Tycker om att vakna till..

...ljudet av en annan plats och på gator där man inte vet vad ens blick ska möta. Att äta frukost på cafe och vara lyhört uppmärksam på allt omkring samtidigt som man känner sig lättjefullt ledig. London bjuder mycket att se.

Nyår i ett annat land och med annorlunda planer bryter av ett intensivt år som jag känner mig klar med. Nu vill jag öppna nya blad på andra sidan året och se vad det kommer fyllas med. Önskar er alla ett gott nytt år och hoppas ni får den finaste av nyårskvällar. 

I tomtars land..

... så finner jag frid, leklusta, inspiration, familjestunder och stunder av bara varande.

Det har varit sköna dagar och jag har njutit av att få umgås med familjen. Idag anländer min bror och sambo. Hon bär livets mirakel inom sig och jag är nog världens mest förväntansfulla faster. Jag blev så glad när jag fick beskedet så jag bara gick omkring och log i flera dagar. Det ska bli så härligt att få en ny familjemedlem.

Själv bär färden hemåt när stjärnhimlen lagt sig till vila över dagen. Tåget tar mig hem till Stockholm för en kort mellanlandning och ompackning av väskan inför London. Jag och två vänner ska fira nyår där och njuta vintagefest, afternoon the, Harry Potters värld och att bara vara på en annan plats. 2014 har varit ett intensivt år på många plan, det ska bli väldigt skönt att vända blad och öppna upp ett glittrande nytt 2015 med nya äventyr att uppleva.

Jag bär alltid med mig Gällivare, dess vackra natur, de människor som bor och bodde här inom mitt hjärta vart jag än är i världen men det känns alltid tråkigt att åka härifrån. Mina morföräldrar fattas mig i min vardag och min familj likaså eftersom majoriteten bor på annan ort. Valet att bo i Stockholm är mitt och även om jag just nu inte vill bosätta mig på nån annan av mina hemplatser än möjligtvis Göteborg så innebär det inte att jag ofta saknar dem. Men i hjärtat bor de alla och kommer så alltid att göra.

Hela dan snöar det....

... och glittrande flingor faller över Gällivare.

Snölycka byggs av unika stjärnor som singlar ner lägger sig över marken medan jag själv stannar inne och läser böcker som fångar mig och får mig att upptäcka nya världar. Norrskenet glittrade med sin kappa över julaftonskvällen i några minuter. Mönster växte fram och försvann för att lämna stjärnhimlen lysande i sin glans.

Det är många som talar om mörkret när jag nämner Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Jag önskar många förstod hur mycket den glittrande snön skapar ljus i mörket. Jag önskar många fick uppleva hur himlen målas i rosa, lila och aprikos av solen även om den inte går upp över horisonten utan bara leker med sina strålar och skapar färger som man vill måla tavlor av.

Jag vandrar ut i snöfallet och njuter frisk luft och lekande flingor. Att pulsa genom nyfallen snö och göra en snöängel det är vinterglädje för nån som längtar snö under vintern. Jag vandrar på gator som jag mött så många gånger förr men där de jag möter ser mig som en främling. Det här är ett av mina hem men för mig har hemkänslan varit fast förankrad inombords och det finns flera platser runtom i världen som känns hemma för mig. Jag är inte en hemkär person på så sätt att jag måste vara hemma i min lägenhet mycket eller återvända till den plats jag växte upp. Men Gällivare är en del av mitt ursprung.

Jag vandrar förbi lägenheten där min gammelmormor Thuli bodde. Minns hur hon satt vid fönstret och hur jag som barn fick leka med lappdockan som jag tyckte var så fin och som nu är min. I hennes frys så fanns alltid GB-nougatglass som jag älskade. Sen vandrar jag förbi huset där gammelfarfar Helon och gammelfarmor Signe bodde. Jag minns hembakta drömmar som smälter i munnen och en pyttebibel i en ask i sovrummet som jag andäktigt bläddrade i. Jag kan höra Helons skrockande skratt och Signes ljusa röst.

När jag passerar deras bostäder tänker jag på dem med kärlek för den tid vi fick tillsammans och jag blir varm i hjärtat. Jag är tacksam över min fina familj med alla dessa varma människor som finns med mig oavsett om de är kvar i denna värld. De är mitt ljus på färden.

Jag fastnar i breven och bilderna..

.. de är inte så många men de tillhör vår familjehistoria.

Historien är inte alltid enkel, vi lägger pusselbitar och en del av familjeträdet försvann på andra sidan atlanten när min morfars farbror Hagard emigrerade till Staterna som 20-åring. Dessutom har det funnits fler brev men de försvann i vad som min familj benämns som branden. Den natten när hela gammelfarfars färghandel brann ner till grunden.

Min mamma var bara tre år och hon bodde tillsammans med gammelfarfar, gammelfarmor, morfar och mormor i lägenheten ovanpå färghandeln. Min gammelfarfar stod där och såg ett av sina livsverk brinna ner men även många av våra personliga tillhörigheter och foton. Därför har jag aldrig sett ett bröllopsfoto på min gammelfarmor Signe och gammelfarfar Helon.

Helon var bara 9 år när hans storebror Hagard åkte till USA, detaljerna kring hur det gick till har försvunnit med dem som kände till dem som inte lever längre. Men de skrev till varandra och Hagard bjöd över Signe och Helon men de kunde inte vara ifrån sitt företag och företog sig aldrig den långa resan till USA. Hagard bosatte sig i Hoquiam och gifte sig med den svenska Enes. Historien om hur de träffades känner jag inte till, det kanske beskrevs i brev som försvann i branden.

Bröderna brevväxlade men de finns bara ett fåtal brev kvar som jag läser om om igen och alla är efter branden. När Hagard dog 1962 tappade vi kontakten med den delen av familjen.  Jag tänker på hur det måste varit, att lämna allt bakom sig och bygga upp ett nytt liv. Hagard bytte ut andranamnet Karl till det engelska tilltalsnamnet Charles, förmodligen för att Hagard var svårt att uttala i Amerikat. Han försörjde sig med att arbeta (eller kanske äga) en stugby i ett friluftsområde där man kan fiska. Jag tänker att det borde ha påmint honom om hans norrländska rötter och uppväxt nära naturen men även älven i Gammelstad.

I breven märker man att Hagard bibehållit den gamla svenskan som nog var den gängse när han lämnade landet och han använder uttryck som äro. Jag skrattar till när han skriver "Jag var på sjukhuset 3 dagar i September, första gången på 53 år. Doktoren sa att det var något fel med hjärtat men jag tror att han ljuger". Jag skrattar för det är nåt som flera av oss skulle kunna säga i vår familj, inte att vi misstror läkare men att vi tror på vår hälsa och att vi känner våra kroppar. Han var 73 när han skrev brevet så han måste varit 20 när han var till läkaren sist. Det är såna där detaljer jag tycker om att känna till om människor. Små uttryck som ger avtryck på nåt vis.

Sen kommer de ledsamma breven, när han hastigt förlorat sin fru Enes i en hjärtattack och han skickar en bild på sig själv framför begravningsblommorna och på baksidan står "Ensamen hemma". Det blir så sorgligt. Han skriver att han inte riktigt vet var han ska ta vägen.  Man läser sorgen i breven varav det längsta är skrivet på engelska, han har då bott i Amerika i 51 år och det är inte konstigt att han vant sig att uttrycka sig på det språket. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Flera hundra personer kom till begravningen nämner han men inte så mycket mer än att hon skulle tyckt blommorna varit fina eftersom hon tyckte om blommor.

Jag undrar om han pratade svenska med sin svenska fru och sina barn eller om det var engelskan som tog över helt. Ett julkort som är tryckt i Amerika har julhälsningen både tryckt på engelska och svenska. Det måste ha funnits många svenskar där som ville skicka vykort på svenska hem även om de lämnat landet sen länge. Såpass många att man tryckte upp svensk-amerikanska julkort.

Jag tänker på människoöden. Två bröder som växer upp utan att känna varandra i vuxen ålder mer än brevledes. En mamma vars son emigrerar vid 20-års ålder och som hon inte får träffa mer under sitt liv. Brottstycken av Hagard och Enes liv, bilder på barn och barnbarn. Jag läser ett gratulationskort till när mormor och morfar gifter sig 1953 som de skickat till bröllopet. I brevet där han beskriver hur Enes gick bort beklagar han att de aldrig fick lära känna henne och vilken fin människa hon var. Han beskriver en närhet och en familj där man uppskattade varandra vilket inte alla får uppleva konkluderar han. Det är så fint på nåt vis.

Jag undrar om Helon var den som skrev tillbaka eller om det var Signe som svarade på Hagards brev. Det väcks många frågor. Jag googlar och får upp var Enes ligger begravd, jag får brottstycken av Hagards registrering inför andra världskriget där han 1942 registrerades i gruppen för män över 45. Där står engelska som språk även om ursprunget svensk även nämns, det verkar som att alla registrerades inte för att de var aktuella men som en inventering av krigsföra män.

Jag googlar namnet på hans barn och söker på facebook men ingen träff verkar stämma fullt ut. Sajten "Ancestry" kommer upp som förslag men jag vet inte om det finns information som är värt att betala för. Men min nyfikenhet har väckts och en glittrande låda jag fått till jul får gömma sin första skatt då morfar ger mig breven och de gulnande fotona. Jag kommer leta vidare, har jag väl blivit nyfiken så måste jag få veta mer.

Det där med livsöden finner jag fascinerande, livskartor som ritas om och där oväntade svängar kan få större konsekvenser än man anar när man tar dem. Vi ser på filmer från förr där Signe och Helon finns med, jag minns deras röst och värme men att se dem filmade är som att göra en resa i tiden. I en intervju berättade de om hur de träffades och en bestämd Helon sa att han hade inte alls tänkt gifta sig i början. Vilken tur han tänkte om för annars hade inte jag funnits.

Det glittrar jul runt hörnet..

... och snällkalendern uppmanar till att bjuda in någon som är ensam till julfirandet.

Det är fint, jag hoppas ingen som inte vill det behöver sitta ensam. I storstäderna finns alternativa julfiranden men att bli inbjuden till en familj är mer personligt. En av mina vänner har en stor familj och där är det alltid nån med på jul som inte tillhör familjen. Det började redan hennes farmor med och sen dess är det en självklarhet.

Jag önskar att du som läser firar en jul precis som du önskar eller kanske låter bli att fira överhuvudtaget om det är vad du önskar. Men oavsett vad så hoppas jag att du inte behöver göra det ensam om du inte har valt det själv. Jag hoppas ditt nyår blir glittrande på det vis som får dig att skimra lite extra. På en grafittivägg fann jag i somras denna tomteflicka som blickade ner på mig. Minns att när man minst anar kan man möta tomtar, generösa människor, jordänglar och oväntade välgörare. Det är inte alltid de gör så mycket väsen av sig utan många arbetar i det tysta. Vissa gör det varje dag utan att förvänta sig ett tack och andra gör det utan att kanske förstå vilket skillnad det gör. Men det är vackert och gör vårt samhälle, vår jord och vår vardag bättre.

Så från mig till just dig: En önskan om en riktigt God Jul och ett Glittrande Nytt År fyllt med allt det du önskar.

Snön vilar över träden...

... och lyser upp. Det är så vackert så det tar andan ur mig.

Jag har längtat snö sen November och jag är nog inte den enda. När jag la upp ovanstående bild är den en av mina mest gillade någonsin. Jag tycker om att ha fyra årstider, att se den ena glida över i den andra. Var årstid har sina styrkor och njutbarheter. Jag tycker om den utskällda vintern och att njuta ljuset från vit snö när dagen är kort. Det känns som att vandra i ett sagolandskap där de snötäckta träden är naturens egna konstverk som kan förändras i nästa ögonblick. Det gäller att njuta dem i stunden.

Snön skapar ett inre lugn inom mig, det tystar ljud och klär in allt i vitt. Många tror att Norrland innebär mörker men de glömmer snön, norrsken och klara kvällar där stjärnhimlen lyser upp så även om vintrarna är långa så är de inte så mörka som många tror. Det är vackert här men så är det också ett av mina landskap.

Jag har sedan barnsben älskat julen och gör det än. Att få umgås med familjen, ta tid till lättja och att bara vara i några dagar tillsammans blir så mycket värt när vi är utspridda över Sverige. Jag klär granen med min lillebror med de kulor som vi hängt upp så många gånger förr. Det doftar gran och ett måste i vårt familj är änglahår över ljusen, det är det som skapar det magiska skenet som får den att glimma till lite extra. 

Jag trodde det skulle ta tid att varva ner efter en intensiv höst både privat och på jobbet men jag kopplar av direkt när jag kommit hit. Jag tappar tiden, går in i närvaro och härvaro och njuter av varandet. Morfar kokar julkolan som också hör julen till. Det är gott att vara här i vinterland. Det är frid, återhämtning och vardagslycka på riktigt. 

Jag drar på min vätteluva..

.. och tar semester från vardag, arbete och Stockholm.

Jag far till snön, mormorföräldrarna och en av mina hemorter. När jag kliver av tåget i Gällivare så kommer jag hem i en mening även om jag nästan inte känner någon här. Jag passerar en skylt där det står "Öströms begravningsbyrå". Begravningsfirman har behållit vårt efternamn i firmanamnet även om det var länge sen vi sålde den och den inte är kvar i lokalen som var min lekplats när jag var liten. Själv minns jag barndomsminnen av att smyga ner och titta på alla kistorna som stod i källaren i mjuk belysning så att man skulle kunna göra ett val vilken kista man ville ha. På ovanvåningen fanns det lilla kontoret vägg i vägg med färghandeln.

Men den lokalen står tom idag. Den vars doft jag fortfarande förnimmer och där jag har lekt bland tapethyllor, dansat framför speglarna som gjorde så man såg hur hela rummet skulle se ut med en viss tapet men som blev min scen. Där jag klättrat inuti vaxdukställ för att sedan sitta däruppe och blicka ut över butiken. Än idag så blir jag lugn och glad när jag kliver in  en färghandel med alla dess dofter. Jag känner mig helt enkelt hemma i den miljön och kommer så alltid att göra. Men det känns lite sorgligt att det inte är någon affärsverksamhet där idag.

Det är skönt att komma hem men inte ha några måsten utan njuta möten, läsning, lösa korsord med mormor och vackra bland snötyngda träd i ett sagolandskap där livets saga tog sin början för min del. En intensiv höst har tagit ut sin rätt och jag behöver det här så himla mycket. Både att komma bort men även att komma hem. Att få umgås med större delen av familjen är också något ovanligt för mig då vi är utspridda över Sverige och det känns desto viktigare när vi möts. Det är det viktigaste med julen numera, att mötas och spendera tid ihop.

Men det fanns en spännande dörr jag bara gläntade på, ett "sliding doors" ögonblick som kanske hade lett till ett spännande samtal. En varm ung kvinna som satt i min kupé skulle till Jokkmokk, det var svindlande nära att jag frågade om hon kände min gudmor med familj men tänkte att jag låter det vara. Men jag konstaterade för mig själv att hon var en person med en sån oerhörd varm och öppen utstrålning som för mig kännetecknar många norrifrån och inte den ordkarghet som ofta beskrivs. Jag önskar henne god jul när hon kliver av i Murjek. Nu på eftermiddagen i en kommentar på instagram så skriver en av mammas barndomsvänner att hon just insett att jag delat kupe med hennes dotter. Världen är ibland sådär svindlande liten men det gäller att glänta lite mer på dörrarna för att inse det. Jag brukar alltid fråga om någon känner nån av de jag känner om det är en bekant ort, den här gången lät jag bli men jag inser att jag ska fortsätta göra det.

I livets väv kan oväntade möten öppna nya dörrar. Min vän Karo uppmärksammar  min blogg men framförallt att vi tillsammans har förmågan att göra skillnad i ett blogginlägg i "Sticka till små". Det är fint, att vi tillsammans är starka och att alla kan vara viktig för någon annan. Generositet, medmänsklighet och vänlighet skapar snöänglar som flyger högre  och längre än vi kan tänka oss. Forskning inom lyckopsykologi stödjer den liknelsen eftersom generositet, medmänsklighet och vänlighet smittar nämligen. Så gå ut och strössla världen med detta så får vi en vänligare värld tillbaka.

Det glittrar silverstjärnor...

... över asfaltens svarta skrud.

Som ett mönster av magi vecklar det ut sig under mina fötter. Jag blickar upp mot den stjärnklara himlen som glittrar ikapp med sina vänner på marken.  Det är vackert, magiskt och kräver att man går med varsamma steg i närvaro. Vi består alla av stjärnstoft och är stjärnornas barnbarn, mer magiskt än så kan det inte bli tänker jag.

Det måste vara det där stoftet som får oss att glimma till när vi hamnar i vårt rätta element, jag gör det nog oftast i dansen eller när jag är inspirerad, då bubblar jag över av stjärnströssel. Men om stjärnor ska glittra kan du inte placera in dem i samma form och med lika långt avstånd från varandra, det vill säga om vårt stjärnstoft ska få glänsa så måste vi få vara dem vi är så länge vi inte kränker andras gränser. Jag tror inte på raka rader, att vi alla ska vara lika, att vi ska stänga gränser och stänga in oss i vårt land.

Jag tror istället vi kan lära oss, inspireras och njuta andras lyster och magi men det kan vi inte göra med stängda hjärtan eller utifrån rädslans perspektiv eller en förväntan att alla ska tycka och vara som jag själv är. Om du vill bli bemött med medmänsklighet, respekt och acceptans så måste du spegla det i mötet med andra.  Vi har alla unika gåvor och styrkor. Vi har alla saker vi behöver bli bättre på, saker vi önskar  vi gjort annorlunda och dagar där magin och friden känns långt borta. Det är att vara människa men i det är du inte ensam. Likt stjärnorna som lyser upp natten men finns där även när vi inte ser dem bakom molnen eller under dagen så kan du finnas i många personers tankar och hjärtan utan att du kanske vet och känner det i stunden. Men om du påminner dig om det så kan det finnas kraft, kärlek och hopp att hämta. 

Min stjärnbeklädda promenad får mig att minnas att det är upp till dig att öppna ögonen och lägga märke till det magiska i oss själva, andra och livet. Som det stod på ett skyltfönster jag passerade nyligen: "Magic is something you make". Så vad väntar vi på? Låt oss skapa magi. Vi är ju ändå en del av stjärnorna och då måste allt vara möjligt.

På en av granens grenar vilar frågan: Vem vill du vara?
Den frågan har många facetter, det kan både handla
om mötet med andra, vem man vill vara inför
sig själv och för vems skull man är den man
är. Men den kan även handla om att man
kan ha fastnat i en roll som man vill
forma om 

Det trillar stora tårar längs med mina kinder..

.. när jag bevittnar galan för svenska hjältar.

Jag blir så berörd av människors mod, osjälviskhet, och att de gör något de brinner för och tror på. Det är så vackert. Vi borde uppmärksamma våra hjältar oftare.Det är faktiskt något som är positivt med sociala media, att man kan uppmärksamma de som gör något bra.

Jag har tidigare skrivit om de hjältar som jag möter dagligen men som många inte vet vilka hjältedåd de gör. För hjältar kommer i alla skepnader. Det finns många vardagshjältarna som jobbar inom vård, ser till att det är rent på gatorna, de som säger ifrån på skolgården när någon blir mobbad, de som knackar på hos en granne och erbjuder sina hembakta bullar. Någons mod och medmänsklighet kan förändra en människas liv i stort eller smått.

Jag tänker på en del människor jag mött som förändrat mitt liv och ibland påverkat det i en riktning som jag bär med mig än idag. Som en kompis i Göteborg som i sin beskrivning av mig visade en helt annan sida än den osäkra unga kvinna jag var då och fick mig att inse att min sanning om mig själv kanske inte var den enda rådande.

En annan person som har betytt mycket för mig är en klasskompis på Psykologikursen på Högskolan. Hon uppmuntrade mig att bli kurator för hon sa att jag fick folk att öppna sig på ett sätt som inte alla kan och att hon visste vad hon pratade om. Hon berättade även att hennes kurator som hon träffade i högstadiet hade räddat hennes liv efter en tuff uppväxt. Det var samma klasskompis som lärde mig räkna och förstå formler trots att jag inte hade haft matte sen högstadiet då jag gått tvåårigt gymnasium.

Jag blev inte kurator. Men jag blev beteendevetare och coach och jag har i många år arbetat med förändringsprocesser med människor som mår dåligt av olika orsaker. Efter att ha arbetat som ätstörningsbehandlare hamnade jag sen på drömjobbet jag har idag där jag arbetar med med arbetsmarknadsinriktad rehabilitering för de med psykisk ohälsa och komplex problematik. Det är i dessa yrken jag mött mina hjältar. Det går inte att säga om jag hamnat där jag är utan mötet med min klasskompis men jag har burit hennes ord inom mig och vetskapen om att även om du tror att du är dålig på matte kan någons hjälpsamhet få dig att klara det som du trodde var omöjligt att övervinna.

Varje morgon så öppnar jag en ny lucka i snällkalendern som jag hoppas återkommer nästa år för då ska jag köpa flera och dela ut till finingar nära mig. Imorse var uppdraget att kontakta en gammal kompis för att kolla läget. Idag ska jag kontakta henne och berätta vad hon betytt för mig. En av de som förändrade mitt liv.

Några av snällkalenderns uppdrag och ett sätt att göra världen
snällare både genom de handlingar som den sprider men
även att intäkterna går till att bekämpa Ebola. 

Det glittrar om min gran..

.. som sprider julstämning, hemtrevnad och frid i mitt hem.

Det är en av höjdpunkterna under December, att ha en gran vid sin sida och komma hem till grandoft, glitter och symboliska saker som hänger i min alldeles egna gran. Vissa med högt affektionsvärde och andra som alla har sin egen historia. Funderar på om det nya ska vara att på mina resor införskaffa något att hänga i granen, annars är jag inte så mycket för souvenirer men det vore kul med en gran som speglar mitt resande.

Senaste veckan har jag fyllt med mysiga saker, de som bor i mitt hjärta och vackra platser. Jag har njutit friden, skönheten och kreativitet på Lejondals slott som jag bara älskar. Planeringsdagar med jobbet som blev även balsam för själen och sinnena. Att sitta framför en sprakande brasa under glittrande kristallkronor och dricka gott the och njuta fantastisk mat med sjöutsikt gör att man laddar på lite extra av det man behöver.

Yngst i granen är två små tovade väsen som kommit till mig från Italien och som Alice Savage har skapat. De kommer i par för ingen ska behöva färdas ensam, därför får de även hänga nära varandra i granen. Där hänger de i gott sällskap med alla de saker jag tycker om att ha i min gran och som varit med förr.

Det doftar gran när jag kommer hem till min lägenhet och granens ljus och dekorationer sprider en sällsam frid över December. Njutbart i stunden och enkelt att skapa. Julgranar, slott, tovade väsen, vänner, glöggstunder och treårskalas med hembakt Pippi-tårta är sånt som skapat glitter och vardagsmagi över veckan. Det är helt enkelt livet med all sin rikedom om man tar sig tid att upptäcka den och att hänföras över det lilla och det stora.

Det glittrar av adventstjärnor i fönstren..

...och trafiken flyter i en glittrande flod där vi blickar ut från åttonde våningen. Det är mörkt ute men varmt, ombonat och tända ljus där jag sitter vid köksbordet tillsammans med tre andra livsskapare och drömfångare. Det är den första dagen i December och jag är bjuden på mysfika och pysselkväll.

Mysfikan pryds med hjärtan, både de varma som klappar innanför allas bröst och de som så fint dekorerar vårt bord, våra glöggmuggar och tallrikar. December inleds sådär mysigt så jag påminner mig om att detta är en av mina favoritmånader sedan länge. Jag glömmer bort det ibland och dras med i andras stress och press. Men för mig har December sedan barnsben präglats av känslan av magi, att skapa ljus i mörkret, gemenskap, värme och generositet. Det är det vi skapar där för några timmar.

Att ta tid att i lugn och ro samtala om viktiga saker och reflektera över livet blir för mig ett ständigt pågående samtal med livet självt tror jag. Jag kan vara studsig, bubblig och spontan i min personlighet många gånger men det är tänkaren som tar mig fram i livet och som ofta behöver tid för att må bra. Det blir ett sånt samtal, utan början och utan slut. Vi vet inte när vi ses igen men jag tar med mig lite stjärnstoft som samtalet lämnade i mig som jag kastar upp på kvällshimlen utanför för att kunna betrakta på min färd genom livet.

Finaste vännen som generöst bjudit in oss öppnar sen in till sin kreativa och magiska pysselvärld. Hon fyller ett helt golv med allt som kreativa inre barn kan önska och med glittrande ögon så säger hon att ni måste bara pröva det här glittret, det är underbart. Tanken med kvällen är att man kan skapa nåt, slå in något till sig själv eller bara vara mitt i allt papper. Vi knaprar potatisstjärnor och låter oss svepas med in i kreativitetens värld.

Jag tömmer ut min kasse med lappar från peppkalendern, stjärnströssellådan, presenter jag köpt till mig själv med en lust och längtan till att skapa som bara forsar ut en sån här kväll. Sen slår jag in allt till en improviserad adventskalender. Med presenterna från mig själv till mig själv medföljer en lapp jag skrivit för att påminna mig om något. Det blir på sätt och vis en reflektionskalender.

Jag älskar kalendrar (om någon missat det) så utöver min inköpta lyxiga kalender från bodyshop, en the-kalender med 24 olika örtheer att dricka så har jag nu även skapat, återanvänt och fått en alldeles egen paketkalender. Sen har jag investerat i två fina kalendrar som inte enbart skänker glädje till mig. Den första är nämligen en yogisk adventskalender (där pengarna går till stadsmissionen) och en snällkalender (som går till att bekämpa Ebola). De är nästan de finaste kalendrarna tycker jag, de som gör gott och sprider en annan sorts glädje.

Mitt löfte till mig själv och kanske det viktigaste av allt är att jag tänker ta en stund om dan då jag kokar mitt the, öppnar mina kalendrar och tar mig en egenstund där jag reflekterar, skriver och filosoferar när jag en stund kan glädjas allt gott som kommer till mig. Det skapar en grad av julefrid oavsett hur fullspäckad dagen är tänker jag, en stund med mig själv och för mig själv.

Klockan är över tio när vi vandrar hem i den krispiga luften, jag tror minsann det glittrar i vårt spår och våra kassar är fyllda med lekfulla, färglada fina visionboards och presenter till oss själva. Själv bär jag på mina knöliga paket som det ser ut som en femåring slagit in för sån är jag. I min andra hand bär jag en pyssellåda som ska slås in till min systerdotter i julklapp. Lekfullhet, glitter och kreativitet vill man ju skänka vidare till familjens kommande generationer.

Perspektivskifte...

... från oviktiga saker till det som är viktigt på riktigt är det som sammanfattar dagen igår.

Dels i ett telefonsamtal med en av de finaste och klokaste personer jag vet och jag blir påmind om att när livet skalas av så blir många saker oviktiga. Hon väntar på ett besked som hon inte vet vad det innebär mer än att det förändrar livet. Hon bor inte i min stad men känns ändå nära på mer än ett vis. Jag måste dit inser jag. Det är människorna och att umgås med dem man tycker om som är det viktiga i livet.

När stjärnorna glittrar från Stockholmshimlen och jag är lycklig och knallröd efter danspasset som alltid lyfter mig i glädje så möter jag en av mina bästa vänner.Under kristallkronor och  till ackompanjemang av fransk musik så äter vi crepes och möts i bubblande samtal. Hon stöttar och lyssnar mig på bästa sätt och sen skrattar vi sådär som bara vi kan, så rutor skallrar och garnnystan yr ur hennes väska. Hon har hittat en nya väg i livet som hon nu kliver in på med bestämda steg men med okänd destination men jag bär vissheten att hon hamnar rätt.

Från kristallkronans glans på Söder så vandrar vi kort därefter i kullerstensbelagda gränder i gamla stan. I ett källarvalv reser vi sedan genom i tid och rum när vi lyssnar på tolkningen av den samiska skapelseberättelsen. Jag är inte same själv men med Gällivare som en av mina hemorter och med samiska vänner så känns det nära, spännande och viktigt. Mytologi, historia och skapelseberättelser har alltid fascinerat mig. Efter föreställningen så utspinner sig ett samtal kring samer, utanförskap, styrka och identitet. Sådant som är viktigt på riktigt för mig. Harriet som gestaltar berättelsen är en vän till pedagogiska mamman men som jag inte träffat sen jag var barn. Hon säger att jag och mamma är lika på det vis att det  glittrar och lyser ur våra ögon. Det är nog en av de finaste komplimanger jag fått.

Den största gåvan på kvällen är de tankar som väcks i mig och de möten som det innebar där broar byggs och murar rivs men även en påminnelse om en historia som är till för att förtrycka. Människors nyfikenhet på varandra och öppenhet i att dela erfarenheter är något jag tycker om även om jag är den lyssnande underkvällen. Det är spännander i att myter och skapelseberättelser från de arktiska folken liknar varandra och element återkommer. Att världen krymper så Sapmi, Hawaiis urbefolkning, Maorifolket, Aboriginerna och andra delar berättelserna. Det muntliga berättandet och berättelser med djupare bottnar och symbolik där man kan hämta kraft ur väcker något i mig.

Detta inlägg är mest en minnesanteckning för mig själv och utan struktur men jag inser att det nog till stor del handlar om att byta perspektiv och att mötas i respekt, acceptans och kärlek. Att låta siginspireras och att minnas och lyssna på varandras historier och verklighet. Det är viktigheter det.

Är du alltid glad?

.. är en fråga jag fått några gånger. Självklart inte är svaret, jag är ingen gladrobot utan en alldeles vanlig människa med hela känslopaletten. Jag älskar livet men ibland har det dagar, stunder och veckor som jag går med tunga steg för att ta mig igenom.

När kvällen faller över stadens glittrande ljus så är jag definitivt inte glad utan går omkring som en liten muttrande lilla My med ett vidhängande svart moln ovanför de rynkade ögonbrynen. Arg, ledsen och besviken i en enda röra. Jag ringer vänner och muttrar ältande meningar i deras öron. Jag svär som en borstbindare och agerar dramaqueen. Jag lindar in mig i mentala offerkoftor och överdriver betydelsen av det som hänt. 

Klokvännerna ger mig perspektiv, kärlek, förståelse och stöd. De säger lugnt att vi löser det, vi kan titta på det tillsammans. Det som gör att fredagskvällen tappar färg är att någon annans goda intention (men lite väl förhastade beslut) vilket resulterar i att mitt namn hamnat i en beskrivning jag inte står för som nu mailats ut till massa människor. För en ordnörd med hjärtat utanpå kroppen som är noga med autencitet så blir sånt viktigt. Mest är jag faktiskt ledsen. För att det blev som det blev och just nu ville jag mest ha lugn och ro efter ett år med mer sorg än jag önskat.  

Jag vet att när jag sovit på saken, ältat lite till och analyserat så kommer jag till sist att börja försöka hitta en lösning på hur det kan bli så bra som möjligt och vad jag behöver för att det ska kännas så. Det som är gjort är gjort och ibland blir saker bara fel även när intentionerna är goda. Men jag är inte vid lösningen ännu, jag är i ledsamheten, ilskan och besvikelsen och det är också en del av livet. En del av det som jag behöver känna och vandra igenom innan jag kan vända livets skuta mot land och finna en ny strand, inte som tänkt men utifrån det som blev. 

Energin från en fin dag försvann i ett nafs, men den hämtar jag åter. Ska bara sova på saken, muttra lite till och sen ta en ny dag i handen och se vart den leder. 

Peppkalendern..

... kan vara bland det bästa jag bett om.

Idén kom till mig när jag stod inför en av livets utmaningar och det krävdes mod och kraft. Samtidigt hade min coach gett mig i hemläxa att be om hjälp eftersom jag kan vara väldigt dålig på det, framför allt om det handlar om praktiska saker. "Kan själv" och starkare än Pippi är nästan mitt mellanamn i vissa situationer. Jag kan prata om hur mycket jag tycker om sårbarhet men jag är inte alltid den som själv är så bra på att visa mig sårbar. Dessutom älskar jag verkligen julkalendrar trots att jag i vissas ögon nog är för stor för det. Men i mina ögon blir man aldrig för gammal för en kalender.

Så jag bad mina vänner om det som jag behöver från dem ibland det vill säga pepp, stöd och överraskningar. Att slå in något som jag kunde öppna en dag när jag som bäst behövde det som kanske en lapp med orden "jag tror på dig" eller vad som helst. Jag har redan berättat att jag har världens bästa vänner så de tog uppgiften på allvar och överröste mig med inslagna lappar, kort och andra klokheter. Även fina presenter hade en del slagit in även om min tanke var att det inte skulle kosta dem något utöver den tid de la ner. Det var kärleken och stödet jag ville åt.

Så när jag sen behövde lite pepp, stöd, mod, kärlek och tro på mig själv så kunde jag bara öppna ett av alla dessa fantastiska paket. Det är det som utgör min peppkalender och jag bara älskar den. Till och med tomtebloss fick jag, det är ju stjärnströssel i finaste form. Men det bästa är att den går ju att återanvända, även om paketet är öppnat och texten läst så kan man läsa den om och om igen. Min peppkalender är ovärderlig på så många vis. Dessutom var det nyttigt att sträcka ut en hand och söka stödet från de som gärna stöttar.

Så i kalendertider där jag själv redan inhandlat Body Shops kalender och en the-kalender så vill jag påminna om att det finns kalendrar av så många slag. Ni kan alla vara någons stjärnströsslare om så bara med snälla ord eller en ask med stjärnströssel.  Det kostar inte mycket att göra en komplimangskalender med en komplimang om dagen, en pusselkalender med en/några bitar till ett pussel varje dag att bygga eller en receptkalender med dina bästa recept till någon matglad. Det är bara fantasin som sätter gränsen. Eller be om pepp från vänner som jag gjorde och bestäm själv när du vill öppna och läsa, kanske är det inte nu till jul utan året om.

I flera år var jag med i en fantastisk julswapp där man bytte paketkalendrar och var hemliga tomtar åt varandra. Det var en så himla härlig start på dagen och mitt överraskningsälskande inre barn dansade galen jenka och snurrade runt i glädje på Decembermorgnarna när jag öppnade dagens klapp. Det är därför jag numera lyxar lite extra och köper egna kalendrar till mig när jag hittar nåt som passar, den där pirrande julkänslan från barndomen vaknade liksom till liv genom julswappen och nu vill jag hålla den brinnande varje år. Om någon läsare vet nån annan rolig kalender för vuxna att köpa så tar jag tacksam emot tips.

I livets kalender vet jag inte vad dagen kommer innehålla men jag hoppas på underbara saker och stjärnglittrande snö som klär in mig och livet i nytt ljus.

I sagans land...

... kan den mest rädde bli hjälte och du kan finna skatter och nya vägar där du minst anar.

Med egen visdom men därmed inte sagt att det behöver vara utan människor som kan stödja dig och som du kan rådfråga kan du finna det just du behöver. Det är i utmaningar, sårbarhet och mod som en människa växer, inte genom att gå invanda vägar, prestera för andras skull eller inte våga "misslyckas".

I sagans och livets vinter väntar nya frön på att blomma när våren kommer. Min kreativitet har sannerligen haft vinterdvala i flera månader nu långt innan frosten strösslat sina första stjärnor för vintern.  Jag har haft svårt att finna de skrivna orden och inte heller saknat skrivandet men när man minst anar det så vänder det, precis som i sagan när det är som mörkast.

När söndagen bjuder på grå himlar så fikar jag i några timmar med en vän som bara genom att vara hon skapar glittrande energi och lugn i livet. Samtalssorl, klirrande koppar och skrapande stolar utgör bakgrundskulissen till vårt samtal på det där mysiga sättet som kännetecknar ett fullsatt cafe i stadens mitt. En grå söndag så är fika med en vän bland det bästa jag vet. Jag tycker om samtal utan början och utan slut och där små och stora ting samsas utan inbördes hierarkier.

När vi skiljs åt växer en bok-idé fram inom mig. Som om någon lyfte på ett lock till burken där stjärnströsslet gömt sig eller om det kanske fanns där hela tiden men jag hade blicken någon annanstans. Eller så är det helt enkelt så att ibland måste saker få vila för att få växtkraft, som fröna som gärna vilar under snötäcket för de vet att de får blomma ut när våren kommer. I sagans land kan allt hända. I livet med.

Varje djup sorg

har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
 (Harry Martinson)

Pedagogiska mamman skickar ett kort med ovanstående rader. Det här är inlägget jag aldrig önskade att det var dags att skriva men som jag alltid vetat att den dagen kommer att komma. Dagen då jag inte längre har katten Marilyn vid min sida i livet utan istället sörjer henne.

Jag var 22 när du kom in i mitt liv och du stannade hos mig i nästan 19 år. Det är länge för en katt och jag är tacksam över att vi delat halva mitt liv men du fattas mig så, du var ju min vardag på samma sätt som jag var din. Nästan exakt fyra år efter att Niquita lämnade oss så gör du detsamma, någonstans hoppas jag att ni båda jagar fjärilar på en plats där räkor och tonfisk finns i överflöd. Oavsett så hoppas jag du visste hur mycket jag älskade dig när du fanns hos mig och den kärleken överlever att du inte längre finns hos mig. Tack Marilyn för allt. /Din Liv

Vill du följa med mig till Dubrovnik...

... frågar en vän.  Varför just Dubrovnik undrar jag. För att det ska vara vackert och jag vill dit svarar hon. Inom ett dygn är resan bokad efter att kattvakt har tillfrågats. 

Det år så vackert så det slår andan ur mig. Min drömmare och skrivande sida väver historiska äventyr och fantasyhistorier som spinner magi i gränderna. Det är jag nog inte den enda att göra, serien Game of Thrones är delvis inspelad här. Vissa platser känner man sig hemma på och trivs direkt, detta är en sådan. Vi bor i en gränd i Gamla Stan och jag känner mig hemma där även om trapporna upp till den är som ett träningspass. 4 dagar där vi tar en stund i taget men samtidigt förundras över det vi hinner och finner. 

I den här gränden bodde vi i en liten
enrumslägenhet.

Dagarna fyller vi med det vi tycker om, värmen väljer att omfamna oss och vi njuter av en oväntad sommarglimt i mitten av Oktober. Jag tycker om att betrakta miljöer, människor och njuta av det jag finner. Mandariner, citroner, granatäpplen och oliver hänger från dignande grenar och växer vilt överallt. Det är vackert och precis som i livet så finns det alltid frukter att skörda men beroende på var du befinner dig så är det inte alltid av samma sort. 

Morgonmarknad med frukt, grönsaker, hantverk,
och blommor. Älskar den typen av marknader.  

Gamla staden är Dubrovniks hjärta i min mening även om vi utforskar andra delar. Att vandra på stadsmuren och bli andlös av den skönhet staden, naturen och havet bjuder på öppnar mitt hjärta på vid gavel. Jag får hålla i mig ibland då min höjdrädsla gör sig påmind och det suger i maggropen och jag håller mig i murens stadga när avståndet ner är långt. 

Under takåsarna bor hopp, tro och amor sjöng Karl Gerhard.
Takåsar är vackra, jag tycker om att blicka ut över takåsar
och att se en stad från ovan.

Vi njuter god mat, gott vin och mysiga uteserveringar. Marmorn skimrar som om den vore regnstänkt men det är i de mindre gränderna som jag finner charmen även om det storslagna runt huvudgatan är vackert på sitt sätt. 

Att äta frukost i en gränd och fundera över
vad man vill fylla dagen med gör att min
resenär och äventyrare njuter livet likt
det fluffiga skummet på min cappuccino. 

En morgon bestiger vi ett berg under gassande sol för att sedan ta en båt ut till ön Lokrum (som ni skymtar från första bilden) där vilda påfåglar vandrar omkring bland ruinerna av ett kloster och Fort Royal. Vi lägger oss på en klippa vid havet och njuter av att bara vara i solen. När vi vänder åter till staden så är det som att resa mellan två världar. 

Mot bergets topp längs slingriga vägar.
Vildväxande salvia, rosmarin och lekfulla
fjärilar kantade vår väg upp mot berget. 

Utsikten från när vi nått vår uttänkta topp,
vi tog linbanan ner efter att ha blickat
ner på vår stad. 

Lokrums klosterruin

Påfågel i sin skimrande skrud

En vy som likväl hade kunnat vara från Hawaii,
här vilade vi still till havets sång.

Vad gör man den sista dagen på en fantastisk resa? Vi fyllde den med bad, sol och att lugnt njuteri. Genom att göra ett veck i tiden och resa bort så kan man samla kraft och få perspektiv på vardagen som väntar hemma har alltid varit min upplevelse från mina resor. Ett tips från uthyraren av lägenheten ledde oss till en alldeles fantastisk strand där man ser Dubrovniks gamla stad och berget vi besteg i bakgrunden, där var det gott att bara vara. En fantastisk sista dag på en härlig resa. Knappt tre dygn i tid men så mycket mer i upplevelser och lagrad energi. Till Dubrovnik vänder jag gärna åter.

Väl värt en halvtimmes promenad, det finns en strand mycket
närmare men den här var vackrare. Trapporna ner hade fler
trappsteg än jag kan räkna men väl värt det för att nå denna strand. 

Till och med en badkruka som jag passade på att bada, över
20 grader i vattnet och så klart att jag önskat jag tagit med snorkeln.
Det får bli nästa gång. 

Klädsträcken pryder staden vart man än går,
mot den blå himlen känns det som ett konstverk
i sig. Ett sådant man behöver lyfta blicken för
att upptäcka.. som med så mycket annat i livet.

Livet är fyllt av mysfikor och besök..

...  och jag loggar ut från nätet och orden.

Istället fyller jag livet med mysfikor, dans, besök av finaste guddottern som får mig att se tunnelbanan som ett återupptäckt äventyr genom att med glädje njuta av resan och inte destinationen. Jag samtalar om livets allvar med hennes mamma, min finaste vän som lagar mat och delar cava med mig. Min systerdotter fyller 6 år och vi firar hennes livsdag. Pedagogiska mamman kommer på besök och tillbringar en helg hos mig. Den avslutas med att min bror och hans sambo kommer förbi och vi umgås i köket. Vardagen från Dalarna kommer hit på besök några timmar och blandar sig med min.

Jag promenerar genom staden, dansar så svetten lackar, gläds åt att pennor gör att barn i Zimbabwe kan skriva sina prov. Jag funderar över de stora sakerna i livet och gläds åt det små, jag njuter höstens glitter och spöregnets rytm. Mitt i alltihop spontanbokar jag en resa för några dagar till Dubrovnik med en god vän.

Men orden leker inte över bloggens sidor just nu, de vilar i mitt inre för att födas i nya kaskader den dag det är dags. Har känt ett behov av natur, vänner, vila och dans. Datorn har använts sparsamt och det har känts bra. Men jag kommer tillbaka, när orden pockar på och skrivaren i mig fått vila lite och bida sin tid. Då kommer lyckocirkelinlägg och vardagsreflektioner. Vem vet, kanske även det dyker upp en ny väg? Det hoppas jag på, för äventyraren och livsutvecklaren i mig längtar efter det.

Fem slumpmässiga vänliga handlingar..

... under en och samma dag var förra veckans läxa på kursen i "The science of Happiness" som jag läser just nu.

Älskar såna hemläxor även om jag ännu inte gjort den då livet varit fyllt av vänner på besök och min systerdotters 6-årsdag. Men nu ska jag göra det någon av de nästkommande dagarna och tanken är att det kan vara allt från något stort till något lite men att man varierar vad man gör under dagen. Jag har redan några ideer och de andra handlingarna plockar jag i stunden.

Bakgrunden till att vi får den här utmaningen är att det har visat sig att om man under sex veckors tid gör 5 slumpmässiga vänliga handlingar under en av dagarna (utspritt över veckan funkar inte lika bra) så upplever man en högre grad av lycka. Om ni vill läsa studien så finns den HÄR.

Tanken med att inte göra samma handling är att det inte visat sig ha samma effekt kanske för att man inte på samma vis känns speciellt utan snarare blir en rutin. Jag tror verkligen på medmänskliga, vänliga och kärleksfulla handlingar eftersom jag tror att det är vad som gör den här världen till en bättre plats och att det sprider sig som kärleksfulla cirklar. Just därför så har jag även valt att haka på en 21-dagars utmaning för att sprida vänlighet. Om någon annan vill göra samma sak så finner ni den HÄR och den startar idag.

I dessa utmaningar så tycker jag att vi inte får glömma bort att vara kärleksfulla, vänliga och medmänskliga även mot oss själva, det är helt enkelt så att vänlighet, medkänsla och självmedkänsla får världen att glittra och stjärnströsslet att falla ner över vardagen, livet och även de svåra stunderna.

Under de gamla valven möts vi i en lyckocirkel..

... då vi diskuterar vad som skapar lycka på djupet.

De gamla valven i Gamla stan som stått där i hundratals år och där samtal från så många århundraden vilar i väggarna blir en plats för ett viktigt möte. Där möts vår drop-in lyckocirkel för att diskutera kursen "The science of happiness". Gratis kunskap via webben som når ut till all världens hörn är sannerligen en gåva. Kursen arrangeras av forskare som tillhör Berkley (University of California) där man forskar i ämnen såsom vad som gör oss lyckliga, vad som skapar hållbara relationer, vad som är viktigt på riktigt och vanliga lyckomyter.

Det finns mängder av studier kring ångest, depression och vad som får oss att må dåligt men inte lika många kring lycka. Samma sak gäller varför vi separerar istället för att även ha fokus i forskningen som får människor att lyckas i sina äktenskap. För mig framstår det som märkligt, att vi så gärna studerat olyckan men inte blickat på vad som finns som skapar meningsfullhet och vad vi själva kan påverka.

Min gamla forskarsida som beteendevetare jublar över att få djupdyka i forskning igen och få lära mig nytt, få bekräftat saker jag trott på men att även få kunskap som jag kan använda för att förändra delar av min vardag men även hur jag arbetar med motivation och beteendeförändringar. Alla har sin väg att gå och olika verktyg fungerar olika bra beroende på vem man är och vad man behöver men att använda beprövade verktyg känns bra.

När regnet faller över kullerstenarna i gränderna så får väggarna ta del av ett samtal där lyckan står i fokus. Idag reflekterade vi mest kring kursen och dess upplägg men vid nästa lyckocirkel då vi landat mer i kursen tror jag det kommer handla mer om vår egen lycka, vad vi vill göra med kunskapen och våra livsvägar. Jag känner redan att det kommer sippra ut lyckoinlägg baserade på den kunskap jag får genom kursen eftersom jag tror på lyckocirklar, stora som små.

Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc

Doften av en solvarm tomat...

... från pedagogiska mammans växthus är bland de vackraste  och sinnligaste dofter jag vet.

Även om jag i år inte var där i skördetid kom kärlekens budskap i tomatform på bild från finaste mamma. Ett hjärta i rött som vuxit i kärlek. Även om man vet vad man planterar så vet man inte vilken form det kommer visa sig i. Det är vackert tycker jag. Att sedan plocka den varsamt och fota av den till mig eftersom hon vet att jag skulle älska den bilden. Det är min mamma på så många vis, delar det små glädjestunderna som för mig ibland kan vara de största. Det är inte så svårt att gissa vem som lärt mig uppskatta livets detaljer och se med upptäckarögon på världen. Hon har visat mig i hela livet och gett mig gåvan att hänföras och använda mina sinnen. Det är en stor gåva.

Idag dimper det ner ett kort på hallgolvet från pedagogiska mamman med ett klokt citat från Nalle Puh på framsidan. Älskar ordspråk och detta tänker jag ta med mig in i livet och veckans utmaningar:

Jag tar små steg och jag tror jag kommer att gå långt (Nalle Puh)

Ibland kan det hända att man vaknar i ett land utan bestämda planer för dagen..

.. och lägger sig i ett annat på kvällen. Livets äventyr leker sig fram under semestern ibland.

Med ett sug efter att göra nåt den sista semesterveckan och utforskande av drömmar gjorde att vi hamnade i Ericiera i Portugal. Ett fiskesamhälle som nu har nästan mer fokus på surfingen som ligger ca 40 minuter utanför Lissabon. Ibland leder en livet helt rätt och vi har hamnat på det mest fantastiska Guesthouse man kan tänka vid namn Omassin.  De har världens härligaste ägare och det är som att landa i sig själv bara genom att kliva in. Yoga,  fantastisk vegetarisk mat varvas med härliga möten och en möjlighet att surfa för alla som önskar (själv fortsätter jag surfa på livet) eller kanske en holistisk massage.

Det ligger utanför Ericiera så vi vandrar genom byar med små gränder och gamla hus med havet och bergen som kuliss. Det är en plats att återvända till känner jag redan. Men med havet, sanden mellan tårna och solglitter i håret så vill jag bara vara i närvaro, böckerna blir inte lästa, mailen inte besvarade och tankarna är inte snabba utan som lekfulla vindar som virvlar runt. Jag antar att det kan kallas semester.

När vi klivit ur skogens kant och möter solnedgången..

... kommer en liten nyfiken igelkott vandrande i det rosafärgade ljuset. Det är ett av de ögonblick jag plockar med mig när jag imorgon vänder åter mot staden.

Under de dagar jag har varit här så har jag liksom loggat ut från vardag, internet och måsten. Jag har samlat på ögonblick, sinnlighet och närvaro. Min rastlösa sida, det analytiska tänkandet och min vana att vara på språng har fått vila. Istället har läsning, promenader, älvens melodi, vackra himlar och att umgås med familj och vänner fått vara det som fångat mig och mina dagar. Det har varit skönt och nödvändigt. I vilan händer massa, vad vet jag inte ännu men om inte frön fick tid att gro skulle inte de kunna möta ljuset i sin nya prakt. Livets trädgårdsmästare lutar sig tillbaka och inväntar vad som gror härnäst i livets trädgård.

I kvällens gryning...

... lägger jag mig på rygg på piren för att läsa under trevande solstrålar. Den blåklädda himlen är prydd av små lätta moln och tillsammans med älvens rytm omfamnas jag av sol, vind och vatten. Det är ledighetskänsla och att vara i stunden på en gång.

Att resa till en plats man besökt nästan varje sommar sedan jag var barn är som att resa bort och komma hem samtidigt. Men denna plats är förknippad med avkoppling så direkt när jag kommer hit blir det sommar på en gång oavsett vilket väder och vilken temperatur som råder. Så trots att resan hit tog 6 timmar mer än beräknat så är det ett minne blott när man är här och har fått sova ikapp lite. Katten Marilyn piggnar till och verkar yngre än sina 18,5 år och njuter färsk fisk och livslång besvarad kärlek från mormor och morfar.

Mina fötter njuter gräs mellan tårna, sanden på vår strand och kyrkbyns gränder. Regn faller och följs av skimrande sol som väcker älvens glitter. Det är vacker, vardagligt och alldeles underbart. Det är sinnligt och kantat av njutbar närvaro. Jag plockar upp en glittrande skärva till  från stunden på piren och lägger i livets mosaik tillsammans med mina andra sköna stunder av sommarlycka, kantstötta stunder och drömmars strössel.

Vattnet bara väller in..

... överT-centralen. 

På vissa ställen på Plattan så vadar människor och vattnet fortsätter att rulla in i Kicks vid Sergels torg och vidare in till Åhlens och kunder får fly vattnet. Det studsar ner i glada skutt för trappan som går ner till T-centralen och låter sig inte hindras i att välla fram mot spärrarna. Åskan dundrar rakt över våra huvuden i samma stund som blixten lyser upp. Många av oss som stannar står förundrade och betraktar, njuter, förfasar oss över regnstormen som öppnat upp himlen. Jag som fem minuter innan sagt till tjejen i Åhlenskassan att det inte ens regnar längre utan att det bara är lite molnigt, inte direkt sant kan man påstå. Den intensiva men korta skur som kom på morgonen var knappt en droppe försmak av det som väntade. Då studsade jag och mina fina Pitevänner fram till busshållplatsen med blöta fötter och mycket skratt. 

Precis som vattnet som väller in snabbare än marken och vattenbrunnarna kan fånga det liknar det förra veckans skrivkurs där jag är i processen att samla intryck, kunskap och upplevelser. Intensivt från morgon till kväll, roligt, utmanande, lärande med massa fantastiska möten. Allt ligger huller om buller inom mig och måste få landa i mig innan jag kan ge begripliga svar på hur veckan varit. Men både mitt läsande, skrivande och betraktande är förändrat och det är bland det roligaste jag gjort. Idag kom jag på mig själv att leka med ord, stämningar och personer som föll i min blick på min resa på tunnelbanan, blöta efter regnet. 

Jag tycker om åskväder och påminns om vår litenhet mot naturens krafter när stormen dundrar in som en objuden gäst men samtidigt uppfriskande som väcker oss och torra gräsmattor till liv. När mörkret föll och regnet med den hade jag ust mött upp en vän för en spontanfika i stadens mitt. Vi blev båda lika fascinerade. Efter fikan en timme senare när vi kliver ut på Sergels torg så har solen öppnat molntäcket på glänt. Såsom i livet så kan vändningar ske så snabbt, oförutsett och utan förvarning. Regnvädret var kort, konsekvenserna desto större med stängda Söderledstunnel, problem i pendeltågstrafiken och SJ blev nog nerringda. När jag passerade Centralen vid fem var det människor överallt blickande på informationstavlorna med en önskan om att tåget snart skulle gå men med endast två spår lediga så var det totalkaos. Mitt i kaoset var jag varse om att ibland är närvaron och acceptansen det enda man har att hålla i handen. Jag kom fram men lite senare och där väntade sol, picknickfilt och nötcremé vid vattnets kant under svalors lek. 

I det stora trädets skugga..

.. samlar jag mína sinnen för att nedteckna dem på pränt. Jag tycker ju om att vila under träd så där finner jag ro mitt i processen.

Det är första dagen på skrivarkursen som jag fick i 40-årspresent av min familj och vi samlas 14 personer på Åsa Folkhögskola för att utveckla vårt novellskrivande. Jag som inte skrivit noveller sen jag var ung, det är en spännande utmaning i sig att utforska en skrivarform som inte är min vanliga. Att göra det tillsammans med andra och få höra deras texter, tankar och reflektioner är kul men även utmanande då jag inte är van vid att dels bli granskad men även att så snabbt producera korta texter. Jag har inte hunnit bli uppvärmd än och hinner inte riktigt med då jag ofta vill smaka på ord och formuleringar längre. Bra träning med andra ord.

Det är en trött Liv som kryper till kojs när natten sänker sig men med ett avslutande nattdopp i den vackraste av sjöar så kommer själen till ro medan dimmorna dansar i vattnets vrå.

Konsten att besöka en semesterö...

.. innan de lediga dagarna börjar.

En semesterö är något som får mig att känna mig ledig och får dagen att kännas mindre vardaglig. Som att sitta på en gräsmatta, läsa en bok och picknicka under lunchen, att möta en vän efter jobbet och dricka ett glas vin och äta god mat på en filt medan man blickar ut över parken och vattnet med badande människor som njuter ledighet. Att ta en promenad genom staden vid dess vatten tillsammans med en vän i telefonen som jag inte pratat med på länge eller åka till drömkåken med ett gäng härliga personer. Att sitta på en brygga en lördagskväll när solen gått ner och stadens ljud tystnat och blicka ut över stillheten.

Att skapa en mysig stund eller göra tid för något som jag tycker om är jag nog ganska bra på oavsett mående och årstid. En vän påpekar att hon tror att det är en av mina största styrkor och som gör att jag klarar de där tuffare perioderna och gråa dagarna, att jag vet vad jag behöver och att jag ser till att skapa plats för nåt som gör att dagen för något gott med sig. Jag tror jag insett vikten av det dels via livet och sen upptäcker jag att min mamma är väldigt bra på det och det har nog präglat mig. Att skapa guldstunder och egen lycka.

Imorgon är sista arbetsdagen innan semester och trots att alla mina kollegor och många av de jag känner haft semester ett tag så har jag njutit semesteröar och jag tror på att göra det året om, inte bara under picknickårstider utan även när vinterstormarna virvlar runt knuten. Semesterkänsla kan man skapa närsomhelst och mitt i veckan, det gör vardagen lättare så man inte alltid arbetar i väntan på nästa sommar, nästa semester eller nästa helg.

Någon som varit som en mentor på så många vis...

... lärde mig något klokt som jag tar med mig ut i världen när jag ska fatta beslut eller står i någon form av valsituation eller situation som bekymrar mig.

Min mentor gav mig tre ord som verktyg och påminnelse:
Påverka
Lämna
Acceptera

Kan jag påverka situationen? Om jag inte kan det så har jag valet att acceptera det som det är eller lämna. För mig är det skönt att kunna tänka utifrån de tre aspekterna även om beslut ibland tar tid men att se situationen eller valet ur de olika perspektiven leder mig till nåt konstruktivt istället för ett trassel av möjligheter, svårigheter eller snårigheter. Om jag inte kan påverka det så måste jag släppa den tanken och välja om jag accepterar eller lämnar det som är. Det kan ju handla om en arbetssituation, en relation, en konflikt eller något annat. Frågor som man kan ställa sig längs med vägen av livet ibland när man blickar ut över dess landskap. Om jag kan påverka, hur vill jag göra det? Om jag väljer eller kanske känner mig tvingad att acceptera, hur ska jag lyckas med det? Om jag lämnar, på vilket vis vill jag göra det?

Många gånger möter jag de som börjar prata om vad nån annan gör fel eller borde göra bättre men även om vi vill påverka nån annan så är det utifrån mig själv den resan börjar. Ingen kommer leverera mig mitt livs mening utan jag måste finna den själv. I livets vägskäl så har min mentor hjälpt mig att använda tre frågor som rubrik för att finna svar och lösningar: Vad kan jag påverka? Vad behöver jag acceptera? Finns det något jag behöver lämna?

Så slå dig till ro i livets gungstol när du behöver, ta ett djupt andetag och försöka finna de där inre svaren som leder dig rätt i livet.

 

I mina drömmars träd...

.. lyder rubriken på mitt sommarbloggarinlägg hos Framgångsbyrån som publicerades idag. Ni kan läsa det HÄR.