Jag önskar dig så mycket gott..

... året som kommer och jag hoppas du är redo att avsluta året som var.

Det är något med känslan av en fräsch start och även om det bara är ett datum som vid ett klockslag går över till något annat i det konstruerade systemet som är vår tideräkning så är det för mig en symbolisk övergång. Då brukar jag på något vis starta om, utvärdera, reflektera och blicka framåt. Jag mår bra av det och gör det oftare än bara vid denna tidpunkt men vid det nya året gör jag det till och med tillsammans med en vän sedan några år tillbaka. Det brukar vi göra på nyårsdagen men nu blir det på lördag. En tradition vi själva skapat och som vi håller hårt på.

Oavsett vad hoppas jag det nya året blir ditt och som du vill ha det på de plan du kan påverka och att försöka finna acceptans (en av livets stora utmaningar åtminstone för mig i vissa situationer) i det du inte kan påverka. Med kärlek till livet som är och familj och ett firande av en syster kommer jag vända blad ikväll under stjärnhimlars glitter och förväntan i bröstet.

Gott Nytt År alla fantastiska ni. GOTT NYTT ÅR!

Från ett hem till ett annat...

.. under gårdagseftermiddagen så lämnar jag min uppväxtplats och åker hem till min egna bostad i Stockholm.

Det är en kylslagen och vacker vinterdag med ett skirt snötäcke som pryder marken och får den att glimma trots sin tunnhet. Älskade vinter och älskade snö. Jag vill ha vinter när det är vinter. Sen vill jag ha mer snö och mer stjärneglitter men att vara tacksam i nuet över dagens skönhet blir det som är mitt val.

Det snurrar dans och pluggerier nu, det är ganska mycket som händer de närmsta veckorna innan jag kliver in på min ordinarie arbetsplats igen för att möta en ny termin, en ny vår och med nya horisonter i min blick och med en bakgrundskuliss med nya mönster. Varje dag har sin egen himmel och varje morgon föds en ny. Jag vandrar vidare under himlars fång med många hem att lämna och komma åter. Det känns tryggt.

Embrace life...

... omfamna livet.

Det är de ord som kommer till mig när jag ser den här bilden som min vän tagit. Ibland måste man våga sträcka ut armarna och bara ge sig hän livet och omfamna det som är. Välja att omfamna sig själv och sina drömmar.

När jag började blogga för massa år sedan trodde jag inte att bloggandet skulle leda till vänskap men jag har lärt känna flera nya vänner men även många av mina vänner och familj har lärt känna mig på ett annat plan säger det. En av dem jag lärde känna var Chissra som jag numera inte omnämner som en bloggvän utan enbart en vän. Hon skriver en klok kommentar som svar på mitt inlägg om att resa på egen hand;

Jag tänker inte att det behövs rädsla för mod. Mod för mig är att följa sitt hjärta och ge sig ut och ge sig hän. Jag tycker att du är fantastisk som reser ensam. Det krävs mod. Alltså styrkan att följa sitt hjärta. Så fint du skriver om att se världen som en vänlig plats. Du har en gåva. Gåvan att se det vackra och lita på det goda. Så för mig är du min modiga magiska äventyrliga vän. 

Du har rätt Chissra, om det är mod så bär jag det. För jag vill leva livet fullt ut och jag fattar ibland beslut som andra ser som annorlunda för att följa mitt hjärta. Jag vill känna att jag levde mitt liv utifrån min längtan och med de jag ville leva det med. Det både inspirerar och provocerar andra människor ibland men oavsett så handlar det inte om något av det utan det handlar om mina val utifrån mitt hjärta. Att leva mitt liv, att omfamna det och att skapa det jag kan utifrån mina förutsättningar. Ibland krävs det mod för att leva vidare och mod för att leva som man vill eller fatta beslut man känner att man behöver fatta även om man vet att de kommer att ifrågasättas.

Inför havet, stranden, solen och berget omfamnade jag stunden och livet men jag fann även dörrar i mig som behövde dammas av och varsamt öppnas. Bakom dem fanns slumrande drömmar och nya upplevelser, lärdomar och insikter. Nu är det upp till mig vad jag gör med dem ♥.

God Jul..

... önskar jag er alla.

God jul till er jag mött, de jag inte mött men där våra vägar mötts i skriven text, tanke eller bild. Till er som älskar julen såsom jag och till er som skyr den. Jag vet att för många är det en av årets jobbigaste helger. Till er så hoppas jag den passerar snabbt och obemärkt.

Men jag älskar julen och har alltid gjort, det handlar inte om klappar utan om en känsla. En känsla av magi, kärlek och något outsinligt vackert. För en vecka sedan var det min sista dag på Indienresan, en dag fylld med vemod och där julen kändes långt borta. Men när jag kom hem var det som om julstämningen slog mig med full kraft. Jag klev rakt in i en varm känsla och med ögon öppna för skönhet och utan den stress som för många är julens signum. Det är vackert med en sån känsla.

Hur var det att komma hem undrar många? Det var vemodigt att lämna Indien men det var fantastiskt att komma hem. Mött med så mycket kärlek, omtanke och glädje från vänner och familj. Jag har varit på middag hos syster, gått på fantastiska julkonsert där bästa vännen är med och sjunger, varit på teater och sett en skådespelande vän briljera på scenen, dansat i timmar och sen åkt hem till Dalarna till min familj och de jag älskar mest.

På bilden ovan är min älskade systerdotter som klär granen hemma hos min syster i Stockholm. Det är en fin stund. Hennes bästa vän hjälper henne (bortklippt från bilden eftersom jag inte vet om hennes familj vill ha henne publicerad på min blogg).  När glittret trasslar så hjälper jag dem för man behöver ju hjälp när livets glitter trasslar ihop sig, sen behöver man vänner vid sin sida och att göra något vackert bara för skönhets skull. Att klä granen kan egentligen vara en väldigt symbolisk handling, den behöver en stadig fot att stå på för att inte trilla omkull och stjärnan i toppen måste alltid sättas med omsorg så den inte faller.

I tisdags barnvaktade jag min brorson. Han somnar nära mitt hjärta där så många bor. Vilsamt så snusar han gott och  tillitsfullt. Även om jag inte har egna barn så finns det så många barn (både små och stora) i mitt liv som jag värnar om och som jag vill allt väl. Vi kan alla ta hand om varandra och vara en viktig byggsten i varandras liv året om. God Jul med kärlek från mig till er.

Elva års drömmar raserat på ett ögonblick..

… och nu drömmer jag inte längre utan försöker bara ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Han talar om jordbävningen i Nepal. Hur hans vackra by raserades på några ögonblick och även om hans närmsta familj överlevde så förlorade han vänner, grannar, sitt företag, sitt hus och sina drömmar. Han hade byggt upp det liv han drömt om av de pengar han tjänat och de försvann i samma stund som byn raserades. Jordbävningen skedde i April i år och jag möter flera som varit med i den och många har förlorat familjer, ändå är de tillbaka och arbetar och försöker leva vidare.

Varje dag när jag vaknar försöker jag att komma på vad jag vill göra som är bra under den här dagen och ta tillvara på den. Men jag drömmer inte mer, inte ens små drömmar. Men jag lever fortsätter han berätta. Ja, han lever och inte bara existerar. Vi skrattar mycket tillsammans och jag hjälper honom med hans dator. Han har ett varmt hjärta och ger tiggarna mat från sin restaurang när de kommer förbi. Han är en god människa med många vänner kring världen.

Jag får se bilder från hans by före och efter olyckan. Av hans raserade hus där övervåningen rasade ner över grannfamiljen där ingen klarade sig. Där hans mamma blev liggande bland bråten tills en av hans vänner kunde komma fram och rädda henne. Själv befann han sig på en avskuren väg där han kanade med sin motorcykel över hela vägen i jordbävningsögonblicket då hans värld stannade och förändrades för alltid. Han förändrades men levde vidare men på ett nytt vis.

Min resa i Indien handlade mycket om möten, om möten med människor och med mig själv. Vissa av de mötena förändrade mig. Det här mötet gjorde det på ett sätt jag inte kan förklara. Han lärde mig väldigt mycket om livet, det hade han säkert gjort även om han inte varit med i olyckan eftersom hans syn på livet inspirerar mig.

Det smärtar mig när jag hör hans berättelse, men samtidigt är det hans styrka, visdom och acceptans jag ser. Han lever vidare utan att väva några drömmar men han gör det bästa av sina dagar.  Det är mer än många gör så på sätt och vis är han rikare än många andra.

Det regnar från gråslagen himmel..

.. när jag kliver ut från Arlanda.

Den snö jag önskat möter mig ej men några timmar senare så sitter jag med tända ljus och dricker the och inväntar en av mina bästa vänner som kommer hit för häng. Då känner jag ändå en julkänsla i mitt bröst. Det är vackert att komma hem till sitt hem, sin säng och till en lägenhet som pedagogiska mamman och hennes vän fyllt med värme.

Min mammas vän har dessutom fyllt den med vackra saker som nya lakan, vackra saker av samisk design från Stoorstålka och sen hyacinter som blommar, liljor som doftar och en burk hemkokt hjortronsylt i kylen. Då känns det ombonat även om man bor ensam.

Vilken resa och vilka möten, det kommer ta tid innan jag landar och det finns flera oskrivna inlägg så Indienresan kommer fortsätta i skrift på bloggen mellan de vanliga inläggen.

Resan hem gick smidigt och snabbt eftersom jag sov bort stora delar av den. På min första flight så hamnar jag bredvid en indisk man. Det är första gången jag flyger säger han tyst och ser både nervös och förväntansfull ut. Han berättar att han ska åka till Kuwait för att arbeta som chaufför där i två år. Han har frågor om bagaget verkligen skickas hela vägen och han ser längtansfullt på min fönsterplats och kikar ut genom fönstret.

När vi kommer till Doha ska vi åt olika håll men vi tar sällskap genom säkerhetskontroller och den stora flygplatsen fram till hans gate. Jag följer med dig säger jag när han säger att han inte vet hur han ska hitta. Han håller hela tiden krampaktigt i sitt pass och sitt boardingkort men samtidigt ler han och tittar förundrat på denna högteknologiska plats. När vi skiljs åt undrar han igen hur han ska veta när just hans plan går och jag förklarar att han sitter vid rätt gate och att han kan fråga dem i disken men att han kommer se när de börjar gå ombord på planet. Jag önskar så att hans resa gick bra och att han fick en fönsterplats att blicka ut från.

Hemma nu, lite förändrad men samtidigt mig väldigt lik. Det ska bli så mysigt att träffa vänner och familj. De som ligger mig närmast hjärtat var jag än reser.

Ställ dig med armarna lyfta..

... säger min vän när hon ska ta bilden.

När jag står framför havet och solens sista smekande strålar känns det märkligt bekant. Har inte jag den här bilden redan? Det har jag, men inte av mig själv utan som en bild på min visionboard. Jag köpte kortet på Hawaii av Francene som målat den. För mig är den en påminnelse om resor, drömmar och frihet. Den kallas resenärens bön och lyder (enligt min enkla översättning):

När du reser över hela världen så följer denna bön dig, en bön som handlar om säkerhet, kärleksfulla möten, om skönhet och om en expansion av din världsbild. Den handlar även om äventyr som bara kan ske när ditt hjärta är öppet och du tillåter dig själv att omfamna magin. 

Det är verkligen en bra summering på den här resan, allt det har jag upplevt och så mycket mer. Jag är så evinnerligt tacksam över att jag följde min intution och hamnade just här. Livet är precis som det ska och mycket mer därtill. Om några dagar åker jag hem efter en resa men med viktiga insikter och erfarenheter i bagaget. Namaste!

Hon är ung och vacker..

... men ser ledsen och rädd ut. Det är hennes bröllopsdag och våra blickar möts när jag passerar, jag ler mot henne och får ett svagt leende tillbaka. Bredvid henne står hennes nyblivna man, avsevärt äldre.

Arrangerat äktenskap frågar jag min guide. Definitivt arrangerat äktenskap svarar han. Kommer du få välja den dag du gifter dig frågar jag honom. Ja, det får jag. Mina föräldrar har en annorlunda syn och det är bra. Jag tror Indien kommer förändras men det går långsamt fortsätter han.

Jag möter unga människor, vissa som lever i arrangerade äktenskap och andra som vet att de kommer få vara mer delaktiga kring vem de får dela livet med. Vissa av de i arrangerade äktenskap verkar ha det bra och andra har det bedrövligt och ser ingen väg ut ur ett äktenskap med någon de inte vill dela livet med.

När jag pratar med dem hör jag en förändringsvilja, många av kvinnorna säger att mina barn ska inte bli bortgifta, de ska inte behöva stå på sin bröllopsdag bredvid nån de knappt träffat och som de sedan ska dela livet med, jag vill något annat för mina barn och att de slipper uppleva det.

Jag möter en ung kvinna som planerar att fly med sin pojkvän som familjen inte känner till men där arrangerat äktenskap är det enda som gäller i hennes by. Men jag förlorar min familj om jag gör det och det vill jag egentligen inte säger hon sorgset. Två skilda världar möter varandra i våra kulturer men många unga och även äldre generationer vill förändra det traditionella. I mina ögon det enda rätta men så är jag ju svensk, här håller inte alla med mig.

När solen sänker sig över havet och natten  varsamt iklär sig sina stjärnprydda smycken ser jag den unga brudens ögon och jag ber en stilla bön att hon har fått en snäll make som kommer behandla henne väl och att saker förändras i framtiden.

När man reser bort en stund..

.. och finner nya världar och andra perspektiv så lyfter själen litegrann.

Backwaters är någonstans obeskrivligt i sin skönhet men också i de upplevelser jag får där. Jag lär mig nya saker, bor hemma hos en familj och får äta deras fantastiska mat och blir visad runt av sonen Viijesh som är en perfekt guide. Det är en upplevelse jag tar med mig hem i hjärtat. För er som är intresserade av deras homestay finns det mer information här och här.

Jag tänker att det här inlägget blir ett inlägg där bilderna får visa en glimt av Backwaters, ord räcker inte till.

Dags att hämta hem getterna efter deras dagsbete.

En stuga gjord av palmblad.

En nyfiken liten tjej som vill visa upp sin nya klänning

En typisk vy från Backwaters

Det är värt att gå upp halv sex för att möta backwaters i gryningen

Fiskare som dyker ner och försöker fånga fisk med sitt nät. Här
ser ni även lite skräp och det är väl nackdelen. Skräp kastas
ofta i naturen och det finns ingen reglerad sophämtning.Jag
hade kunnat plocka flera sopsäckar med skräp under färden.

Dags att odla mustasch

Alla dessa leende och vinkande människor tar jag med mig

De dyker till botten och fyller sina båtar med
lera som de kan sälja. 

Även jag fick testa att "ro" båten, det var
jättekul

Fantastisk hemlagad mat, här serverad på bananblad

Vackra Indien

Denna fantastiska upplevelse har jag denna familj att tacka för

Jag vill kunna lära mig simma..

... det är min högsta dröm säger fina R samtidigt som hon målar mina tånaglar knallturkosa.

Vi är samma ålder och jag har blivit en av hennes stamkunder på henne skönhetssalong. Hon berättar att hon fick hjälp att börja lära sig simma i fyra dagar i en simbassäng men att hon inte lärde sig. Jag berättar för henne hur lång tid det tog för mig att lära mig simma men att jag är övertygad hon kommer lära sig men att hon måste få tid.

Sen är det jobbigt med kläderna också, jag hade bara en t-shirt och shorts men läraren sa att det är svårare då eftersom de tynger. Jag bekräftade att det är mycket svårare att simma med kläder och framförallt när man lär sig.

Sen var jag också nervös för att det skulle finnas någon man som råkade se mig när jag hade så lite kläder. Kvinnorna kläds på medan männen kan klä av sig. De ska ha täckta axlar och knän. Deras vackra kläder är fantastiska men när de badar så badar de flesta i hela sarin. De står skrattande i strandkanten och längtar ut i havet och vissa vågar gå ut en bit men många gör inte det. Många av dem kan nämligen inte simma och jag har fått berättat att många drunkningsolyckor beror på att de varken kan simma och sen att de har alla dessa kläder. Långa tygstycken som kan trassla in fötter och dras med i strömmar. Det gör mig arg att det ska behöva vara så.

Men hon har en plan, hon ska hälsa på sin svärson som arbetar i Malaysia och bor i ett hus där det finns en stor swimmingpool. Där känner ingen mig och han har lovat hjälpa mig och då kanske jag kan ha våtdräkt eller kanske till och med baddräkt och inte vara rädd för att nån man jag känner ska se mig. Det ska jag göra, hon drömmer sig bort och ler.

Jag önskar jag var bättre på att simma och lära ut det för i så fall skulle jag se till att jag fick tillgång till en pool och sen kunde ett gäng indiska kvinnor komma och lära sig simma och karlarna skulle jag jaga all världens väg så de fick göra det i lugn och ro. Det önskar jag med att du kunde säger R. Men du tror att jag skulle klara det frågar hon hoppfullt. Jag är helt övertygad om du kommer lära dig simma om du verkligen vill. Hennes ögon lyser vid tanken och hon glittrar till i drömmens mitt.

Som älvbloss i mörkret leker eldflugorna..

...likt stjärnströsslade tomteblossgnistor lyser de upp och skapar naturlig magi.

Backwaters. Obeskrivligt att fånga i ord och bild men en naturupplevelse som fångar mig så det känns som min själ tvättats under stjärnors glans och palmernas prasslande blad. Det är så vackert så jag tystnar på tillbakafärden där mörkret är ljust. Jag njuter dess skönhet i total närvaro och utan att vara någon annanstans än i båten och mig själv. Det är så vackert, som att stanna tiden i ett paddeltag och glida på de stilla vågorna.

Reser du ensam?

Nej, jag reser på egen hand, det är ingen ensamhet på något vis.

Jag reser med synen att jag kommer att möta vänner och att världen är en vänlig plats. Jag tycker om att leva självvalt och oftast är det väldigt skönt att själv styra vad det är man vill göra och när.

Skulle jag aldrig våga säger många. Jag vet inte vad det är som skrämmer personen som säger det, om det är ensamhet, eller att nåt skulle hända eller något annat eller kanske bara att man inte har någon med sig som man känner och som man kan dela upplevelsen med. Vissa kallar mig modig men jag tänker att för mod behövs en rädsla, obehag eller utmaning och jag har gjort det här många gånger och för mig är det mer normalitet. Det finns andra situationer som kräver mitt mod men det här är inte en av dem. Jag har rest jorden runt på egen hand när jag var yngre.  Men det är fint att det finns de som tycker att det jag gör är modigt och annorlunda, det känns i hjärtat men jag är inte så modig som ytan kan påskina.

Vad är då nackdelarna med att resa ensam anser jag? En av dem är att boendet blir dyrare, jag betalar för dubbelrum för enkelrum brukar sällan existera dit jag reser. Att inte ha nån att dela resans upplevelser med brukar andra säga, fast jag har det men de bor kanske inte på samma plats som jag och jag delar den med flera personer och inte bara en. Att det ska hända nåt är en annan tanke, men jag tänker att det kan väl hända något var du än är i världen, sen måste man ju vara försiktig men det behöver man ibland vara i sin vardag också enda skillnaden då är att det är just vardag.

Fördelarna då? Jag är fri att stanna så länge eller kort tid på platser jag besöker, jag får egenvald egentid när jag behöver, jag kan vara spontan och behöver inte stämma av med någon om dagen/veckans/resans planer. Jag tror jag träffar mer människor eftersom man blir mer kontaktsökande och det är lättare att bli kontaktad, jag har vänner runtom i hela världen som jag träffat på resor vilka jag sedan hälsat på ibland annat Holland, Tyskland, Thailand, Usa, Curacao, Spanien och på andra platser.

Det är klart att jag gärna reser med vänner men jag tänker inte hindra mitt resande utifrån att jag inte har nån att resa med för jag vill ju förverkliga mina drömmar. Många gånger har jag mött människor som drömmer om att resa mer på egen hand eller någonstans dit de inte får någon med sig, ett mellansteg kan vara en gruppresa, temaresa eller kurs. Jag har mött många här som är på yogaresa, kurs eller rundresa med arrangör och då reser ensamma men i grupp där någon annan ansvarar för arrangemanget och då kan man åka på egen hand men träffa andra människor och ha ett socialt sammanhang.

En härlig ny vän som jag mött som heter Carina kommer i framtiden att anordna mindfullnessresor just hit till Varkala. Så om någon är sugen att ta sig hit men inte på egen hand så kan en sån resa vara ett alternativ. Idag lämnar hon och de andra två vännerna jag funnit här denna vackra plats. Det är lite vemodigt eftersom vi har haft så roligt tillsammans, men nya vänner, nya möten och nya världar väntar och vänner ses igen.

Jag finner en stjärna i blommans mitt..

... så vacker där den vilar som en kronjuvel.

Jag tror det finns en stjärna inom oss alla, en som vilar där och glimmar till när vi minst anar. Vi är ju alla gjorda av stjärnstoft och därmed stjärnornas barnbarn. Det är inte att förglömma och därmed inte glömma att de vi möter är detsamma. Vi har alla vår unika lyskraft och det som är vår inre kärna som vi behöver våga visa och inta hamna i jämförandet med andra om hur vi borde vara eller agera.

Jag älskar de klara stjärnhimlarna man ser här om kvällen, de som man har en möjlighet att verkligen se stjärneglittret när det inte försvinner i stadens ljus som hemma i Stockholm. När fullmånen förra veckan lös upp vår väg hem och lade silverglitter på palmernas blad och över husens tak. Naturen som sprider sin skönhet som så ofta men det kan också vi människor göra. Sprida vårt ljust över andra oavsett om vi vet det eller inte. Jag brukar kalla det att stjärnströssla någon. På den här resan så möter jag många stjärnströsslare på min väg och jag märker att jag stjärnströsslar andra utan att veta det själv. Men vi behöver även stjärnströssla oss själva ibland och inte enbart andra. Att känna efter vad min inre stjärna behöver just här och just nu, kanske är det självmedkänsla, kanske vila, en långpromenad i naturen eller en dans som får dig att glittra. Du vet bäst själv eftersom du är stjärnan i ditt liv.

Dagens specialitet är KÄRLEK…

… står det på menyn.

Det borde vara alla dagars specialitet tänker jag. Jag möter en ung kvinna med ambitionen att skapa en rörelse för fred istället för alla dessa hemskheter i världen. Hon kommer fram till oss på ett café och ber oss att gå med och även sprida hennes facebookgrupp om vi vill eftersom hon vill nå ut i världen. Jag tror på människor som vill göra gott så jag sprider den gärna, den heter SexiLeaks och finns HÄR (för en förklaring av namnet, kolla sidan). Många människor skulle kalla henne naiv men jag stöttar så mycket hellre någon som vill främja fred än de som gör motsatsen.

Det är mycket som pågår i världen och handlingar som utgår från värderingar jag har svårt att förstå och ta in. Men i kärleksfulla handlingar vill jag vara. Däremot inte sagt att vi inte ska strida för det vi tror på, men inte på ett sätt som skapar klyftor och skadar andra. Så jag tror på att vi borde göra kärlek till dagens specialitet alla dagar och leva utifrån hjärtat och med en öppnare blick än bara det som gynnar oss. 

Första advent passeras...

.. och december anländer.

På instagram och facebook ser jag ljusstakar och lussebullar. Snövita vidder möter mig från delar av Sverige som lyses upp av ljusklädda granar och julstjärnor i alla dess färger. Jag tycker om december. Jag tycker om julen.

I Indialand så svettas jag och dricker alkoholfri favoritdryck istället för glögg på första advent. Vintern och julen känns långt borta men jag är glad att jag kommer hem och får fira den med familjen. Har du hemlängtan frågar någon? Nej det har jag jag sällan när jag reser, men jag kan ha stunder då jag tänker med kärlek på vänner och familj och önskar jag kunde ge dem en kram eller bara ses över ett samtal.

Men de är ändå ständigt närvarande i mitt hjärta oavsett vart jag är i världen. Jag ser min yngsta bror prova nya glöggsorter och vem vet om han komponerar en jullåt till årets jul, det har hänt förr. Jag kan se hur mormor står och instruerar morfar när han hänger upp julgardinerna med Dundret som kuliss bortanför köksfönstret. Decemberhimlarna däruppe är det vackraste jag vet även om solen inte går över horisonten men där norrskenet kan spraka i färg på nattsvart himmel.

Jag kan se hur min lillasyster har mer fokus på sin 40-årsfest i nyårsskrud än julens dagar och hur min andra syster planerar veganska rätter som hon ska laga. Min mellanbror ser fram emot att hans son Louie ska fira sin första jul och det är viktigare än julen självt. Systerdotter Alma sjunger julsånger och undrar vad som kommer finnas i hennes paket. Sen har vi pedagogiska mamman som trallar i sitt kök och kanske bakar om lusten faller på och låter alla sina barn följa sina drömmar och gläds med dem på vägen. Det är en av orsakerna till att vi alla är där vi är i livet.

Den 17:e December anländer jag hem, då önskar jag snö, glitter och sprakande ljus. Jag vill dricka varm glögg och njuta julsånger och möta familj och vänner. Men nu är jag här och njuter det som är, kalla drycker, varm sand, sprakande färg och att ta dagen som den kommer.