Att få tillbaka något som betyder något..

... och som man trodde var förlorat är en obeskrivlig känsla.

I torsdags fick jag tillbaka min ring från Hawaii som hade trillat ner på tunnelbanespåret en dryg vecka tidigare då den gled av mitt finger. Den har inget högt ekonomiskt värde men i emotionellt hör vi ihop. När jag tappade den så tänkte jag att det är osäkert om jag får tillbaka den men efter kontakt med SL så uppmanades jag åka till stationen och få hjälp av trafikledare som har rätt att gå ner på spåret. En av mina svaga sidor är att jag kan ha svårt att be om hjälp eller känna att jag är till besvär men nu fick jag utmana den sidan för jag älskar den här ringen.. och han hittade den efter några minuters letande bland skräp, makadam och ogräs som växte längs med spåret. Jag blev så oerhört tacksam och glädjetårar trillade när jag lämnade stationen.

Varenda gång jag blickar ner på min hand nu så är jag så glad över att ha fått min ring tillbaka och jag påminns om att de där vardagsmiraklerna som sker hela tiden på olika sätt. Men det blir även en påminnelse om att man ibland inte reflekterar över hur mycket något eller någon betyder förrän det försvinner. Men ibland kommer något åter som man trodde var för evigt förlorat och jag blir påmind om att det är i det vanliga livet de vackraste miraklerna sker och för mig var det en alldeles vanlig torsdag på en tunnelbanestation. En ängel kan komma i många former och min kom i SL-kläder och med ett varmt leende och stor förståelse att även en liten ring kan ha stor betydelse.

Tid för tanke..

.. står det med sirliga bokstäver invid den röda bänken i Sinnenas trädgård. Det har blivit en av mina tankeplatser. En plats att samla tankarna på, bara vara i stillhet eller lägga sin ner och ägna sig åt lite loj nöjesläsning.

Platser där tankar kommer ikapp eller där sinnet bara får vila ifrån dem i en stilla meditation. Jag letar nog ofta upp såna små öar av stillhet i min annars ganska hektiska och sociala vardag. Jag har ett klätterträd på Djurgårn, en stam i årstaviken, en bänk invid mitt hem och sen en röd bänk i en vacker trädgård. De där platserna är mina och samtidigt allas på nåt vis men för mig laddade med en kraft, energi och en stillhet som jag tycker om. Jag har gråtit, skrattat, låtit nyförälskade fjärilar leka i min mage och funderat över små och stora beslut på dessa platser. De är laddade med trygghet och frihet samtidigt.

Även ute i landet finns platser jag tycker om att sitta på såsom stranden och piren vid Luleälvens kant, på förstukvisten i Dalarna, på bryggor vid tjärnar och på klippor invid havet i Göteborg. De är också platser som är mina. I tanken återvänder jag ibland dit och andra gånger till mer exotiska platser från mina resor. Tänk vad gott att ha platser där jag väljer att vara när jag behöver byta perspektiv, byta hemmets stillhet mot naturens eller bara ta en ny dag i handen och vandra ut i livets dal

Sommarpratarna och sommarbloggarna...

... är en gammal och ny sommartradition som möter varandra.

De flesta av er som läst hos mig vet att jag är en fanatiskt sommarpratarlyssnare och har lyssnat på alla avsnitt sen 2005 (då de började läggas ut på nätet) och ofta lyssnar om på de jag tycker om. Idag så är det dags att öppna första luckan i sommarpratarkalendern och jag LÄNGTAR till klockan 13.00.

Men i sommar kommer jag även att läsa och skriva ett inlägg på Framgångsbyrån som en av deras sommarbloggare. Det är en fantastisk idé som Inger på Framgångsbyrån kommit fram till. Så här beskriver hon det själv:

2010 fick jag en idé att på Framgångsbyråns blogg ge plats åt människors berättelser. Idén är inspirerad av Sveriges radios Sommarvärdar, som jag alltid kallar ”Sommarpratarna”. Där förvånas jag flera gånger varje sommar över oväntade historier och livsöden. Oftast främst från de oväntade och till och med okända. Så för fjärde året bjuder jag in till berättelser. Jag kallar det ”Sommarbloggarna”.

Så i sommar blir det både läsning av sommarbloggare och ljuv lyssning av sommarpratare. Vilken härlig kombination att få ta del av i sommarens famn. Att  få lyssna eller läsa om människors liv, klokheter, insikter och erfarenheter upphör nämligen aldrig att fascinera mig så det kommer jag att ägna sommaren åt, hoppas ni följer med på färden.

På min tänkarbänk i skogens kant sitter jag ofta några minuter
när jag passerar den för att fundera över små och
stora saker och kanske skapas mitt sommarbloggsinlägg
nånstans i de tankarna. 

I trappen...

... så finner jag frågor att tänka kring, kanske i en förändringsprocess eller bara stanna upp just nu och låta det spontana svaret finna dig.

Bilden blev inte så  bra men frågorna är desto bättre där jag finner dem i en trapp på mångkulturellt centrum:

Vad fick du?

Vad gav du?

Vad fann du?

Vad förlorade du? 

Den sista frågan reagerar en kollega på men även i positiva vägskäl/förändringar/situationer kan vi förlora nåt, om jag börjar gå en kvällskurs så kanske jag förlorar min fritid, om jag går in i en relation så förlorar jag en viss del av frihet och tid med mig själv och vänner. En del som är så rädda för förlusten av något låter den hindra dem istället för att våga se vad de skulle finna och få om de vågade. Men de här fyra frågorna skulle kunna vara avslutet i ett coachsamtal, jag kommer att ställa dem då och då både i arbete och privat. De är intressanta tycker jag. 

Jag älskar saker som får mig att stanna upp och tänka, jag älskar också att någon valt att placera ut de frågorna just där för diskussion, inspiration och reflektion. 

Zen pencils...

.. är sajten där en konstnär som sina egna tolkningar av citat på ett fantastiskt sätt.

Här har han tolkat ett citat av CS Lewis om sårbarhet.

Denna fantastiska strip har sedan tolkats i film och foto av läsare vilket ni kan se mer av HÄR.

Citatet i sin helhet lyder:

“To love at all is to be vulnerable. Love anything, and your heart will certainly be wrung and possibly be broken. If you want to make sure of keeping it intact, you must give your heart to no one, not even to an animal. Wrap it carefully round with hobbies and little luxuries; avoid all entanglements; lock it up safe in the casket or coffin of your selfishness. But in that casket — safe, dark, motionless, airless — it will change. It will not be broken; it will become unbreakable, impenetrable, irredeemable. The alternative to tragedy, or at least to the risk of tragedy, is damnation. The only place outside of Heaven where you can be perfectly safe from all the dangers and perturbations of love is Hell.”

CS Lewis har därmed inte skrivit enbart den litteratur om Narnia som präglar barndomsminnet utan även sagt något väldigt klokt om livet och kärleken.

Mina lyckliga och glada stunder..

.

... har jag bestämt mig att fånga i minst 100 dagar via utmaningen www.100happydays.com vilket gör att jag varje dag letar reda på nåt som skapar just det i mig oavsett hur dagen är i övrigt. 

När jag läser Emmas blogg och finner hennes inlägg över inspiratörer där min blogg nämns så blir jag så himla glad så jag klipper ur citatet och sparar det som en bild för det var sannerligen dagens happy moment. När jag började utmaningen tänkte jag lägga upp bilderna här med lite jämna mellanrum men jag insåg att det är ofta vänner på dem och de kanske inte vill att jag ska publicera bilder på dem men det är en rolig utmaning tycker jag. Det är de små stunderna och inte de stora som utgör livet ofta för mig, en stund med en vän, en kopp the när man kommer hem eller snällord från någon jag respekterar. Det finns något fint i varje dag om så bara att krypa ner i sin egen säng efter en omtumlande dag. 

I hans blick..

... ser jag först igenkänning som sen övergår i förvåning. 

Jag skulle tro att han ser detsamma i mitt ansikte. På en promenad på söders gator där jag sällan går på morgonen passerar jag ett hotell och där möts vi bara för några sekunder i en kram innan han hastar vidare till ett jobbmöte. Ett ovanligt möte som inte hade skett om inte jag råkat hinna med en tunnelbana tidigare och därmed bestämt mig för att promenera istället för att ta bussen. Ett "sliding-doors" ögonblick där vi färdas ett halvt liv för en sekund. 

Han var en av mina första kärlekar och jag har inte sett honom på över 15 år. Han bor kvar i den stad i Dalarna han är uppvuxen i men vistas mycket på resande fot via sitt jobb så att vi skulle mötas här och nu är oväntat. Hans dalmål är bredare än jag mindes, han har gråa inslag i sitt skägg och sitt hår men är sig i övrigt väldigt lik. Kärleken är försvunnen sen länge men jag minns honom och våra år med värme. 

För en stund krymper min värld och jag inser att man har aldrig nån aning om vad som väntar runt hörnet. 

Livets livselixir..

.. som bara måste intas vackra dagar, gråa dagar och när livet stormar tror jag det är bra att identifiera för alla. Vad man behöver för att må bra.

Dans, promenader och naturen är tre av mina livselixir som jag själv kan styra över att se till att de kommer in i mitt liv. Promenader kan man verkligen göra närsomhelst, dansen likaså även om den är roligare tillsammans med andra dansglada eller i en pardans där man skapar något för en stund. Naturen finns tillgänglig att besöka året om. Andra livselixir är att umgås med fina människor, reflektera, skriva, vistas i miljöer jag tycker om, läsa en bok, bara vara och att sitta i ett träd eller på en klippa. 

När jag promenerar så finner jag ofta en frid och klarare tankar. Min kropp mår bra av att röra sig. När jag dansar får jag snarare en kick och drabbas av en känsla av total närvaro och att kunna leka med dansstilar, musikkänsla och glädjas tillsammans med andra. Jag kommer i kontakt med mig själv på ett sätt som är full närvaro och ett känslouttryck som finns i dansen. I senaste friskispressen läser jag en intressant artikel om dans där en forskare lyfter fram att om du kan ge dig hän på dansgolvet kan du bli bättre på att lära dig avläsa dina egna och andras känslor. 

Har du identifierat dina livselixir? De som du behöver för att må bra eller kanske bara ta dig igenom dagen när livet stormar eller som behöver tillsättas när det snurrar för snabbt i livshjulet så att du får återhämtning, frid, stillhet, kreativitet, inspiration eller vad det nu än är som just du behöver. Om du inte gjort det så är det en investering i dig och sen också tillåta sig själv att prioritera det man själv behöver oavsett om det handlar om att sticka, baka, vila i stillhet eller ge sig ut på sjön. Att inse att det är viktigt för att man ska ha det man behöver i livet. 

Intill mitt hem finns en vildvuxen skog där liljekonvaljer blomstrar
bara för en kort stund, jag bär med mig dem hem som ett minne
 från min byskola , naturens skönhet och närheten
till det som gör livet vackert. 

Autentiska möten..

... med autentiska människor har fyllt mitt liv på sista tiden.

Jag märker det på min 100-dagars fotutmaning, det är ofta människor jag tycker om som hamnar på bilderna. Ett samtal där vi båda är som vi är och i stunden. Att våga vara såväl sårbar som stark eller strålande. Att kunna säga vad man tycker, tänker och känner och veta att det är ok och även om personen inte håller med så finns en acceptans och respekt där. Min semestervecka fyllde jag med såna möten. Människor jag inte träffar ofta men där vi väljer att träffas just där vi är och utifrån hur livet ser ut just nu och vi följer varandra genom glädje och sorg.

Livskrafter- Emma och jag bubblar i solsken på ett fantastiskt café i Hagas utkant och jag kommer hem med en hjärteängel som hon gjort till mig. Emma och jag lärde känna varandra via bloggvärlden och vi möttes första gången för snart fem år sedan. Hon är autentisk i sin glädje och sin äkthet att följa sina vindlande drömmar. Om ni inte läst hennes blogg eller lyssnat på hennes fantastiska podcast så är det en varm rekommendation från mig. En jordeängel som klivit ner på jorden för att förändra världen bit för bit.

I Malmös värme så möter den finaste av bloggläsare som ändrat hela sitt liv sen första gången vi möttes i en kommentar hos mig, sedan möttes vi för snart två år sedan i verkliga livet. Hon visar mig en ny stad och svindlande höjder hon vågat sig upp på. Jag möter mina spanskavänner som jag läste en termin spanska med för 18 år sedan, det är lite ogripbart att vi känt varandra så länge fastän det känns som igår vi satt och åt jättebullar på cafe Husaren i Haga och pluggade till tentor. Ibland går det år mellan vi ses och ändå kan vi bara ta vid som om inget hänt och precis där vi är just nu.

Av kärlek gifte sig min vän på en strand i Barbados, i solen på avenyn möts vi och det blir både skratt och en och annan tår som delas i det mötet. Hon hjälpte mig flytta från Göteborg till Stockholm den där dan för 14 år sedan då jag bytte stad. Alla dessa fina människor, alla dessa möten med människor som inte lever på samma plats som jag men om man möts i autenticitet i stunden så spelar tid och avstånd ingen roll.

På en klippa vid havet hade jag en magisk kväll med
min fotograferande vän och finaste hunden Esther.

Det finns platser där jag känner mig fri...

.. stillsamt lycklig, lekfullt barnslig och väldigt inspirerad.

Café Drömkåken är en sådan favoritplats. Ett palats för pippiprinsessor, lättjefulla stunder, bakverkslycka och fria tankar. Idag så var jag där med en vän som jag väver drömmar med och  vi blev kvar i 4,5 timmar och avslutade med att testa gungbrädan för det måste man bara göra innan man sätter sig i bilen och vänder hemöver. Denna kraftplats fann jag för två år sedan och jag blir lycklig av att vara där, jag påminns om vad som är viktigt för mig och vad jag mår bra av.

I denna explosionsartade färgplats med bakverk som öppnar alla sinnen så stannar tiden. Från att ha känt mig trött och utmattad så fyller timmarna och min väns kloka tankar och lyssnande öra mig med energi och hopp. Det är intressant när det sker, det där energiskiftet. Ibland tror man att man behöver vila när man egentligen behöver byta perspektiv och samla kraft genom att lättjefullt jalvligga i en stor hammockgunga under ett träd och dricka latteblommor under fåglars sång. Skratta, bubbla och fälla en tår samtidigt som naturen kliver rakt in med sin prakt och solen pryder min panna med svettpärlor.

I tacksamhet lever jag mina dagar, sen jag började göra det så har jag alltid dessa glasögon med mig även gråa dagar och stormiga nätter. De vänder inte skeenden men de hittar något som gör det lite lättare att uthärda. En del tror att jag föddes sådan, men sanningen är att det är en egenskap jag tränat upp som numera går på rutin men som från början var ett aktivt val. Är det något jag vill rekommendera så är det att finna tacksamheten. Den kan man nämligen bära med sig. Idag finns det så mycket jag är tacksam över som att sticka näsan i liljekonvaljer medan ägaren gör min perfekta latte macchiato, att jag finner nya vänner när jag minst anar, att jag vågat även om jag inte vann det jag ville och att jag har en dymo i väskan och kan skapa ord och lämna efter mig på platser närhelst jag vill.

Inatt ska jag väva drömmar med socker på gungandes i en stor gunga i tanken och njuta att det finns drömmare som skapat platser som jag tycker om att vara på.