Liven..

.. är det nya smeknamnet som guddotter Fia gett mig.

Det är nåt kärleksfullt med att få ett utvalt smeknamn som bara några personer använder och som blir ett nytt namn utöver de andra som jag kallas. Hon har vaknat tidigt och redan bestämt vilken gunga i lekparken som jag ska gunga på då jag kommer på besök idag. Däremellan sitter jag och min  bästa vän med finaste sambon ute i solen och njuter samvaro, samtal och lekar med Fia.

En påsk tillbringad i min by utanför Leksand där stjärnorna lyser upp himlen om natten och tystnaden vaggar mig till sömns. Med knastrande grusvägar under mina fötter och skogens omfamnande med dofter jag känt i hela mitt liv och med stigar som leder hem gör att jag känner stillsam lycka. Det är skönt att ha en plats att alltid landa på, där man kan vara sig själv i sig själv ett tag. Pausa vardagslivet samtidigt som man är i det vardagliga.

Jag möter min familj under skön påskhelg. Vi går emot traditionerna och äter palt till påsk, jag minns hur min mormor lärde mig knepen och hur jag hjälpt till med palt så länge jag kan minnas. Nu är jag mammas assistent istället. Vi spelar det fantastiska spelet Dixit och skrattar högt tillsammans i det hemtama köket.

När solen kommer på besök dan därpå fikar jag med pedagogiska mamman på konditori Siljans uteservering innan jag sitter i timmar och läser ute på gammelstugetrappen och sen halvliggandes i en baden-baden-stol. Att äta sill i solsken efter en sån dag är godare än de flesta måltider. Energin växer i vilan och samvaron.

Men idag så åkte jag till Falun för att möta min bästa vän. Vi följer varandra genom livet hand i hand oavsett om det bjuder på regn, storm, sol eller luftballongfärder. Under övervakande domherrar och lekfulla vårfjärilar så minns vi det som är viktigt för oss. Hon är bland de klokaste personer jag känner och hennes dotter kommer att gå i sin mammas fotspår. Jag är glad att jag får följa dem båda på färden.

I gryningsdimma över Stortjärn stiger solen upp för dagen,
det är så vackert att jag andlöst försöker fånga det. 

Det är grön barmark när jag anländer till Leksand..

.. så den vita julen finns fortfarande på önskelistan.

När jag skriver på facebook att jag är på väg hem så kommenterar min gudmor att hon sprang på min morfar igår. Då känns det i hjärtat lite. Vad jag önskar att jag kunde springa på honom och mormor sådär eller att vi åtminstone bodde närmre. Den här julen är de kvar i Gällivare medan större delen av familjen samlas i Dalarnas famn.

Ett varmt välkomnande av mammas man som följs av hunden Ronjas glädjeskutt. Jag landar med en kopp the i pedagogiska mammans kök. Där har muminfamiljen med sitt fina hus flyttat in för att fira jul med oss.

Vi famlar höst..

.. men sommaren vill inte fullt ut släppa taget.

Om kvällarna så är hösten närvarande och skapar krispig luft, om dagen så kommer sommaren på besök och värmer med sol och surrande flugor. Det är så vackert när de avlöser varandra.

Hösten, denna årstid som jag älskar på ett sätt många inte förstår. Alla dess färger, dofter och smaker. Mörkret som skapar rum för eftertanke, långa samtal och varm choklad under stjärnklar himmel eller till ljudet av regn som slår mot rutan. Morgnarna vars friska luft gör stunden mer levande och närvarande. Mellantiden med sina egna blomster och frukter innan vintern lägger sitt täcke över det växande.

I Dalarna på min uppväxts vägar så lättar dimmorna på morgonen och avtäcker grusvägar, röda hus och tjärnar som vilar i lugnet. Där möter jag familj, vänner och guddotter. Känner mig trygg och hemma samtidigt som jag bara är någon på besök. Vandrar i skogen och äter kvarlämnade blåbär och lyssnar på tystnaden i tallkronorna blandat med min mammas trygga röst.

Än blommar blåklockor, smörblommor och lejongap bland fallna löv. Naturen är den vackraste kulissen till livet som är dess motiv. Den här helgen har jag målat det med kärlek och långsamma stunder.

Såhär i examenstider...

... då man pratar mycket om sina egna skolavslutningar så minns jag mina med mycket tradition och lantlighet. De skiljer sig mycket från många av mina vänners minnen. 

Jag är uppvuxen på svensk landsbygd och i en by där grusvägar, mörka tjärnar och röda knuttimrade hus trängs med äng och skog. Jag gick i byskola de första sex åren. 

Examensdagen präglades av nyplockade liljekonvaljer från alla barn som smyckade ett av de tre klassrummen som var fyllt med föräldrar och syskon. Den svarta tavlan var målad med blommor och Examen skrivet med stora bokstäver. Vi sjöng av vårt hjärtas fulla kraft för vi hade ännu inte fått för oss att vi inte kunde sjunga. Sångerna: Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och Sommarlov öppnade dörren till det evighetslånga sommarlovet med alla löften om varma tjärnbad, smultron och lek hela dagarna.

Vet inte om det bara var i ettan jag hade Leksands kulldräkt eller även senare. Jag minns i alla fall känslan av min mammas hand i min och löftet att om att vi skulle gå hem och efter att jag tagit av dem gula ylleklänningen så skulle vi gå ner till Västannorstjärn och bada. Solen sken och det var varmt och dräkten kliade lite. Men jag tyckte blomsterhättan var så fin med sina rosor och att dagen var perfekt.

 Även om dräkten efter några år byttes ut mot andra examenskläder så minns jag alltid dagen som fylld av trygga traditioner och en känsla av glädje, hopp och lycka inför sommaren. Den kan jag än känna när jag ser uppklädda barn på väg till sina skolavslutningar.

Lek och allvar. En något yngre Vida som
inte kan låta bli att sträcka ut tungan när
dräkten ska fotas.

Solglans och grönska i dalaskrud..

.. lämnar jag bakom mig när jag åter mot staden vänder. 

Under dagen mediterar jag invid åkern och bjuder farväl till platsen där pedagogiska mamman bor.

Jag vilar fötter i en tjärn med varmt vatten där näckrosor och dagsländor leker i dess utkant.

Ängel med stort hjärta möter mig under växthusvindruvor och humlors surr.

Vallmons skönhet och dess stjärnkapslar påminner mig om vändningar i livet. 

Kurbitspastiller från Dalaliv bjuder mintlycka när den är som bäst. 

En lilja får följa med hem på färden och påminna mig om att det finns platser dit du alltid kan återvända och känna dig som hemma närhelst du önskar. 

Kimono fusion..

.. är namnet på en helt fantastisk utställning som man just nu kan besöka på Leksands kulturhus.

Utställningen visar när gammal hantverkskonst och tradition möter det nya i en omarbetad version. Ni kan läsa mer HÄR.  Den japanska kulturen, hantverket och traditionen fascinerar mig som så många andra. Sammanslagning av gammalt och nytt likaså. Som att bära mina rosa träskor prydda med kurbits eller när jag ser en jeansjacka broderad med ett traditionellt mönster. Vackert och spännande i mina ögon.

Kimono fusion kan inte beskrivas i ord utan behöver besökas. Jag bjuder på några bilder från den men om ni har vägarna förbi så uppmanar jag er att besöka utställningen. För att smälta den så rekommenderar jag sedan en fika eller lunch på konditori Siljan eller Gårdscafeet.  Dessa båda har jag tillbringat många timmar på.

Livet på landet. Landet i livet. Båda följer mig i hjärtat vart jag än går även om storstaden bor under mina fötter i min vardag. Vida fusion.

Vi fikar, promenerar, fikar....

.. och promenerar igen.

Finaste vännen med guddottern i vagnen. Hon som bjuder klokheter, ärligheter och nya lösningar. Guddottern som skrattar och ler större delen av sin vakna tid. 5 timmar i Leksands famn får vi. 5 timmar som fyller mig med hopp, skratt, energi och en beslutsamhet. Vänskap. En av livets största gåvor, en skatt som aldrig tar slut om du fyller den med kärlek, lojalitet och respekt.

Vi pratar om att ta vara på livet. Att fylla det med det man kan utifrån de ramar som bjuds. Livets förgänglighet och tillgänglighet i nuet är lätt att glömma.Vad vi gör med dagarna, stunderna och relationerna är det vi själva styr. Som det står på min systers yogithelapp:

Life ends. Love is endless.

Tårta till frukost..

.. och nyvaken sång inleder dagen då min bror har födelsedag. Om ni multiplicerar ljusen med 4 så får ni den ålder han just uppnått.  I Dalarnas famn i en by utanför Leksand så firar jag påsk. Det känns skönt att vara här och bara vara.

Jag önskar er alla en glad, fin, rolig, lugn, vilsam påsk utifrån vad ni själv vill fylla ert påskägg med.

En promenad i vårsolen längs med Siljans strand..

.. avslutar en härlig helg.

Bästa vännen och hennes lilla efterlängtade mirakel i magen är med  på promenaden. Vi lapar vårsol och sjöglitter. Vi blandar allvar och skratt och skiljs med en kram och en önskan om att nästan gång vi ses är det när hennes mirakel kommit till världen. När söndagssolen gått ner är jag åter i stora staden, här är jag hemma.

60-årsfest i Övermo bystuga lockade hem oss alla syskon till Dalarna.Vi är en stor bullrig familj med olika personligheter och det är härligt när alla är där. En fantastisk buffé dukades upp, bandet fick upp de flesta på dansgolvet. Min musikaliske bror och hans pappa (födelsedagsbarnet själv) gick längre än så och lockades upp på scenen.

En helg går snabbt när man fyller den med fest, familj och vänner men det är en helg som stannar länge på så många vis.  En plats där man växte upp är på nåt vis alltid som att komma hem även när man reser bort.

Jag åker från ett hem till ett annat...

.. då jag lämnar mitt hem i Stockholm och åker till den plats i Dalarna där pedagogiska mamman bor.

Det är skönt att då och då lämna storstadsbruset bakom sig och bara vara på en vacker plats som känns som hemma samtidigt som jag lämnat den bakom mig. Tur att jag kan återvända ibland.

Jag har flera platser som känns som hemma för mig, miljöer där jag hör hemma på något vis. Det är resultatet av att pedagogiska mamman flyttat från en del av landet till en annan och sen har jag på egen hand flyttat vidare. Därför känns Gällivare, Gammelstad (Luleå), Häradsbygden (Leksand), Göteborg och Stockholm som mina hemorter i någon form. Det finns en anknytning där som inte enbart handlar om släktskap utan om någon form av trygghet på platsen. Det gör att jag känner mig lycklig över alla mina hemorter men samtidigt kan det finnas en hemlängtan som är svår att stilla då det alltid finns ett hem att längta till.

På senare år har mitt ursprung, vår familjehistoria och vad släkten bär med sig blivit viktigt för mig. Det känns som det är en del av den jag är och det jag bär med mig. Igår fick jag ett helt fantastiskt armband i posten, ett gammalt hantverk i ny tappning genom ett tennarmband som Stina (som bor just i Gällivare) har tillverkat till mig efter beställning. Det blir fint till mina höstklänningar och passar en liten Pippiprincessa som mig som gillar just de här färgerna. Jag har själv inte samiskt påbrå (även om det faktiskt händer att jag får frågan) men för mig blir det en fin påminnelse om det Lappland som jag bär inom mig och som är en del av mig.

Idag kryper jag dock till kojs en by som vilar i tystnad. Det känns skönt att vara här. Lugn, ro, vila och trygghet kännetecknar denna plats. Jag har vandrat på dessa grusvägar under större delen av min uppväxt, jag har gått i byskola här och jag har badat i byarnas alla tjärnar. Kvällen sveper in, jag somnar snart med vetskapen om att imorgon gryr en ny dag på alla mina hemplatser och var jag än är i livet så finns de alltid där.

Jag fyller årets påskägg med....

... vardagslycka i Dalarnas famn där byn öppnar sina vackra vyer och snöflingor singlar.
... gemenskap med familj och vänner.
... längtan efter de familjemedlemmar som finns på annan ort rent geografiskt men är med oss i tanken.
... loja nöjen som läsning, stickning och skrivande.
... massor av thedrickande.
... skratt.
... påskmust.
... förväntan inför herräng dance camp och Barcelonaresan.
... godis.
... kattmys.
... vila.
... meditation.
... reflektion.
... kärlek.
... kreativitet.
... musik.
... framtidsdrömmar.
... barndomsminnen,
... naturen inpå knuten.
... vetskapen om att en vän fått det jobb hon drömt om i flera år och är som klippt och skuren för.
... tacksamhet för mina fantastiska vänner.
... slapparlusta.
... färg som jag målar livets inre och yttre palett med.
... livslust.
... bara vara.
... lek.
... att jag duger precis som jag är här och nu.
... hundpussar.
... och allt det jag nånsin önskat.

Jag önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK med era egna vackra påskägg som säkerligen innehåller en blandning av sött och salt och något oväntat precis som påskägg brukar göra.

Hur mår din katt?

Är den vanligaste frågan just nu.

Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.

Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.

Har du fått tag på hundägaren?

Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).

Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.

För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?

Sätt hjärtan i brand i Leksand..

.. uppmanar Swebus och visst åker jag tur och retur Leksand med just dom. Men de där hjärtana som ska sättas i brand lämnar jag åt någon annan.

Klassfest. Det är ett laddat ord har jag lärt mig för det väcker verkligen reaktioner när jag nämnt att jag ska på klassfest. En del tycker att det låter roligt andra får något olustigt i blicken och säger att de inte visste om de skulle vilja gå om de blev bjudna. Kommentarerna på bloggen vittnar även dom om blandade känslor.

Jag visste direkt att jag ville gå när inbjudan kom. BUT4 var en skön klass och jag minns min gymnasietid med värme. 17 år sedan vi sågs och 22 sköna klasskompisar dök upp. Lika sköna som sist vi möttes och såg inte ut som om 17 år passerat. Men vi hade bytt ut våra utväxta pudelpermanenter och blonderingar mot mörkare toner. Drömmarna om barnskötarjobb mot jobb som polis, öppna egen butik, öppna eget inom hälsosfären och att våga leta nya vägar. Vissa jobbar så klart inom barnomsorgen eftersom de var deras dröm. Alla utom 3 har barn (och jag är en av dom).

Vi mindes, påmindes, skrattade och åt gott. Det frågades, kramades och skålades. Vi tittade på bilder från klassfester, friluftsdagar och studentdagen. De flesta av oss hade folkdräkt den där kalla dagen den 18:e December då vi sjöng att den ljusnande framtid är vår. Vår är ännu framtiden. En av tjejerna frågade om vi kände oss vuxna, alla svarade nej. Önskar att jag hade hunnit prata mer med alla men man kan inte hinna allt. Men festen var trevlig och det var kul att träffa Ankan, Annelie, Jessica och alla de andra igen.

Idag har jag passat på att träffa min musikaliske bror i hans lägenhet i Borlänge och min fotbollspelande bror över en fika på Siljan. Räkmackan rekommenderas varmt. Så även om klassfesten inte innebar att några hjärtan sattes i brand så var det en påminnelse om att tiden i vissa fall är oväsentlig för sköna personer har fortsatt att vara just det. Det är värt mycket.

Vida filurar över nostalgi...

Regnet slår mot rutan och jag blickar ut över Luleälvens vatten och vet att jag snart lämnar mitt lilla paradis för den här gången. Jag blir nostalgisk av att tänka på det.. på samma sätt som ett bortglömt minne från barndomen svepte över mig häromdagen när jag hittade en del av en kvarglömd skatt.

Jag är nog ganska nostalgisk som person, har platser som väcker många minnen och undrar lite om det hänger ihop med att det är platser som jag lämnat och inte längre tillhör i vardagen. Som mitt besök i Falun till exempel, eller när jag vaknar i byn där mina föräldrar bor.


Bilden (ovan) visar tapeten i min lekstuga som står vid vår sommarstuga och jag minns första gången jag såg den. Det var en vinterdag i Gällivare och den stod uppställd utanför min gammelfarmor och gammelfarfars hus. Den var gul och ganska sliten. Men jag blev så glad. Min morfar som var färghandlare valde den finaste tapet jag någonsin sett och rustade stugan och målade den röd. I den har jag tillbringar många timmar och jag går alltid in i den när jag är här, öppnar lådorna och tittar på leksaker från förr. Man vill att det alltid ska vara sig likt där.. inget ska ändras.

När det gäller nostalgin så undrar jag om jag bara är en nostalgisk person eller om det handlar om min rastlöshet, målmedvetenhet och nyfikenhet som gjort att jag flyttat en del och därmed har många platser att vara nostalgisk på. De som bor kvar och ser förändringarna och platserna dagligen kanske inte tänker att där nattbadade vi när vi var i tonåren utan för dem är det bara tjärnen som de alltid badat i och att det är längesen de byggde en ny brygga.

Men själv har jag flyttat och har inte en nuvarande relation till platsen, personen, byggnaden etc. utan minns den som den var när jag hade en annan relation till platsen.

Så när jag hittar det här vykortet hos mina föräldrar så frågar jag om jag kan få det och ha som bokmärke. Det är kiosken Mitti (eller som det står på baksidan: mitti sverige, mitti dalarna, mitti leksand) och jag bodde ett stenkast från den när jag flyttade till Leksand. På lördagarna gick man och handlade sitt lördagsgodis och på den tiden var det ingen självbetjäning utan man fick peka på vilka godisar man skulle ha och sen kostade de olika.

Kunde ta tid, man ville ju förvalta sina 5 kronor väl innan man gick hem med sin lilla vita godispåse med färgade bubblor på. Hur många har jag kvar var en vanlig fråga? Sen skulle man välja om man ville ha 5 såna, 3 såna eller 2 såna.. eller om man skulle blanda.. svåra beslut för ett barn. Tänker ibland på de som bara skulle ha tidningen och stod bakom i kön. Men man kanske hade mindre bråttom då vad vet jag? Jag minns ju bara hur man funderade och pekade på godbitarna bakom rutan och sen gick hem och kände att man hade den perfekta lördagspåsen i handen...

Glad midsommar!

Stor varm midsommarkram till er alla, hoppas ni får fina dagar! Själv ska jag på privat fest utanför Norrtälje och ser fram emot det. Kortet togs förra midsommarafton innan vi klädde vår lilla majstång på en ö i Stockholms skärgård.

Midsommar är magisk för mig. Kanske beror det på att jag är uppvuxen i Dalarna där man firar midsommar i flera veckor, såväl innan som efter midsommar. I lilla Leksand så har man drygt 100 officiella majstångsresningar varav den största inne i själva Leksand och där brukar det samlas mellan 20-30000 vilket är ganska mycket eftersom Leksand är ett litet samhälle. Majstången i Leksand kallas faktiskt Sveriges majstång.

När man var tonåring så hade man full koll på vilka majstångsresningar man skulle gå på och vilken dag eller helg det var.. vi hade alltså midsommarfirande i flera veckor. Jag insåg inte att detta var unikt förrän jag flyttade till Göteborg och det visade sig att de knappt firade alls på det traditionella vis som jag är uppvuxen med. Om ni förresten skulle vilja åka till Leksand någon gång så är den stora majstångsresningen en riktigt fin ceremoni. Spelmännen (självklart iförda dräkter) kommer in till Leksand i de gamla kyrkbåtarna (som man förut rodde till kyrkan från byarna som kantar Siljan) och tågar sedan genom Leksand med ett följe som bär dekorationerna till majstången som slutligen reses i Gropen (som är en stor grop där man ser bra vart man än sitter). Oerhört vackert och traditionellt.

Man kan inte växa upp med dessa traditioner utan att betrakta midsommar som en av de verkliga storhelgerna och även om jag inte firat i Dalarna de senaste åren så bär jag med mig känslan i hjärtat. Jag hoppas ni alla får en fin dag oavsett hur ni firar och om ni firar.

Kram från Vida