Calamares med aioli...

.. är bland det godaste jag vet. Friterad bläckfisk med vitlöksmajonnäs alltså.

För många är det bland de läskigaste de kan tänka sig. Jag tycker faktiskt att det är befriande skönt att vi är olika. Ibland fokuserar vi så på att hitta en enighet i vissa frågor medan man i andra kulturer uppmuntrar diskussioner kring oliktänkande. Hur ska jag omvärdera en åsikt eller kunna lära mig nåt om jag tror att jag alltid har svaren? Ibland har jag mina svar men inte nödvändigtvis de som andra behöver. Jag har alltid mer att lära.

För alla de jag umgås med måste inte gilla calamares, de behöver inte tycka om att resa eller ha samma livsfilosofi som jag. Mina egna tankar känner jag ju men genom andras tankar breddas min värld. I det aktiva lyssnandet möter jag andras tankar. Mina tankar är en del av min verklighet men lika otänkbara som att knapra på en calamares för andra, och det är helt ok. Det innebär inte att vi inte har nåt att säga varandra. Ibland argumenterar vi hårt för vår sak men om vi vill bli lyssnade på måste vi också lyssna på andra.

Calamares var nog det sista jag trodde jag skulle gilla när jag var tonåring och stark mat likaså och nu står det högt upp på favoritlistan för min smak har blivit annorlunda och tur är väl det att jag inte låst mig vid samma uppfattningar som jag hade då. Har insett att livet har mycket mer gråskalor än vad jag trodde då jag förut var ganska svart-vitt i mitt tänkande. Men det är tur att jag vågat pröva nya saker för annars hade jag inte varit där jag är idag och då således inte hade beställt in just denna rätt till middag.