När rastlöshet och inspiration återvänder..

... så inser jag att jag börjar bli frisk igen. Hostan är kvar men lusten är tillbaka.

Jag har varit sjuk och varit hemma från jobbet för första gången på 2,5 år. Då är det bara vila och återhämtning som gäller. Istället för att fira en drömskapande väns nya stig i livet får jag stanna hemma. Jag börjar leka med en app där jag med magi skapar en bild av mig som häxa. Dessa älskade häxor som fascinerat mig sedan jag var liten. I min värld är inte häxor något negativt utan man kan välja att använda sin magi och kraft till goda skapelser.

Häxkonster för praktiskt bruk av Malcolm Bird var en älsklingbok i min uppväxt, jag ritade häxor och ramade in och gav bort i julklapp. Jag fick mina morföräldrar att teckna häxor med mig. Så häxan som symbol är för mig en förebild, någon som går sin egen väg, skapar magi och läkning av egen kraft och med små medel men med kraftfull styrka. Som kan finna andra världar inom och utom sig själv och en häxa är nog särdeles äventyrlig.

I badet om morgonen läser jag boken "Big Magic" som handlar om skapandet och att leva i kreativitet med glittret av magi. Det glittrar till i mig och skapar nytt stjärnströssel som får virvla runt en stund och fånga det som fångas upp men som också kan leda till nya tankar, insikter och skapelser. Vi är alla magiska skapare.

I häxors tid kan man välja att plocka fram sin inre häxa. Hon bryr sig inte speciellt mycket om vad andra tycker om hennes val, hennes sätt att leva och hur hon värnar om visdom. Men i min värld delar häxor med sig i systerskap, medmänsklighet och väljer att göra världen till en bättre värld. För det kan man ju välja, vad sänder du ut, vad ger du och vart väljer du att lägga din fokus. Det innebär inte att man snubblar på kvasten ibland men en riktig häxa reser sig upp och vandrar vidare i den riktning hon önskar. 

Livet...

.... med dess vägskäl och nya livsval.

Om jag blickar tillbaka på de tolv månader som har passerat och skapat ett år så är det ett av mina mest händelserika år. Vissa år passerar utan några större förändringar men detta är inte ett av dem. Ett år där jag till viss del varit tjänstledig och studerat på distans. Jag har rest ut i världen och besökt Seychellerna och Indien. Jag har mött nya vänner och lärt mig så mycket på så många plan.

Jag har blivit dansledare på Friskis och Svettis. Jag har gått kurser om Hawaiiansk visdom och kvinnlig kraft. Jag har njutit NFI (nytt för idag) i 100 hela dagar. Sen har jag mött kärleken i världens finaste stjärnströsslare, han som är allt jag någonsin önskat och mer. Jag är ännu förundrad över att en dag bara stod han där och öppnade dörrar till magiska världar och nya äventyr. Ett av dem tog oss till Barcelona men ett av mina finaste minnen med honom är dock från den svenskaste av helger, nämligen midsommar. 

Alla dessa vägskäl som leder vidare mot nya val, nya möten och nya vägar. Som om inte alla dessa händelser under året har lett till stor förändring så har nu ännu en ny dörr öppnat sig som leder till ett nytt jobb. Jag har haft ett arbete jag älskat i snart 8 år men nu är det dags för nya utmaningar. Vet inte vart det kommer att leda men jag vandrar och vet att även om jag vandrar vilse ibland så går det alltid att trampa upp en ny stig. 

Bild lånad av Cissie Westberg

Du är som ett kalejdoskop..

... säger stjärnströsslaren och tar en klunk av sin sangria.

Han tittar på mig över glaset. Det är en varm kväll. Vi sitter på en balkong och blickar ut över La Rambla. Barcelona har fångat honom lika mycket som mig.

Som ett kalejdoskop? Jag förstår inte riktigt vad han menar utan ser frågande på honom. Han ler mot mig och säger att ja, du är så många facetter och vrider man på det uppstår plötsligt nya vackra mönster som visar något man aldrig någonsin sett. Det är nog en av de vackraste komplimanger jag fått. Den bär jag med mig i hjärtat sen dess.

Bland stjärnor, stunder och löv som faller blickar jag ut över livet och finner nya mönster och upptäckter. Att i betraktarens ögon vara ett kalejdoskop gör att man blir sedd i flera dimensioner och att någon blickar in under ytan. Att mötas nyfiket på flera plan och inte bara i det som är synligt utan i det föränderliga som vi alla är. Det är vackert tycker jag.

Vilken konstig hållning...

... det ser ju inte klokt ut! Hur står jag EGENTLIGEN??

Det är det första jag tänker när jag ser bilden. Vad lätt det är att leta felen eller det man inte är nöjd med istället för att se glittret i blicken och vinden i mitt hår och hur lycklig jag är över att stå mitt i höstens famn på ett berg med hisnande utsikt. Känslan i stunden var fantastisk och ändå letar jag fel när jag ser bilden. De i där felletarglasögonen trodde jag faktiskt jag bytt . Så jag plockar av dem och ser lekfullhet, äventyrslusta, höstkärlek och glittrande förälskelse. För jag har ju ett val även om den automatiska tanken är blixtsnabb. Tänk om, tänk rätt.

Höstfärger klär in en färgglad fredag...

... och jag vill fånga dem alla och fylla hela mig. Det är så vackert nu och även om himlen är grå så är min horisont färgad av andra färger. 

Fredagen avslutas med ett vägskäl och jag väljer att trampa upp en ny stig i en riktning där jag inte riktigt vet vad som väntar... eller vet man någonsin det egentligen? Nya utmaningar kommer skapa nya kunskaper och erfarenheter. I okända landskap finner man nya upptäcker, insikter och vägar att välja. Det ska bli spännande att se vart den här vägen leder. 

Höstbilder från Dundrets topp från hösten 2015. 

Jag samlar på nära livet upplevelser...

... mest hela tiden.

Nära livet upplevelser hörde jag först av Livskrafter-Emma och det är ett begrepp jag bär med mig i livet och dagen och som jag bloggat om förut upptäcker jag när jag redan skrivit klart detta inlägg. Men viktiga saker man tror på kan behöva upprepas, åtminstone för mig själv som en påminnelse på det jag tror på. Jag tror verkligen på att vara nära livet och uppleva det. Att njuta det som är och våga vara i det som jag möter. Nära livet upplevelser behöver ju inte vara enbart härliga men det är likväl en del av livet.

Att leva livet fullt ut och att leva livet levande är viktigt för mig. Att inte ständigt vara på väg någon annanstans utan stanna upp och njuta och tänka att tänk vad fantastiskt att jag är just här, just nu och med dessa fantastiska personer som delar min livsstig. Att jag kan andas denna friska höstluft och njuta av att vandra över prasslande löv? För tänk vad mycket jag kommer sakna det den dag jag inte längre kan.

Jag är en drömmare på så många plan, som lätt fladdrar iväg i tankar, drömmar och alternativa vägval i framtidsstigar. Men hänförelsen och att känna med sinnena följer mig ständigt i äventyret livet. Om jag ser ett fantastiskt träd måste jag ibland bara luta mig mot dess stam och klappa lite på det. Jag tar djupa andetag för att känna äpplens doft i vinden när dess träd släpper frukten mot marken.

Jag har många saker jag vill lära, veta mer om och utforska. Jag har många platser jag vill besöka och vänner att hälsa på  men allt går inte att göra samtidigt men äntligen är resor bokade till vännen i Ängelholm och min bror i Örebro. Det ska bli underbart att få dela deras liv, kuliss och nära livet upplevelser för en helg. Det skapar nya perspektiv och minnen för mig.

Ibland möter jag människor som ska börja dansa när de gått ner i vikt, de ska resa när de träffat en partner, de ska skilja sig och satsa på sig själva när barnen är tillräckligt stora. Men NU då, hur vill du leva nu? Du vet ju inte ens hur länge du blir kvar här. Ibland är de hinder som du satt upp enbart inom dig och inte verkliga. Varför skjuta upp livet till att leva sen när du kan leva NU? Att våga vara nära livet, våga vara nära dig själv och våga uppleva. Om du tappat bort det i vardagsbruset så rekommenderar jag en dejt med dig själv och dina tankar och med frågor kring hur du vill leva livet. Vad är viktigt för mig? Vad är mina nära-livet upplevelser som får mitt liv att kännas som att jag verkligen lever? Var vill jag lägga min energi och tid på? Om jag levde livet med fler nära-livet upplevelser än jag jag har idag, vad skulle skillnaden vara då?

Tänk med hjärtat och känn med tanken..

.. är ett hawaiianskt ordspråk som handlar om att finna balans mellan tankar och känslor. Vi behöver båda lika mycket.

                                       (ur boken Hälsa, lycka, helhet av Susanna Nordlund)

Ett ordspråk som fångar "viktigt på riktigt" saker. Att låta både tankar och känslor få sitt egna utrymme och om den ena tagit över låta den andra komma fram. Att inte jaga tankarna eller känskan eller kanske till och med båda på flykten genom att fly in i andra saker. Känn livets färgpalett fullt ut och våga vandra i det som är. Den som vågar känna och uppleva alla känslor är faktiskt lyckligare. En optimist har inte färre negativa känslor under en dag eller en vecka men de väljer att hantera och se på dem annorlunda. De har alla sin plats och vi behöver fasetterna för att få mosaiken att bilda ett mönster.

Igår lyssnade jag på Klas Hallberg med föreställningen Hedra Mysteriet. Jag har varit på flera olika föreställningar och inspirationsdagar med honom, slutade räkna när jag var uppe i över 10 gånger så kanske, är en stalkerkarriär påbörjad vem vet?! Men jag tycker om formatet att påminnas om det viktiga i livet och få skratta samtidigt. Att förvirring är en del av det och att hedra det mysteriet som delar av livet är istället för att kontrollera det. Just nu är det lite förvirring i mitt liv och jag låter mig själv vara i det och vetskapen om att snart får jag svar på vägval som jag utforskar. Jag vandrar vidare på vackra vägar och njuter det som är och arbetar på att tänka med hjärtat och känna med tanken. 

Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.

Ibland känner man sig lite opepp..

I

.. som igår när jag var på väg till mitt danspass.

Jag var trött, lite frusen och kände mig vemodig och ledsen över att de huggit ner ett stort parti skog på den väg jag tar till tunnelbanan. Opepp och med en känsla av att jag helst ville ligga hemma och njuta soffhäng och inte behöva göra något, minst av allt ställa mig och försöka sprida energi och dansglädje.

Några timmar senare så kliver jag ut från mitt danspass, känner mig glad och lätt i steget. Fler motionärer kom än jag trott och en del av dem kom fram och sa snällsaker efter passet. Min energinivå och mitt humör var förändrat och för mig blev det en viktig påminnelse om hur snabbt sådant kan vända. Hade det varit en inplanerad aktivitet jag inte haft ansvaret för hade jag kanske ställt in men även en opeppig morgon kan vända till något helt annat.

Sen så åkte jag faktiskt hem och njöt av det där soffhänget och att vara i vilsamhet och bara slappa. Men med en helt annan känsla och med energi som virvlade på ett nytt sätt men samtidigt med en fridfull känsla av lättja. Det blir en påminnelse till mig att känslor kommer och går. Så självklart egentligen men lätt att glömma en kall oktobermorgon.