Hur mår din katt?

Är den vanligaste frågan just nu.

Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.

Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.

Har du fått tag på hundägaren?

Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).

Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.

För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?

Bromsa lite...

.. och stanna upp tror jag vi alla behöver ibland på ett eller annat sätt.

Kanske skulle vi även ha sådana här skyltar även för vuxna. För visst behöver vi alla bromsa ibland? Ibland mentalt och andra gånger fysiskt, ibland kanske både och. Det kan handla om allt från att stanna upp och fundera över hur vi egentligen vill göra med en situation, livet eller något annat. Men det kan även handla om att stanna upp och ge kroppen vila för att hämta nya krafter.

En gång i tiden var jag ärligt talat inget vidare bra på att lyssna på kropp, själ och ande utan fortsatte köra i 110 oavsett väglag, årstid och livsfordon. Idag är jag bättre på att lyssna. Sista tiden har jag oroat mig en del bland annat för om min katt Niquita ska bli bra. Min kropp har blivit spänd, tankarna har snurrat och jag har sovit sämre men jag har också valt att ställa in middagar, ta den sömn jag behöver, sänka kraven på min prestation och försökt att göra det som får mig att må bra. En massage (som jag får via jobbet) gjorde att jag verkligen blev medveten om hur spänningarna manifesteras i kroppen. Jag har försökt att meditera och koppla av. Ibland har det fungerat och ibland inte men jag kör i alla fall inte vidare.

Att bromsa då och då behöver inte handla om stora förändringar. Det kan handla om att stanna upp, vila på en bänk eller ta sig tid att lukta på blommorna. Att ta 15-minuter för att vila, meditera, dansa eller leka. Att stänga av tv:n och lägga sig tidigare. Att ta en morgonpromenad i ensamhet. När, var och hur du bromsar utgår helt från dina behov, möjligheter och önskemål. Kanske är det bara tankemässigt. Bara du vet vad du behöver och när du behöver.

Likväl som att fråga, kan jag välja lycka nu så går det ju att fråga, kör jag i rätt hastighet nu? På rätt väg?

Vem var det?

Som jag träffade har flera undrat. Vad var det egentligen för dröm som gått i uppfyllelse?

Nu har jag bestämt mig för att vara personlig och faktiskt berätta. Det är ju trots allt en väldigt viktig händelse i mitt liv. I fredags så träffade jag min två år äldre storasyster (och hennes familj) för första gången. Vi fick kontakt via facebook och hon ringde upp mig. Min syster är bosatt utomlands sedan 17 år men ringde mig när hon var i Stockholm.

Så vi träffades i en hemlig trädgård på centrala söder och åt vita smultron med hennes barn lekande i det gröna. Vi umgicks i över 5 timmar och det kändes märkligt enkelt med tanke på att vi aldrig träffats och ännu inte känner varandra. Ännu en dröm som gick i uppfyllelse.

Jag har känt till min syster (och storebror) sedan barnsben och velat träffa henne så länge jag kan minnas. Som ni nog förstår så är jag inte uppvuxen med min pappa och när han dog för några år sedan så fick jag kontakt med min bror (vars dotter jag träffade i Maj) och numera även med vår syster.

Jag har ju redan fantastiska syskon som delat större delen av min livsstig men det känns spännande att träffa ett som bara gjort det i tanken. Hon var mer än jag någonsin kunnat önskat, hon var faktiskt en sådan som jag i ett annat sammanhang gärna velat bli vän med och nu är hon till och med min syster. Jag är så oerhört tacksam över det.

På en plats i solen..

.. under eken på Djurgården så har vi picknick och tittar på härlig parkteater. Vilken skön avslutning på semestern.

Min bror och hans söta flickvän har lämnat storstaden för den här gången men innan dess hann vi ha en skön dag i varandras sällskap. Med båt från Slussen anlände vi ett grönskande Djurgården och promenerade till underbara Rosendals trädgård. Kardemummabulle och latte intogs under en trädkrona och i solens sken. Intressanta samtal och skön promenad tog oss in till stan igen. Glass och smoothie inhandlades i Gamla stan och sedan en skön stund på kajkanten vid det glittrande vattnet.

Idag kommer skärmflygaren hem från sina äventyr i Schweiz och Slovenien. Då kan vi dela plats i solen. Det ser jag fram emot.

Inspiring others towards happiness

brings you happiness.

Citatet på dagens yogi the-påse överrenstämmer väl med min filosofi över livet. När människor inspireras att finna sin egen lycka genom att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar så blir det ringar på vattnet och ger även mig lycka. Det är det som gör det så fantastiskt roligt att få arbeta med coaching.

Happiness står det även på mitt halsband som min smyckesskapande vän Lisa har gjort. När jag ser det så tänker jag ibland, kan jag välja lycka nu? Finns det något att vara lycklig över just i detta ögonblick? Idag har det varit många saker. Att bli hämtad av vänner för promenad, rabarberplock och lunch i deras trädgård. Att sitta under solens varma strålar och lyssna på sommarpratare med en varm thékopp i handen och se hur stickat hantverk växer fram i min väns händer.

En nyvaken pojke med stjärnögon kryper upp i min famn när vi fikar. Då känns det självklart att jag kan välja lycka. Den pojken bär samma namn som min musikaliske bror som är på besök och väntar i min lägenhet med sin vackra flickvän när jag hemåt återvänder. En bror på besök väcker också lycka inom mig. Det är viktigt att ta hand om sådana stunder.

Nour El-Rafei uttrycker det så vackert i sitt fantastiska sommarprogram. Hon säger:

Ta hand om livet.Varje människa du träffar är en del av livet om än en väldigt liten del. En del av livet är fortfarande en del av livet.

Det får avsluta dagen, en enkel uppmaning att ta hand om livet och de möten som kommer i er väg. Jag tror att det gör en skillnad och jag tror att det sprider sig som ringar på vattnet likt den inspiration du faktiskt kan ge en annan människa. Kanske när du minst anar det.

En dag jag sent kommer att glömma....

... börjar lida mot sitt slut.

Den här dagen kommer jag att minnas länge, kanske hela mitt liv. En treklöver av nya upplevelser har dagen bjudit på. Jag känner mig lycklig men trött.

Idag har jag besökt en magisk och nästan lite hemlig trädgård i centrala Stockholm. Vita söta smultron har lagts i min hand av barnhänder som plockat dem med ömhet. Jag har kramat om någon som jag drömt om att få träffa så länge jag kan minnas. Det minnet kommer jag att bära med mig. Med stor värme, nyfikenhet och öppenhet så möttes jag av personer jag hoppas att få träffa igen. En annan dag kanske jag berättar mer.

Livet är sannnerligen ett äventyr att uppleva och inte ett problem att lösa.

En kopp the på piren...

.. blir ett mentalt farväl till denna plats som bor i mitt hjärta.

Mitt eget lilla paradis kallar jag det, har varit här de flesta av livets somrar. Här kopplar jag av och umgås med världens finaste morföräldrar. Det svider alltid lite i hjärtat när jag åker härifrån. Att inte ha sin familj nära i vardagen är en av de saker jag saknar mest i mitt vardagsliv. Några finns i Lappland och andra i Dalarna.
Samtidigt är de inte långt borta i tanken. Men visst önskar jag kortare avstånd och en möjlighet att bara komma förbi ibland, men jag har ju valt att bo där jag bor och då är detta en av konsekvenserna. Men egentligen så säger jag inte hejdå utan på återseende och en förhoppning om att vi ses snart igen.

Solen tittar fram när jag lämnar stugan och Luleälven glittrar i dess sken. Det är fantastiskt att ha en sådan plats och så fina morföräldrar att återvända till.