You are my shining star...

.. heter smycket som jag köpt till mig själv i födelsedagspresent från Mokkasin. Idag anländer det och det är magiskt och fyllt med stjärnströssel och upp till mig att fylla med hemligheter och drömmar. Det var en vän som fann det och sa att jag har hittat ett smycke som är som gjort för dig. Det kan man minst sagt säga och nu vilar det runt min hals.

Texten om smycket på Mokkasins hemsida är också alldeles, alldeles underbar. Såhär lyder den:

"Medaljonger är mina drömmars smycken. Har liksom alltid varit. Det är något med själva hemligheten där närmast hjärtat. Därför är jag helt enkelt lycklig att vi nu släpper just en medaljong. Och som om det inte vore nog med lyckligt så är jag helt kär i att vi lyckats fylla den också. Med de minsta och vackraste av hemlisar. När du skakar på medaljongen hörs ett litet ljud. Så mjukt att det är bara du som hör. Ljudet kommer från de små stjärnorna. Vad de betyder för dig är bara din egen hemlighet. Och varje gång du hör så minns du. "

Jag fyller inte bara medaljongen med hemligheter utan som en påminnelse om drömmar, stjärnströssel, vardagsmagi, vänner, äventyr och mod att gå sin egen väg.

Idag rockar jag sockorna...

... och har olikfärgade sockor för att uppmärksamma Downs Syndrom.

Lillasyster Nathea,10 år, startade evenemanget på facebook för att uppmärksamma sin storasyster Noelle 13 år som har Downs syndrom. 200 000 har anmält sig via facebook och mitt facebookflöde svämmar över av olikfärgade sockar vilket gör mig glad. Jag blir glad av att påminnas att en tioåring satte den bollning i rullning.

I USA så har man i flera år uppmärksammat Internationella dagen för Down Syndrom genom att bära olikfärgade strumpor, den dagen infaller imorgon men Nathea tyckte en fredag passade bättre så idag är vi många som rockar sockorna och jag är en av dem. Det är också ett sätt att framhålla att alla är olika och vi alla behövs och har samma värde.

Ett av de inlägg som berört mig mest är när Carrroline bloggade om hur det var när solen kom till henne och hennes man och deras fina son Calle föddes med Downs syndrom. Jag grät när jag läste det första gången och blir tårögd varje gång jag läser. Så idag så bär jag olikfärgade sockor för det jag tror på i vår olikglittrande värld. För alla oss som tror på att olika är en styrka och att alla behövs.

Livets dag..

... eller den dag jag fick livet till gåva. Födelsedag skulle andra kalla den.

I lördags var det dags, att vända ett årsblad och blicka fram emot 365 dagar som kommer gå innan jag kan titulera mig 42 år. Nu är jag 41 år i biologisk ålder men jag bär så många åldrar inom mig att plocka fram närhelst jag önskar.

Äventyret livet är det största äventyr jag kommer att få uppleva. Mitt liv som jag fyller med danssteg, resor, kärlek, vänskap, klätterträd, fin familj, lyckostunder, stjärnströssel, vardagsmagi, upplevelser, erfarenheter (både härliga och mindre roliga) och allt annat som hör livsäventyret till. Livet har tagit mig till platser, stunder och möten jag inte kunnat drömma om. Det finns dagar när livsstigen är ganska tung att vandra på men med vetskapen om att de jag har som sällskap på livsresan, min egen inneboende kraft kommer leda mig framåt. Man kan ju bara ta ett steg i taget och sen ett steg till, det blir härligt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.

Jag tycker inte om att stå i centrum utan firar i stillhet med olika vänner i dagarna tre. Jag bjuds på födelsedagsdrinkar, middagar, får fina presenter, snällord, stjärnströssel och kärleksfulla handlingar som jag sparar i hjärtat. Livet är värt att fira. Det borde vi göra oftare.

Jag minns klänningen jag bar..

... för det var en sann favoritklänning. Vad jag däremot inte minns är stunderna med nyckelpigan vi fann. Bilderna har min mammas man tagit en gång för länge sen.

En bildserie över några ögonblick i min barndom där en nyckelpiga, en gunga, min bäste väns storebror och min syster möts för en stund. Gunglyckan i slutet är oslagbar. Jag låter bilderna stå utan text, tycker de talar för sig själva och fångar stämningar i ögonblick.  Jag älskar dem.

Min underbara och fantastiska kropp..

.... vad jag ÄLSKAR dig.

Jo, du läste rätt och JA jag menar det. Men inte på ett ytligt plan för dess yta utan för dess fantastiska sätt att bära mig genom livet. Det är så många som för en kamp mot sina kroppar på så många vis. Jag har tidigare arbetat som ätstörningsbehandlare och suttit i samtal om snedvridna mått och önskade kilon som om det handlade om liv eller död men även i vardagssamtalen så är det många av oss som talar om vår kropp som en avlägsen mindre omtyckt släkting som inte är till belåtenhet och borde skämmas. Som en motståndare istället för som den möjliggörare den är i sitt friska tillstånd. Halkar jag dit ibland och granskar min kropp och ser dess extrakilon, rynkor som dykt upp och ådernät som leker i mina knäveck? Absolut, jag är inte perfekt på så vis.

Men fakta är detta, utan den så fanns inte jag. När den håller sig frisk så är det lätt att ta den för given men när jag har ont någonstans så inser jag dess värde. Det är det mest fantastiska tillsammans med livet jag kommer att få äga, ändå tar jag den ofta för given. Jag har de senaste 6 åren insett hur viktigt träning är inte enbart för mitt fysiska mående men även för hur jag mår psykiskt (även forskningen pekar på stora psykiska hälsoaspekter till följd av fysisk aktivitet). Att röra mig innebär att jag landar i mig själv, får perspektiv, kan landa i tanken men även att jag under stressade dagar eller i livets dalgångar orkar fortsätta vandra. Den knyter ihop mig med själen och varandet.

Det har varit en vecka när kroppen fått sitt och jag inser att variationen i det gör den rikare, starkare och faktiskt lyckligare. Måste du träna så mycket säger en del. Ja, det måste jag men för mig handlar det inte om något mått på duktighet utan det handlar om att fortsätta må bra och att det berikar på så många nivåer.

Idag landade jag i min kropp kvällningen under en fantastisk yogatimme ledd av den bästa av vänner. Där jag verkligen kom i kontakt med hur kroppen mådde fysiskt men även genom att komma i kontakt med mig själv inombords utan prestation men med ett varande som öppnade nya dörrar inom mig. Det är en sån fantastisk känsla och jag känner var min kropp behöver tänjas, vilas och var okända spänningar fastnat som lossnade. Det är inte konstigt att kroppen mådde just så idag för jag har under veckan ansträngt och utmanat mig själv i styrketräning men även utmanat både styrka, kondition och teknik i ett passet Power Hour.

Även dansen har fått leka i min kropp. Dels i Dans Fuegon som för mig blir som en meditativ, kraftfull och lekfull rörelselek,  där hela kroppen känner musiken, rytmen och stegen och tolkar dem. Oavsett hur trött jag är så finns det alltid energi till dans och i dansen växer energin och livsglädje avtäcks. I Lindy hopen får jag träna på att läsa av och vara lyhörd när vi skapar dans tillsammans. Att kommunicera i förandet och följandet samtidigt som man skapar en viss energi utifrån vilken typ av dansare man är, vilken musik som spelas och vad man vill förmedla är magiskt.

Betrakta din kropp och påminns om att nacken hjälper dig såväl hålla huvudet uppe som att ge dig en möjlighet att förändra ditt perspektiv. Minns att dina händer kan skapa saker, smeka någon du älskar eller krama en hand som behöver kärlek, stöd eller känna sig sedd. Dina fötter hjälper dig vandra genom dagar och nätter och utan dina armar så blir avståndet längre till det du vill fånga. Med mina ben kan jag dansa, klättra i träd, kickboxas och kunna simma med delfiner utanför Hawaiis kust. Att arbeta för att kroppen ska hålla så länge som möjligt handlar om att jag vill vårda mig själv på alla vis men även att jag behöver det för att vara i harmoni med mig själv och livet. Tack, älskade, underbara kropp. Du är inte perfekt men du särdeles fantastisk.

En kram till just dig på alla hjärtans dag..

Minns din unika växtkraft och att gödsla dig själv med det du behöver. Minns att den jord som bär och håller dig finns under dina fötter även de dagar det inte känns som det. För att växa och få kraft behövs både sol och regn så att regnbågarna kan visa dig vägen till livets skatter.

Det här bladet fotades på Hawaii nära det vattenfall som jag badade i och längs med Hana road där även regnbågseucalyptusen växer. En magisk plats med regnbågar såväl över öarna som på deras registreringsskyltar. För Hawaii är en av mina skatter i livet och ärligt talat är det inte säkert jag skulle hamnat där om inte livet bjudit på regn och sol. Dessa vackra hjärtlöv användes förr i tiden som paraplyer när regnet föll, vackrare paraply i livets storm kan jag inte tänka mig. Aloha genomsyrar  sannerligen dessa magiska öar och även mitt hjärta.

Idag möter jag min bror med sambo som snart blir de finaste av föräldrar. Att mötas över en fika är den vackraste stunden för mig den här dagen. Även om nästan hela min familj bor på andra orter är de alltid nära i hjärtat. Livet är det största av äventyr vi någonsin får uppleva och jag längtar att visa mitt brorsbarn det och även få visa att regnbågars glans väntar i sagans land såväl inom som utom oss.

Hittar en bild på mig och mormor...

... framför sommarstugan sommaren 2013.

Jag blir så glad när jag ser den. För mig är den kärlek, min plats på jorden och familjekänsla på en enda bild. Det är morfar som tagit bilden och fångade stunden. Via facebook kontaktade nyligen en person mig för att kontrollera om jag är släkt med Signe och Helon som han ännu minns som bland de finaste människor han mött. Det är min morfars föräldrar, utan dem hade han och därmed inte jag funnits. Det är så fint på nåt vis, att någon som jag inte känner vill berätta vad medlemmar från min familj betytt för honom och att han tycker jag ska vara stolt över dem. Det är jag. Jag är förresten stolt över alla i min familj.

Både Signes och Helons röster finns inom mig och jag kan ännu minnas ordspråk och uttryck de använde sig av. Jag kan höra deras skratt och minnas dem även om det mycket är ur ett barns perspektiv eftersom jag var det då. Men någonstans inom mig lever dem och även hos andra uppenbarligen. Det är vackert.