På väg till jobbet....

.. möter jag en av mina grannar. Det är ett tag sedan vi sågs.

När jag frågar hur hon mår så säger hon bättre men att hon fortfarande bär en klump av sorg inom sig. Hon förlorade hastigt och oväntat sin man för drygt ett år sedan. Vi pratar om vilket stöd hon fått i sorgen, var hon står idag och hur hennes år har varit. Hur svårt det var att gå in i det gemensamma hemmet och hur mycket hon saknar honom.

När jag senare under samma dag läser denna kloka kommentar av härliga Emma från Livskrafter (under detta inlägg) så känner jag att jag vill fortsätta att utveckla de tankar jag lyfte i det inlägget.

Emmas kommentar löd såhär (och hon är tillfrågad om jag får använda den):

Ja den här diskussionen kan jag vara paradoxal och tudelad i. Jag kan nog tycka att vi många gånger säger JA DET ÄR SÅÅÅÅ BRA SÅ...fast vi egentligen känner tvärtom....att vi kanske vill att nån håller om oss och vi får tillåtas att må riktigt dåligt och bearbeta och ta hand om känlsorna som lever inuti oss. Alltså jag är själv otroligt glad, positiv och leende men ibland faller jag handlöst och har inte tillåtit mig göra det tidigare i livet utan mer målat ny färg på gammal flagnad färg och hoppats på att det ska funka ändå liksom...Ja du förstår säkert hur jag menar.

Det gör jag. Jag tycker själv att det är en rejäl balansgång att hitta en balans i det. Att bearbeta och ta itu med det man går igenom är nödvändigt. Att fly en sorg eller besvikelse gör bara att de ligger kvar under ytan och poppar upp är min absoluta mening. Man måste gå igenom det, hitta ett sätt att hantera det och leva vidare (med minnena så klart). Men låt det ta den tid det tar. Om man inte hittar vägen själv så finns det vänner, professionella sorgebearbetare, terapeuter och psykologer som kan hjälpa till. Vi måste inte klara allt själva och när jag möter någon i sorg så kanske jag inte måste ge svaren utan snarare bara lyssna och våga finnas där.

Att måla ny färg på flagnad färg utan att skrapa bort den gamla först (som Emma skriver) ger inget bra resultat. Det kan jag säga både utifrån erfarenhet av livet och mina rötter i färghandelns härliga värld. Men man måste också våga byta färg eller se färgen ur andra ljussättningar.

Jag tänker på det där med tankespåren, kanske är det så att vi som ofta tänker i positiva tankespår (och också kanske förväntas glada) har svårare att visa och uttrycka det som är negativt och tvärtom. Det finns människor som har lätt att fokusera på det negativa och lägga sin energi där och det förundrar mig faktiskt. Likväl som jag letar ljuspunkter finns det personer som gör det motsatta.

Men vi måste våga vara autentiska i mötet och tänka efter vad vill vi förmedla. Vill jag dela ut kopior på min missnöjdhet eller göra något åt den. Vågar jag visa min sorg eller gömmer jag mig bakom ett krampaktigt leende. Vågar jag skratta även i sorgen och vågar jag gråta mitt i glädjen?

Alla gråter dessutom inte när de mår dåligt men de kan likväl må lika dåligt som den som klart signalerar detta och det är det oerhört viktigt för oss alla att vara medvetna om. Kanske framförallt för mig i mitt arbete (där jag möter många som gått igenom svåra saker) men även som medmänniska. Vi bär ibland masker eller har lärt oss strategier för att hantera saker, vissa bra och nödvändiga och andra mindre bra. I vissa situationer är de dessutom nödvändiga men det viktiga är att vi inte har dem i alla. Det tror jag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

Men om du ska se och uppskatta regnbågen behöver du lyfta blicken och inte fokusera enbart på regnet (eller på solen). Men jag hävdar fortfarande att du kan välja om du låter dig hänföras av regnbågens skönhet och förgänglighet eller om du bara inväntar att regnet ska tillta i styrka.

Så vad tänker ni? Jag förstår om inlägget är lika spretande som solens strålar för nu har jag bara skrivit ner mina tankar rakt av och inte redigerat texten utan ibland får saker bara vara som de är. Precis som livet.