Jag möter henne på min promenad på Djurgården.

Hon promenerar snabbt, bestämt, målmedvetet och nästan maniskt. Jag tror inte hon ser mig eller snarare jag vet att hon inte gör det.

Kvinnan jag möter är anorektisk. Med 4 års erfarenhet av behandling av just ätstörningar så är jag till 99% övertygad om det. En tanke flyger genom mitt huvud: Du behöver inte ha det sådär, det finns hjälp att få. Men jag vet också att hon kanske inte är redo ännu. Hon kanske inte ser, vill se och inser vad som händer. Ångesten kanske inte kommit på besök för att stanna ännu eller så är det just det den har och den försöker hon värja sig emot.

Jag har suttit i oändligt många samtal, ätträningar, planeringar under den tid jag arbetade som behandlare och jag vet en sak: Det går att bli 100% frisk från en ätstörning. Vem som helst kan få det (oavsett bakgrund och uppväxt) och det går att bli frisk. Men det kräver hårt arbete. Det tar tid. Man måste bestämma sig för att bli frisk och hålla sig till det. Bakslag kommer (eller erfarenheter som jag föredrar att kalla det. Det krävs mod, beslutsamhet och vilja och oftast professionell hjälp.

Jag har samtalat med föräldrar, vänner, pojkvänner och äkta män till ätstörningspatienter. Ofta frågar de samma sak, vad kan jag göra för att hjälpa? Hur kan jag stötta och säga nej? Ibland har de blivit medberoende och inser det kanske inte själva. Ofta har de skuldkänslor, varför såg jag inte tecknen? Men skulden är i de allra flesta fall inte deras, de har haft ytterst lite kontroll över det som har hänt och förändringar sker alltid gradvis.

Enligt mig så blir ätstörningen en form av missbruk oavsett om du är anorektiker, bulimiker eller har en EDNOS (eating disorder not otherwise specified)- diagnos. Ett missbruk döljer och skyddar man. Man är villig att ljuga, manipulera och hitta strategier för att det inte ska upptäckas. Många gånger skäms man, det som började som en oskyldig bantning eller lite hårdare träning har fått personen att hamna i mönster den inte kan ta sig ur eller som för personen ter sig helt logiska.

Anorexin är svårare (av förklarliga skäl) att dölja medan personer med andra diagnoser kan ha lättare att dölja vad som egentligen pågår. MEN det betyder inte att de med andra diagnoser mår bättre utan tvångsbeteenden, ångest och depression har klart förhöjda nivåer hos de allra flesta med ätstörningar. En vetenskaplig undersökning visade att ätstörningspatienter har högre ångestnivå än de med panikångestdiagnos.

Men det går att bli frisk. Den envishet och styrka som gjort att man klarat att svälta sig själv kan man använda till att bli frisk. Under mina år som behandlare så lärde jag mig att inget är omöjligt om man själv vill. Om man kan bli frisk efter att ha varit sjuk i 16 år (sedan man var 12) så kan alla det. Jag är oerhört stolt över alla de jag mött som vågat göra förändringar och även ni som inte gjorde det, kanske var ni inte redo. Jag minns er alla.

Jag vet att det kan vara ett svårt steg att ta att släppa tryggheten som en ätstörning kan innebära, att släppa kontrollen över maten (fast jag anser att maten är det som kontrollerar patienten även om alla inte håller med) och våga ta nya kliv ut i världen men jag LOVAR att det är värt det. Så om du som läser det här själv vet att du behöver hjälp, tappat kontrollen och är styrd av maten så sök professionell hjälp, det går att bli frisk. Jag kan inte svara för alla metoder men jag tror på mandometermetoden för jag vet att den fungerar.

Jag arbetar inte längre inom ätstörningsvården, jag kan fortfarande argumentera mot matmyter, redogöra för vad som händer psykiskt och fysiskt vid svält men jag behöver sällan använda den kunskapen. Jag är klar med behandlarrollen men idag när jag mötte den där tjejen med den tomma blicken så önskade jag för en sekund att jag kunde överföra allt det jag vet till henne. Jag vet dock att vi måste alla göra våra val och hitta våra egna vägar. Jag hoppas hon hittar den som leder henne dit hon innerst inne vill.