Njut av utsikten..

.. när du flyger med framgångsvingarna säger härliga Livskrafter-Emma på sin föreläsning om livsglädje i vardagen.

Som gäst är jag inbjuden av vännen K att få delta i en coachträff i ett annat coachnätverk och Emma blir nog ganska förvånad när jag kliver in genom dörren. Emma och jag har lärt känna varandra genom bloggvärlden och med risk för att upprepa mig så är hon så oerhört genuin i sitt sätt att vara.

Hennes tro på livets goda och att vårda vår positiva trädgård fångar mig. Jag känner igen mig så i hennes sätt att tänka även om jag inte kunnat fånga det i ord på samma vis som hon gör på sitt alldeles underbara Emma-vis. Hon vill bryta jantelagen och få människor att bära sig själva med stolthet. Det vill jag med. Genom att vara i vårt ljus istället för att gömma oss i vår skugga tror jag den här världen blir vackrare.

Hon inspirerar sannerligen och jag tar med mig mina godbitar hem, jag har livsglädje i vardagen men man kan inte få för mycket av det utan jag vill sprida goda ringar på vattnet och fortsätta fylla mig med saker som ger mig kraft även slaskiga dagar. När Januari närmar sig sitt slut tittar jag på min årsburk och gläds åt alla färgglada lappar som vilar däri trots en del besvikelser längs med månadens stig.

Innan jag kryper till kojs plockar jag fram en blommig favoritklänning att inleda morgondagens arla stund med eftersom träning väntar innan jobbet. En klänning fylld av livets blommor i alla de färger jag älskar som påminner mig om Pippiprinsessan som glömts bort lite på sistone. Närvarande tillit vill jag fylla livet med och plocka de blommor som växer i livets dikeskant.

En omväg som blir en genväg..

.. till det äkta jaget. Så beskrivs en övning vi får pröva på under coachkursen idag.

Trots att jag arbetat med professionell coaching i flera år och nu fortbildar mig ytterligare så förundras jag under dagen över coachingens styrka och kraft. Hur jag under en 10-minuters coaching helt plötsligt får en insikt som ställer ett problem (och hur jag ska förhålla mig till det) i ett helt annat ljus. Solklart när man väl fått insikten, osynligt dessförinnan.

Alla dessa härliga, modiga och mänskliga coacher som vågar utvecklas med mig. Där vi delar erfarenheter, hinder, "dikeskörningar", reflektioner och insikter. Hela gruppen växer och utvecklas i det. Jag bara älskar dessa dagar och de fyller mig verkligen med energi och ny kraft. Att coachingen är mitt element och det jag brinner för råder det ingen tvekan om. Jag älskar att vara en del av när människor inser saker, följer sina drömmar och vågar gå sin egen väg. När deras styrkor blir synliga även för de själva och de använder sitt mod för att förändra livet så gör det mig ödmjuk.

Jag älskar det kreativa i coachingen och aldrig veta var ett samtal ska ta mig. Att sedan dagligen få arbeta med detta i en grupp där det sällan används men som har så mycket resurser som finns att finna. Jag är sannerligen lyckligt lottad på det viset.

Efter en intensiv, inspirerande och utmanande dag möter jag en vän. Över varm choklad till tända ljus vid ett torg i gamla stan pratar vi om livet, våra drömmar och våra värderingar. Mitt framtidsjag har gett mig kloka råd under dagen så det är de som jag med tillit kommer att ta med mig in i livet och dit jag vill. Om jag glömmer det så har jag kloka vänner som kommer att påminna mig. Om inte annat så kan ett citat från Nalle Puh göra detsamma:

 Floder vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer dom fram.

Carl Einar Häckner..

.. på Södra teatern. Så himla bra.

En överraskningspresent till familjen från pedagogiska mamman och hennes man. Alla syskon utom ett (som befinner sig utomlands) lyckades få vägarna att mötas i huvfudstaden. 10 personer totalt inklusive en bunt härliga respektive där majoriteten inte visste vad som skulle hända. 

I över 2 timmar fick vi skratta, förundras och bli förtrollade och bortkollrade. Att skratta är befriande, att göra det i sin familjs sällskap är ännu lyxigare. För jag saknar vardagskontakten i stora staden. Att kunna fastna i ett filosofiskt samtal, bara munhuggas lite, himla med ögonen åt den dåliga humorn eller bara sno en kram från nån av dem. 

Om någon undrar var jag befinner mig i syskonskaran så är jag äldst, en ganska typisk storasyster ibland som oroar mig fast de är fullt kapabla att ta hand om sig själva och fatta kloka beslut. Lite överbeskyddande och vill att de alla ska ha det bra. Vilket de har. De är fantastiska personer, med sidor och talanger som jag verkligen beundrar. Jag är stolt över dem och hur alla går sin egen väg och följer sina egna drömmar. Äldst eller inte, jag har mycket att lära av dem. 

Tack hela familjen för en lördag som stannar i hjärtat och minnet länge. Denna dag hamnade definitivt i årets burk som fylls på med glädjestunder, vackra ord och bra saker som kommer till mig. Tack livet ♥.

4 av 5 syskon, det är uppenbarligen svårt att fånga oss alla på bild samtidigt. 

Var varsam med dig själv..

... avslutar jag ett mail till någon som jag önskar är just det.

Hur ofta är vi varsamma med oss själva när vi behöver det? Jag slarvar med det ibland i alla fall. Att behandla mig själv med varsamhet och tolerans vissa dagar när det kanske är just det jag behöver.

Varsamhet. Vilket vackert ord när jag tänker efter. Jag är ju en ordnjutare som med lekfullhet jonglerar ord och meningar. Mina ledord för året är kärlek, mod och tillit. Men man kan ju också kombinera dem och skapa kärleksmod, tillitskärlek, tillitsmod eller tillitskärlek. Fylla nyorden med sin egen kraft och betydelse och se vilka dörrar som öppnas.

Idag önskar jag er de ord ni behöver med er på världen, kanske är det kraft, energi, lekfullhet, eftertänksamhet eller varsamhet? Innerst inne vet ni vad ni behöver och vad som leder er rätt.

Det har gått över halva vårt liv..

.. sedan vi lärde känna varandra.

För ett halvår sen sprang vi på varandra mitt i storstadsvimlet, långt borta från den landsbygd där vi växte upp. Vi har ju inte setts sen 90-talet sa han och det stämmer. En vän från förr där ett halvt liv passerat. Idag tog vi en spontanfika och bara klev rakt in i ett samtal som om åren aldrig passerat.

Då var musiken hans intresse. Idag försörjer han sig på den. På den tiden var jag en barnskötare som inte rest utanför norden och inte trodde jag skulle läsa på universitet. Idag har jag både bott utomlands, rest jorden runt själv och utbildat mig till beteendevetare och professionell coach.

Jag gillar det autentiska och på något vis enkla mötet, där man kan prata om allt för det känns som om man känner varandra även om man inte möts på så länge. Där man är sig själv utan restriktioner, masker eller värderingar. Vi pratar om folk vi kände, livet som gått och drömmar som finns kvar.

När vi skiljs åt så vet vi inte när vi ses igen, men dagens fika påminde mig om en del viktiga saker som jag packar ner i livets ryggsäck och tar med mig på färden.

Du är så stark..

.. säger en vän.

Hon säger det när jag känner mig som sårbarast och mest vilsen. Ändå är det styrkan hon ser. Men kanske är det då man är stark. När man trampar upp en ny liten stig, försöker stå upp för sig själv och väljer annorlunda. När riktningen inte är lika tydlig som den brukar och när snöflingor virvlar och skymmer sikten. När man väljer att luta sig mot vänner och bara vara i det som livet ger.

En annan vän skickar en länk med ett klipp av Brené Brown som lyfter vikten av sårbarhet som hon snubblat över i sin forskning. Att det är genuin sårbarhet som kan vara vår styrka. Samma vän överlämnar idag denna bild tryckt på ett kraftigare papper så jag kan påminna mig om viktigheter och förbise oviktigheter. Jag frågar livet och livet svarar.

När jag trasslar in mig i kluriga tankar så försöker jag trassla ur mig eller hitta andra tankar. Ibland kommer en vän och drar i en tråd och trasslar ur mig. För ensam är inte stark, vi blir alltid starkare tillsammans. Jag tycker dock att livet är skimrande trots trassel, snöstorm och omvägar. Det är då vi får använda kreativiteten, det livet lärt oss och sen klä oss varmt inför färden.

Jag älskar livet. Det kan låta klyschigt men jag tror att det är en av mina största styrkor. För om man älskar livet finner man alltid något vackert i det även de dagar när man känner sig liten eller något inte blir som man tänkt. Livet har så många facetter så det finns så mycket att njuta av när alla inte glimmar mot en. För om jag lägger lyckan i andras händer måste jag söka den, men om jag planterar den inom mig så bär jag den med mig. Lyckans frön vattnar jag med tacksamhet, tillit, kärlek, sköna stunder och gemenskap med de jag tycker om. Då växer den även om stormen viner i knutarna utanför.

http://www.brenebrown.com/

Av snökristaller klara står fältet prytt

Om några veckor endast 
är allt förbytt
Ni glittrar emot solen
och fröjdar er
snart sjunker ni som tårar
 i jorden ner

Ni vinterns vackra blomster 
snart vissnar ni
men utav era tårar 
ska blommor bli
om några veckor endast 
är allt förbytt
av vårens väna blomster
står fältet prytt

Texten fångar mig när Mauro Scocco sjunger den. Jag vandrar i snökristallernas land i Gällivare när texten öppnar en del av mitt hjärta. När jag kommer hem från promenaden så skriver jag ner texten och sparar den i ett utkast till ett blogginlägg att författa en annan dag.

I fredags var den dagen. I min tanke föds en text men innan jag skriver ner den så vill jag kolla på nätet att jag har lyssnat av texten rätt så jag googlar på den och får nästan rysningar när den första träffen jag får upp är hos fantastiska Livsnjutaren som två dagar innan skrivit om just den texten. Jag får rysningar när tankar möts så utan förvarning. Synkronicitet, vardagsmagi, slumpen eller vad man vill kalla det. Livets magi.

Orden fångade mig för att den är så vacker. Att snökristallernas tårar väcker vårens blommor till liv. Cyklerna i årstiderna och livet fascinerar mig. Att de hänger ihop och är beroende av varandra och att vi har något att lära och upptäcka av alla årstider i livet inger hopp och nyfikenhet. I snökristallernas tid så kan jag inte låta bli att undra vilka vårblommor som kommer att knoppas i mitt hjärtas trädgård.

(Bilden är lånad från nätet. Källa okänd)