Solen kikar fram under torsdagen...

... och gör den ännu lite mer skimrande än den redan är.

Dagen idag blev fylld av skratt med goa kollegor på världens bästa jobb. En timmes massage som balsam för både kropp och själ. 50 tulpaner för 100 kronor och årets första semla följer med mig hem. I mailboxen sj som meddelar att jag får 2000 kr i värdebevis för förseningarna i julhelgerna och ett sms av någon speciell som tänker på mig. Kel med min 15-åriga katt i soffan och en nyinköpt bok att börja läsa. En vanlig dag fylld med fina stunder att samla kraft från.

Carpe Diem och Ab imo pectore betyder fånga dagen och av hela mitt hjärta. Så vill jag leva livet, genom att fånga dagen och att ta för mig av livet av hela mitt hjärta. Varken mer eller mindre, just nu bara det. En torsdag i Januari så ler jag mot livet och det ler tillbaka.

En favorittriss väntar mig i april...

.. för då ska jag ska lyssna på Dalai Lama, Mark Levengood och Lars Winnerbäck under 1,5 timme.

Ett möte som innebär att även att besökarna får ställa frågor om de vill (via frågelåda, facebook och IM's (Internationell människohjälp) hemsida. Dalai Lama inspirerar mig och vem kan vara bättre än Mark i det mötet. Jag och min vän hoppade kring efter att ha bokat våra biljetter. Mer hopp i livet.

Två kloka vänner....

.. träffar jag denna mörka måndagskväll, dock var för sig.

Dessa båda kvinnor gör inget samtalsämne för stort eller för smått, inga känslor förbjudna och de bjuder både på sin storhet och sin litenhet (åtminstone i deras egna ögon ibland, för mig blir det ytterligare ett bevis på deras storhet). Stundtals skrattar vi så det ekar mellan storstadens husfasader och ibland blir samtalet lågmält och dämpat eller väldigt högljutt när tunnelbanan passerar nära.

I sin bok vägar till visdom skriver Stefan Einhorn om vikten av att välja bra mentorer och rådgivare. Man kanske väljer en mentor om råd i en situation och en annan mentor om råd i en annan. För ibland behöver man råd men man kanske ska vara noga med vem man väljer att fråga. Ibland kanske man behöver någon som tänker totalt annorlunda och ibland behöver man någon som förstår. Att diskutera mitt frihetsbehov och hur jag vill leva livet i kombination med någon som inte känner samma sak och inte har samma behov fungerar inte alltid för mig.

När jag skiljs åt från mina vänner så har tankar luftats, lyfts, funnits eller ändrats. En mental storstädning där saker ligger där de ska, några har rensats ut och nya inköp gjorts. Jag har tänkt mycket på hur Stefan Einhorn lyfte fram mentorstanken och att man ibland behöver råd, någon annans tankar eller byta perspektiv. Det ska jag fortsätta göra, bara på ett mer medvetet vis.

I bloggvärlden blir vissa av er mentorer i vissa frågor utan att ni ens kanske vet det, eller att jag insett att jag behövt just den tanken eller behöver utmana en tanke/föreställning. Stort tack för det. Det gör mitt liv rikare och jag tror på att vi alla har mycket att ge varandra. Inspiration, reflektion, insikt, utsikt och ibland bara en tanke som matchar min möter mig i era texter, bilder eller kommentarer. I livets bukett vill jag ha skimrande blommor som visar mig nya nyanser av färgprakt och mina mentorer/vänner eller en främling kan bidra till det. Delad kunskap gör oss visare om vi vågar lyssna oavsett om vi tycker lika eller inte.

Solsken, tulpanprakt och skira stunder till er alla kloka därute.

Att vara förälskad...

.. är ovant, härligt, förstummande och förundrande.

Som att åka berg- och dalbana med en känsla av skräckblandad förtjusning i magen och inte veta om åkturen tar slut eller kommer att fortsätta i lugnare takt. Men det är bara att vara i nuet och njuta av pirr i magen och att le fånigt. Oavsett vart det leder så passar jag på att njuta och bara vara i skenet av att upptäcka nya sidor hos mig själv och äventyret i att lära känna en annan människa.

När jag minst anade det slog förälsken till. Kanske finner man förälskelse på samma sätt som man kan finna poesi och visor enligt Nalle Puh som säger följande kloka ord:

Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.

Min alldeles egna livshistoria..

.. berättade jag för Svante som har ett företag där han nedtecknar olika människors livshistoria.

Det blir något annat när jag inte sållar bland orden själv. Personligare och med fokus på delar som kanske inte jag lyft fram. Många gånger så är jag inte så personlig som jag verkar, jag har ett drag av att vara privat i mitt bloggande. När jag bloggar så nedtecknar jag ju delar av min livshistoria men det här är en del av min livshistoria berättad av någon annan. Den egna utmaningen att göra det i max 1200 ord var Svantes och det blev exakt 1200 ord i originalberättelsen (jag har kortat ner min mammas namn och tagit bort ett enda ord ur texten). Det här är Svantes text. Tack Svante.

"Om man gör det man brinner för så kommer man någonstans"

Jag ser inte Liv på stationen i Järna där jag lovat möta henne. Och när jag sticker handen i fickan är mobilen inte där... Via en lånad telefon får jag tag på henne. Det visar sig att hon redan är på parkeringen. "Varför skulle jag vänta på perrongen. Jag klarar mig själv, jag är ju gammal backpacker."

Liv är självständig och drivande; jobbar med att coacha andra människor att våga gå sin egen väg och följa sina drömmar. Som hon själv gjort – och gör. Den första, banbrytande resan gick till Spanien. Hon var runt tjugo och hon känner att hon bröt med något den gången. Kanske med någon sorts arv; säkert med den gängse livsstilen i den lilla Dalabyn där hon växte upp...

Mamma M födde Liv på Gällivare BB i mitten av mars 1974. Livs pappa försvann ut ur bilden redan kort därefter. M är som Liv, hon har aldrig nöjt sig med att bara passa in. Hon har gjort som hon velat och alltid uppmanat och stöttat Liv att göra detsamma.

Via Uppsala och Bräcke hamnade Liv som femåring i ett knuttimrat hus utanför Leksand. Mamma M gick i näbbstövlar trots att ingen annan gjorde det. Pinsamt tyckte Liv – inte som femåring förstås, men som tonåring. När Liv var sex eller sju träffade M en ny man. Hans dotter blev Livs första "syster". Snart föddes även hennes tre yngre halvsyskon. Lägg därtill de två barn till hennes biologiska pappa som hon inte träffade förrän i vuxen ålder. Det blir sammanlagt fem halvsyskon, plus en bonussyster.

Men i Spanien, den gången i mitten av 1990-talet, stod Liv på helt egna ben. Bästa väninnan hade gjort henne sällskap när hon bläddrat i kurskatalogen hemma i Dalarna, men Livs dröm var inte hennes. Liv reste ensam. För pengar hon själv sparat ihop levde hon i fem månader i norra Spanien där hon studerade spanska. Återkommen till Sverige var hon en annan person. Hon hade upptäckt sin egen kraft, hon visste nu att det var möjligt att gå sin egen väg.

Liv fortsatte läsa spanska. Och beteendevetenskapliga ämnen. Sedan blev det kriminologi. Det innebar en flytt från Göteborg till Stockholm, och hon lät flyttlasset gå redan innan hon visste om hon kommit in. För hon visste ju. Hon visste att det hon vill göra kommer hon att kunna göra.

"Beteendevetare får du väl aldrig jobb som", sa folk. Men Liv tog sin examen och i dag har hon sin andra anställning som beteendevetare. Hon blev "headhuntad" till tjänsten, mycket tack vare att hon även hunnit utbilda sig till coach. "Om man gör det man brinner för så kommer man någonstans", säger hon.

På sitt första jobb som beteendevetare jobbade hon med ätstörningar. Hon hade fast tjänst och bra betalt. Men efter fyra år ville hon vidare. Hon sa upp sig och blev därmed avstängd från A-kassan. Det kändes i hela kroppen att det var rätt. Så varför tveka, varför lyssna på dem som sa att hon inte borde? Nästa steg blev den där coachutbildningen – betald ur egen ficka.

För tio år sedan höll hon på att bränna ut sig. Hon hade levt ett roligt men alldeles för aktivt liv. Det var då livet sa att "nu, Liv, är det dags att börja lyssna på din kropp". Under många år därefter var hon aldrig riktigt pigg. Sov så fort hon fick chansen. Sakta men säkert integrerade hon livets hårda läxa. Hon lärde sig lyssna på kroppen, och att säga nej.

Det är nog därför det är så lätt att säga ja nu. När hon vet att något är rätt. Det finns ingen anledning att tveka; ingen anledning att fråga sig vad det kan få för konsekvenser. Det är bara att fortsätta gå – hennes egen väg, den enda hon verkligen har lust att gå.

En dag vill Liv ha ett pippihus med torn på. Där vill hon dricka te, läsa böcker och titta på stjärnorna. Och hon vill ha fullt av fri tid som hon kan använda till exempel till att resa. Men det blir efter att hennes nuvarande projektanställning i en av Stockholms kranskommuner tar slut år 2012. Någon gång därefter...

Liv har rest jorden runt och hon har simmat med delfiner på Hawaii. Erfarenheter som dessa förvarar hon i den inre skattkista som är märkt med "förverkligade drömmar". I en annan skattkista finns "svåra erfarenheter som lärt mig något om livet". I den kistan finns den gången hon nästan gick in i väggen. Där finns också ett tomrum – precis där hennes pappa egentligen skulle funnits. Att han valde bort kontakten med henne har känts svårt. Men när han dog för tio år sedan hade Liv trots allt hunnit förlåta honom.

Som liten var hon ledsen. Senare var hon arg och besviken. Som vuxen lärde hon sig så småningom se att det var hans rädslor och svaghet det handlade om. Hon såg att det framförallt var hans förlust, inte hennes. Och hon såg allt hon fått i stället. Livs morföräldrar har alltid känts som bonusföräldrar för henne.

En annan svår och lärorik episod kom när Livs pojkvän råkade ut för en allvarlig olycka. Plötsligt blev hela hennes tillvaro till ett pendlande mellan jobbet, sjukhuset och rehabiliteringshemmet. När pojkvännen började återhämta sig fysiskt drabbades han av en livskris. Liv drogs in i den. Och det blev för tungt. Hon gjorde slut på relationen. Det väckte djup sorg. Men det kändes rätt. Hennes livstro testades och fördjupades. Hon såg att det går bara att ta emot livet precis som det kommer, det finns inget annat sätt.

Liv är 36 år i dag. Hon bor ensam med sina två katter i en lägenhet i en närförort söder om Stockholm. Hon är anställd i ett projekt som tar slut inom två år. Många skulle tycka att det ser ut som ett liv där det finns mycket övrigt att önska. Men Liv älskar sitt liv som det är, inklusive viljan att förbättra det.

I sitt jobb stöder och inspirerar hon unga vuxna mellan 18 och 29 år som lider av social och psykisk ohälsa att våga tro på sina drömmar. Dessa människor hör till dem som står allra längst från samhället. Många har inte ens gått ut grundskolan, vissa har aldrig haft något jobb, de flesta har mycket låg självkänsla. Men de har drömmar. Och Liv älskar att stödja dem att hitta sina egna sätt att förverkliga dem.

När jag kör Liv tillbaka till pendeltåget rasslar det plötsligt till i motorn i min gamla Peugeot. Jag svänger in till vägkanten. Motorn går ned i varv och dör helt efter ett par sekunder. Den går inte att starta igen. Frågan är om den alls går att reparera, den verkar ha skurit...

Jag tänker på Helon, Livs morfars far, ett utomäktenskapligt barn med järnvilja. För ungefär 100 år sedan, vid 18 års ålder, bestämde han sig för att trycka upp egna visitkort. Han byggde upp flera affärsverksamheter, däribland en färghandel i Gällivare. När färghandeln brann ned var den till största delen oförsäkrad, men Helon tog lån och byggde upp den igen. Det tog honom trettio år att bli skuldfri. Liv brås nog en hel del på Helon, tänker jag. Och bilen...? Den går säkert att fixa på något sätt!

Bokcirkel och jamaicansk mat..

.. visar sig vara en skön kombination.

Jag har aldrig prövat jamaicansk mat så jag tyckte det var på tiden och bokade bord på Back a yard på Söder. Det blev en trevlig smakupplevelse, dit kommer jag att gå igen.

Underbara bokcirkelstjejerna som kan göra en grå tisdag till härligt skimrande och färgglad passar bra på en färgstarkare restaurang. I livets blombukett så tror jag att blanda in nåt oväntat då och då. Saker är till för att upptäckas.

Jag kör till kupolen....

... för att träffa människor jag tycker om.

Runt min hals vilar mitt fina hänge från Elisa Day med orden wish och dream på varsin sida. Jag påminns gärna om det jag tror på och föll direkt för hennes fina smycken och det här hänget är just nu en favorit.

Om inte jag klivit in i bloggvärlden för några år sedan kanske vi aldrig möts jag och härliga Di. Vi träffades första gången för drygt ett år sedan tillsammans med skimrande Emma som också skulle varit med men fick lov att stanna hemma tack vare en ilsken bacill. Tänk vilka fantastiska möten det finns därute som bara väntar

Di bjuder på livserfarenhet, värme, kreativitet och en idé som nog ska snurra några varv. Kanske är det så jag ska göra? Kanske är det en del av min livsstig? Kloktankar, insikter, mod att våga göra saker annorlunda och tankar kring hemmet och inspiration och ett lite lättare steg än det jag kom med är det jag tar med mig från mötet. Hon sådde några frön hos mig som ska få gro där så får vi se vad som händer. Själv skriver Di såhär om vårt möte på sin blogg(jag blev lite generad men vill ha texten sparad även på min blogg):

idag kramade jag om goa Vida. Hon är ursöt i sin spetsklänning och som alltid strålar hon av ljuvlig livslust och har så tänkvärda saker att säga. Saker som ger mig reflektioner. 3 timmar flyger iväg, ja....en riktigt lång fikastund som pockar på mer. Kommer på mej själv att jag glömde att höra om delfinresan....och vi skiljs åt med en varm kram, och jag känner det lite som om hon drunknar i mina armar ;0) denna ljuvliga kvinna....och hon lämnar en djup reflektion över att jag ska vara lite mer ego under 2011, och lite andra tankar om mitt framtida arbetsliv...."gräv där du står" klingar i mitt huvud när jag lämnar Kupolen...

Efter mötet med Di så möter jag vänner som känt mig under större delen av mitt liv. Vi skrattar, funderar, reflekterar och pratar om svåra saker och mindre svåra saker. Vi har burit varandra och även låtit oss bli burna under livets gång. De hjälper mig med min oro och får mig att skratta åt mig själv. De är bland de klokaste kvinnor jag vet och vi känner varandra väl. De har lika nära till skratt som de har till allvar och det är en rikedom.

Dagen lämnar mig med nya tankar, visheten om att vara rädd om möten med såväl gamla vänner som nyfunna. Att köra hem från Borlänge till Leksand blir en mindre rolig historia, snön yr och det är mörkt. Men man behöver ju inte se hela vägen för att komma ända fram, man tar några hundra meter i taget i lugn takt och tillslut anländer jag till det röda huset fyllt av människor jag tycker om. Så är det i livet också, man måste inte se hela vägen för att komma dit man vill... bara man fortsätter köra i rätt riktning och byter resmål om det blir nödvändigt.

Kan bara inte hålla mig från att skratta åt det här...

... kolla in trummisen.. han måste ha haft mycket fritid när han lärde sig spela.

Sammanfattning av November och December och lästa böcker under samma period..

Jag har en tendens att skjuta upp saker som jag inte tycker är så roliga och att skriva sammanfattningsinläggen är väl inte det mest kreativa jag vet samtidigt som det är bra för mig själv att kunna gå tillbaka till. Så här kommer 4 inlägg i ett..dvs sammanfattningen av vad som hände under de två senaste månaderna och vilka böcker jag har läst.

I November 2010 så...

... åkte jag till Örebro på konferens med jobbet och stannade kvar över helgen hos min musikaliske bror.

... tog jag en första fika med någon som nu blivit speciell.

... var jag på en fantastisk föreläsning med Joseph Mc Clendon III.

... å sen kom snön och svepte in över Stockholm och där har den blivit kvar.

Under November så läste jag följande böcker

Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist
En bok om synkronicitet och sammanträffanden som jag läste om då den kom i min väg som av ett sammanträffande. Rent textmässigt tycker jag den är ojämn men jag gillar den ändå.

Svampkungens son av Marie Hermansson
En lättläst bok som jag faktiskt inte kan bestämma mig för om jag ska tycka om eller inte. Jag gillar hennes sätt att beskriva karaktärer och miljöer men den lämnade mig med en blandad känsla.

Mitt himmelska kramdjur av Katarina Mazetti
7 vilsna själar som möts på kursgården Saligheten. Jag får medge det, jag gillar henne och jag gillar hennes sätt att beskriva karaktärer. Den är lättläst och man vet inte riktigt vad den kommer att hamna.

När livet stannar av Malin Sävstam
En oerhört smärtsam, gripande sann berättelse om när Malin förlorar sin man, två av sina barn, sin bästa väninna och hennes barn i tsunamin. Den handlar om sorg, förtvivlan men även om vägen tillbaka. Den är oerhört bra, likaså hennes sommarprogram.

Kicki och Lasse av Peter Kihlgård
En berättelse om kärlek, den stannar inte hos mig bortsett från den där känslan av deras samhörighet med varandra.

Julfritt av John Grisham
En lättläst, underhållande bok om vad som händer när en man bestämmer sig för att inte fira jul. Väldigt olik hans andra böcker.

Bara kärlek av Lennart Matikainen
En bok om relationer och en guide till att leva i kärlek. Inte någon aha-upplevelse men däremot en del påminnelser. Som sagt så har jag valt att arbeta med mig själv förra året och detta är väl ett uttryck för det.

I December 2010 så...

.... var jag med i julswappen och fick 24 underbara paket av min hemliga tomte (som sen visade sig vara Ulle).

... hade bloggen julkalendern "Liv i luckan"

... så lyssnade jag på Kay Pollack som är en av mina stora inspiratörer i livet.

... drack jag kryddchoklad på konditori Lyra en skimrande vinterdag.

... så fick bloggpiraten en fin present.

... så flyttade underbara herr gran in till mig för första gången, men nästa år kommer en ny herr gran på besök.

... köpte jag min lägenhet som ombildats till bostadsrätt. Nu är den min.

... firade jag jul i Gällivare med min älskade mormor och morfar.

... hade vänner och bekanta omkring mig det svårt, 2 av mina vänner hade föräldrar som fick läggas in på sjukhus ovisst om de skulle kunna komma hem och 2 förlorade en förälder.

... njöt jag av årets vinterpratare.

... blev jag förälskad.

Böcker lästa i December

Våga flyga av Lisa Jewell
En chicklit bok jag köpte för en tia. Jag tycker att omslaget är missvisande glättigt och jag tyckte mycket om den i den genren. Personporträtt och en historia som är sådär lagom lättläst under en julhelg.

Dubbla slag av Malin Giolito Persson
En bok som jag egentligen aldrig kom in i. Även om hon gestaltade personerna och säkert hur det kan se ut på en advokatbyrå och hur det är att kombinera det med ett familjeliv så var det inte en bok jag tog till mitt hjärta, kanske för att världarna är för långt från min. Hon är Leif GW Perssons dotter och ska jag vara ärlig så var det väl det som väckte min nyfikenhet.

Vägar till visdom av Stefan Einhorn
Åh, vad jag tyckte om den här boken. Det är faktiskt den första jag läser av honom trots att jag länge tyckt att han verkar så intressant via sommarprogram, intervjuer och det jag vet om honom. Boken tilltalar mig och jag kommer att läsa om den. Det handlar mycket om att finna sin egen visdom men även vara öppen för andras. Jag måste läsa mer av honom, han öppnade dörren rakt in till mitt hjärta och bekräftade mycket av det jag tror på men fick mig även att se saker på ett nytt sätt. Favoritbok.

Busters Öron av Maria Ernestam
En klart annorlunda bok, vet inte riktigt vad jag ska tycka. Men jag kunde inte sluta läsa och det säger väl nåt. Huvudkaraktären gör mig förundrad och jag blir obehagligt berörd andra gånger men jag har tänkt en del på den efteråt och det gör att jag nog får säga att den är läsvärd. Hon har även skrivit "Caipirinha med döden" som är en ovanlig historia.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery
En bokcirkelsbok som jag har blandade känslor inför men mest värme. Jag tycker verkligen om berättelsen som växer fram. Kan inte säga så mycket mer om vad det är jag inte tycker om med den för då avslöjar jag för mycket men den är läsvärd.

Sååå.. färdig! Undra om det här lär mig att inte skjuta upp saker?! Kanske lyckas jag bättre nästa månad.

Nu vänder vi blad..

och bjuder in 2011. I köket hänger min fina Lady Thirty kalender redo att ta sig an året.

Nyårsdagstraditionen med finaste vännen där vi ses och ser tillbaka på det gamla året och blickar framåt mot det nya var lika mysig som vanligt. I 60-talsinredning över en räkmacka så dryftades frihetsbehov, drömmar, vänskap och året som varit och året som kommer.

2010 bjöd på Pippi Power, dansglädje på herräng, inget fegspel, intressanta möten, fokus på att göra saker annorlunda, jag har arbetat mycket med mig själv.

2011 vill jag landa efter 3 intensiva, händelserika och lärorika år. Skörda frukter och ta vara på förändringen som uppstått. Jag ska inte leta nya utmaningar men ta mig an de områden där jag redan har lovat mig själv förändringar. Fortsätta att inte fegspela, fokusera på mina närmsta vänner, resa inom och utom Sverige (min resnerv gör sig påmind) och sist men inte minst fokusera lite mer på min enskilda firma.

Vad har ni för planer/löften/teman/tankar inför det nya året?