Allt som är underbart..

... heter pjäsen på Playhouse Teater.

Det var en sannerligen underbar föreställning i mina ögon. Jag älskade den. Tyvärr var det sista föreställningen men jag är glad att jag hann se den innan den slutade spelas.

Handlingen kretsar kring huvudpersonens långa lista på allt som är underbart i livet. Den pendlar mellan skratt och allvar.  Som ett sånt där underbart tecken från livet så delades olika uppgifter ut till publiken och min uppgift blev att läsa upp punkten som löd: "Besluta sig för att man inte är för gammal för att klättra i träd". Jag bara skrattade när jag fick den, som den trädklättrarälskare jag är och sa att den passade bra eftersom jag älskar träd. I mina drömmars träd var det längesen jag satt vilket jag sa till en vän häromdagen och det här var sannerligen en påminnelse om just det. Ibland kommer vardagsmagin oväntat med fina budskap. Det tillhör allt det som gör livet underbart.

Nu blir det sillmiddag i växthuset..

... säger pedagogiska mamman glatt när jag kommer ner för trappen. Är inte det för kallt undrar jag. Det blåser kalla vindar och termometern visar på knappa 4 grader. Jag har lätt att frysa och är väl inte den mest entusiastiska inför idén. Det är tillräckligt varmt där, vi har motorvärmaren på svarar min mamma och ger mig en korg att bära.

När vi sen sitter där under glastaket och njuter sill med tillbehör så är det så himla mysigt. Jag frågade inte er innan säger mamma, ni hade säkert sagt nej då. Så är det kanske och jag får mig en tankeställare, tänk hur snabbt man säger nej till saker som kanske är precis det man behöver eller att man i sin bekvämlighet stannar inne istället för att utforska. Jag har en sån sida och den kommer fram tydligt ibland. Ännu tydligare när jag är trött eller mitt uppe i nåt annat.

Då krävs det en vänlig mamma som pickar en på axeln och visar en nya världar. Hon är bra på det min mamma och hon har förberett på ett fantastiskt vis. Sen sitter vi kvar och pratar en lång stund efter att maten är uppäten. Det är en skön stund. Att lyfta blicken och se himlen och ända vara inomhus i värmen är nästan som att sitta i ett tornrum. En stund jag behövde, som någon annan skapade och som jag behövde övertalas in i. Viktig lärdom just där och då.

Nu är jag tillbaka i min vardag och har roliga saker inbokade och lite ledig tid. Jag kommer minnas att ibland behöver man hjälp att vidga sina vyer och ibland behöver man stötta andra i att vidga deras. Öppna nya dörrar. 

Livets val...

(bild lånad av Cissie Westberg)

... livsval. Livs val.

Jag träffar en vän jag inte mött på länge, hon har bytt stad och hamnat i min. Sorlet från cafegäster, slamrande porslin och tankar som tänkts omsluter oss i vårt samtal. Vi pratar om livets vägar, hjärtas mod, andras åsikter och vad som är viktigt för oss. Saker vi insett och delar av livet vi övergett. Ett samtal där man möts för en stund men egentligen möts i något större.

Det är inte alltid vägskälen är tydliga och det finns ett före och ett efter men ibland är det så tydligt att nu väljer jag helt nya vägar och lämnar de gamla. Ibland är besluten självklara och det finns inget annat alternativ än att bryta upp från det som är oavsett om det handlar om tankar, förutsättningar, vanor, relationer, jobb eller något annat. Andra gånger krävs tid, möda och tankebubblande med sig själv och andra. Vissa fastnar i det steget och vågar varken kliva vidare eller vara kvar, som ett limboliv eller i väntan på att någon annan ska kliva in och ta beslutet åt dem.

Det är enkelt i efterhand att se livets vägskäl och vad som varit viktigt för där vi är idag men i stunden kan det vara trassligt eller ett litet beslut som får stora konsekvenser. Det kan också vara något som händer där man slungas vidare i livet utan att själv ha fått fatta det beslutet. Där man inte hinner med och inte kan återvända. Livet är sådant ibland.

Många gånger möter jag de som fastnar i livsvalen och ibland fastnar även jag där för länge. Man börjar undrar över konsekvenser, garantier och vad andra ska tycka. Men livet är ju mitt att leva, för mig är det viktigt att kunna göra det jag kan utifrån mina förutsättningar, vilja och förmåga. Jag vill inte blicka titta tillbaka och se att jag hade möjlighet att ta en väg men lät bli på grund av förväntningar, rädslor, normer eller lathet. Samtidigt är det viktigt att se att de val jag gjort tidigare utgick från vem jag var då och idag skulle jag göra annorlunda.

Min vän och jag skiljs åt med en varm kram där hjärta möter hjärta. Vi går åt varsitt håll, på varsin livsstig men vi följer båda vårt hjärtas väg.

100 dagar av NFI....

... var utmaningen som jag påbörjade för 100 dagar sedan och idag klev jag i mål och har fullföljt att publicera ett nytt för idag i 100 dagar.  NFI beskriver jag lite närmre i det HÄR inlägget.

Det har varit en spännande och härlig resa, ibland har utmaningen varit lätt och ibland lite svårare och jag har fått hitta på ett nytt för idag. Det har nu blivit en vana och även om jag kanske inte kommer göra den exakt varje dag så har den inspirerat, lärt mig och breddat min vardag. Jag kommer fortfarande då och då publicera nytt för idag ögonblick på instagram. Testa själv att uppmärksamma, skapa och upptäcka nya saker varje dag kanske under bara en vecka ifall ni inte vill kasta er ut lika handlöst som jag som har upptäckt att jag verkligen gillar utmaningar. 

Hur mår din pojkvän?

Han är inte min pojkvän längre, han är min man svarar min indiska vän via chatten.

Hon som just har tagit sitt livs modigaste beslut och med mycket sorg flytt från sin familj till sin pojkvän för att slippa bli bortgift. Kastsystemet som fortfarande präglar delar av Indien gör att hennes familj vill att hon gifter sig med någon ur sin egen kast, han är av en högre kast men hans familj ser inga hinder. De har känt varandra i över 5 år men inte kunnat leva tillsammans, de är över ett år sedan de träffades senast eftersom han bor i en annan del av Indien. En del där hon nu ska flytta in hos hans familj.

Men det är inget enkelt beslut, hon älskar sin familj och vet att de troligen kommer vända henne ryggen för hon har vanärat familjen genom att göra så. Hon älskar dem men fick lov att välja för sin egen del. Vilken styrka. Så hon är lycklig och olycklig på samma gång och jag hoppas att jag vore närmre och kunde ge henne en kram och bara lyssna på henne. Men hon finns där på andra sidan världen och jag finns här.

Det är svårt för mig att förstå hur föräldrar som själva inte är nöjda med sitt äktenskap och att de blev bortgifta fortsätter att följa traditionen och tvinga på det på sina barn. Men jag möter även andra som tänker nytt och säger att så ska inte mina barn behöva ha det, de ska gå i skolan och de ska inte behöva gifta sig och leva med någon de inte känner.

Jag vet inte om min vän kommer att bli lycklig i sitt äktenskap även om jag önskar det av hela mitt hjärta. Men jag vet att hon skulle blivit olycklig om hon stannat och levt ett liv hon inte själv valt. Människors styrka och mod, det som aldrig slutar fascinera, inspirera och lära mig. Det skapar en ödmjukhet inför livet men även en känsla av växtkraft, stillhet och lugn.

Det vilar vår under solen...

... när takdropp och porlande vatten blir ljudet som fyller dagarna.

När jag kliver på tåget i Gällivare under måndagseftermiddagen skiner solen från klarblå himmel och det har varit en vacker dag. Imorse kl 6,30 klev jag av tåget efter att ha sovit gott i överslaf och två timmar senare var jag på jobbet efter en sväng hemma. Två världar, så nära varandra i hjärtat trots milen som skiljer dem åt.

Det är så lyxigt och underbart att få några dagar med några av de finaste personer jag vet, mina morföräldrar. I deras hem känner jag mig hemma i och jag tycker om det lugna tempot där jag samlar kraft. De lär mig saker om livet hela tiden fastän de själva kanske inte vet det.

Tycker det är underbart när morfar med engelskalexikonet i högsta hugg läser artikeln om vårt arbete i en rappot från Nordiskt Välfärdscenter gett ut. Jahaaa, är det här vad du arbetar med? Det trodde jag inte. Underbart på så många vis. Mormors underfundiga humor, hennes minne som överträffar det mesta och hennes fantastiska mat gör mig glad på så många vis. Ett recept får följa med mig hem tillsammans med pitepalt och Jokkmokkskorv. Lite lapplandsmaker som vilar i frysen och som jag kan plocka fram när jag vill precis som minnena från en skön påsk i norr. 

Att sätta en intention för dagen....

.. varje morgon bestämde jag mig för idag. Att bestämma vad jag vill ha in i dagen och påminna mig om det. Jag gör det på prov, så får vi se hur länge det varar.

Bara för att man arbetar med personlig utveckling är det inte så att man inte snubblar på sina fötter ibland eller går vilse i dimman. Men så noterar jag en tankeslinga som inte gagnar mig och målar den i färg. Ibland behöver man liksom måla om tankarna när de fastnat i grått. Jag behöver påminna mig om att det går att skapa regnbågar som är gömda för ögat och att växtkraft kommer i så många oväntade färger och former. Vissa dagar är det dags att plocka ut garderobens färggladaste klänning, möta sin blick i spegeln och visa världen sina färger.

Men om det blivit helgrått då och man inte hittar sin färgpalett? Då tror jag på att försöka hitta tillbaka till det man tror på eller vill tro på via böcker, vänner och att befinna sig på platser som ger energi och göra det man brukar tycka om även om man inte är motiverad just nu. Jag tror på att involvera tanke, känsla, handling och andlighet. Att se sig själv ur alla vinklar och ibland kanske man behöver gå i terapi för att finna färgen igen.

Alla vägar mot regnbågar kan vara värda att pröva i drömmars land. Om man hamnat i det gråmulna kan det ibland handla om att börja gå i en annan riktning för att byta landskap eller att måla det landskap som redan är. Jag tror mina intentioner stöttar mig i det oavsett om dagen redan är i färg eller behöver färgen. För jag virvlar lätt iväg och då kan det ankra mig eller lyfta mig beroende på vad jag behöver. För det är inte alltid jag behöver samma saker och jag tror på att finna sina egna färger i livets palett.