Årets nyårspresent från mig blir en tom burk..

,.. att fylla med 2013 års glädjestunder, fina saker som kommit i din väg och bra saker som hänt dig. Skriv ner det och lägg lapparna i burken. När nästa nyårsafton kommer så kan du öppna din burk och glädjas, minnas och förundras över allt gott som kommit i din väg. Idén är inte min (klicka på bilden så kommer du till facebooksidan där jag hittade den) men jag tycker den är genial i sin enkelhet. Själv tänker jag köpa en stor burk.

Gott nytt år alla ni härliga. Knyter nu ett stort mentalt sidenband kring 2012's alla lärdomar, fina stunder, insikter, tuffa och mindre tuffa utmaningar, härliga möten samt livets dagar från 2012. Ser fram emot att öppna dörren mot ett nytt 2013 fyllda med nya dagar som kan vara fyllda med livets små och stora mirakel.

Jag kliver på tåget..

.. och lämnar en del av mitt hjärta och en stor portion av min kärlek i Gällivare.

För det är så jag tänker mig, att hjärtat är oändligt och att det blir större av delad kärlek. En bit av det finns alltid hos de som inte delar min vardag men alltid finns nära i tanken. Jag tar med mig minnen av en fin jul, glada skratt och vackra skyar men lämnar mormor och morfar på den plats där jag såg livets ljus första gången. En plats där jag känner mig hemma även om jag är en främling för de som bor där.

Min syster och jag får sällskap en bit på färden men sen är det jag och katten Marilyn som ensamma stiger av tåget i Stockholm kl 6,30 söndag morgon. Då har vi varit på väg sedan tretiden dagen  dessförinnan. En resa mellan två världar jag gjort många gånger.

Söndagens regn färgar himlen grå men i skenet av tända ljus så fikar och samtalar jag med en vän i timtal i en vrå av Gamla stan. Vi pratar drömmar, erfarenheter, livet, svårigheter och lättsamheter. Mina vänner blir mina stöttepelare i vardagen när större delen av familjen bor på annan ort.

Livets resa fortsätter och jag vet att även de jag inte träffar dagligen omfamnar mig i sin kärlek året om under en rosaskimrande himmel. Det känns tryggt.

Morfar och mormor sida vid sida på sin stig i livet.
(Bilden är tagen av min lillebror)

Att våga kliva ut ur bloggen..

.. och visa sig i verkliga livet är alltid lite pirrigt. Man vet inte vem man möter eller vem den andra personen har förväntat sig möta.

När jag möter Cloudberrie är jag därför lite nervös men samtidigt förväntansfull. Hennes blogg betyder mycket för mig, hon är en kamerakonstnär som fångar en av de platser som betyder mest för mig, nämligen Gällivare där jag är född. Hennes kärlek till snön, naturen, prickar och skidåkning har jag följt på avstånd men idag så fick vi en chans att utbyta tankar i verkliga livet. 

Tiden rinner iväg under vårt samtal och när jag kliver ut från cafet har mörkret fallit men i snöstjärnornas snöglitter under månens sken så vandrar jag hem och njuter av känslan av ett samtal man inte vill ska ta slut,en glädje i hjärtat från ett möte som jag kommer bära med mig länge med tankar att fortsätta väva in i livsväven. 

De verkliga skatterna i livet hittar man när man minst anar och mitt bloggande har verkligen berikat mitt liv på så många vis. På ett litet moln över hjortronens land så finner man en betraktare av livet. Det molnet vill jag kliva upp på och sitta där och dingla med benen och dricka the ur prickiga koppar tillsammans med Cloudberrie medan den rosafärgade himlen omfamnar oss i midnattsolens land. 

När himlen sänker sig över solens strålar..

... så lyfter fyrverkeriet min längtan tills dess att stjärnorna tänds.

Månen har vilat i himlens rosa stråk hela dagen men lyser nu upp snöns med sina månstrålar när mörkret sänker sig. Det är vackert. Naturens förgängliga skönhet som är ständigt närvarande och som njutes bäst i att vara fullständigt närvarande.

Den sortens skönhet fyller mig med energi, stillhet och förundran. När kvällningen faller så åker pedagogiska mamman och hennes man åter till Dalarna och det röda huset där värmen bor året om. Men tre av oss barnbarn stannar hos mormor och morfar och njuter vila, gemytlighet, och samvaro under ytterligare några solars upp och nedgång.

Jag tänker på att människor i alla tiden blickat upp mot himlen, njutit av vackra soluppgångar och hänförts av solnedgångar. Dagar kommer och dagar går och läggs till varandra. Ramen kring dagen och vädret likaså kanske du inte kan ändra i nuet men vad du fyller den med ligger till viss del hos dig. Fyller du den med att mörkret faller eller att himlen målas i färg och månen tänds?

Jag önskar er..

.. en jul fylld med allt det ni önskar.God Jul du fina stjärnebarn som läser detta för minns att vi alla är uppkomna av stjärnstoft och att vi är ute på en rymdresa i vår eget universum.

Vi byter inte julklappar inom familjen utan jag byter med vänner. Mina främsta julklappar innehåller därmed stunder med de jag älskar, påminnelser om det jag tror på som glädje i form av glittrande granar, Karl-Bertil Jonssons jul, god mat och fina kärleksfulla meddelanden från vänner och min fina familj.

Jag önskar er en kärleksfull och fridefull jul inramad i lyckoglitter, stjärnströssel och andaktsfull tacksamhet över det som finns i livet just nu. God Jul och God Stund från Liv, en drömmare mitt i livet.

Jag vill fånga det rosa som himlen målat sig i..

... men kameran har svårt att hitta samma färg som spänner över mig där jag vandrar i det vackra vinterlandskapet.

Ljuset häruppe är svårt att beskriva dagar som denna, det är som att vandra i en tavla i ett sagolandskap. Som ett Narnia i älvors famn där snöblommor gnistrar på träden. Det talas ofta om mörkret när man nämner att man ska åka till Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Om det rosa och skimrande, det glittrande och snön som tystar så att man hör sina egna tankar.

Varje dag är ju ett nytt blad i livet. Vad skriver ni på det? Jag väljer att skriva om skönheten istället för kylan, ibland går de ju hand i hand. Den rosa himlen är svår att fånga bildmässigt men upplevelsen omfamnar mig på precis samma sätt som lycka, glädje och frid kliver in i mitt hjärta och stjärnströsslar det likt ett tänt tomtebloss. Det gäller att stanna upp och uppleva det med öppet hjärta. Just idag lyckas jag med det.

I väntan på ett mötande malmtåg..

.. står tåget still i några minuter.

Över snötäckta granar som dignar av gnistrande snö som glimmar likt kristaller så har den rosa himlen väckt dagen. Små snöflingor bildar sina stjärnor på fönsterblecket och jag undrar om det stämmer att alla snöflingor är unika. Att ingen är den andra lik. De vilar framför mina ögon som små konstverk och jag kan inte låta bli att förundras. När tåget börjar rulla så virvlar de vidare. Jag bär med dem i minnet precis som bilden av den svarta korpen i en av granarnas topp, som en tavla målad i minnet.

Jag tycker om att resa med tåg. I landskapet som flyr förbi finner jag klokskap i omläsning av favoritboken Alkemisten, jag lyssnar på nerladdade seminarium och insuper skönheten utanför fönstret. På tåget finns tre andra familjemedlemmar och bara det gör färden gemytligare.

Det är en resa från stora staden till platsen där jag föddes som jag gjort så många gånger förr. Att kliva av tåget och komma hem samtidigt som man reser bort. I Gällivare bor alltid en del av mig, min historia och mina morföräldrar som jag bär nära hjärtat.

I tågtidningen Kupé hittar jag ett citat av Carl-Einar Häckner som jag tycker om. Snöflingor, fjärilar och lyckans nyckelpigor flyger i mitt inre och bygger rosa fluff och tillit till att livet bär. Jag öppnar snart mitt fönster mot 2013 men först ska jag njuta 2012 och dess sista dagar på samma plats där jag började livsäventyret och med stora delar av min familj vid min sida. Jag omfamnar snön, julglittret och vilsamma stunder inför nästa års äventyr som snart tar sin början. Men kom ihåg att slutet på något alltid är början på något nytt. 

En resa genom ordlös kommunikation..

..acceptans och drömmar kantar den andra dagen på min PCC-utbildning inom coaching.

Det är skönt att lekfullt djupdyka inom kompetenser och coachverktyg tillsammans med andra upptäcksresanden. Resenärer som generöst delar med sig av sin kunskap, klokskap, reflektioner och frågor. Det är utvecklande och invecklande samtidigt. Inspirerad och trött kliver jag ut från utbildningsdagen.

Jag känner mig vardagslycklig och blir strax därefter utbjuden mitt i julhandlingen av en främling med hänvisning till mitt leende. På väg till fika med en vän så avböjer jag men tar med mig komplimangen i hjärtat. Spontanfika med en vän i Decemberskrud är som en oväntad kalenderlucka med skimrande innehåll.

En av de övningar vi gör under dagen är att lista upp våra förverkligade drömmar, stora som små såväl de som funnits länge i livet eller som vi alldeles nyss uppfyllt. Därefter får vi bli coachade i vad de säger om oss. Vad speglar drömmarna egentligen? Vilka talanger/styrkor/egenskaper har fått oss att förverkliga dem? Vilka värderingar ligger bakom de förverkligade drömmarna? Om du har några minuter över så kanske du vill ställa samma fråga till dig själv och hitta delar som du glömt eller som förtydligar dina kanter.

Den härliga dagen bröts av genom att luncha på Grill och vi hamnade i Cirkusdelen som påminde mig om barndomsdrömmen att bli cirkusartist. Den förverkligades aldrig men om man skrapar lite på ytan så var det vagabondlivet, lekfullheten och att umgås med elefanter som var det större intresset än själva uppträdandet. Jag tror att mina möten med såväl elefanter som delfiner och att resa jorden runt själv har gett den drömmen vingar om än i en annan form. För ibland så kommer drömmen och möter oss på ett annat vis än vi själva anat. Det är magiskt.

Ibland hittar man en cirkus när man minst anar. 

I skenet från Herr Grans tindrande ljus..

... läser jag böcker och tittar på snön som faller.

I mörkrets månad strålar ljusen som mest och tidigare under kvällen har tonerna av en julkonsert öppnat hjärtat på glänt. När kören sjunger gläns över sjö och strand så tåras alltid mina ögon.

I läsandet möter jag andra världar, känslor och tankar som förstärks, förundras och förfasar. Att kunna resa genom tid och rum genom fantasins gränder är människan förunnat.

I mörkret vilar ljuset. I ljuset finns mörkrets skugga. Vissa dagar och nätter är svårare att möta än andra. Sådant är livet. I ljuset från granen finns stillsam frid.

Nu har en ny dag klivit in i livet, med blidväder som hotar Kung Bores vita mantel som vilar över marken. Vännen bjuder på glögg och plötsligt krymper världen då en av de inbjudna personerna är uppvuxen 200 meter från mitt barndomshem i den lilla byn i Dalarna. Vi har bott där samtidigt men tack vare åldersskillnaden på fem år så minns vi inte varandra men hon har gått i samma klass som barndomsvännens lillasyster.

I herr gran så hänger finaste hänget som jag minns från min barndom och som pedagogiska mamman minns från sin. Minnet från barndomens jular fyller mig med glädje och gör granen och dagarna lite mer skimrande.

Det är som att vandra i en julkalender..

... så mysigt är det säger bästa vännen där vi vandrar under stjärnorna i Gamla stan.Strax efter börjar skira snöflingor dala ner över oss där vi vandrar i livet.

Finaste vännen är på besök från Dalarna och vi har två härliga dagar ihop. Vi fyller livets kalender med sköna stunder, skratt, god mat och promenader genom den vackra staden. En vän som känt mig länge, som pekar ut självklarheter som jag tappat bort men som också är ärlig och kärleksfull i sina råd. Som famnar mig i sin omtanke och där vi stundtals skrattar så vi nästan trillar ihop.

Mötet fyller mig med energi, det fyller mig med hopp och det fyller mig med styrka. Vi har stått vid varandras sida som musketörer och gått igenom såväl glädjedagar som sorgedagar. Stockholm blir tomt när hon kliver på tåget men egentligen så finns hon ju alltid där, bara lite längre bort än jag önskar. I tanken besöker jag henne ofta.

Följ inte den stig som leder någonstans.

Gör istället en ny stig och lämna ett spår efter dig.(George Bernard Shaw)

Detta citat skriver en vän i en kommentar hos mig. Jag bara älskar det. Så är det ju. Ibland går man på en stig som man upptäcker inte leder någonstans eller åtminstone inte leder dit man vill. Då är det dags att trampa upp en ny stig och våga lämna ett spår. Den stigen kanske inte känns speciellt bekant och går genom ett okänt landskap men i livsäventyret så gäller det att vara modig ibland.

Om man vet att man vandrar på stigen som inte leder någonstans kanske man ska ändra riktning, eller åtminstone sätta sig ner och fundera på vart man vill gå. Jag gör ofta det, känner inåt om jag är där jag vill vara. Ibland blir inte svaret det lättaste men jag tror att vi alla behöver gå våran egen väg och lyssna på hjärtats röst.

Bland solskimrande snödrivor trampar jag nya stigar med blicken lyft mot träden vars grenar klätts i snö och ger dem en annan skepnad. När skymningen sänker sig så fortsätter glittret i snön att lysa upp min väg. Imorgon när jag vaknar kanske stigen är täckt av snö, men då trampar jag upp en ny. I vilket fall så vill jag inte medvetet vandra på en stig som inte leder någonstans.

Med tinnar och torn..

.. och Narnialyktor som lyser upp vår väg den stjärnklara kvällen så väcker Lejondals slott glitter till liv.

De singlande snöflingorna och starka vindarna som under onsdagen lamslog Stockholmstrafiken (och framförallt lokaltrafiken) har avtagit och vi kan åka till vårt slott på torsdagen. Konferensen sedan länge planerad och längtan till slottet där vi var för ett år sedan har funnits inom mig.

Det är något speciellt med en sån vacker arkitektur och miljö, den väcker frid, kreativitet, stillsam lycka och förundran hos mig. Att få äta fantastisk mat, fundera kring lösningar och förbättringar tillsammans gör två decemberdagar minnesvärda.Det ger energi och inspiration att bära med sig.

Nu gryr dagen snart över slottet, över mig och över livet. Jag vandrar vidare i vintersagan och njuter vinterlycka, tillit och vackra stunder.

När kvällen spänner upp sitt stjärngnistrande täcke..

... över den snö som fått spår av vinterskor, snöänglar och pulkors framfart så njuter jag av att vintern kommit.

Det är så vackert utanför mitt fönster och jag njuter naturens egna tavla och årstiders skifte. De stjärnor som gnistrar i snön och klär grenarna gör att det är som att vandra i ett sagoland. Livets sagoland.

För hur skulle ditt liv vara om du berättade ditt liv som en saga? Hur skulle motgångarna/äventyret/utmaningarna se ut? Vilka styrkor/vapen/medhjälpare använder du för att ta dig ut dem? Vilka lärdomar finns? Är det en vintersaga, vårsaga, sommarsaga eller höstsaga?

Just nu så vandrar jag i vintersagan med oväntade vändningar där snöänglar och oväntad snällhet får mig att le. När jag helt plötsligt omnämns i en bloggtriss hos mitt liv i solen så fylls mitt hjärta av stjärnströssel och värme. Eller när en granne plingar på dörren med nybakta lussebullar som hon vill ge bort så tappar jag orden men blir så oerhört tacksam.

Livets saga fylls med snällord, omtanke och hembakat. Det ger styrka och kraft när vinterstormarna viner runt husets hörn. Men just nu njuter jag stilla vinterlycka och hoppas ni gör detsamma.

När jag blickar ut över salen..

.. så får jag en välbekant känsla. Det känns lite som deja vu.

Det känns verkligen som om jag har varit här förut, men det känns som att den gången såg jag den från scenen och inte från åskådarplats. Den logiska sidan av mig slår först bort tanken (kan ju ha något med min scenskräck att göra) men känslan pockar på. Sen landar minnet i mig.

Det stämmer. Jag har varit här förut och då stod jag på scenen. Men det är nog närmare 30 år sedan och det är ett minne som jag inte plockat fram på många år. Den gången så stod jag och sjöng på scenen med vår ditresta kör från Leksand som tillsammans med andra unga örnar sjöng av hjärtats lust. Sista sången så hämtades stadsminister Olof Palme upp i sånghavet och stod där mitt ibland oss sjungande barn i röda tröjor. Efter sista sången sprang vi upp i gångarna och gav någon i publiken en fredsduva. Jag minns att jag gav den till en indisk dam som tackade på engelska. Jag blev blyg och sprang snabbt vidare.

Ibland så väcks ett minne ur sin sömn och man blir klarvaken. Jag blir förvånad när det händer, salen är inte speciellt olik andra föreläsningssalar som jag besökt men någonstans inom mig så väcktes det omgående. Helt plötsligt är jag 8-9 år och står där med fjärilar i magen och sjunger av hjärtats kraft utan tanke på hur det låter.

Inte trodde den flickan vid det tillfället att huvudstaden skulle vara hennes hemstad och att livet behandlat mig så väl och gett mig många gåvor men också många utmaningar. Då var nog min tanke att Leksand för alltid skulle vara min hemort och att jag och bästa kompisen Malin alltid skulle bo nära varandra. Jag bär den där 8-åringen i mig, jag bär också min 15-åring , 33-åring och alla andra åldrar jag hittills levt.

Ibland glömmer jag att jag kan rådfråga de delarna av mig själv och minnas saker de lärt mig. Inte var den flickan rädd för att stå på scen på samma vis, hon spelade till och med huvudroller i teaterpjäser på den tiden. Jag bär henne och hennes upplevelser inom mig.

I en föreläsningssal så reste jag i tiden för ett ögonblick. Jag har tänkt på den stunden de senaste dagarna. Hur något från det förflutna väcks till liv när man minst anar det och den röda tråden som löper genom livets väv även de dagar man inte ser den.

Under mina resor har jag ibland lärt mig så mycket om mig själv,
genom livets resa så lär jag mig ännu mer om jag lyfter blicken
eller byter perspektiv ibland.