Ett sätt att öppna sina ögon...

.. är att fråga sig själv: 
Tänk om jag aldrig hade sett det här förut? 
Tänk om jag aldrig skulle få se det igen?

(Richard Carson)

Konsten att hänföras. Ibland tappar vi den men om vi öppnar våra sinnen så finns det ju där. Det är inte bara ögonen som kan hänföras, ställ samma frågor till de andra sinnena. Hur skulle det här lukta om jag aldrig känt doften förut? Hur skulle det kännas om jag inte känna den här beröringen igen?

Det är de små och stora sakerna som gör mig glad. Som att anlända hem trött på morgonen efter att ha haft sittplats på nattåget (eftersom kattplatser inte finns i sovvagnarna) och få en trevlig taxichaufför som erbjuder sig att hjälpa mig uppför trapporna med väskorna och även om jag avböjde så uppskattar jag gesten. På radion spelades "Personal Jesus" med Depeche Mode och solen sken över Stockholm när dagen tog sin början. På mitt köksbord stod en present från bästa vännen med familj som lånat Svedmyralyan under min bortavaro, en fin flaska champagen. Härliga onsdag.

De flesta av mina vänner är bortresta eller arbetar så jag bestämde att onsdagen skulle bli en semesterdag till stor del i mitt eget sällskap. Jordgubbar under ett träd i Rosendals trädgård med en god latte och en bra bok blev min egen hänförelse. Därefter möte med en vän efter hon slutat jobba, en sån där klok kvinna som lever livet fullt ut men fortfarande nya insikter.

Dagen idag blev till stor del en bara-vara-dag, men med avslutande dans. Vad min kropp har saknat det, det ger mig verkligen livsglädje. Det vill jag fortsätta fylla livet med, för det kan jag själv påverka. Att boka in livsglädje med mig själv. Så öppna dina ögon, iaktta och upptäck och tillåt dig att hänföras.

En blomma möter min blick i sin utslagna prakt.  

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Om du hör en röst inom dig..

... som säger : Du kan inte måla - för allt i världen: måla!
Då kommer den rösten att tystna (Vincent Van Gogh)

Klokt Vincent. Det är bara att vara i det skapande, inte ha fokus på andras tyckande eller vårt eget. Som barn visar vi glatt upp våra danssteg, våra teckningar och sjunger högt så alla hör. Som vuxna fäster vi ofta fokus på resultatet med kritiskt granskande ögon eller försöker inte ens. Vi söker ibland andras gillande och bekräftelse för att det vi gör är rätt eller fel.

Istället för att njuta av skapandeprocessen så fastnar vi lätt i tankarna kring vad vi själva och andra ska tycka. Jag tror att vi alla är skapande människor i grunden med det som ett grundläggande behov. Om det tar sig uttryck genom att vi gillar att skriva, måla, dansa, musicera, tänka i kreativa banor, fotografera, laga mat, sy osv är mindre viktigt. En del har sin skapande sida i uppskattandet av att kunna njuta naturens skönhet, mönster eller lyssna till ljudet av vågor som slår in mot strand är mindre viktigt.

Ibland när kritiska tankar skriker högt så tar jag hjälp av förebilder, såväl privata som offentliga. Vad hade Pippi Långstrump/min vän gjort/tänkt i samma situation? Det hjälper mig att få perspektiv och släppa jagfokuseringen. Om vi går emot rösten som säger att vi inte kan och gör precis det vi känner för och låter oss fångas i skapandet, hänförelsen, dansen eller vad det är nu vi vill göra så tror jag likt Vincent att den tystnar och försvinner.

 Så GÖR det du känner för, gå emot rösten och lek med livet. Det är ditt liv och din tid.

I kvällsol vid älvens kant antecknar jag i min skrivbok, läser  om dansglädje och lyssnar på vågornas sång. Att vara i stunden öppnar dörrar till kreativitetens rum. 

Vad skulle DU göra..

.. om du visste att du INTE kunde misslyckas?

Den frågan dök upp i min mailbox idag. Jag har hört den förut men vissa dagar är man kanske mottagligare än andra. Så nu har den snurrat. Det finns faktiskt en del saker jag skulle göra annorlunda eller ta mig an. Ännu är jag inte redo att dela dem, de är mest som splittrade tanketrådar som kastats ut och ännu inte bildat ett knypplat mönster. Men jag skickar frågan vidare för dig att tänka på eller dela med dig svaret av i en kommentar. Om du kommer på det utmanar jag dig att fundera ut åtminstone ett pyttesteg i den riktningen för att påbörja den resan.

Vad skulle DU göra om du visste att du INTE kunde misslyckas? Vilket blir ditt första steg i den riktningen?

Dåsande i solsken lyssnar jag på

.. vågorna som slår in mot vår lilla strand, en bok vilar i mina händer.

När det blir för varmt går jag ner till stranden, sticker fötterna i den kalla älven och sätter mig på en sten.Livet en sommardag i juli. Fylld med inhandling av fina böcker i kyrkan, god mat, härlig fika och läslycka. Ibland konsumerar jag livet i stora härliga klunkar, i andra faser så gäller det mer att hålla sig flytande.

Men just nu flyter jag gott i livet, njuter mycket gott och möter fina människor. Umgås med mormor och morfar som jag älskar högt. Läser mormors tidningar, klappar katten, promenerar och njuter vackra vyer. Lyssnar på program som påminner mig om saker jag tycker om, eller lär mig nya saker eller får mig att säga vad jag tycker som i ett av mina senaste inlägg.

Morgondagen tänker jag fylla med sköna stunder oavsett om solen stannar eller inte. Men läsning av tidningar och böcker, virkning av små knöliga blommor och umgås med morföräldrarna kan jag göra oavsett om vinden viner och regnet öser ner. För mycket av det goda kan sannerligen vara underbart.

Man har blivit liter mer tant..

.. säger min vän som jag delade så mycket med i tonåren. Hon som numera bor i Luleå , vi växte upp på landet i Dalarna.

Med tant menar hon att man kanske inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, säger vad man tänker och helt enkelt har en skönare attityd till sig själv. I så fall är jag gärna tant.

Sedan tre år tillbaka har vi som tradition att ses när jag är i stugan utanför Luleå. En tradition jag gillar. Det är skönt att träffa nån som känt en så länge. Men där vi hunnit mogna (en hel del kan man ju inte låta bli att tillägga) och jag lär mig mycket i vårt möte.

Jag tycker om att mötas. Jag älskar att samtala. Enda nackdelen när man ses så sällan är att jag efteråt kommer på massor av saker jag velat veta mer om.När jag blir ivrig så avbryter jag och bubblar mycket, en av mina mindre bra sidor.Egentligen vill jag veta mer om henne, för mitt eget liv känner jag ju redan till. Samtidigt vet man att samtalet kanske tar vid där vi slutade nästa år, eller så hittar vi nya samtalsämnen.

Jag är tacksam över det som livet lär mig, genom mina egna erfarenheter eller andras. Jag är glad över att sitta och frysa en sommarkväll på en uteservering och veta att det trots allt är med  värme jag kommer att minnas den här kvällen.

Häxor har en plats i mitt hjärta, kanske ska släppa in tanten där också.

På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.