Det är 9-10 år sen vi träffades sist..

.. och igår gör vi just det i hennes nya hemstad och min sommarstugestad sen barndomen. I tonåren var vi bästa vänner och spenderade nästan all ledig tid tillsammans.

Att inte träffa nån på så lång tid väcker frågor.. är hon sig lik? Kommer vi att ha nåt att prata om? Men jag tänker innan mötet att har vi inte det så kommer ju både hennes och mitt liv att vandra vidare i sin vardag precis som innan. Men vi har saker att prata om.

Facebookskontakt och att hon ibland läser min blogg gör att vi vet fragment av varandras liv. Det är det märkliga med bloggandet eftersom jag inte vet samma vardagsbitar om hennes liv. Att vi känt varandra väl en gång i tiden märks att hon genom att hon också vet vad som egentligen är viktigt för mig, hon frågar ganska direkt om mötet med min äldre syster.

Vi pratar om vad som hänt i våra liv, med- och motgångar. Bra erfarenheter och tuffa erfarenheter. Vi samtalar om hur vi nu är ödmjukare inför livet och livets gåtor jämfört med vår mer svartvita syn när vi var unga. Livet gör en sån. Hon frågar om min familj, jag frågar om hennes. En del av vår historia och vårt ursprung är delad innan våra livsgrenar växt åt varsitt håll med nya förgreningar.

Med glimten i ögat säger hon "du har inte åldrats en dag", men det har vi men jag tycker inte att alla de där åren som gått sen vi sågs syns på henne, några absolut men inte alla 10 år. Hon är sig faktiskt väldigt lik med all den slagfärdighet, humor och snabbtänkthet som kännetecknade henne men hon delar också med sig av den visdom som följer med livet om man vågar möta det. Jag vet inte om hon vet det, men hon lär mig saker om livet under samtalet och jag inspireras av hennes mod och klokskap.

Om man vågar vara i möten, utan fasader att gömma sig bakom utan bara med en självklarhet så möts man genuint och jag känner att jag verkligen är mig själv i mötet. På en plats i solen med Luleås hamninlopp sitter vi och även om tiden har gått så har den inte det. Det är i en helt annan del av Sverige än där vi tillbringade våra första steg i vuxenvärlden.

När jag åker hem så färgas himlen rosa då solen sänker sig över vattnet, jag känner tacksamhet över mötet och hoppas vi ses igen (lite tidigare om 10 år) och tänker att livets blommor är till för att ses i all sin prakt, njuta av deras dofter och sprida glädje i sin enkelhet. Länge leve livet.