödjer den forskningen min egen livsresa där affirmationer, meditation och tacksamhet har gjort och gör en enorm skillnad. Jag behövde (och behöver ibland fortfarande) säga stopp till vissa tankespår och bryta dem. Jag är numera oerhört noga med hur jag uttrycker mig och det är också viktigt i min värld.

Ta en minut eller två, finns det några tankespår som du följer av gammal vana? Det kanske är dags att säga STOPP till dem, kanske inte med en lika tydlig skylt som den nedan men med någon annan påminnelse som hjälper just dig. Vad är du tacksam över? Vad händer om du bestämmer att gå igenom dagens guldkorn på kvällen, för de finns ju där, även i de svåraste av tider. Jag avslutar med samma fråga till er (och ni får gärna svara) som Ellinor inledde med..

Varför kan saker och ting inte få vara just bra?

"Miracles only happen

... to people who believes in miracles" skriver en av mina favoritförfattare Paulo Coelho i sin blogg och sen uppmanar han sina läsare att skriva om mirakel de mött i livet.

Miraklerna händer enbart de människor som tror på dem. Det där har jag tänkt på och sen har jag funderat över vad jag anser vara mirakel och när jag upplevt detta. Men framförallt tänker jag på att jag anser att man många gånger kan välja med vilka glasögon man betraktar livet och vad jag själv vill fokusera på.

Imorse när jag klev upp och var på väg att sätta på tv:n för att titta på nyheterna som jag brukar göra när jag äter frukost så tänkte jag att det var dags att starta dagen med något som gör mig på mycket bättre humör och ger mig en bra start på dagen. Så istället för nyheter och morgonsoffor så satt jag in en DVD med Kay Pollack som föreläser och tittade på en stund. Det ska jag fortsätta göra. Jag har fler DVD'er om livet som jag tycker om som JAG AB, The secret, You can heal your life etc.

I mitt arbete som coach så är det stor fokus på andras processer, sanningar och värderingar så för att få mig att minnas mina så har jag vissa knep jag tar till. Jag har post-it lappar i både jobbkalendern och min privata.. rubriken är ny vecka - nya möjligheter och sen står det saker som jag vill självcoachar mig själv i. Några punkter som finns (tagna från båda listorna):
- Vad vill du ha fokus på under veckan?
- Coachutmaning?
- Var finns dina hinder och dina resurser?
- Följer det jag gör mina grundläggande värderingar och det jag tror på?

Att se lapparna och fundera över frågorna gör att jag minns det jag tycker är viktigt eller det jag vill fokusera på antingen privat eller på jobbet. Att arbeta med tacksamhet, affirmationer, mental träning och meditation är det som gjort en skillnad i mitt liv. I någon annans kan det vara att gå en svampkurs eller ha en barnfri eftermiddag i veckan. Det finns inga rätt eller fel men jag tror att vi alla har ett val när det gäller hur vi vill se livet eller en situation. Därmed inte sagt att livet inte stundtals kan vara väldigt svårt, förvirrande och frustrerande. Livet bara är helt enkelt, det kan vi inte förändra.

Men jag tänker fortsätta att ignorera morgonnyheterna och starta dagen på ett sätt som fyller mig med långt mer energi innan jag tar min lilla morgonpromenad med löven under mina fötter. Mina mirakler då? De kanske jag berättar om en annan gång men ett litet mirakel var att "The mystery machine bilen" som stod parkerad i Svedmyra i somras men hur jag än spanade efter Scooby Doo och gänget så fanns de inte i närheten. Men jag vet att de varit här och jag vet också att definitionen av mirakel är något vi kan välja själva. Vi är alla mirakler.

Jag sparkar de blöta löven..

.. som samlats i drivor.

Att sparka i löv är en höstaktivitet som passar bra när tankarna snurrar. Ett oväntat erbjudande dök upp som jag nu överväger. Du tänker för mycket är något som jag hört ganska många gånger under mitt liv men för mig är reflektion en naturlig del av livet. Kanske tänker jag för mycket men vem ska avgöra det? För mycket för vem förresten?

Mina fötter tycker om att sparka i löv, gå på ojämnt underlag, vandra på sandstränder och dansa natten lång. Det gör nog att jag har båda fötterna på jorden även om jag ibland svävar i det blå tankemässigt. Kontrasterna är det som gör livet skiftande, precis som de höstlöv som samlas i alla de storlekar och i ett sprakande färgspel. Livets äventyr är ju just det, skiftande. Ett äventyr utan strapatser, spännande möten och oväntade vändningar är ju inget äventyr. Så jag går vidare ut bland höstlöv, stormar, vackra dagar, kalla nätter och tar emot livet som det är.

Jag sitter på bryggan...

... och blickar ut över vattnet.

Jag hör suset i vassen blandas med det avlägsna ljudet av trafik och ibland hörs musiken från festivalen popaganda. På andra sidan ser jag cedergrenska tornet sticka upp och jag påminns om Stockholms bästa julbord i fantastisk miljö. Naturhistoriska museet vilar högt över grönskan och är verkligen en vacker byggnad. Jag skymtar taket på bergianska trädgårdens växthus och minns ett besök där med pedagogiska mamman. Stockholm är sannerligen vackert och har så många vackra platser.

Skärmflygaren ska träna och jag har tagit en promenad under tiden och det är då jag hittar bryggan. Min bok och anteckningsbok blir liggande och så sitter jag bara på bryggan och lyssnar på ljudet från vattnet, trafiken och fiskaren som gång på gång kastar i sin lina i vattnet. Tankarna och känslorna löper fritt och den reflektion som jag såväl behöver får den plats den behöver. Vid vatten finner jag ofta lugn. En tillfällig tankeplats. Där vilar jag.

Tankeplatser kan jag hitta varsomhelst och jag behöver dem för jag gillar ju att reflektera och leka med tanken. Men den dagen jag flyttar in i mina drömmars pippihus så kanske jag bygger ett litet hus tillägnat tanken. Jag såg nämligen ett på en djurgårdspromenad som nog har just det syftet. Finurligt, klokt och vilsamt för själen. Där kan tanken få luft under vingarna.

Vad är dina största hinder?

Detta är en fråga som jag ibland ställer vid uppstartssamtalet för coaching.

Det absolut vanligaste svaret är: JAG SJÄLV!

Tänk att vi är så många människor som sätter krokben för oss själva på ett eller annat vis. Det finns så många situationer där det blir ganska tydligt. Vi kanske inte tror på oss själva, tycker om oss själva eller tror att vi duger som vi är. Vi sätter upp egna krokben, förstör för oss själva och konstruerar begränsande föreställningar.

Istället för att vara vår egen bästa vän blir vi istället till någon som inte agerar speciellt snällt mot just den person vi faktiskt garanterat kommer att dela HELA livet med och all den tid som finns där.

Vi är ju bara människor. Vi har "fel och brister", gör eller säger "fel" saker, sårar någon, blir sårad, kan inte allt och vet inte allt. Men kraven många ställer på sig själva är för höga eller för låga. Tänk om alla kunde bli sams med sig själva och bara acceptera det man måste och förändra det man kan (om det känns som det är VERKLIGEN är viktigt).

Många personer handlar helt annorlunda mot sig själva än mot sina vänner. Till vänner säger man att: det gör ingeting, det spelar ingen roll, du kommer att klara det och jag tror på dig.. men vad säger många av oss till oss själva i en liknande situation?

Det finns många borde, om jag bara hade/var på ett visst vis så skulle allt se annorlunda ut. Men livet är här och nu. Vi vet faktiskt inte om vi har flera liv. Dagen idag kommer inte tillbaka och du är som du är i just denna sekund duger PRECIS som du är.

Välj dina handlingar men döm inte dig själv för hårt och våga göra saker som du vill, kanske bara för att prova något nytt. Vi har inte alla samma drömmar, värderingar, utseenden, möjligheter men vi är ok ändå. Jag tror inte vi är vår yta utan vi är något större och tillsammans är vi stora men när vi själva hindrar vår egen utveckling, självbild och att våga saker så tror jag att just det är det viktigaste men ibland även det svåraste hindret att rasera (ibland om och om igen).

Men det första steget på den vägen är att just se om man hindrar sig själv och när. Sen får man själv hitta sin egen väg, strategi eller kanske tankesmedja för att komma vidare runt hindret. För alla ni som läser detta är unika och oersättliga och vackra, strålande stjärnor på detta unika livsäventyr som utspelar sig på en liten planet i ett stort universum fyllt av hemligheter.

Idag fyller bloggen sitt första år!

Vi får se om det blir flera.

När jag startade bloggen så tänkte jag att jag ska skriva för min egen skull och så länge det känns roligt. Det försöker jag hålla fast vid.

Ett år. Det trodde jag inte att det skulle bli när jag satt däruppe i Åre tillsammans med skärmflygaren och tänkte att det kanske är dags att bejaka skrivglädje och att börja lyssna på mina egna tankar igen. Min vän Carrroline var den som inspirerat mig.

Lite visste jag då att det skulle bli så roligt och att jag skulle träffa så många intressanta människor och livsöden på bloggvägen. Att mina tankar skulle lyssnas på även av andra.

Året som gått har varit intensivt och med många förändringar. Jag slutade en fast anställning som jag själv sagt upp mig från. Under sommar och höst så var jag arbetslös (om man bortser från en kortare projektanställning) samtidigt som jag pluggade till coach. Men i februari fick jag ett jobb som verkligen passar mig och där jag trivs så bra. Jag har registrerat en enskild firma och får nu se vad Universum har i beredskap åt mig.

Året har verkligen varit som att åka bergodalbana. Det har hänt massa saker, jag har fått tänka till över mina värderingar, jag har gjort val som andra undviker och jag har fått stå upp för mig själv. Lärorikt har det varit, en intensivkurs i personlig utveckling. Sen fortsätter jag nog att utveckla och inveckla mig i livet, tankarna och drömmarna.

Det är inte lätt att vara människa brukar min favoritföreläsare Klas Hallberg säga. Han har så rätt. För många gånger är det inte det och året som passerat har haft både regn och solsken. Mest solsken faktiskt. Men som jag nog sagt förut:

It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

När jag skriver detta så sitter jag på ett tåg med destination Göteborg. Min kärlek till tågresande och Göteborg känns som ett bra sätt att fira en liten ettårsdag. Tänk att ett enkelt beslut man fattar om att börja blogga faktiskt kan leda till så mycket gott och så många härliga möten både i verkliga livet och cyberspace. Mitt lilla universum vore helt enkelt inte detsamma utan mitt bloggande.. så livsäventyret fortsätter och bloggandet likaså.

Vilka värderingar är viktiga för dig?

Som en påminnelse till mig själv så har jag skrivit ner några saker som är viktiga för mig och som jag tror på. Värderingar som är viktiga för mig är:

... att jag tror att vi alla kan göra en skillnad.

... att jag tror att våra handlingar är viktiga.

... att vi ska vara rädda om varandra.

... att jag tycker det är viktigt med ärliga komplimanger.

... att jag inte tror saker är omöjliga bara mer eller mindre möjliga(vilket faktiskt är baserat på erfarenhet och att ha sett personer som mått så oerhört dåligt orkar göra stora förändringar och välja nya helt okända vägar).

... att när jag irriterar mig på någon som person eller något som någon gör försöker jag se vad det är som irriterar mig och se om jag kan förändra något i min inställning(tur att Kay Pollacks texter kan påminna mig för jag kan ju vara lite tjurig).

... att medmänsklighet och att vara snäll är viktigt (även om man inte kan vara det hela tiden och man kan behöva granska om det man försöker göra när man är snäll kanske man inte hjälper andra, men snällhet är ändå en viktig utgångspunkt tycker jag).

... att det finns flera sätt och vinklar att tolka samma situation.

... att vi alltid har något att lära.

... att jag vill leva med en en positiv grundsyn. Det innebär INTE att jag aldrig är ledsen, arg, besviken och att livet verkligen är en prövning i perioder. De som alltid klistrar på ett leende och säger att allt är bra trots att världen faller samman omkring dem skrämmer mig för då verkar det mer vara ett flyktbeteende.

... att jag är övertygad om att kan vi vara tacksam för de små sakerna så blir livet roligare och lättare att leva.

... att jag litar på människor om min intution säger mig att jag kan göra det (har hellre fel i enstaka fall än misstror de som vill gott).

Ibland uppfattas nog jag som lite naiv. Naiv är nog inte rätt ord men eftersom jag inte har lust att vara en ordpolis utan bara skriva det som faller mig in så kommer jag inte att leta reda på något bättre eller mer passande ord. Jag tror ändå att ni förstår vad jag menar.

Sen vet ju de som känner mig privat att jag inte på något vis är något litet helgon utan jag har ett humör som gör att stickorna ryker ibland, jag kan vara både trångsynt, tjurig och fyrkantig.. men det här är ändå saker som är viktiga för mig. Jag är trots allt hellre naiv än misstroende eller misstänksam.

Vilka värderingar är viktiga för er?

Stå för det du gör...

.. eller gör nånting annat säger min kreativa syster till mig och tar en till klunk thé.

Hon är klok min lillasyster yster. I nästa andetag berättar hon att hon gjort tre viktiga språkliga och tankemässiga förändringar. Får jag blogga om det frågar jag henne. Jo, det får du. Nog hörs det att hon bott i Norrland ett tag nu eftersom jo ligger närmare än ja.

Men vilka 3 förändringar har hon gjort tänker ni nu? Hon har valt att byta ut uttrycken "jag måste", "jag borde" och "jag ska" på följande vis:

Jag måste => Jag vill
Jag borde => Jag tänker
Jag ska => Jag behöver

Det gör en oerhörd skillnad i både hur det känns och låter om jag tänker att jag vill gå upp nu istället för att jag måste. Måste är liksom inget roligt. Jag behöver skriva det där brevet motsvarar ett behov och inte något som blivit ålagt mig att göra. Jag tänker ringa den personen motiverar en handling istället för ett borde som är passivt. Så jag ska nog göra som min lillasyster och rensa lite i vokabuläret då och då. Det kommer att göra en skillnad. Sen att tänka på om jag står för det jag gör.

Lilla syster yster har återvänt hem men jag är glad över hennes besök och som vanligt lämnar hon spår i mitt liv. Ibland i form av en sjal, en ny frisyr, en hjälpande hand och andra skatter. Men den här gången så är spåren efter henne ett par kloka ord.

Att leka med tanken...

Om du fick en möjlighet att resa i tiden skulle du göra det? Min pojkvän skärmflygaren tittar upp från sin tallrik fil och musli och det kommer ett blixtsnabbt: Ja det är klart!

Vart skulle du åka? Han funderar lite och sen kommer svaret, in i framtiden. Hmm, jag funderar över hans svar eftersom jag själv bara tänkt att resa in i det förflutna och inte ens övervägt framtiden.

Han har börjat vänja sig nu vid att det helt utan förvarning kan komma en sådan fråga som jag sedan spinner vidare på. Jag leker i tanken ofta och har nog egentligen gjort det så länge jag kan minnas. När jag var liten så var jag ett barn med livlig fantasi och jag antar att om man skulle granska min tankeverksamhet nu som vuxen så skulle man konstatera detsamma.

Under en trerätters middag i början av min och skärmflygarens relation diskuterade vi vad man skulle ge för råd till sig själv om man hade kunnat träffa sig själv i 15-årsåldern (med de personliga erfarenheter man gjort sedan dess) MEN också vad man själv som femtonåring hade kunnat påminna och ge för råd till ens vuxna jag. Den diskussionen sa en del om vem man varit men även om vem man blivit. Tänker ibland på vad min 15-åring skulle råda mig till.

En annan lek jag ägnat mig åt de senaste åren är när jag upptäcker ett nytt yrke så tänker jag mig in i hur det vore att arbeta med det och hur min vardag skulle se ut. Det kan vara allt från att fundera över hur det skulle vara att skola in en flodhäst i en djurpark i Thailand till hur det är att byta gatlyktelampor stående i en lyftkran. Man kan säga att jag fått en enorm arbetslivserfarenhet de senaste åren (dock bara i tanken).

Det är nog min fantasi som gör att jag ofta drömmer mig bort, funderar över vad jag skulle prata om jag var sommarpratare (vilket jag även frågar andra) men även när jag tänker på vad som pågår i andra människors liv (är definitivt en tjuvlyssnare som sedan i min fantasi skapar en bakgrundshistoria). Andra människors fantasi och uttrycksförmåga gör att jag förundras över hur en bra författare lyckats få sin bok på pränt och väcka olika känslor inom mig. Hur de har lyckats skriva på det sättet och hur de förmedlar historien eller sitt budskap helt enkelt.

När jag filosoferar eller drömmer så ser jag allting i bilder, om någon berättar om något som hänt så ser jag det som en filmsekvens vilket jag trodde alla gjorde tills dess att jag började prata med mina vänner om det. En vän berättade för mig att när hon läser en bok så hör hon en röst i sitt huvud som läser boken högt, det gör inte jag.. jag ser det i bilder. Rösterna hör jag bara vid konversationer.

Fantasin är en märklig gåva som jag på många vis är tacksam över men den kan även ställa till det. I ett radioprogram som jag lyssnade på nyligen så diskuterade Per Naroskin och Sissela Kyle begreppet oro. Per hade en tes om att många av de som oroar sig mycket har en livlig fantasi och kan därför lätt föreställa sig att de det oroar sig ska hända. Det stämmer, jag har fått arbeta mycket på min oro och gör det fortfarande. Det är ju en överlevnadsmekanism som vi alla behöver men ibland blir den ogrundade oron lite för mycket tycker jag. Men jag försöker att tänka på ett tryck på en t-shirt jag såg på en backpacker i Singapore:

"To worry is to misuse the imagination"

Kunde inte sagt det bättre själv!

Syster yster på besök....

Under helgen har min allra käraste lillasyster varit på besök. Ett klart tecken att hon är på besök är att det dricks litervis med thé, att mitt hår är flätat (kan inte göra det själv men trivs så bra i det), att vi äter god vegansk mat och att jag blir inspirerad och många gånger tänker nya tankar efter att hon åkt. Hon är klok min syster och så kreativ.. sjalen på bilden har hon gjort till mig och kom med som en överraskning förra gången hon var här.

Så idag när regnet slår mot rutan (och precis som Malve så tycker jag om regn) så tänker jag på stort och smått medans jag fortsätter dricka thé. Just nu genomgår mitt liv en stor förändring och jag vet ju inte hur framtiden ska se ut.. ibland oroar det mig och ibland känner jag mig fullständigt trygg i att allt kommer att lösa sig till det bästa. Jag vet innerst inne att jag är på rätt väg men ibland tar duktighetskomplexet över och jag oroar mig för att det inte kommer att gå vägen.

Tur att jag då får mitt dagliga mail från Universum som idag låter så här:

Every so often, Vida, I like to take time off. You know, go to theme parks, ride roller coasters, and people watch. Sit on the beach, walk through the forest, and listen to my iPod. Just kick back, relax, and let everything run on autopilot... considering, it already does.

Haven't you noticed?

You're in good hands,
The Universe