Jajjemen....

... det är klart jag var där. Man kan ju inte låta Vida åka iväg på va tok som helst utan att följa med och hålla ett vakande öga över henne.

För er som inte träffat mig så är jag den som styr upp bloggen så det inte bara blir en "massa pretentiöst livsdravvel" (det var faktiskt Vida som sa det själv om sin blogg en dag när hon prata med dalkullan i telefonen). Ja, inte att jag styr upp bloggen men att hon skriver pretentiöst ibland. Hon har sina stunder av klarsynthet.

Dessutom kan man nästan säga att jag är tillbaka på allmän begäran då åtminstone 2 av hennes läsare efterfrågade mer inlägg av mig. En annan läsare ville ha lite renare språk och inte massa poetiska svärmerier och det håller jag fullt ut med om och försöker tillgodose. Jag försöker hålla mig så korrekt som möjligt. Desto fler säkert om de verkligen hade tänkt efter när de svarade på frågan också efterfrågat mig för jag har som vanligt mer koll på läget än andra förvirrade personer i samma hushåll.

Kollo för vuxna ja, det kan man sannerligen säga om Herräng. Dock var nivån på lärarnas nivå tillfredställande även för en sån kritisk granskare som jag själv med tanke på att det var världsmästare, en medlem från Bounce och de mest etablerade inom området som skulle försöka få styr på fötter, kroppsramar, taktkänsla och danskommunikation.

Det kan nog krävas mycket tålamod för det. Lennart Westerlund (som ni ser på bilden) som arrangerar Herräng och var faktiskt den som lärde Vida grundsteget en gång i tiden. Då hoppade hon mest runt som en elefant med studs i bena, hon har faktiskt lärt sig ett och annat sen dess. Ett exempel på hur det ser ut när de här proffsen inte lär nybörjarna (som trampar runt som elefanter) har jag infogat längst ned i inlägget. Lennart är med också, han är också en ordningens man så han gillar jag.

Ordning och reda så långt alltså. Men sen var det ju massa konstigheter som maskerad, lekar, restauranger som var öppna bara en kväll och cyklar utspökade med diverse attiraljer. Vida cyklade själv omkring på en barncykel passande en 7-åring under en dag eftersom det inte fanns något annat att hyra, då var det inte bara jag som skrattade utan de flesta hon mötte. Kan hon aldrig göra nåt med klass istället?

Det var faktiskt lite som att befinna sig i en annan värld och för en stund glömde Vida att hon var i Sverige och började fundera över samtalstaxa med mobil från utlandet.. he,he.. Hon har inte alltid sån koll på läget som hon tror. Det verkade dock vara lite som en sekt, det dansades, pratades dans, övades dans... danssekten i Herräng vore ett lämpligare namn tycker jag, stormöten hade de varje kväll så ni hör ju att jag kanske är ett scoop på spåren. Jag ska följa med nästa år igen och fortsätta kartläggningen.

Sen äts det ju kopiösa mängder paj och bakverk och dricks trocadero och annan läskeblask. Det känns lite ovanligt att se vuxna människor ute på partaj mitt i natten sätta sig och ta en fika mitt i natten. Det fanns ju så klart bar också och även om den oftast var full med människor så var det nog trots allt längre kö till fiket på övervåningen.

Vida själv då och hennes dansinsats? Still going strong får man väl säga med tanke på hennes ålder (en annan tillhör ju det yngre klientelet) och den tidigare skadan. Men hon har ju nåt att utveckla, hon tappade ibland ramen påstods det. Då undrade jag vart själva tavlan tagit vägen men det fick jag aldrig nåt svar på. Däremot var det nån italienare som sista kvällen frågade om hon dansade på nivån avancerad, men det fattar ju till och med en virkad reporter att det måste varit ett raggarknep men inte fick han nåt för det.

När vi kom hem så var det inte många dagars vila innan bästa vännen fotografen och hennes hund E kom på besök. Det var ju ett intressant experiment. En hund som gillar att jaga katter och två katter som tycker det är mindre intressant. Vida lekte Ceazar Milan trots att hon aldrig ens ägt en hund och det gick bra tillslut. Det svåraste var att få katterna att inse att deras mat var på diskbänken och att de för första gången på 14 år fick vara där. Hon fick lyfta upp dem och de såg ut som om nån kommit på dem med tassen i tonfiskburken när de stod och åt och var mycket förvirrade.

Nu är vi på bekanta breddgrader igen då vi tagit tåget upp till Luleåtrakten för att vila upp oss. Jag är nog den som behöver det mest. Inte blev det nåt sova på tåget heller då det var 3 katter, 2 stora hundar och 5 marsvin intryckta i en kupé för 4 personer där alla säten var bokade.

Större tur med ögongodiset hade fotografen som på sin tågresa hamnade i samma vagn som Mads Mikkelsen. Det är då man inser att man skulle börja frilansa istället för att alltid dra nitlotten i Vidas sällskap. Men man måste ju göra sin plikt som Karl-Bertil Jonsson brukar säga. Vem skulle annars styra upp den här bloggen?

Toddiloo och på återseende snart hoppas jag, nu börjar jag ju bli riktigt varm i garnet igen.

Yours truly

/Bloggpiraten