Wrap up Januari- Juni 2009

Nu börjar året närma sig sitt slut och som så många andra så vill jag försöka sammanfatta året på något vis. Jag tänker knyta ihop påsen kring 2009 som varit ett spännande, härligt och oerhört utvecklande år men även tufft många gånger. Jag välkomnar det nya året och blickar med tacksamhet tillbaka på det år som gått.

Januari

Jag inleder året som arbetslös men med tre intervjuer inbokade.
Jag gästbloggar hos visa vägen om att man ska göra det man tror på.

Jag börjar sammanfatta varje månad och här hittar ni Januaris sammanfattning.

En fin tavla som Emma hos Livskrafter målat får flytta hem till mig. Den följer mig under året och inspirerar mig ofta. Den står i vardagsrummet och jag tittar ofta på den.

Februari

Jag blir erbjuden två tjänster samma dag. Lyssnar på hjärtat och magkänslan och väljer det som omfattar mest coaching. Helt plötsligt går det snabbt och jag börjar samma månad.

Det är världspremiär för gästblogg hos mig och min vän K skriver detta fina inlägg.

Februaris sammanfattning i bloggen.

Mars

Jag är himlastormande glad över att jag fått mitt drömjobb och går med ett leende på läpparna till jobbet varje morgon.

Jag fyller 35.

Mars sammanfattning.

April

Inleddes med en jättetrevlig klassfest med min gymnasieklass. Vissa hade jag inte träffat på 17 år.

Bloggen firade ett år.

Min syster kom på besök och själv åkte jag till mitt älskade Göteborg.

Sammanfattning av april.

Maj

Inleddes i Göteborg men kantades av stora saker som att jag för första gången träffade min brorsdotter och en dröm gick i uppfyllelse.

Deltog i rolig möhippa för min syster.

Jag repeterade Silvakursen.

Sammanfattning av Maj.

Juni

Det som framförallt präglar mina minnen av juni är när min katt Niquita blir svårt hundbiten och vi först inte vet om hon ska klara sig. Det handlar om oro, omvårdnad och känslor i en enda röra.

Men Juni omfattar även resa till min sommarstuga utanför Luleå och att lyssna på min önskesommarpratare Sofia Jannok.

Sammanfattning av Juni.

Lite visste jag då att resten av året skulle innebära många stora händelser.. de kommer i nästa inlägg då vi bytt blad till 2010. Fram tills dess önskar jag er ett riktigt Gott Nytt År.

Tre och en halv timme....

.. varar långfikan på Kupolen i Borlänge då jag för första gången träffar fantastiska Di (från bloggen Di Queen) och fantastiska Emma (från bloggen Livskrafter) i verkliga livet. Jag hade kunnat sitta där länge till men även ett möte tar slut.

Ett möte mellan 3 kvinnor vars livsstigar kanske aldrig mötts om det inte varit för att vi alla nångång valde att börja blogga. Deras bloggar skulle jag beskriva som fulla av värme, kreativitet, livsvisdom, att våga gå sin egen väg, anta livets utmaningar och lära av erfarenheterna. Det är precis det intryck de ger mig i verkliga livet också. Inspirerad och glad känner jag mig när vi skiljs åt. Jag känner mig också oerhört tacksam som får träffa så härliga människor, det är verkligen en bonus från bloggvärlden.

Med mig hem har jag pedagogiska mammans vinst som Emma målat. Min mamma blir så glad över sin fina änglatavla. Å tänk så rätt hon har den där härliga ängeln, hennes ord får sammanfatta dagen:

Ibland kan för mycket av det goda vara alldeles lagom.

(bilden lånad från Livskrafter, klicka på den så kommer du till hennes blogg)

Vila med familjen i Dalarnas famn..

.. är det jag gör nu.

Årets julklapp från mig var nog framförallt kaffe från Hawaii, önskearmband och en hemmagjord bloggbok (nummer 3 i ordningen) från Blurb.

Själv har jag unnat mig garn kombinerat med låg prestation när det gäller att sticka lite för nöjes skull. Avkopplande att se något växa fram även om det är den enklaste av stickningar. Vid min sida stickar pedagogiska mamman och min kreativa syster på långt mer avancerade saker men vi myser ihop och gläds åt våra alster.

Jag läser böcker och tittar på film. Under läsningen av Dan Browns senaste bok "Den förlorade symbolen" får jag ett tips om the intention experiment och fastnar länge på deras websida. Att vetenskapligt bevisa tankens kraft och att vi kan göra en skillnad fascinerar mig oerhört. Jag tillhör nämligen de som tror att det vi tänker har stor påverkan på oss själva men även hur vi betraktar världen och vad vi attraherar. Boken som har samma namn tänker jag beställa och läsa. Det blir en gåva till mig själv helt enkelt, en försenad julklapp kan man säga.

För som min kloka tomte (numera avslöjad som härliga Cloudberrie från Gällivare) i julswappen så klokt skrev så tror jag på att:

Miraklerna händer enbart de människor som tror på dem.

Så jag väljer att tro på mirakel och att vi alla kan göra en skillnad. Den tanken tycker jag dessutom stämmer väl in på julens budskap. God fortsättning på er alla, eller som min amerikanska vän Michelle brukar säga: Have the best day ever, but not as good as the next one.

Julönskan med vita drömmar..

Snön ligger över skog och mark som ett hav av stjärnstoft. Det gnistrar och glimmar i gatlyktans sken. Jag kliver ut på det knarrande snötäcket, går några steg in i taxin och sen far vi genom stora staden. Färden går till centralstationen och väskan är fylld med böcker, kläder, klappar och champagne till det nya året. Katterna i sina burar och undrande vart härnäst?

Tåget åker genom vintervackert Sverige och anländer på sena kvällen till Leksands lilla gula stationshus. Pedagogiska mamman som välkomnar med varm kram. Hunden Ronja som hoppar högt av glädje. Somnar gott med kattvärme vid min sida.

Vintervit morgon med familjen. Böcker som packas upp och nystan av garn inhandlas. Min musikaliske bror kommer med värme, nya insikter och skaparlusta. Min kreativa syster nålbinder mössa som nog själva gårdstomten önskar sig. Skinkan griljeras, tryfflarna rullas och köttbullar steks under prat, skratt och gitarrspel. Saknad efter dem som inte är med oss i julstöket men glädje över dem som är det.

Jag gläds åt all den stjärnglans som jag ser hos många av de jag mött under året. Nu knackar julen på dörren dan före dan och uppmanar: önska, dröm, lek och älska de som bor i era hjärtan. EN RIKTIGT GOD OCH FRIDEFULL JUL tillönskar jag er alla från vårt röda hus inbäddat i vintervit snö mitt i Dalarnas famn. Kom ihåg att universum vore inte detsamma utan er.

Snöflingorna dalar..

.. över det kalla, vinterlika Stockholm.

En vän som kommer på spontanbesök från fjärran land. Han lagar quesadillas till frukost åt oss och vi pratar om livet. Enighet i många frågor men i andra ger han mig insikter och vissa saker ifrågasätter jag. Vår vänskap som växte fram i barndomen då vi skrev korta brev på knagglig engelska men det dröjde många år innan vi sågs i verkliga livet. Vi hade båda hunnit bli 29 år.

Han har besökt mig många gånger men jag drömmer fortfarande om att besöka hans hemland Mexico vilket han just återvänt till efter att ha levt i Oxford i flera år. Vi är mer lika än olika trots att vi är uppväxta i olika länder, han är uppväxt i en storstad som har fler invånare än hela Sverige och jag är uppvuxen på landsbygden. Jag gläds med hans framgångar i livet och han gläds med mina. Vi delade med oss av våra drömmar och kulturer som barn och nu gör vi det som vuxna. Vänskap är sannerligen bland det jag värderar högst i livet. Över en kopp thé så ger han mig ett manligt perspektiv som jag tacksamt tar emot just nu.

Snöflingorna fortsätter dala, lika på ytan men nån har berättat för mig att alla är unika. Precis som oss människor, lika och olika på en gång. Vintern bäddar in mig i mörker och ljus på samma gång. Snart så tänds stjärnorna även om jag inte ser dem och jag tänker på det som står på den fina tavlan jag fick i julswappen.

Sikta på månen, även om du missar så landar du bland stjärnorna.

Nån som hakar på mot månen? Jag dansar vidare i livet med snöstjärnor virvlande kring hela mig och med vännerna vid min sida som lyser upp min väg. Så egentligen har jag redan landat bland stjärnorna.

Min oerhörda styrka

... kombinerad med min sårbarhet och bräcklighet är det som gör mig till människa.

Jag är övertygad om att du som läser det också besitter just det. Dagligen förvånas jag över de styrkor som de människor jag träffar såväl privat som i mitt arbete. Men styrka utan sårbarhet blir hårdhet och sårbarhet utan styrka blir uppgivenhet och jag är övertygad om att de i de flesta fall går hand i hand.

Vad ser du hos dig själv och andra? Kan du se dina styrkor? Kan du erkänna din sårbarhet? Är du rädd om andras känslor? Är de rädd om dina? Uppmärksammar du styrkan eller ifrågasätter du den?

Min inneboende styrka och min fasta förankring i jorden förvånar mig ibland. Ibland kan jag inte se den och ibland är den mer än tydlig. Min sårbarhet är inte alltid en styrka medan den i andra lägen faktiskt är just det. Glöm inte att er egen styrka eller andras finns där även när ni inte ser den. Ett grässtrå böjer sig lätt i vinden och ändå kan det spira upp genom asfalt med sin växtkraft.

Lev livet levande säger jag lite då och då. Att göra just det innebär att vi i vissa situationer blir sårbara men även att vi ibland måste våga vara starka eller stå upp för saker vi tror på. När vi utmanar oss själva så är vi både och. För att kunna vara modig krävs en gnutta rädsla men även att man samlar sin styrka och vågar ta ett steg för att möta sina rädslor.

Under en promenad på en lavastenstrand på Hawaii hittar jag vita hjärtan och påminns om att miljontals vattendroppar tillsammans kan slipa den en hård sten till den vackraste av symboler. För är inte hjärtat just det? Vår styrka och sårbarhet i sin renaste form.

Hur hade du det på Hawaii?

... är en av de vanligaste frågorna nu.

Jag brukar svara att det är en av de bästa resorna jag gjort. Den överträffade alla mina förväntningar. Tajmingen kunde dessutom inte varit bättre med ett uppbrott och tappad riktning framåt.

Resan var magisk helt enkelt, likt ett lotteri med vinst varje gång. En yttre resa fylld av upplevelser som mötte en inre resa fylld med insikter och klarhet. I mötet med delfinerna mötte jag mig själv. I workshopsen och coachingen fann jag mina sanningar och i vilken riktning jag tänker vandra i framtiden. Jag öppnade nya dörrar och lämnade gammalt gods bakom mig.

Mina sinnen och mina ögon möttes av nya facetter av resande. När jag reser hittar jag hem i mig själv och känner mig sprakande men samtidigt rofylld och min inre nomad är lycklig. Därför behöver jag resandet för att må bra. Min nomad är stark och min upptäckarlusta och nyfikenhet stor. Utmaningarna som jag behöver kommer av sig själv i allt från att släppa kontrollen under snorklingen till att möta ett motstånd större än ett berg vid havet under trädet vid en coachingsession. Men det går och jag landar i visshet.

Knölvalens återvändande och smäckra stjärtfena bara några meter från båten och havssköldpaddans bus under vattnet följer mig i tanken och i vardagslivet. Vulkanens hetta, kraft och styrka fyller mig. Jag påminns om min egen del av något större och naturens enkla sanningar. Jag påminner mig själv om att det finns där hela tiden om jag väljer att se det, inte bara på främmande mark men även i min vardag.

Mahalo Hawaii! Aloha livskraft och nya vägar.