Jag tar med mig en bit av Lappland då morfar packar väskan...

.. full med norrländsk mat. Pitepalt, torkat renkött, jokkmokkskorv och löjrom får följa med på färden tillbaka till hufvudstaden.

Mina dagar här har gått snabbt och samtidigt så har det varit vilsamt och det känns som om jag varit här länge. Men man kan ju inte stanna tiden trots att man vill ibland och inte kan man packa ner mormor och morfar i väskan heller, skulle bli väldigt knöligt och tungt. Men minnen från en skön, avkopplande julhelg tar jag med mig. Den innehöll allt jag någonsin önskat.

Det är alltid med vemod jag lämnar min familj eller andra människor som jag älskar men samtidigt åker jag ju tillbaka till mitt vardagsliv där jag också omges av vänner som bor i mitt hjärta . Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor i min vardag. Avsked är inte min starka sida men är ju oundvikligt i livet.

Sista dagen innan avfärd så har jag dansat till Sofia Jannok med min mormor i hennes kök. Vi har gjort händerna mjuka och lena genom att gnida in dem med kaffesump och sen sköljt dem i kallt vatten (ett av de bättre husmorsknep jag vet även om det doftar kaffe om dem ett tag sen). Promenaden genom vintervackert Gällivare och min morfar som packar min ryggsäck lika väl som vanligt är andra stunder från årets näst sista dag.

Inatt ska jag vaggas till sömns på nattåget på min 120 mil långa färd tillbaka till Stockholm som tar lite mer än 15 timmar. Jag brukar säga att jag är uppvuxen på tåg efter alla resor hit jag gjorde som barn och sover nästan lika gott där som hemma i min säng.

10,02 anländer jag i min nuvarande hemstad imorgon om tåget är i tid. Då har 2010 inte många timmar kvar. Avståndet till de jag älskar är ibland långt men i mitt hjärta finns de alltid nära och jag vet ju att vi ses nästa gång nästa år. Dit är det inte långt.