Mina läsare?

Till mina härliga läsare,

Vissa av er kända till viss del eftersom ni kommenterar och tycker till och andra för mig helt okända. Jag älskar kommunikationen och reflektionen som gör att det inte bara är en enmansshow även om det till stor del blir det. Att kommentera är dock självklart inget måste. Vill inte ha några måsten i bloggvärlden helt enkelt. Till er som skrev tänkvärda saker på förra inlägget så har jag nu svarat, gör inte alltid det men nu kändes det viktigt. Har tänkt ofta på det, vill ni att jag svarar under samma inlägg gör jag gärna det, men återkommer ni och läser eller vad föredrar ni?

Till er okända läsare, en del av er surfar bara in efter en sökning medan andra återkommer men skriver aldrig. Har hittat min blogg länkad från bloggare ibland som aldrig kommenterat hos mig, det gör mig nyfiken. Ibland i verkliga livet så säger nån att det har läst i bloggen och då har jag ibland ingen aning om att de ens följer den. Okända läsare, vilka är ni? Vad är det som gör att ni återkommer?

Till alla läsare, vad vill ni läsa om? Marken är uttorkad och så har stundtals min skrivinspiration varit under sommaren så nu undrar jag om ni har några önskemål. Det är självklart min blogg men jag kan inspireras av att skriva nåt som jag själv kanske inte haft i åtanke, det kan vara en rolig utmaning.

Ni svarar bara om ni vill men jag har funderat en del på alla ovanstående frågor. Jag är oändligt tacksam för att ni finns därute och bidrar till mitt bloggande och bloggvärlden är så långt mycket mer spännande än vad jag visste när jag började. TACK!

Idag har jag för första gången sett en glimt av mig själv på youtube, inte för att man kan ana att det är jag om man inte vet det men min rygg skymtar förbi på ett foto under mindre än en sekund (i fyra snabba klipp runt 2,18) när jag gör en tandem charleston med en annan dansant clown. Om man blundar så är ögonblicket förbi men nu har min rygg you-tube debuterat i alla fall. Det är sånt jag inte kan låta bli att dela med mina läsare (oavsett om de orkar titta eller ej) men jag räknar inte med att ni ska se mig men jag vet ju att jag finns där.

Lev väl och ta er gärna tid att svara på frågorna om ni har lust. Men man gör precis som man vill, precis som resten av livet. Men jag hoppas att ni alla sjunger er egen sång och dansar er egen dans. Det tänker jag fortsätta göra.

Är du alltid glad?

Är en fråga jag fått lite då och då genom livet.

Ganska dum fråga egentligen, klart jag inte är. Jag tror att jag har en grundläggande livsglädje som märks men det är klart att jag inte alltid är glad. Det är ju ingen. Den som säger att den är det tror jag det är något lurt med. Livet är ju en blandning av sött och salt och jag tror inte jag skulle kunna uppskatta topparna om jag inte varit nere i dalarna med jämna mellanrum.

Min optimism vet jag inte vad den kommer ifrån, ibland känns den som om den alltid funnits där och ibland tror jag att jag arbetat mig till den genom att hitta min syn på livet och min tacksamhet över de allra minsta saker. Men optimist eller inte, jag är också en grubblare och analytiker. Idag är en sån där dag när tankarna och känslorna snurrat. Det är ok, jag tänker att det finns ett syfte och att jag behöver det även om jag inte kan säga att det är den roligaste av dagar. Jag behöver antagligen tänka över vissa saker, känna vissa känslor och landa i mig själv.

Det här året har visat mig nya drömmar som jag förkastat för några år sedan och det vände lite upp och ned på mig ett tag. Jag har valt att öppna dörrar som jag stängt och känt mig trygg bakom men det var nödvändigt men inte alltid så bekvämt. Ibland har jag funderat över om min blogg ger en för ensidig bild av mig. De som känner mig har ju sett fler av facetterna men om man läser den och inte gör det så är jag ibland rädd för att man tror att jag alltid är "go' och glad kexchoklad". Det är jag såklart inte, jag är en oerhörd känslomänniska som ibland inte hinner med i mina egna svängningar.

Jag tror ju hela livet är en resa, man kan välja om man försöker lära sig nåt av sina felkörningar och/eller uppskatta resultatet av dem. Jag tror att alla mina erfarenheter är rikedomar som gör mig till den jag är oavsett om det känts motigt på vägen. En dag som idag är jag glad att jag har ressällskap i form av vänner som jag kan luta mig mot. Jag önskar dock att vissa av dem och min familj bodde närmare mig men mina val har lett mig hit och jag vet att det är rätt för mig.

Min vän i Falun blir den som per telefon lotsar mig genom drömmar, besvikelser, rädslor, glädjeämnen, sorger och livstankar. Vi har delat livets med och motgångar och ibland behövs inte så många ord för att vi ska förstå varandra. Vi har gråtit ihop, skrattat ihop, svurit ihop och stöttat varandra när det behövs. Med henne bär jag ingen mask och det gör jag alltmer sällan i vanliga livet också, bara när det behövs och då är jag ofta medveten om varför.

Dagen är snart till ända och många tankar, känslor och insikter har kantat den. Himlen färgas vackert rosa och jag tänker krypa till kojs med tröstsamma ord från en mycket klok liten björn.

Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre (Nalle Puh)

(Vida både med och utan mask beroende på hur man ser det)

Jag lämnar Herräng...

... med minnen, myggbett, nya danssteg, en ilsken bacill och bröstet fyllt med värme.

45 olika nationer totalt finns på plats under de 5 veckor lägret pågår. Under min vecka glömmer jag stundtals att jag faktiskt är i Sverige då engelskan är det gemensamma mötesspråket. Det som är vanlig dygnsrytm försvinner under en vecka. Om vi är hemma 2 på natten så känns det som om vi lämnat danskvällen tidigt.

Klockan 5 återvänder vi efter sista nattens dans, då har jag som dansant clown dansat med lejontämjaren, cirkusdirektören, den skäggiga damen, den levande kanonkulan (i tajt grön lycraoverall), en kamelskötare, en 2 meter lång clown och sedan diverse andra som inte tagit cirkustemat på lika stort allvar som de förstnämnda. Jag känner att jag lärt mig massor under veckan och jag vet inom mig att jag vill tillbaka nästa år igen. Vem kan motstå en veckas kollo även om sömnen får stryka på foten?

Väl hemma så väntar katter, myggbetten fortsätter klia och den lilla ilskna bacillen väljer att sprida feber i min kropp och slå ut mig totalt så jag bara sover och sover. Men jag kommer på mig själv med att tralla swinglåtar och pröva ett danssteg i köket.

Jag kan verkligen känna hur glad jag är att jag kom iväg och att jag förverkligade ännu en dröm, eller två kanske förresten. Min barndomsdröm om att få vara i cirkusens värld blev verklig under några timmar en fredagskväll i juli. Det är vardagsmagi.

Som ett kollo för vuxna...

... beskrev någon Herräng dance camp.

Det känns som en helt korrekt beskrivning. Vi har kurs, kvällsmöten, temakvällar, på fredag är det maskerad, det är tävlingar, practical jokes och de flesta av oss sover i sovsal eller campar. Vi har sett musikal, ikväll är det cabaret och imorgon är det cirkustema då många klär ut sig. Det går att åka till stranden, hyra cyklar och leka.

Men framförallt är det dans, dans och åter dans. Glädjefyllt, lekfullt och ibland krångligt. Kurs på dagarna och socialdans om nätterna. Det dansas, övas och pratas dans överallt. Stepp-jam med världsstjärnor uppstår spontant i sommarnatten. Jag älskar att vara här, det är så roligt! Musik spelas i varje hörn och spontandans uppstår.

Idag fyller min morfar 80 år, han hade älskat att se det här. Jag ska ta med mig mina minnen från herräng och dela dem med honom och mormor. Minnen av en magisk föreläsning av Dawn Hampton (82 år) och när Mabel Lee (89 år) äntrar scenen och inleder konserten med Carlings. Då öppnas hjärtat och magi uppstår.

För mig blir Herräng obeskrivligt, jag tror att jag nöjer mig med begreppet kollo för vuxna för det säger nästan allt. Det känns som en självklarhet att komma tillbaka nästa sommar.

Gone dancin'

... för nu åker jag till Herräng.

Tror inte att det blir nåt inlägg därifrån men man vet ju aldrig. Jag kommer inte att läsa några bloggar, utan nu är det fokus på dans, swing och nya möten. Det pirrar i magen och bröstet är fullt av danslängtan.

Ett litet klipp från Herräng 2007, det är ett inlägg från svt ca 2 min och 15 sek in i inlägget.. och där får man veta varför det heter Lindy hop.

Min ryggsäck är packad, katterna ska kattvaktas och jag ska DANSA!!!

31 grader...

.. visar displayen på Katarinahissen.

Jag blickar ut över vattnet och Stockholms vackra vyer. En båt kommer in från Skärgården och brunbrända, sommarglada människor med picknickkorgar kliver av. En tropiskt varm söndag som jag tillbringar med mig själv.

Ett av de klokaste råd jag någonsin fått är att lika mycket energi som du gör av med måste du se till att samla på dig. I perioder kanske man får mer energi än man ger och i andra tvärtom. Sedan dess håller jag alltid ett vakande öga på mitt energikonto och att jag inte övertrasserar det för mycket eller i för långa perioder. När det blir ränta ler jag förnöjt.

Vi samlar alla kraft på olika sätt och idag blev min energi påfylld av Stockholmsvyer, vattenskvalp, värme, nya böcker, en latte och blåbärspaj i Cafe Mineurs svala lokaler med en god bok vid min sida.

Ett samtal med en vän nyligen hemkommen från en magisk semester gör att jag får ännu mer energi. En dag när hon vaknade så visste hon med förvissning en plats hon måste besöka. Hon kände inte till något om den och kände ingen som varit där, hon fick till och med lov att kolla på nätet exakt var den låg. Inte ett helt vanligt semestermål men hon bokade sin resa med en känsla att hon bara måste dit. När hon reste bort hittade hon på sätt och vis hem. Jag fick sms som vittnade om en plats som fångat hennes hjärta. Nu planerar hon redan att åka tillbaka de två kommande åren.

Min vän följde sin dröm och jag gläds med henne. Tänk så enkelt det hade varit att strunta i infallet och göra något helt annat. Men jag tror vi måste våga bejaka det oväntade och annorlunda. Så samla kraft och våga ta vara på annorlunda idéer blir dagens recept i livets receptbok.

Sammanfattning av Juni 2010 och lästa böcker samma månad...

Att skriva sammanfattningen har jag skjutit på i många dagar nu, sommar, sol, sommarpratare och andra nöjen har prioriterats framför det här inlägget.

Sammanfattningarna är bra att titta tillbaka på men ärligt talat inte de mest inspirerande att skriva (och inte att läsa heller kan jag tänka mig) men de mig när hjälper mig att få enag vill ha min överblick över året. I Juni så blev inte många böcker lästa heller så de får följa med på ett hörn i det här inlägget.

Nåja, i Juni 2010 fyllde jag med följande erfarenheter:

* Jag var med i en rosa swapp.

*Nationaldagen spenderas med Livskrafter-Emma i solens sken på en trapp med utsikt över Stockholms glittrande vatten. Dagen efter träffar jag Chissra.Hon får en liknande present som Emma.

* Jag återser återigen min favoritflicka Momo (i Enskedespelets tappning)


* Jag utmanar mig själv och gör något som gör att jag känner mig modig och raserar ännu ett gammalt hinder som jag släpat runt på. Det gör mig stolt över mig själv oavsett om resultatet så här långt inte blev det jag önskade.

* Jag skadade vaden under en kickboxningsträning och kom haltande till mötet med goaste Gisan.

* Jag och en vän letar efter spunk tillsammans.

* Victoria fick sin Daniel

* Jag firade midsommar med mormor och morfar vid Luleälvens strand

* Min sjukgymnast diagnostiserar en felbelastning som lett till skadan i vaden men med löfte om friskgymnastik får jag klartecken för Herräng dance camp

* Mailade författaren och coachen Gitte Jörgensen för att tala om hur mycket jag verkligen uppskattar hennes bok Pippi Power (som är en av mina favoriter) och fick ett trevligt svar.

* Årets sommarpratare startade och favoritsommarpratarna från Juni var: Eva Dahlgren, Babak Najafi, Pär Johansson och Per Holknekt (jag vet att det är nästan alla men jag gillade dem).

Två ynka böcker blev lästa när sol, sus och dus och andra saker tog min uppmärksamhet, de här två läste jag dock.

39- årskrisen av Jane Green
Du läser den på en kväll sa syrran när hon gav den till mig. Japp det gjorde jag. Skön, lättläst chicklit som passar sommarlättja.

Attraktionslagen av Esther och Jerry Hicks
En bok jag läste om och som handlar om law of attraction. Jag gillar vissa delar men har svårt för andra, men jag gör som med smågodis, äter det jag tycker om och ignorerar de andrar bitarna.

Nu väntar solen, ha en skimrande dag!

Parkteaterlycka under eken....

... i solens sken då Pelle Sandstrak bjuder på den underbara föreställningen Mr Tourette.

Med facetter som humor, allvar, reflektion och passion så är detta det bästa jag upplevt på länge. Om ni är i Stockholm så passa på att se den, 11:e juli är sista dagen. Alldeles gratis men med en rikedom som fångar oss i publiken. Tack älskade parkteater och härliga, ärliga Pelle för det!

Stående ovationer känns som en självklarhet och de solrosor som han och den fantastiska Elin (som ackompanjerar med piano och sång) blir för mig en symbol för att de väckte solen inom mig. Att vara rädd om sin ovanlighet, våga vara "störd plus" och att våga vara i mötet utan att döma är några av de tankar som virvlar likt fjärilar i sommarvind på min väg hem. Den här föreställningen kommer jag att bära med mig länge.

Solen går ner över Stockholm men inom mig lyser den fortfarande. Ordlös, livfull och reflekterande över livsresor och livets kontraster så uppmanar jag alla som kan att gå och se den här föreställningen (oavsett om ni gör det här i Stockholm eller någon annanstans). Nu är det dags att möta sommarnatten och vila tanken. Sov så gott!

En doftande bukett...

... vilar på min arm på väg hem efter en härlig dag.

Buketten är plockad av min storasyster i en av Stockholms vackraste trädgårdar. Det är andra gången vi träffas.

Så länge jag kan minnas har jag drömt om min storasyster och målat upp bilder av henne och undrat vem hon är. När jag är på väg hem från vårt möte så inser jag att hon faktiskt överträffar alla mina drömmar. I mina ögon är hon klok, ödmjuk, varm, kärleksfull, öppen, en fantastisk mamma och oerhört genuin. Tacksamhet för att jag fick upptäcka det gör att mina ögon tåras. Verkligheten överträffar sannerligen dikten.

Men min syster är inte den enda som jag mött idag utan även hennes härliga familj, italienska blandas med svenska och min spanska hjälper mig förstå. I solens sken har jag klättrat i träd, lekt i en koja, fått massage av varma barnhänder på min vad och mina axlar. Jag har ätit en härlig lunch, förlorat i memory, njutit av saxofontoner, druckit kaffe med mjölk i solen, samtalat och tagit med mig en smak av italien hem.

En varm dag i solen fylld av lekfulla vindar stannar länge i hjärtat, långt efter att buketten vissnat kommer blommorna att blomma inom mig i form av minnen och reflektioner. Citatet som möter mig i hallen och som min syster visar mig sammanfattar dagen och allt jag tar med mig från den:

Lita på livet som en fågel på luften.