lördag 13 juni 2009

Vad är dina största hinder?


Detta är en fråga som jag ibland ställer vid uppstartssamtalet för coaching.

Det absolut vanligaste svaret är: JAG SJÄLV!

Tänk att vi är så många människor som sätter krokben för oss själva på ett eller annat vis. Det finns så många situationer där det blir ganska tydligt. Vi kanske inte tror på oss själva, tycker om oss själva eller tror att vi duger som vi är. Vi sätter upp egna krokben, förstör för oss själva och konstruerar begränsande föreställningar.

Istället för att vara vår egen bästa vän blir vi istället till någon som inte agerar speciellt snällt mot just den person vi faktiskt garanterat kommer att dela HELA livet med och all den tid som finns där.

Vi är ju bara människor. Vi har "fel och brister", gör eller säger "fel" saker, sårar någon, blir sårad, kan inte allt och vet inte allt. Men kraven många ställer på sig själva är för höga eller för låga. Tänk om alla kunde bli sams med sig själva och bara acceptera det man måste och förändra det man kan (om det känns som det är VERKLIGEN är viktigt).

Många personer handlar helt annorlunda mot sig själva än mot sina vänner. Till vänner säger man att: det gör ingeting, det spelar ingen roll, du kommer att klara det och jag tror på dig.. men vad säger många av oss till oss själva i en liknande situation?

Det finns många borde, om jag bara hade/var på ett visst vis så skulle allt se annorlunda ut. Men livet är här och nu. Vi vet faktiskt inte om vi har flera liv. Dagen idag kommer inte tillbaka och du är som du är i just denna sekund duger PRECIS som du är.

Välj dina handlingar men döm inte dig själv för hårt och våga göra saker som du vill, kanske bara för att prova något nytt. Vi har inte alla samma drömmar, värderingar, utseenden, möjligheter men vi är ok ändå. Jag tror inte vi är vår yta utan vi är något större och tillsammans är vi stora men när vi själva hindrar vår egen utveckling, självbild och att våga saker så tror jag att just det är det viktigaste men ibland även det svåraste hindret att rasera (ibland om och om igen).

Men det första steget på den vägen är att just se om man hindrar sig själv och när. Sen får man själv hitta sin egen väg, strategi eller kanske tankesmedja för att komma vidare runt hindret. För alla ni som läser detta är unika och oersättliga och vackra, strålande stjärnor på detta unika livsäventyr som utspelar sig på en liten planet i ett stort universum fyllt av hemligheter.

12 kommentarer:

  1. Klokt skrivet och passande mig väl i tiden. Man kan försöka se det som att allt som händer har en mening. Då blir det lättare att kunna släppa misstagen. Däremot så finns det en stor sak i livet såsom kärlek, vilken är svårpåverkad. Man kan ju inte styra den andra känslor så att säga....?

    SvaraRadera
  2. Bra inlägg! Det är så sant det du skriver!

    SvaraRadera
  3. Tack (igen) för ett klokt och tänkvärt inlägg... Du hjälper mig mer än du tror att ta ett steg jag är lite osäker på att ta. Står just nu på ett ben och vet inte riktigt var jag ska sätta ner foten, den hänger liksom i luften... När jag läser inlägg som det här blir jag dock säker på att ta det där skuttet åt sidan som spritter i benen på mig! Tack, tack, tack....och stor kram!

    SvaraRadera
  4. Å tack. Det behövde jag. Har fått lite stryk på jobbet av mina kära medarbetare och någonstans tar det alltid skruv att bli kallad för... ja, dålig chef. Allrahelst som de som säger det verkar vara ute för att kränka en.

    SvaraRadera
  5. Nyss hemkommen från min coach kurs känner jag ju igen "tänket" och jag håller fullständigt med dig. Och lever vi efter våra egna värderingar och behov blir livet så mycket lättare att dansa sig igenom. Det gäller bara att verkligen ta reda på vilka de egna värderingarna och behoven egentligen ÄR...
    Kramar till dig min kloke vän
    Emma

    SvaraRadera
  6. Absolut, så fint & klokt skrivet!
    Jag försöker dagligen "knuffa" bort den där lilla domaren som sitter på axeln och pockar på uppmärksamhet. Lyckas ibland, beroende på energin i kroppen & måendet i övrigt medans andra dagar är jag inte värd mer än att gå med en potatissäck över huvudet ;)

    KRAM från Eva

    SvaraRadera
  7. Åh så rätt du har, gumman. Tack för ett jättefint inlägg:)
    kram Lallis

    SvaraRadera
  8. Och du är så vis Vida! Det småler jag åt ska du veta!

    SvaraRadera
  9. Alltid så sant, det gäller att se vad som är viktigt, vi själva, och våra små härliga egenheter, att inte alltid snubbla över våra egna ben! Varmaste kramar och jag hoppas få träffa dig snart! Kommer du till P&L??

    SvaraRadera
  10. Här är det kloka ord som vanligt.
    Det är viktigt att tycka om sig själv och ge sig själv credit.
    Ibland blir jag så trött på mig själv när jag bara ser det jag inte kan istället för det jag kan.
    Ser det jag inte orkat göra istället för det jag faktiskt lyckats fixa.
    Då är det bra att kika in till dig och få lite kloka ord på vägen.=)
    Kram vännen!

    SvaraRadera
  11. Så otroligt sant det du skriver. Precis så är det ju!!!!

    Kram
    M I N D I
    som ääääntligen ser solen titta fram efter allt regn. :)

    SvaraRadera
  12. Ja, varför behanldar man sig själv sämre än en kompis/bekant? Mysterium? Tack för klokt inlägg!

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen