Under de sista tonerna av swinglåten....

... så brukar man ofta försöka få till ett snyggt avslut när man dansar Lindy hop.

Detta gör att jag inte reagerar nämnvärt när min danspartner börjar med att böja mig bakåt men desto mer när han plötsligt lyfter mina ben och för några sekunder så blir hela världen upp och ned.

Jag som brukar tjata om att det är bra att byta perspektiv ibland reagerar med att ha fokus på helt andra detaljer än just hur dansgolvet, taket och dansarna ser ut från mitt nya perspektiv. För det första väser jag: tappa mig inte för allt i världen! Nu verkar den här killen ha koll på vad han håller på med och jag kan nog känna mig trygg på så vis i mitt upp och nervända perspektiv. Då kommer nästa tanke flygande...vilken tur att jag har svarta leggings och vilken tur jag har en tajt kjol och inte den jag tänkt ha. Sen tänkte jag: Det här kan ju inte se klokt ut!

Men är det inte ofta så, att när vi väl byter perspektiv så glömmer vi att se det som är verkligt intressant och fokuserar istället på det obekväma i det nya och detaljer som inte går att påverka och lyfter fram rädslor istället för möjligheter. Åtminstone gjorde jag det men om det händer igen så ska jag försöka att bara njuta av det oväntade och låta världen vara upp och ned utan att vilja förändra något.

Såhär kan det bli när jag läser dina ordspråk..

... skriver en vän i ett mms som innehåller denna fantastiska bild på ett fat hon gjort till sin bror (bilden är publicerad med hennes tillstånd).

Min väns kreativitet har många gånger fått mig andlös men hennes stora hjärta är det jag verkligen uppskattar med henne. I höst har jag haft henne i mitt liv i 14 år. Det är stort.

Bilden har jag nu som bakgrund på min mobil så jag blir påmind varje gång jag ser den. När jag läser citatet så minns jag också den lilla kinesiska butik nära mitt hostal i Penang (Malaysia) där jag köpte smycket med dessa kinesiska tecken. På baksidan ristade de in det kinesiska tecknet för liv. Sen dess har detta ordspråk följt mig.

Det finns så mycket som jag verkligen älskar i mitt liv, vissa saker kanske jag saknar men jag är sannerligen rik när jag granskar min alldeles egna skattkista. Det finns de stora sakerna som mina vänner, min familj, att jag är frisk, mina katter, min bostad, mitt arbete och att jag får göra mycket av det jag drömt om. Men det handlar också om naturens skönhet, en stund i stillhet, en god frukost, doften efter ett vårregn och en god kopp the.

Många glömmer bort vad de har just nu och ser hela tiden vad de inte har och tror att det blir lyckligare bara de får det som de saknar men för mig har mycket av lösningen varit att se vad finns i mitt liv NU som jag kan glädjas åt och känna tacksamhet över.

Gör en inventering i din skattkista och putsa upp livets juveler. Jag är övertygad om att en del av er kommer att bli förvånade och inse att det ni vill ha som inte finns där inte skulle öka strålglansen i din kista i dess helhet.

Ibland så glömmer jag att lyfta på locket och tänker mer på de skatter jag inte har förvärvat än de jag har men det sker mer och mer sällan. Jag är en sån person som lever livet med längtan, drivkrafter och stundtals en oerhörd rastlöshet men jag har arbetat på att acceptera mig själv som jag är och inte jämföra med andras personligheter och deras skattkistors innehåll.

Jag påstår inte alltid att livet är lätt, vi har alla motgångar, besvikelser, sorger och tunga dagar att försöka ta oss genom. Men våra skattkistor bär vi med oss och det är upp till oss själva om vi öppnar dem ibland och tittar på det vi faktiskt har eller om vi låter dem vara stängda. Jag vill öppna min ofta.

Jag ♥ livet = SANT

Don't let the fear of striking..

.. keep you from playing the game.

De här raderna fick jag av en klok person häromdagen. Det tror jag verkligen på. Många av de rädslor vi bär på hindrar oss från att leva det liv vi verkligen vill och begränsar oss anser jag. Vissa rädslor kan ha fyllt en funktion en gång i tiden men idag finns de kvar och gör att vi inte vågar ge oss in i livets spel.

Jag är väldigt omodig i vissa situationer och i vissa fall till och med feg så därför är mitt tema det här året att utmana just den sidan hos mig själv för att bli modigare.

Att utmana sig själv kan vara obehagligt och svårt men för mig är det viktigt just nu eftersom jag upptäckt områden där det hindrar mig och jag vill leva i frihet och inte styrd av rädslor. Ibland snurrar tankarna iväg i fel riktning och fokus hamnar på det jag är rädd för ska hända istället för det som jag vill ska hända.. men min morfar har gett mig ett kognitivt knep för att lura hjärnan att släppa tankarna. Han fick det av sin tandläkare (för att låta bli att känna med tungan på en tand som det gått en flisa ur) och jag fick det av honom.

Det kognitiva knepet är att börja räkna från 299 baklänges ner till 0 och lägga sin fokus och koncentration på det. Det är lagom lätt för att genomföra varsomhelst och närsomhelst men det kräver tillräckligt mycket av hjärnan för att den ska behöva arbeta med det. När man kommer till 0 så har man bytt fokus. Det kanske inte fungerar för alla men jag använder det.

I livets labyrint så leder inte alla vägar ut men ibland tror jag man måste våga gå in i den och utmana sig själv att gå lite vilse för att sedan kunna hitta rätt och om man aldrig tar det första steget in i labyrinten så får man aldrig veta känslan av att hitta ut igen.

Man vet aldrig när man möter en vän...

... är en tanke som slagit mig de senaste dagarna och idag slår till med full kraft igen då jag är på väg hem efter att ha fikat med Chissra.

Att jag skulle träffa vänner via min blogg hade jag inte en tanke på när jag började skriva. Jag hade nog till och med lite fördomsfullt svarat att"jag är en sån person som hittar mina vänner i verkliga livet och inte via nätet". Ganska irrationellt med tanke på att jag träffat min dåvarande pojkvän via nätet men det var i alla fall en föreställning om mig själv som jag bar omkring på.

Jag hade inte kunnat haft mer fel och jag är så oerhört tacksam för de jag träffat via bloggandet och Chissra är sannerligen en helt fantastisk människa som får mig att tänka i nya banor och bejaka sidor av mig själv som jag glömmer ibland. Tänk att jag hade kunnat missa det tack vare min egen fördomsfullhet och begränsade syn på mig själv.

Samma tanke slog mig i lördags när jag hade en spontan japansk middag med några av mina skönaste vänner och när jag tittar runt bordet så sitter vänner som jag mött i de mest varierande sammanhang. Där sitter nämligen:

- Min japanska vän sitter där för att han av en slump lärde känna min mamma för över 37 år sedan då han fick hennes adress av en av hennes vänner på sin resa i Lappland och ringde på hennes dörr, nu är han i Sverige på besök och bor hos mig några dagar innan han åker vidare i Sverige.

-Min magiska vän sitter där för att vi läste samma kurs på universitetet i Göteborg i slutet av 90-talet och sedan sprang på varandra titt som tätt på universitetet i Stockholm några år senare.

-Två av vännerna är tidigare kollegor varav den ena jag verkligen lärde känna när hon inte befann sig i Sverige utan arbetade i USA. Idag arbetar vi inte ihop längre men banden håller och jag tar med mig vänskapen i livet.

- Min vän F lärde jag känna på pendeln på väg in mot stan för 10 år sedan. Jag lämnade ganska snabbt Ösmo bakom mig men tog med mig honom som vän. Idag sitter även hans fantastiska fru vid hans sida som även hon blivit min vän och som jag kan träffa med eller utan honom.

- Min kattälskande vän som jag börjat umgås med de senaste åren även om vi träffades när jag var i tidiga tonåren och då var vi väl så lagom intresserade av varandra eftersom hon umgicks med mina föräldrar och jag som sagt var i TONÅREN. Vi har setts genom åren men umgås nu mer och mer vilket verkligen glädjer mig. Hon är en klok kvinna med ett varmt hjärta.

Alla dessa vänner är jag så oerhört tacksam över, i många fall har vänskapen växt fram och tagit tid på sig i andra har den kommit snabbare. För mig har det varit en viktig livslärdom att jag aldrig vet när jag möter en vän så att det är viktigt att vara öppen. Mina vänner är nämligen en av mina största skatter och de är alla glimmande diamanter med unika facetter. Den skatten bär jag med mig och vårdar ömt.

Vackra dagar...

.. med smeksamt solsken, ljumma vindar, fanatisk grönska och träd i blom kantar denna vecka i maj.

När våren slår ut i all sin prakt och börjar övergå i försommar så är det så vackert så jag blir andlös. Jag vill inte gå in, jag vill bara vara i naturen, solen och fåglarnas sång. Jag vill vandra och se trädgårdar med tulpaner vid husväggen och känna doften av grillat kött. En av de vackraste morgnarna så log mer än solen mot mig och fick mitt hjärta att ta ett skutt. Då kände jag mig som en vardagsprinsessa i storstadsdjungeln med nya äventyr och nya vägar att vandra. Man vet aldrig vart den stig jag slagit in på nu leder men jag lär mig nya saker och jag är glad i hela kroppen och jag tror att allt blir bra.

I vårens famn kommer mina vänner till mig för att umgås, träffa vår japanske vän Bobo och leka i lekparken som vilar i Svedmyraskogens skugga. Livets lek fortsätter och min pilgrimssjäl vandrar vidare och ler åt fjärilars dans och inväntar att liljekonvaljknopparna ska slå ut. Länge leve livet.

(Den fina prinsessan är från Nancy art and design)

El pirata de bitácora

... blir min fina titel på spanska.

Jodå, det är alldeles sant. Jag är tillbaka och redo att rapportera vad som egentligen hände på den där resan. Inget trams om kärlek i kaffet här inte utan ett riktigt bloggpiratsreportage med lite fakta.

Det har behövts några dagars återhämtning efter den där resan, man blir ju helt slut av att vara tillsammans med Vida och hennes direktörska eller dalkullan som jag numera konmer att benämna henne som. Jag har varit med dom i Barcelona en gång förut (tro inte att jag fått följa med alla fem gånger de varit där) och jag borde ju varit smartare än att jag följde med men jag börjar nog bli luddig i bollen och hade alldeles glömt hur ansträngande det var.

Jag hade tänkt chilla hela nerresan och bara återanvända nåt gammalt resereportage om hur fantastiskt det var att komma dit men här fick man jobba hårt. Det var nåt himlans askmoln (kanske från Spaniens alla rökare, jag förstod liksom inte vart det kom ifrån) som gjorde att de stängde Barcelonas flygplats och mina medresenärer hade ingen aning om vad som skulle hända då (snacka om oansvarigt att inte kolla sånt innan resan).

Men det visade sig att Lufthansa (=rekorderligt tyskt flygbolag) fixade 5-stjärnigt hotell vid flygplatsen i München med fri middag och frukost så de blev bara 12 timmar försenade och kom till Barcelona runt 9 tiden på söndagsmorgonen. Men tror ni att man fick nån sömn i lugn och ro? Nej inte då.. dalkullan låg och läste högt om 10 saker man måste känna till om leaderhosen och sen skrattade det så rutorna skallrade och jag hann knappt med att anteckna alla 10 punkter. Man vet ju aldrig när man behöver briljera med de kunskaperna.

Nåja, tillslut kom vi fram.. då tyckte Vida och dalkullan att jag verkligen varit en lite väl djupgrävande reporter och fick för mig att de skulle tvätta mig så operation dränkning i handfatet satte igång. Som tur var är man ju mer än simkunnig och flyter bra så jag klarade mig med nöd och näppe.




När de där två börjar umgås vet man aldrig vad som händer, de har den märkligaste humor och ett alldeles eget språk där de kallar lejon för jellon och meloner för melåjner och dessutom skrattar de helt galet mycket. Man kan ju inte förstå hur den ena kan chefa på en bank och den andra ansvara för människors personliga utveckling. Råder det brist på arbetskraft eller skänker de bort jobben numera?

Jag har många gånger hört dem nämna en mycket pålitlig Don Simon så jag hade väntat mig en rekorderlig karl med båda fötterna på jorden som kunde styra upp de här tjejerna lite men tror ni att jag blev besviken när det visar sig vara en sangriasort som gärna intas framför katalansk tv på hotellrummet.

Att vara ute på stan med dessa tjejer är dessutom förenat med livsfara för trots att de beundrar gatstenarna ena sekunden så har de resterande delar av tiden ingen koll på var de sätter fötterna och riskerar att trilla i gropar eller gå in i lyktstolpar så ingen är mindre förvånad än jag när de mitt i alltihop står mitt i en djup vattenpöl i ett gathörn. Men tar de lärdom av detta? Ånej, ett klassiskt gapskratt och sen virvlar de vidare på sin semester.

Dessutom har de ju redan varit där men ändå så går de omkring och bara pratar om alla vackra byggnader, Gaudi, fnac, Desigual och blablabla, man får öronmask som min tyska vän Marcel skulle säga. Sen äter de tapas och gör nya upptäckter. Går nästan vilse i labyrinter och hittar halvfärdiga kyrkor av Gaudi och sen samlar de uppenbarligen på papperspåsar från massa butiker för på hotellrummet stod en hel samling.

De gillar ju att bo centralt men jag tyckte nog att det var lite väl livat sista natten med gatuliv hela natten. De kan väl åtminstone ha vett att bo inåt gården nu när det bor på ett sånt där gammalt hostal som varit öppet sen 1942 tydligen. Där bor de alltid när de är där så de är kanske inte så förändringsbenägna och moderna som de vill ge sken av.

Sista dan så fick jag följa med på tapas och husets cava på ett av favoritställena och cavan gick sanna mina ord direkt ut i virkningen som ni ser. Livsfarligt att vara resereporter när man vill pröva på allt det som de gör. Nu behöver jag fortsätta vila men Vida ska se upp för nu har jag börjat bli varm i stoppningen och kan dyka upp när som helst.

Todddilo!

/Bloggpiraten

Sommarvärme och solsken...

... möter oss i Stockholm när vi återvänder från vår resa på lördagseftermiddagen.

Att resa är fantastiskt men att komma hem är också fantastiskt på sitt sätt. Mina två väntande katter som alltid finns där, att få packa upp mina fina saker och att sova i sin egen säng är sann vardagslyx.

Idag hade vi inte samma fina väder som igår så söndagen har jag tillbringat med att vila och bara vara. Barcelona tänker jag bära med mig i vardagen och i tanken. Minnen, skratt och insikter från resan följer med hem. Under mina resor så händer saker i tanken och den här är inget undantag. Så idag har jag filosoferat och tänkt på livets små och stora frågor.

En dag i mitt eget sällskap en söndag i Maj så tänkte jag på att kärleken kan komma i många former och i såväl stort som smått. Ibland känns det enkelt och ibland gör vi det svårt. Men kärleken till Barcelona, Sverige, mina vänner, mina katter, naturen och min familj den är enkel. Sen älskar jag ju också en riktigt god cafe con leche som start på dagen i en stad som aldrig upphör att förvåna och trollbinda mig.

Hasta la vista Barcelona!