En av livets vändpunkter..

Har tänkt en del på er som läser min blogg och hur olika förkunskaper ni har om vem jag är i verkliga världen. En del av er har känt mig hela mitt liv, andra har känt mig i hela deras liv, vissa har känt mig sedan barndomen, några har träffat mig i gymnasiet och några de senaste åren.. sen har vi ju er jag lärt "känna" via bloggen och som aldrig träffat mig i verkliga livet utan bara via mina funderingar och inlägg.

Frågade en vän häromdagen hur hon uppfattade min blogg och hon sa att den var oerhört positiv. Den vännen har känt mig länge och har sett mig både under livsvägens uppförsbackar och nerförsbackar. Men det har inte alla ni. Alla har ju sin livsresa och sina erfarenheter med sig och ibland kanske det låter som om jag alltid är glad och tycker livet är lätt och fantastiskt. Det är ju där jag är i livsresan just nu men alla de insikter och mitt sätt att leva idag är ett resultat av det jag har gått igenom och vad jag mött på min livsresa.

Jag har arbetat oerhört hårt med självförtroende och självkänsla för att komma dit jag är idag. En del tror jag att jag fått tack vare livserfarenheter och mognad men en del är resultatet av hårt självförverkligande arbete. Till alla er som tampas med detta så vill jag bara säga att det går att förändra, ni måste bara hitta ert sätt och det är värt allt arbete.

Jag är en person som tycker om när det händer mycket saker, att ha många järn i elden och som gärna vill vara duktig (numera arbetar jag på att vara lite mindre duktig och mer nöjd). Det är en bra grogrund för att ta på sig för mycket vilket jag gjorde under många år och var snubblande nära att krascha rakt in i den berömda väggen, men jag klarade mig precis. Ser det som om jag balanserade på ett staket och börjar vingla och hade likaväl kunnat trilla ner på den ena sidan som den andra. Men nu trillade jag på rätt sida och klarade mig precis.

Vilket inte innebär att jag mådde bra men jag klarade mig från totalkollaps och sjukskrivning. Däremot insåg jag att jag måste ändra mitt sätt att leva och det har jag arbetat på sedan dess. Det finns år av mitt liv då jag sov varenda ledig tid och var ändå aldrig pigg. Mina vänner och dåvarande pojkvän umgicks med en trött person som stundtals var ganska nere, rädd för att det inte skulle bli bättre och en skugga av den jag känner att jag är egentligen. Under en period hade jag så svår yrsel att jag inte vågade köra bil. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig utan bara få en förklaring till vart jag varit och var jag är idag.

Det är därför jag idag är så oerhört tacksam för vardagslyx, vardagshumor, mina vänner som orkade vänta, livets förunderlighet, att bara vara och allt det jag har omkring mig. Jag är tacksam för när jag är glad, pigg och sprallig. Men jag är också oerhört lyhörd för hur jag och min kropp mår. Jag klarar stress under perioder men måste vara noga med återhämtning och att känna efter vad jag verkligen vill och trivs med. Att vara ärlig inför mig själv. Detta innebär inte att jag inte förstår att tråkiga saker måste göras också men i det stora hela måste jag välja bort vissa saker. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Den jag är idag och där jag varit är tack vare allt arbete jag gjort, saker jag förstått och redskap jag fått med mig. Den stora vändpunkten för att bryta den totala orkeslösheten, tröttheten och att kunna stå emot stress var för min del en kurs i Silvametoden som jag tog en helg under ett gråmulet November för några år sedan. Där vände det på riktigt. Jag fick verktyg för att kunna tanka kraft, gå ner i varv och känna mig lite mer vaccinerad mot stress när det dyker upp men även den mentala träningen som jag använder för att nå mina mål. Jag hade flera gånger fått det som förslag att gå men var tveksam, det kostade en del pengar och jag visste inte om det skulle ge något. För mig gjorde det verkligen det. Minns hur jag gick hem från kursen fylld av en energi som kändes ovanlig och härlig. Men det gäller ju att fortsätta träna och ibland kommer jag av mig och mediterar inte som jag ska (framförallt när jag behöver det som mest) men jag vet att verktyget finns där och fungerar för mig. Det är så mycket värt.

När man gått en kurs i Silvametoden så får man repetera till självkostnadspris (vilket brukar röra sig om några hundralappar) och jag har gjort det två gånger. Man tar ju till sig olika saker och det intressanta är den andra gången jag gjorde det och insåg att det fanns massor jag inte mindes från första gången jag var på kursen (var antagligen så slutkörd då). För mig har det varit en del av räddningen för att komma dit jag är idag och jag är så oerhörd tacksam för detta.

Så nu vet ni lite mer, och till er som av olika orsaker inte mår bra så kan jag säga att jag ärligt tror att alla kan må bra, bara de hittar sin väg, sitt sätt att leva och sina verktyg... Å det är värt precis allt! För det är ju som jag brukar säga:

"Livet är ett äventyr att uppleva, inte ett problem att lösa"