När solen sänker sig över älven ikväll..

... är jag återigen hemma i Svedmyra.

Igår var kvällsolen över älven magisk och jag bär med mig alla vackra stunder från den här platsen i hjärtat nu när jag vänder åter. Jag blir alltid lite vemodig vid avsked, det är jobbigt att lämna platser och människor man älskar men jag hoppas kunna återvända till hösten igen. Det har varit en skön, vilsam semester med fina möten. Jag kommer sakna att inte tillbringa kvällarna med att spela kortspelet Jambalaya även om jag nästan aldrig vann mot de riktiga korthajarna som mormor och morfar är. Mormors mat, omtanke och varma fniss kommer jag också att bära med mig som alltid.

Morfar har packat min ryggsäck på bästa vis (sådär noga som aldrig jag packar den) och det är förundrande att min gamla Haglöfs ryggsäck från -93 fortfarande håller. Den fick jag som present när jag skulle flytta till Spanien ett halvår. Den har följt mig på färder kring världen och även om det nog är dags att köpa en ny så får den nog följa med på ännu en resa.

Imorgon väntar återgång till mitt arbete vilket känns helt okej men om två månader väntar friheten och förverkligandet av drömmar. Jag längtar dit men tänker njuta sommaren tills dess. På promenaden genom kyrkbyn som så många gånger förr fångade jag en doftande ros för att minnas stunden. Den får pryda bilden och i bakgrunden är kyrkan som gammelfarfar Helon arbetade i när han var ung. Jag tänker på honom varje gång vi passerar och hör hans skrockande skratt. Han lever också vidare inom mig så länge jag minns honom. Alla de mina bär jag med i hjärtat oavsett var solen sänker sig över mig i världen. Det känns tryggt.

Solglitter över min älv..

... efter ännu en härlig semesterdag, den näst sista den här sommaren.

Dagen har fyllts med en del vind, en del sol och mörka moln men inget regn. Det är vilsamt att ligga på rygg och betrakta hur molnen skapar mönster och sina egna konstverk. Jag avslutar läsningen av två böcker i personlig utveckling som är så bra så jag kommer läsa om dem båda. Den ena är "Våga vara operfekt" av Brene Brown och den andra är "Den magiska gnistan" av Kajsa Ingemarsson. De skapar glitter inom mig, jag som tycker om att inspireras.

Imorse satt jag längst ut på piren och morgonmediterade i blåsten, det var fantastiskt. När jag är här eller i Dalarna så njuter jag verkligen naturen och även om jag har en skog runt dörren i Stockholm så blir det inte samma sak. Men då får jag ta den i andra doser men att vara den nära behöver jag och det ska jag försöka prioritera ännu mer när jag imorgon kväll återvänder till min stad. Men med känslan av älven längs min sida och alla de kraftplatser som jag bär inom mig när jag inte vistas där.

Låter du ditt inre barn..

... komma ut på vift ibland? 

Inte nödvändigtvis när du leker med andras barn eller dina egna utan bara för att det vill. Låter du det flanera planlöst utan tidsuppfattning eller förlora sig själv i en fjärils färd en vacker sommarmorgon? Att leka utan mål är viktigt även för oss vuxna visar forskning och jag tror att samhället i stort blivit mer tillåtande till att ha lekfulla aktiviteter. Jag tror att det är det som gör att sedan vi tog bort en del måsten hur man ska bete sig så är det många som börjar skejta när de är vuxna, går på spunkjakt för att finna en skatt eller tillåter sig att ansvarslöst ligga på rygg i gröngräset och lyssna på ljud och låta sig svepas med. Barn är bra på att påminna oss om deras magiska värld men vi har alla vårt barn inom oss som kan påminna oss om hur det var när inte enbart arbete, måsten och att det man gör måste leda någonstans präglade vardagarna.  Lekfullhet behöver inte behöva betyda ansvarslöshet. 

Låter du dig drabbas av en fnissattack tills du får så ont i magen så du inte kan gå rakt? Testar du en ensam gunga på din promenad? Dansar du på en strand i regnet? Jag lever nog ganska lekfullt och tänker fortsätta göra det. Jag tror på att leva livet lekande. Det kanske inte passar sig men det passar sannerligen mig. 

När man lovat sig själv något..

.. så är det ju bäst att hålla det för att visa att man själv och de beslut man fattar är viktiga.

Så trots att regnet vräkte ner på morgonen klev jag på förmiddagen ner till min strand. Det var vilsamt att stå under paraplyet och lyssna på regnet och dricka the. En reflektionsstund i tysthet och sedan lyssnade jag på inspirerande Aryels sommarpod som handlar om att våga gå utanför ramarna. När hennes röst tystnat så ville jag ändå inte gå in i värmen. Stunden var vacker. Det var jag älven, stranden och regnet.

Jag får ett infall och lägger paraplyet och min thekopp åt sidan, sparkar av mig mina skor och börjar dansa. På stranden. I regnet. I min takt med steg jag själv väljer. Det är underbart och jag kan nästan inte sluta utan blir kvar i dansen och steget i över en halvtimme. Jag har grus mellan tårna, ser ut som en dränkt katt men med ett leende som går inifrån och ut dansar jag upp längs med gräsmattan och in i stugan och värmen där varmt the och smörgåstårta väntar.

Att ha en vacker strand som är vår egen ganska skyddad från insyn om man inte är i vattnet gör det såklart lättare att lyssna inåt och ta sig an en lekfull dans. Men löftet till mig själv igår gjorde också att det blev oplanerad dans idag. Det är därför det är viktigt att hålla löften till sig själv.

Min dag inleds med en kopp the på piren...

... det blir en stund där jag möter mig själv, mina tankar, naturen och lugnet.

Fåglarna sjunger och små vågor leker nedanför stenen där jag sitter. Att ta mig en morgonstund på piren kommer jag fortsätta med de dagar jag har kvar här, oavsett väder. Det är en kraftplats där jag laddar energi och stillhet. De två senaste morgnarna har jag suttit här, dagen har inletts i sol men till kvällen har regnet kommit.  Det gör mig inget, jag har plockat skatter vid regnbågens slut genom möten med vänner, kortspel med mormor och morfar och läsande med regnet som kuliss.

Vännerna. De där fina som jag inte lärt känna här utan i helt andra delar av landet men som nu bor i Norrland. En av dem som jag känt i 30 år men livet skilde oss åt under en period och nu har vi tagit upp kontakten igen. Det är fantastiskt med nån man delat uppväxt med som man bara kan kliva rakt in i diskussioner som går högt och lågt. När kvällen faller slår regnet i backen utanför restaurangen men inne finns värmen. Idag mötet med en annan vän, som jag för 7 år sedan arbetade ihop med under en väldigt kort projektanställning men där vi redan efter några dagar insåg hur väl vi trivdes ihop och i våra möten föds ofta nya tankar och vissheter. Det är gott med sådana vänner i sitt liv. Då spelar det ingen roll att man får kryssa mellan vattenpölar eller söka skydd inomhus. De inspirerar mig med sin klokhet och sitt sätt att leva livet och tankar kring vad som är viktigt för dem.

Imorse när jag klev ut på verandan hade nattens regn fångats i morgonens blad. Det var så oerhört vackert där dropparna vilade med slumrande regnbågar i sitt inre. Det slumrar nog regnbågar inom oss alla, skapade av livets sol och nattens regn. Det är nämligen i våra hjärtan regnbågarna och skatterna föds.

Det faller ett varsamt regn...

.. över morfars tankeplats.

Det är varmt ute och det är stilla. Regnet faller i den blanka älven och skapar ett vilsamt mönster, jag känner hur det träffar mitt ansikte och skapar små plopp i min thekopp. Jag står i regnet och bara njuter stunden. Jag tycker om regn, inte alltid men särdeles ofta.

Det har varit en vilsam dag, en sån där dag som jag behöver men inte alltid finner skapar i min vardag. För det är ju jag som måste frigöra lugnet eller bara uppmärksamma det och inte låta min energiska, rastlösa och upptäckande sida ta över. Utan låta den där riktiga slapparsidan som bara tycker om att ta minuterna och göra till sina utan att räkna dem, försumma tiden litegrann helt enkelt.

Jag ligger efter med sommarpratarlyssnandet för jag prioriterar att umgås med mormor och morfar just nu och att njuta läsestunder. Men jag vet att de väntar och blir mitt promenadsällskap när jag är tillbaka i stora staden eller kanske på bussen till en vän nån av de kommande dagarna. Men det finns ju inte bara sommarpratare att njuta nu i sommartid utan även Framgångsbyråns sommarbloggare som via inlägg eller podcast kommer berätta historier och viktigheter. Årets sommarbloggarlista hittar ni HÄR och ja, jag är en av dem.  Det är andra året i rad jag ska sommarblogga, förra året skrev jag om mina drömmars träd.

Jag vet ännu inte vad jag ska skriva om, ibland finner inte orden mig utan får växa i mitt inre och inlägget får komma till mig. Jag tycker om utmaningen att skriva i ett annat forum men jag ställer högre krav på mig själv när jag gör det och kanske gör jag det svårare för mig än jag borde. Men jag inväntar orden och tills dess så njuter jag regnet på en stenpir, stugans värme och naturens prakt. Orden kommer tids nog, det finns ju inom mig precis som lugnet, glädjen och härvaron.

I mitt hjärta..

... har just nu lugnets lättja flyttat in.

Det är underbart och precis vad jag behöver. Att meditera, morgonträna, läsa och halvsova i en solstol utan en tid att passa. Att promenera i kyrkbyn med mormor och morfar eller tänka på en text som ska skrivas. Men allt i sin egen takt och bara för att jag vill.

Jag lyssnar på en inspiratör vid namn Christine Arylo som påminner om att påminna sig om alla sina framgångar, framsteg och drömmar man förverkligat det senaste året sen förra sommarsolståndet. Motgångar man tagit sig igenom och viktiga beslut man fattat. Kom på minst tre uppmanar hon. Det är lätt att se det vi har framför oss men inte fira det som vi faktiskt gjort utan som hamnar i en bortglömd vrå.

Fira de stunder som säger något om oss, våra resurser och vad vi kanske valt att göra annorlunda än året innan. Vi genomgår transformationer men glömmer bort att berömma och känna på våra utvecklingsmuskler utan minns kanske snarare växtvärken som de gav. Att påminna och uppmärksamma då vi tänjde på våra gränser och kanske även andras, när vi vågade lyssna på vår tillit och utsätta oss för sårbarhetsbaksmälla.

En transformation är inte alltid en förändring med riktning framåt och utåt, det kan vara en inre förändring eller att våga stanna upp, stanna kvar eller bibehålla en vana istället för att jaga en ny. Att läsa om en bok som är viktig i istället för att hela tiden leta efter nya eller tro att man ännu inte funnit det svar man behöver. Att hitta hem i sig själv istället för bort från sig själv.

Det är viktigt för mig att ta mig tid att tänka såna tankar, som på vad det gångna året lärde mig och vart jag är nu och vart jag vill. Lättare att göra det i det lättjefulla lugnet och på en plats som är vacker, trygg och fylld med kärlek. Det är viktigt att flytta in i sitt eget centrum som klokaste Aryel påminner i det HÄR inlägget.

Idag sken solen över mig och jag sken med den men det är inte i den lugnet och lättjan vilar, det är inom mig. Så jag vet att oavsett om det regnar eller ej så kommer mitt stilla slappande att fortsätta och det känns alldeles underbart.

Det finns stjärnor och stjärnströssel..

... i så många former.

Som i en lila stjärnströsselboll som fick mig att glittra och le genom att bara stå i mitt vardagsrum och vara vacker. Tänk att stjärnor kan tändas i människors ögon, på våra egenmålade himlar och i våra hjärtan när vi följer våra drömmar.

Drömmar. Jag har många förverkligade drömmar bakom mig, några planerade och andra som föll som ett stilla vårregn och väckte frön till liv jag inte visste att jag hade planterat. Förra hösten började jag fundera över hur jag som har ett nomadhjärta helt plötsligt hade fastnat i en vardagslunk som var fantastisk på så många vis men samtidigt utan den frihet som är så viktig för mig.

Med världens bästa jobb så vill man inte direkt säga upp sig bara för att få en förändring men jag kände att egen utveckling och leva annorlunda för ett tag var något jag behövde. Att riva upp vardagens rutiner och inte behöva vara plats- och klockbunden utan mer fri var den dröm jag valde att förverkliga. Så jag har begärt tjänstledigt för distansstudier under höstterminen. Ännu vet jag inte vad jag kommer läsa men högst upp på ansökan så finns kreativt skrivande och under det kompletterande beteendevetarkurser till min redan befintliga examen.

Har du bestämt var du ska vara i höst frågar många? Nej och jag tycker bara att den tanken känns ljuvlig, att jag faktiskt inte måste utan att jag för första gången kan känna efter var jag vill vara. Att vara var i Sverige och världen jag vill, men jag måste inte planera in det nu. Det gör mig lugn och lycklig.

Jag lever ensam just nu och drömmen om en livsfrände att dela livet med finns hos mig men eftersom den drömmen ännu inte slagit in så är det upp till mig att göra det bästa av livet och då är det drömmen om ett friare liv och egen utveckling som tar plats på livets scen till hösten. Jag längtar dit men gläds åt att vara i nuet och känslan av en dröm som snart tar sin början. Det är så man tänder sin egen stjärnhimmel.

Solen glittrar över Luleås skärgård...

... när planet går ner för landning på Kallaz.

Det är midsommardagskväll och en vacker sådan. Morfar möter mig på flygplatsen och innan jag vet ordet av sitter jag i köket och äter smörgås med Jokkmokkskorv och njuter av att komma hem. Invid Luleälvens strand ligger den stuga som jag vistats  i sedan min första sommar i livet och dit jag och min familj återvänder.

Den stuga som gammelfarfar Helon köpte på 50-talet har blivit en sommarplats för min familj. En kraftplats som ger mig energi. Det är vilsamt att vara här, oavsett vilket väder som möter dagen. Stenpiren delar vi med grannarna men vi har en strand som är vår, där brukar jag sitta på en sten och dricka the och blicka ut över älven. Där får reflektioner landa och nya strofer födas.

Här finns inga måsten, utan här får man ta dagen som den kommer och se vad man fyller den med. En vacker plats med människor jag älskar och en vy som jag fotat så många gånger men som får att tappa andan varje gång jag möter den.

Människor är som glasmosaikfönster..

De glittrar och glänser i solen, men när mörkret faller syns skönheten bara om det lyser inifrån. (Elisabeth Kübler-Ross)

Ett sånt där citat som bara får mig att stanna upp och sluta andas. Jag har så många i mitt liv som lyser inifrån när det är mörkt och även lyser upp andras mörker så de kan finna sitt eget. Men sen också att få möta dem som tänder sitt inre ljus och ändrar sina liv och sitt förhållningssätt. Det är magiskt.

På det privata planet så umgås jag helst med de människor som får mig att tända mitt inre ljus och i vars närvaro våra mosaikfönster inte bara är målade glas. Det autentiska mötet och inte bara det ytliga. Den där inre gnistan som tänds när vi är i det vi är och som de vi är utan att enbart tänka på vem vi borde vara. Det är så vackert.

Så tänd ditt inre ljus och låt hela mosaikfönstret glittra genom natt och dag, många gånger så tror jag vi är mer rädda för att visa vår storhet eller det autentiska som gör oss unika och låter det inre ljuset skina upp världen.

Att packa sin kappsäck i färden livet..

.. är något som görs både medvetet och omedvetet i vår vandring på planeten Tellus. 

Vi ser inte de besökta destinationerna lika tydligt som på den tiden man klistrade minneslappar för att visa färden runt världen utan i livets kappsäck bär man med sig erfarenheter och visdomar som påverkar oss på både positivt och negativt sätt. De som man är medvetna om som känns negativa kanske man stuvar om, bearbetar (kanske genom samtal med en vän, terapeut, diakon, coach eller nån annan samtalare) accepterar eller lär sig något av. 

De omedvetna däremot kanske ligger kvar i säcken och skvalpar, skaver och tynger. Det kan finnas bagage som är så smärtsamt så att man inte vill titta på det och stuvar det längst ner i kappsäcken för att slippa få syn på det, men det tynger likväl. Att då och då öppna sin kappsäck och gå igenom om de ligger samma värderingar och drivkrafter där som man vill leva efter och om de fortfarande känns aktuella tror jag är viktigt. Så man inte lever utifrån andras, vad man tror blir bra för de andra eller de som haft bäst-före-datumet utgått sen länge. Så att livsriktningen går åt rätt håll och färden gör att man hamnar och stannar där man vill eller lämnar platser man inte vill vara på som inte gynnar en på riktigt.

Det kan ligga reaktionsmönster, beteenden och saker man skäms över längst ner intryckta under välvikta härligheter. Det är ju det som är att vara människa, ingen är perfekt och kanske ska du bara varsamt plocka fram dem, betrakta dem, tvätta dem, lufta dem lite och sedan varsamt lägga ner dem igen eller så bestämma att det här är saker som jag vill förändra för att min färd ska gå lättare och att jag kommer fram med en utrensad väska och inte massa saker som inte har med mig att göra.

Det låter så enkelt i liknelsen och kan vara så svårt, smärtsamt, skrämmande och jobbigt när man ska göra det i livet. Jag tror inte på att vi hela tiden ska förändras till något bättre eller sträva efter perfektion utan jag tror på avskavda kanter, mänskliga fel och brister men att våga vara autentiska mot oss själva i mötet med sig själv tror jag är viktigt. Att våga granska, acceptera och vara rädd om det du bär men att se en medvetenhet. För den som vill förändras, välja nytt eller stå upp för sig själv är det aldrig försent, det är var människas rätt.

På färden genom livet så rensar jag just nu ut min lägenhet och låter ny energi komma in inom mig, i livet men även i hemmet. Jag är inte densamma som jag var på vissa plan när jag flyttade in för elva år sedan så genom att lämna saker, kläder och ting vidare till den som vill ha dem och att kasta ut det som för länge sen borde ha kastats ut. Det ska bli spännande att se vad som händer på färden när bagaget lättat och jag kan plocka ned nya skatter i min kappsäck på väg mot nya äventyr.

Klockor utan klang..

.. väcker toner inom mig. De spelar på strängar jag inte visste fanns och skapar inre musik av sin skönhet.


Naturen fyller oss med vilsam musik i form av susande träd, forsars brus eller humlors surr. Som en naturligt bakgrundskuliss väcker de otvunget sinnet till liv utan att man visste att det somnat. Men i hänförelsen vistas även vilan som ger lugn och frid. Det är viktigt att trycka på pausknappen ibland att vara i varandet och inte alltid vara i görandet.


I vilan kan man finna insikter, nyspunnen kraft och en visshet. När man springer i ekorrhjulet så tappar man ibland perspektivet och ser inte allt gott, vackert, njutbart som redan finns i överflöd i livet, dagen och som vilar i nattens krispiga tystnad. Det är svårt att lyssna inåt när varje stund är uppbokad, inplanerad och effektiviserad. För att höra den inre rösten krävs ofta stillhet för min del även om den ibland bryter igenom högljutt likt ett blixtnedslag i vardagens bakgrundssurr.


Tankestunder, hänförelseunder och naturell skönhet skapar denna vila och reflektionstid i mig, om jag slarvar känns det i kroppen. Den behöver denna naturliga urkraft för att vara i sitt flöde, så just nu tankar jag upp med så mycket vackert jag kan och ser till att boka in stunder med mig själv och  för mig själv. Klockornas klang kan nämligen bara nå den som tar sig tid att lyssna.