Bilden av den perfekta vardagen..

.. på bloggar, instagram och facebook pratar Elin Kling om i sitt sommarprogram. De forum där vi visar perfekta sommardagar, vackert inredda hem, lyckliga stunder och oss själv i det liv vi vill leva.

För visst blir det lätt så? Att man inte fotar, skriver och beskriver de där ohärliga dagarna, det där sovrummet som inte känns så kul eller disken som fick stå en dag till för att jag bara inte orkade ta itu med den. Om man gör det så är det lätt att det då handlar om hur den ohärliga dagen blir härligare (den kategorin faller jag nog ofta i) och hur sovrummet ska rustas eller allt roligt jag gjorde istället för att diska.

Självklart blir det så eftersom det är vi själva som bestämmer vad vi vill visa upp på vår scen över livet och vad vi lämnar i kulisserna. Problemet blir väl om de som läser, bevittnar, betraktar och gillar vad vi skriver eller våra bilder inte ser igenom den fasaden och ibland även charaden. För jag vill inte att vi tror att andra har perfekta liv och sen sitter vi där och blickar ut genom våra egna otvättade fönster och känner oss misslyckade.

Vi har alla dagar som vi önskar vi kunde glömma, det finns alltid stunder när vi känner oss små, rädda, arga eller önskar att vi var någon annanstans. Det finns alltid skuggor av oss själva som kommer på besök och det är OK. Det är det som är livet. Mina uppförsbackar har gett mig starka ben och tagit mig dit jag är idag.

Min blogg har ofta mer fokus på hur livet blir skimrande eftersom det betytt mycket för mig som människa och det är vad som präglar mitt liv men jag vill göra det på ett ärligt vis. Ibland kanske jag inte skriver exakt vad som försiggår i kulissen men det handlar mer om att min blogg inte är anonym längre och jag väljer att låta mina privata relationer vara de som får dela det som händer på annat håll. I vissa fall skriver jag inte av respekt till andra som inte valt att blogga eller skriver om känsliga saker längre fram när saker är mindre laddade.

Minns dock att min instagram och blogg bara är en sida av mitt liv. Den som oftast visar härliga stunder jag vill minnas eftersom de ohärliga minns jag ändå eller så faller de i glömska vilket inte gör mig något. Det är ju ingen hemlighet att de finns i allas liv.

Men eftersom jag ändå lyft på locket så kan jag ju passa på att fråga er som läser.. är det något ni vill att jag lyfter fram mer i scenljuset? Har ni nån tuff fråga ni vill att jag svarar på i ett blogginlägg? Nåt ni vill veta som ni känner att jag inte skriver om? Låt mig få veta. För jag lockas själv inte till perfekta människor utan jag dras till de mänskliga och autentiska människor som korsar min stig. De som är modiga att gå sina egna vägar även om det innebär skavsår ibland. De som är i kontakt med sina känslor, sina drömmar och där vi kan vara oss själva i mötet med varandra.

En skulptur av mig och en av mina
bästa vänner. Med håret på svaj studsar
vi båda genom livets upp och nerförsbackar
medan vi ibland snubblar i steget.
Det viktiga är att vi gör det tillsammans. 

Jag har sett att du fotar ofta hjärtan..

..säger morfar och visar mig en pöl med hjärtform men som inte går att fånga med kameran på ett rättvisande sätt. Vänta till en dag det regnat mer, då blir den tydligare säger morfar och vi vandrar vidare.

Men den som söker finner och strax därefter finner jag blomsterhjärtat som fångar min blick. Det gäller ju att hålla ögonen öppna för det du söker och veta att det inte alltid kommer i den form du kanske väntat dig. Som en av gästerna på bröllopet som berättar att hon inte insåg att det var kärleken hon funnit förrän månader av dejtande eller vännen som blir uppringd av en arbetsgivare på ett företag där hon inte ansökt om jobb och som vill träffa henne. Min vän som gifte sig i helgen som fann kärleken när hon minst anade på ett bröllop efter att ha sagt att nu skulle hon vara singel länge. I livets lotteri finner man i vissa fall när man minst letar och ibland när man letat länge.

Ibland kommer det du letar efter till dig på ett annat sätt än det du tror och då gäller det att vara öppen så att du kan ta emot det du vävde i dina drömmars väv. När jag skrev inlägget om drömväven så kom frågan i en kommentar: Finns det tips om hur man VÅGAR börja väva? Jag antar att det handlar om vad gör man när man inte ens vågar börja drömma.

Som coach hade jag så klart valt att fråga: Vad hindrar dig? Vad krävs för att du ska våga drömma? Om du inte var rädd för att drömma, vad skulle du drömma om då?Vad kan vara ett första steg för att våga drömma om så bara i det lilla?  Börja i frågorna och finn dina svar som ett första steg på en drömväg blir mitt råd.

Jag tror många som inte vågar drömma tror att det är ett sätt att skydda sig mot besvikelser men jag tror att risken finns att man blir besviken över att man inte ens vågade önska sig något av livet. För mina önskningar och min längtan vill jag leder mig i riktningar jag vill gå och inte att jag bromsas på min stig av en rädsla som håller mig i armen. Om man inte vågar men gärna vill finns kloka medmänniskor, vänner eller kanske en coach eller psykolog som kan stötta dig på vägen men stegen måste du själv ta.

När jag gjort stora och små utmaningar i livet har jag ofta tänkt att jag ångrar mig mer om jag inte försöker än om jag "misslyckas" eller det inte blir som jag tänkt. Det blir värre för mig, att ångra att jag inte vågade sånt jag ville, att jag inte tog steg jag visste var i rätt riktning även om de kanske ledde mig vilse en stund men på så vis fann jag kanske en ny väg. Så jag har suttit med andan i halsen när jag tagit första steget på en lång resa, sagt upp mig från en fast tjänst eller vågat tro på kärlek som kanske blev och kanske inte.

Sök och du finner! Idag fann jag naturens säregna skönhet som bländade mig med kärlek.

Jag minns ännu var jag stod..

... när telefonsamtalet kom. I solen på Tallkrogens tunnelbaneperrong och det är min vän som ringer och berättar att hon funnit kärlek.

Jag hör på hennes röst att hon träffat någon alldeles speciell. Hon är en av de finaste personer jag känner och när hon beskriver att hon hittat en lika fin man så stannar tiden och mitt hjärta fylls av glädje. När jag några månader senare ser dem lysa upp hela Götgatan en grå Decemberdag när våra vägar möts av en slump så sparar jag det minnet i hjärtat. Den sortens kärlek ska man vara rädd om.

I lördags gifte de sig och jag var där. Som en blomsterälva prydd i blommor och strålande av skönhet, kärlek och glädje så dansar hon in i kyrkan i sina röda träskor med kärleken vid sin sida till tonerna av Everlasting Love. Hans röda sneakers skymtar under kostymen och jag är så glad över att de gör det här bröllopet till sitt och inte följer konventionen. Det är en stund så vacker så jag tror de målade stjärnorna i kyrkans tak glittrar till lite extra och stjärnströsslar ännu mer lycka över dem där de står framme vid altaret.

När kärleksfesten börjar så är den fylld av detaljer och personlighet precis som de fina människor som gifter sig. De har bland annat dekorerat glas, bord och ljusstakar med hjärtan utskurna ur boken "En dag" som de båda läste tillsammans när de mötts. Jag ska medge att när jag lämnar festen får några av dessa hjärtan följa med för att hamna i min lyckoburk.

I programmet så finner vi texter om alla som är där och de har fångat brudparet på pricken. Jag beskrivs på följande vis:  Den sociala Stockholmspinglan som är kär vän till bruden och brudgummen med rötterna i norr. Kan konsten att dansa och har ett stort intresse för klänningar och böcker. Har stenkoll på alla sommarpratare. Stockholms coolaste och finaste Liv. 

Det är en fest jag sent kommer att glömma, inte bara för den goda maten och alla trevliga personer jag träffar utan för all den kärlek, skratt och glädje som fyller mig och de andra som är där. När brudgummen sjunger sina egenkomponerade sånger till den vackraste av brudar är de nog fler än jag som har ögon som tåras. En vän läser i sitt tal en lista som bruden som singel skrivit över hur kärlek ska vara och nu har hon funnit just den. Det är livets magi när den är som vackrast.

Jag är en obotlig romantiker och jag älskar bröllop. Det är en ära att få vara där och dela en sån dag. Jag älskar självklart också att höra berättelser om hur kärlek föds, hur människor träffas och se när vänner funnit den största av gåvor. Ibland är det självklart direkt och ibland lite kringelkrångligare men när man finner sann kärlek så är det så vackert. Som mina vänner så fint skrivit på programmet till sin dag:

Kärleken skapar ett vi utan att förstöra ett jag

Semestern inleds..

.. med att åka till Gröna Lund för att titta på favoritbandet Bad Religion med lillebror och hans flickvän. Det är torsdagskväll och solen skiner över vackra huvudstaden.

En vän från Borås är också där över dagen så vi ses en stund och pratar om livet omgivna av sockervadd, åkattraktioner och lekfulla barn eller vuxna. Jag blir sugen på att ta en hel åkdag tillsammans med vänner, leka av mig lite helt enkelt. Det känns gott att träffa min vän, hon är en sån fin person och vi lärde känna varandra för 17 år sedan. Den första gången jag var och lyssnade på Bad Religion så var det tillsammans med henne och nu ska hon lyssna på konserten med sin son.

Sen möter jag allra finaste lillebror och hans härliga flickvän mitt i vimlet. Jag och min bror har varit på 3 konserter med Bad Religion genom åren och när sommarkvällen faller så blir jag alldeles konsertlycklig av musik jag älskar. Lycka på enkelt vis.

Idag byter jag miljö från storstadsbrus för att landa på en av de platser jag älskar allra mest. Sommarstugan i Gammelstad. Solen värmer och jag vilar i en solstol på vår lilla strand med en deckare i min hand. Jag hör vågorna slå in mot stranden och njuter semesterkänsla. 

Lycka i två olika skepnader. Livets underbara kontraster som gör Vida lycklig. Gott så. 

En fest för att fira...

.. sina misslyckanden finner jag som förslag i ett bra blogginlägg. 

Redan innan jag läste det så hade jag tänkt skriva om att vi alla gör våra misstag men som så ofta i bloggvärlden så möter min tanke någon annans och mitt inlägg färgas av det. För det är ju så att vi ofta framhäver det vi lyckades med och det som vi inte lyckades med ältar vi, skäms för eller så vill vi inte minnas. Själv kan jag nog döma mig själv lite väl hårt när jag ibland inte lyckas även om jag numera finner tacksamhet och lärdomar i dess väg.

Men en fest är ju en eminent idé, för det handlar ju om att jag vågade göra något och mina misstag/misslyckanden (eller erfarenheter som jag föredrar att kalla dem) har ju lett till dit jag är idag. Tänk om jag fått något annat av de jobb jag sökt under livet, då kanske inte drömjobbet vore mitt idag? Tänk om jag fortsatt vara i relationer som inte var ämnade att vara och som inte gjorde oss lyckliga.Då är jag hellre singel med möjligheterna framför mig.

Livet har lärt mig att om jag inte utforskar saker eller vågar söka nya vägar så finns risken att jag ångrar mig. Ibland har jag varit feg och det misslyckandet är nog större i efterhand än att våga ta ett kliv ut i något som kanske inte blev vad man önskat.

Så jag funderar nu på om jag kanske ska göra allvar av tanken och  bjuda in till en misslyckandefest för mina vänner och så kan vi dela/lära/glädja oss åt våra misstag och vart vi hamnade tack vare dem, det tycker jag låter härligt och annorlunda. Tänk också alla härliga lyckanden som kanske började som potentiella misslyckanden. Lite vet vi om vad som leder oss rätt men jag vill ha roligt under tiden och en fest med vänner är ju en del av lyckans skattkista.

När man kommer hem från vissa resor..

.. är man för alltid lite förändrad.

Min flytt till Spanien som 19-åring är en sådan, min jorden-runt-resa och resan till Hawaii är också resor som förändrat mig. Min senaste resa var kort i antalet dagar och var bara inom Sveriges land men den förändrade mig och gav svar på frågor jag glömt att jag ställt. En dag kanske jag berättar om den på bloggen. Fram tills dess sparar jag minnet av den i hjärtat. 

På en klippa vid havet landade jag sista dagen av resan med bästa vännen i utkanten av vackraste Göteborg. Vi sjöng ihop i bilen och jublade åt Pippihus längs med vägen. Vi drabbas av skrattanfall som ekar över Slottskogsträd, havsytor och taknockar utanför hennes kök. Vi samtalar om vår vänskap, våra drömmar och lyckan i att ses om så bara för ett dygn. Jag återvänder till Stockholm när lördagen närmar sig sitt slut med minnen från tre olika städer. 

Idag promenerar jag på Djurgårdsland och vilar under ett träd i Rosendahls trädgård samtidigt som jag lyssnar på sommarpratare. En stund senare sitter jag i mitt klätterträd och pratar i telefon med vännen som gifter sig med kärleken på lördag. Sen möter jag min dansande vän och fikar i Hermans trädgård för att sedan vandra på söder i solens sken. 

Mitt liv är fullt av så fina människor och de är de som följer mig på livsresan i såväl regn som solsken. Vissa har varit med mig hela livet, några har jag själv funnit längs med vägen och andra är ännu inte funna. Men när solen sänker sig över Svedmyras taknockar så minns jag de människor jag mött och det jag varit med om under de senaste dagarna med värme. De kommer jag bära med mig resten av livet. 

Som en rysk docka..

... så innehåller vi så många olika versioner av oss själva, alltid något mer att upptäcka. Både för oss själva och andra. Att fortsätta vara nyfiken och öppen för någons oväntade skimmer även när man tror sig känna personen är också ett sätt att möta människor i ditt liv eller få syn på dig själv. 

Det är en person jag möter som gör liknelsen och jag tycker om den. Jag upptäcker ibland sidor av mig själv jag inte kände till eller styrkor som lyfts fram i ljuset där jag själv inte alltid sett dem. I mitt arbete blir det ibland att öppna upp ytterligare en rysk docka för att finna en skatt inuti, men de är personerna själva som avgör vad de vill utforska. Vi har så mycket mer att ge än vad vi själva ser många gånger. 

Imorgon så sätter jag mig på tåget till en värld och ett sammanhang jag inte känner men som ändå är en del av mig. Där kanske nya sidor av mig själv framträder eller gamla belyses ur annat ljus. En viktig resa men där jag inte vet vad som väntar inom mig och i de yttre omständigheterna. Det viktigaste av allt, en öppen famn från en storebror. Ett telefonsamtal från Schweiz. Ett möte mellan tre personer som borde skett för länge sen, men kanske är det dags först nu. En cirkel som sluts men även en stund av vördnad och tacksamhet för någon som är en del av min livshistoria. 

Vissa vändningar i livet kommer oväntat, ofta vet man inte vart de leder men ibland så öppnas en dörr och i det här fallet väljer jag att kliva in. Det finns egentligen inget annat alternativ, men det är på darrande ben och med blandade känslor men med vissheten att man ångrar mer det man inte gjorde och inte utforskade. Oavslutade trådar som vill nystas eller nystas upp. Vissa beslut kan inte fattas i tanken, man behöver ta dem steg för steg och se vad som händer längs med vägen. Det är så jag kommer att göra den här resan. 

Att ha oöppnade dockor som förblir stängda kan ge mer frågetecken än att se vad som döljer sig däri och vad man finner är min mening. Det är en av orsakerna till att jag nu öppnar upp för nya stunder och erfarenheter. 

Man kan finna något oväntat där man minst anar det, något
som öppnar upp för nya möjligheter. 

 

Härliga sommar..

.. som bjuder vackra kvällar och fågelsjungna morgnar.

Med middagar på picknickfiltar, i vänners trädgårdar eller på uteserveringar. Där solen väntar länge med att gå ner och inte kan vänta på att få gå upp nästa morgon. Min syster kommer på besök i sommaren. Vi njuter varandras sällskap gapskrattandes framför en film och med planer om parkteatercirkus.

Strandvila, sommarpromenader, dans med bara dansare och sommarpratarkalendern med en ny oväntad gåva varje dag gör mig glad. Jag sover gott om natten och njuter sommardagar. Även den dag när regnet vräker ner så går jag och bästa vännen under smattrande paraplyer mot en härlig lunch och livet känns gott.

I nyfikenhet på sommardagen och vad underbart den kommer bjuda så vaknar jag och när jag lägger mig i kvällningen så somnar jag under en himmel av tacksamhet. Tiden att reflektera har gett mig svar, visshet och stillhet. Frågor inför livet finns alltid men för mig är det skönt när man trasslat ut en del, finner acceptans i att inte känna till alla svar och ha tillit till att allt blir precis som det ska. Min vän som känner till min kärlek till ballonger ger mig en pin som gör mig så glad. Hon hade egentligen tänkt fästa en ballong vid den men då jag ger henne något annat så är synkroniciteten så uppenbar att hon vill ge mig den direkt. Härliga liv, jag tycker verkligen om att leva dig här och nu.

Nu skiner solen, dagen har tagit sin början och vad den kommer att fyllas med finner jag ut längs med vägen. Spontanitet blandat med planerade nöjen. Härliga sommar, att njutas dag för dag.

Konsten att hoppa från ett träd...

Först klättrar man upp..
Tar sats...
Hoppaaaar...
För att slutligen landa i mjukt gräs.

Jag är fyra år på bilderna som pedagogiska mamman tagit.Texten är också hennes. Precis som i livet när man möter förändringar eller utmaningar, man måste klättra upp för att få överblick och samla mod, ta sats, våga hoppa trots pirr och ovissheter om gräset verkligen är mjukt när man landar. Vissa blir stående i trädet länge i tvekan, andra kanske kastar sig ut innan de hunnit fundera över vart det är bäst att landa.

Kanske föddes min kärlek till att vila på trädstammar där i mitt första klätterträd. Min mammas tillit till mig och uppmuntran av min lekfullhet, äventyrlighet och att jag kan göra allt jag önskar har följt mig genom livet. Det finner jag bevis på i mitt fotoalbum om inte annat.

Att lära sig klättra i träd är viktigt i livet. Om du kan konsten att finna trädgrenars trygghet och lita på att kroppen finner grenar som bär så tror jag både kropp och själ mår bra. Idag besöker jag ett av mina barnbarn, vi plockar smultron och vinbär tillsammans och hon får sitt livs första trädklättrarpremiär. Hennes tillit till mig när vi sitter där och dinglar med benen gör mig varm. Vi skrattar tillsammans.

Jag har inga egna barn men barns kärlek och vänskap finns i mitt liv. Mina barnbarn, min guddotter och min systerdotter gör mitt liv rikare. De är mitt hjärtas stjärnor. Jag ska lära dem allt jag kan. Klättra i träd står på den listan och när tiden är kommen även hur man hoppar från det. I luftens flygtur så kan vad som helst hända men det kräver att du vågar falla och lita på att gräset fångar dig. Men börja med att lita på trädet, det är en plats att njuta stunden på.

Jag önskar dig inte guld mitt barn..

..ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i ett rikligt mått
och vänner att lita på.

(Erik Lindorm)

Fina råd inför livet. Livet, detta äventyr som är svindlande och härligt på samma gång. Detta mirakel att vakna upp till under fåglars sång och solstrimmor genom skogens tak. Att kunna njuta kvällningens rosa himlar och andas in nattens dagg som sänker sig över gräset och tystnaden.

Jag möter hjältar under min dag, jag äter lunch utomhus med en vän i solens sken och njuter sommarpromenad på min väg hem där katten väntar vid min dörr. Ett oväntat möte med en mentor på livets stig och en bokning av en viktig biljett på livets resa fyller kvällen.

Den här dikten omfattar det som livet, min familj, mina erfarenheter och mina vänner gett mig. Guldet finner jag själv, om inte annat i människors hjärtan. Jag har mer än jag någonsin önskat.

Mod, kärlek och tillit är ledstjärnor i mitt liv. Min mammas stöd gav mig livet men också förmågan att njuta det och de utmaningar som kommer. 38 år har passerat sedan bilden togs men glädjen, min mammas stöttande hand och de ostyriga lockarna har jag kvar.

Det är som om någon drar i små osynliga trådar..

.. och synkroniciteterna radar upp sig.

Svaren som finner mig, en lösryckt mening när jag byter kanal som fångar något jag pratat med en livsglädjare om. Islandsfakta samma dag som jag av en slump möter en bekant som snart reser dit och bott där vilket jag inte visste. Det är självklart den selektiva varseblivningen som hjälper till men ibland så kommer svar i min väg på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig.

Ibland vet vi inte svaren innan vi ställt frågan tydligt. Ibland gör svaret att vi ställer frågan. Det är svårt i stunden att avgöra vad som är rätt och fel. Det talas mycket om att fatta det rätta beslutet (inte minst jag brukar fundera mycket så jag fattar rätt beslut) men ibland kan ett beslut som verkar fel på ytan bli det rätta till sist. Ibland leder fler vägar till magiska platser och det är svårt att veta innan vart ett beslut ska ta en.

Sopsortera ditt liv..

... står det som rubrik i en bok jag läser på stranden.

Jag tycker det är ett bra sätt att sätta finger på något viktigt. Att ta en titt på sitt liv och sortera upp bland sina sopor som skräpar ner eller dränerar på energi. Få en överblick istället för ett sopberg och sen när det är klart, göra sig av med det.

Såhär står det i en del av texten (som är tagen ur boken "Mellan himmel och jord" av Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist): När du känner dig tyngd av problem, försök först och främst att sortera bland soporna. Är det verkligen dina egna problem du brottas med eller bär du omkring på andras sopor? Om du kan identifiera dina egentliga känslor så kommer du att se problemen mycket tydligare och då blir själva sopsorteringen lättare. 

De senaste dagarna känner jag att jag har behövt rensa lite bland gamla sopor från förr som dykt upp, på olika vis. När jag i ett sammanhang helt plötsligt upptäcker att gamla sopor kommer till ytan och att jag inte vill agera som jag gör så är det bara jag som kan förändra det. Soporna finns ju där men jag väljer vad jag gör med dem. Sen är det andra sopor som återupptäcks och som jag trodde jag hade gjort mig av med men som väcks till liv med ett telefonsamtal från förr.

Allt det där funderar jag över nu.. och sorterar. Även om jag har en positiv livssyn, har funnit svar på många av mina frågor om hur jag vill hantera livet så är det självklart att även jag har sopsorterardagar. Det jag möter och bemöter blir ibland färgat av känslor som kommer från annat håll. Känslor är viktiga ledtrådar på så många vis, inget som ska skuffas undan utan jag försöker lyfta upp dem i ljuset och lära något av dem. Men det här innebär inte att jag mår dåligt, det innebär bara att jag måste landa i mig själv och det jag tror på.

Vad skulle det innebära för dig om du sopsorterade i ditt liv? Är det måsten, personer eller tankemönster du behöver ta en titt på och sortera ut? Vad blir skillnaden tror du?

I min blommiga sommarklänning...

... njuter jag sommarkänslor trots att denna sommar knappt bjuder semester för min del. Mina dagar sparas till vinterns Hawaiiresa. 

Men jag njuter sommar ändå, åker på båttur med min kattvaktande vän, njuter fika på kajkant, lyssnar sommarprogram på mina promenader och väver drömmar om stundande äventyr. 

Jag njuter sommar och ser till att vara ledig på härligaste vis efter arbetsdagens slut. Många lever året i väntan på semestern och veckan i väntan på helgen. Men livets dagar är väl en gåva att vara rädd om och njuta. Vi kommer sakna dem när de är över. 

Njut semester, njut helg men lev även i vardagen. Om det så är i soffan framför midsommarmord eller en tidig kväll efter en intensiv dag. Häromdan sa en livsglädjare att han hoppats jag haft en härlig dag. Jag svarade honom att de flesta av mina dagar innehåller någon härlighet. Även när det regnar, orostankar snurrar och man undrar om hissen kommer stanna vid just min dag så letar jag något som blommar mitt i gråheten. 

En grå fredag bjöd på en färgstark och varm lunch med en kollega på konditori Lyran. 

Från en annan del av världen...

... kommer ett mail som väcker tacksamheten till liv när dagen tar sin början. Ett mail från någon vars stig korsade min för många år sedan och jag fick en möjlighet att vara en del av att den  personen valde en ny livsväg. 

Jag älskar att vara en del av människors förändringsprocesser via mitt arbete som professionell coach och beteendevetare men för mig har det aldrig handlat om pengar. Det har handlat om en genuin längtan och passion i att stödja människor se sina styrkor, våga gå sina egna drömmars vägar och fatta beslut utifrån sig själva och sin visdom.

I det arbete jag har idag så arbetar jag med unga vuxna som lider av psykisk ohälsa och komplex problematik. Tidigare har jag arbetat som ätstörningsbehandlare. Jag bär många hjältar och hjältinnors historier med mig i mitt minne och mitt hjärta. De har visat mig styrka, mod och tillit till att det till synes omöjliga är högst möjligt. 

Idag den första juli 2013 är en dag att minnas. Idag blir projektet jag arbetat i en bestående insats. Det känns stort. Att politiker insett att vårt arbete är viktigt och att de värnar om att vi ska vara kvar för behovet finns. Våra resultat överstiger målen för att få ut deltagarna i samhället och bryta utanförskapet. Det är stort. Men ännu större är min tacksamhet för att jag får en chans av att vara en del i något jag tror på. Denna dag är värd att fira och det tänker jag göra. 

Jag tror vi alla kan göra en skillnad i någons liv om så bara med ett leende, en hand på någons axel eller en vänlig blick. Jag tror vi alla är är stjärnor med unik glans, så glöm inte att stjärnströssla någon du möter eller kanske dig själv en dag du behöver det.