Someone somewhere in nowhere land...

... är ett uttryck jag formulerar under söndagens coaching.

Jag finner det någonstans inom mig när min kloka coach frågar vem är "alla andra". För det är så att ibland fastnar jag i funderingar kring vad andra tycker om det ena eller det andra eller till och med vad jag TROR att de förväntar sig av mig.

Oftast bryr jag mig inte, men ibland dyker en liten rest upp som jag tror härstammar från att växa upp i ett mindre samhälle där jag själv upplevde att det var viktigt att inte sticka ut, tro att man var någon. Under en period var det viktigt att vara som "alla andra". För övrigt så är det en omöjlig uppgift eftersom alla andra inte på något vis är en homogen grupp.

Nu vill jag inte längre vara som alla andra och mina livsval uppfattas nog ibland som konstiga i den bygd jag växte upp. Det berör mig oftast inte, jag har följt min hjärtas röst som tagit mig jorden runt, fått mig att lägga pengar på upplevelser istället för prylar, jag har studerat det som intresserar mig och det som är roligt.

Men när sådana tankar trots allt dyker upp så får jag ibland påminna mig om mina grundläggande värderingar (som kommer såväl från uppfostran som från livet) om att vi alla är unika individer och vi har olika saker att bidra med. Det är allas individuella facetter som gör oss till en härligt skimrande enhet.

Livet är faktiskt för kort för att anpassa oss till vad andra vill, tycker, anser att vi borde göra etc. Ta hänsyn till din omgivning, trampa inte på någon men inte heller på dig själv. "Alla andra" kanske dessutom går omkring och tycker att vi är hur härliga som helst, det kan man ju också välja att tro. Vi duger alla som vi är oavsett vad den där "någon nånstans i ingemansland tycker" men det är bara vi själva som kan välja att sluta bry oss om vad vi tror att andra vill och börja lyssna inåt vad vi själva vill. Så lyssna inåt och agera därefter utåt. Det tror jag på.

Jag ♥ dagarna som gått...

... dagar fyllda med härliga saker som bokdiskussion en tidig morgon på mysiga vetekatten, massage som mjukade upp hela kroppen, fika med härliga chissra, egentid med mig själv där jag reflekterat över viktiga saker, coaching i zetas trädgård, spontanfika i sickla med min kattälskande vän, danskurs och långpromenad genom vackra huvudstaden. Sköna dagar som gör mig inspirerad, lugn och lekfull på samma gång. Vill spara den här helgen i minnet så därför nedtecknar jag den som en liten påminnelse till mig själv mer än till mina läsare.

Många saknar sommaren redan nu innan den ens är över men jag välkomnar hösten den dag den kliver över tröskeln. Jag trivs så bra bland frasiga löv och doftande natur och krispig luft som vilar mot min kind. Höstskörd av frukt, bär och svamp väcker mina sinnen och jag kan även skörda de frukter jag själv planterat i livets trädgård. Introspektion, reflektion och att bara vara har jag gödslat med och då växer det som bäst.

Jag vill vara precis där jag är just nu, jag släpper taget om vissa saker, lägger otåligheten åt sidan och tar ett djupt andetag och blickar upp mot stjärnorna och nynnar på några toner från en Depeche Mode sång:

Even the stars looks brighter tonight - Nothing's impossible.
I still believe in love at first sight - Nothing's impossible.

Fika med utsikt över Siljan...

... avslutar semestern innan jag återvänder till Stockholm. Kan det bli vackrare?

Arbetsveckan har gått snabbt, jag är faktiskt så lyckligt lottad som kan säga att jag har världens bästa jobb och mena det. Att coacha personer och få dem att hitta sina drömmar, sin balans, sina styrkor och den väg dit de vill är ärligt talat det roligaste jag vet. Det är ibland sann vardagsmagi. Att ibland lekfullt och andra gånger motigt leta sig fram till insikter, övervinna hinder och våga utmana sig själv gör att man kommer framåt.

De jag möter i mitt arbete har ofta mycket med sig i livets bagage och ibland får jag frågan om de verkligen är mottagliga för coaching. De är de definitivt blir mitt svar, det vill säga om de själva vill för professionell coaching bygger ju på frivillighet. Men många gånger vill de pröva och de förvånar sig själva med sina svar många gånger. Styrkan finns redan där när de börjar, mitt arbete är att tydliggöra det. Jag blir så glad över varje litet yttepyttesteg och när de till sist breder ut sina vingar och vågar tro på att de kan flyga. Vardagsmagi.

Mitt älskade Dalarna ligger nu ca 30 mil bort, men jag tog med den vackraste av solrosor från pedagogiska mammans härliga trädgård. Den lyser upp hela lägenheten. Solrosor är en av de vackraste blommor jag vet. Humlan får stanna i trädgården men kom ihåg att även om det egentligen ska vara omöjligt för en humla att flyga så gör den det. Därför hävdar jag att vi kan mer än vi anar många gånger, så lyssna inte på dem som säger att det inte går. Tänk om humlan gjorde det så skulle den nämligen inte komma så långt... så bred ut era vingar och flyg mina vänner.

Jag åker från ett hem till ett annat...

.. då jag lämnar mitt hem i Stockholm och åker till den plats i Dalarna där pedagogiska mamman bor.

Det är skönt att då och då lämna storstadsbruset bakom sig och bara vara på en vacker plats som känns som hemma samtidigt som jag lämnat den bakom mig. Tur att jag kan återvända ibland.

Jag har flera platser som känns som hemma för mig, miljöer där jag hör hemma på något vis. Det är resultatet av att pedagogiska mamman flyttat från en del av landet till en annan och sen har jag på egen hand flyttat vidare. Därför känns Gällivare, Gammelstad (Luleå), Häradsbygden (Leksand), Göteborg och Stockholm som mina hemorter i någon form. Det finns en anknytning där som inte enbart handlar om släktskap utan om någon form av trygghet på platsen. Det gör att jag känner mig lycklig över alla mina hemorter men samtidigt kan det finnas en hemlängtan som är svår att stilla då det alltid finns ett hem att längta till.

På senare år har mitt ursprung, vår familjehistoria och vad släkten bär med sig blivit viktigt för mig. Det känns som det är en del av den jag är och det jag bär med mig. Igår fick jag ett helt fantastiskt armband i posten, ett gammalt hantverk i ny tappning genom ett tennarmband som Stina (som bor just i Gällivare) har tillverkat till mig efter beställning. Det blir fint till mina höstklänningar och passar en liten Pippiprincessa som mig som gillar just de här färgerna. Jag har själv inte samiskt påbrå (även om det faktiskt händer att jag får frågan) men för mig blir det en fin påminnelse om det Lappland som jag bär inom mig och som är en del av mig.

Idag kryper jag dock till kojs en by som vilar i tystnad. Det känns skönt att vara här. Lugn, ro, vila och trygghet kännetecknar denna plats. Jag har vandrat på dessa grusvägar under större delen av min uppväxt, jag har gått i byskola här och jag har badat i byarnas alla tjärnar. Kvällen sveper in, jag somnar snart med vetskapen om att imorgon gryr en ny dag på alla mina hemplatser och var jag än är i livet så finns de alltid där.

Min vän kommer med Pippis krummelurpiller...

.. till mig. Jo, det är sant... såna krumelurpiller som gör att man kan leka till man blir hundra år. Passar mig perfekt. Så vill jag leva.

Några timmar tidigare har jag fikat med Chissra som köpt blommiga skor och läser Pippi-power boken (av Gitte Jörgensen) för andra gången och stryker under de meningar som tilltalar henne. Vi fikar härliga biskvier och samtalar om att tänk om vi alla kunde välja att lyfta fram det vi tycker är positivt med de vi möter istället för att leta fel?

Jag undrar fortfarande vad som skulle hända om alla la lika mycket tid på att acceptera sig själva och tycka att de duger som de är istället för att försöka förändra utseende, personlighet eller anpassa sig efter hur de TROR omgivningen vill att de ska vara. För övrigt en omöjlig uppgift ens om man har svaret eftersom det blir så många olika förväntningar och man alltid gör fel i någons ögon. En lite trött söndag fyller jag med fina vänner, kloka tankar, krumelurpiller och en hemmagjord fiskväska till mina coachkort som min vän K har sytt. Mina vänner skämmer bort mig, både med kloka tankar, fina stunder och härliga presenter.

Min garderob fylls på med nya färgglada kläder och jag talar om förl mina vänner att jag har förändrats inuti, jag vill att det ska synas utanpå. Jag åker ut till Djurgården, sitter i Rosendahls vackra trädgård och läser en bok under ett träd, luktar på blommor, njuter av dagen och vandrar sen bort till mitt favoritklätterträd. Kryper upp på en gren, lutar mig mot stammen. Jag syns knappt där jag sitter inbäddad i lövverket och tycker att det är en särdeles härlig dag denna måndag i augusti. Sen går jag och shoppar höstskor och äter sushi med en god vän. Vi skrattar så det ekar på den lilla restaurangen, de ser nästan (men bara nästan) lättade ut när vi går.

Tisdagen fyller jag med mahogny och båtskvalp. Jag och min kattälskande vän tar en lunchkryssning ut i skärgården. Mina ögon letar pippihus med torn som jag vill bo i. Måste ju drömma lite. Vinden virvlar, regnet ligger i luften och mitt hår lockar sig. En fika i gamla stan under valv som funnits i hundratals år men blåbärspajen är dagsfärsk. Regnet studsar glatt mot mitt rutiga tantparaply och kittlar mina rosa converse. Jag åker hem.

Tre dagar fyllda med sköna stunder, vacker natur och fina vänner. Pippipowern sprider sig och det känns gott, min inre prussiluska kommer på besök ibland men hon får aldrig stanna över natten. Jag har inte öppnat min krummelurpillerask ännu, tror jag behöver dem en av de där grå dagarna när man tar sig själv och vissa saker i livet på för stort allvar. Då ska jag sätta in min krummelurkur så jag börjar leka igen. Men nu har dagen lidit mot sitt slut och jag är trött efter dess äventyr. Nu tänker jag stiga in i drömmens värld och sova gott under augustimånen och när jag vaknar upp så får vi se vad morgondagen har att erbjuda.

Jag möter henne på min promenad på Djurgården.

Hon promenerar snabbt, bestämt, målmedvetet och nästan maniskt. Jag tror inte hon ser mig eller snarare jag vet att hon inte gör det.

Kvinnan jag möter är anorektisk. Med 4 års erfarenhet av behandling av just ätstörningar så är jag till 99% övertygad om det. En tanke flyger genom mitt huvud: Du behöver inte ha det sådär, det finns hjälp att få. Men jag vet också att hon kanske inte är redo ännu. Hon kanske inte ser, vill se och inser vad som händer. Ångesten kanske inte kommit på besök för att stanna ännu eller så är det just det den har och den försöker hon värja sig emot.

Jag har suttit i oändligt många samtal, ätträningar, planeringar under den tid jag arbetade som behandlare och jag vet en sak: Det går att bli 100% frisk från en ätstörning. Vem som helst kan få det (oavsett bakgrund och uppväxt) och det går att bli frisk. Men det kräver hårt arbete. Det tar tid. Man måste bestämma sig för att bli frisk och hålla sig till det. Bakslag kommer (eller erfarenheter som jag föredrar att kalla det. Det krävs mod, beslutsamhet och vilja och oftast professionell hjälp.

Jag har samtalat med föräldrar, vänner, pojkvänner och äkta män till ätstörningspatienter. Ofta frågar de samma sak, vad kan jag göra för att hjälpa? Hur kan jag stötta och säga nej? Ibland har de blivit medberoende och inser det kanske inte själva. Ofta har de skuldkänslor, varför såg jag inte tecknen? Men skulden är i de allra flesta fall inte deras, de har haft ytterst lite kontroll över det som har hänt och förändringar sker alltid gradvis.

Enligt mig så blir ätstörningen en form av missbruk oavsett om du är anorektiker, bulimiker eller har en EDNOS (eating disorder not otherwise specified)- diagnos. Ett missbruk döljer och skyddar man. Man är villig att ljuga, manipulera och hitta strategier för att det inte ska upptäckas. Många gånger skäms man, det som började som en oskyldig bantning eller lite hårdare träning har fått personen att hamna i mönster den inte kan ta sig ur eller som för personen ter sig helt logiska.

Anorexin är svårare (av förklarliga skäl) att dölja medan personer med andra diagnoser kan ha lättare att dölja vad som egentligen pågår. MEN det betyder inte att de med andra diagnoser mår bättre utan tvångsbeteenden, ångest och depression har klart förhöjda nivåer hos de allra flesta med ätstörningar. En vetenskaplig undersökning visade att ätstörningspatienter har högre ångestnivå än de med panikångestdiagnos.

Men det går att bli frisk. Den envishet och styrka som gjort att man klarat att svälta sig själv kan man använda till att bli frisk. Under mina år som behandlare så lärde jag mig att inget är omöjligt om man själv vill. Om man kan bli frisk efter att ha varit sjuk i 16 år (sedan man var 12) så kan alla det. Jag är oerhört stolt över alla de jag mött som vågat göra förändringar och även ni som inte gjorde det, kanske var ni inte redo. Jag minns er alla.

Jag vet att det kan vara ett svårt steg att ta att släppa tryggheten som en ätstörning kan innebära, att släppa kontrollen över maten (fast jag anser att maten är det som kontrollerar patienten även om alla inte håller med) och våga ta nya kliv ut i världen men jag LOVAR att det är värt det. Så om du som läser det här själv vet att du behöver hjälp, tappat kontrollen och är styrd av maten så sök professionell hjälp, det går att bli frisk. Jag kan inte svara för alla metoder men jag tror på mandometermetoden för jag vet att den fungerar.

Jag arbetar inte längre inom ätstörningsvården, jag kan fortfarande argumentera mot matmyter, redogöra för vad som händer psykiskt och fysiskt vid svält men jag behöver sällan använda den kunskapen. Jag är klar med behandlarrollen men idag när jag mötte den där tjejen med den tomma blicken så önskade jag för en sekund att jag kunde överföra allt det jag vet till henne. Jag vet dock att vi måste alla göra våra val och hitta våra egna vägar. Jag hoppas hon hittar den som leder henne dit hon innerst inne vill.

Morgondaggen vilar fortfarande..

.. i det mjuka gröna gräset under mina fötter trots att solen är sedan länge uppstigen.

Stranden väntar mig. Jag sticker nere mina fötter i den solvarma sanden, vandrar i vattenbrynet och låter Luleälven slå in sina vågor över mina ben. Vinden leker i lövkronorna och hallonen lyser röda i sluttningen ner mot stranden. Lejongapen lyser i gult och jag plockar dem till mormor.

De fyra elementen omfamnar mig just här och nu. Med alla mina sinnen försöker jag insupa stunden och spara den i ett rum för att plocka fram dagar när jag behöver det. Livsglädje och tacksamhet blandas med vemod över att snart lämna min strand, mitt sommarparadis och mina älskade morföräldrar. Jag vet att jag kommer tillbaka men avskedsdagar gör mig ofta melankolisk. Jag längtar ofta hit. Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden men vet att det är tidens förgänglighet som gör mig ödmjuk.

Denna plats symboliserar samtidigt det oföränderliga, det förutsägbara och det trygga. En av de platser som är hemma för mig. Ett av mina ankare. Seglatsen i livet fortsätter men inom mig bär jag alltid Luleälvens vågskvalp och känslan av sand mellan tårna. Jag säger adjö till stranden och vågorna i nuet och tänker att vi ses nästa sommar igen.