Det är inte så många personer...

... som känt en nästan hela livet. 

Men idag träffar jag en sån, den barndomsvän jag känt sen vi började på samma dagis i treårsåldern. Som sen bodde i den by dit jag flyttade och som jag gick i samma klass med hela grundskolan. Som jag delat hemligheter, sommarlov och livets början med. Som jag känt i närmare 35 år. 

Numera hörs vi inte speciellt ofta och ses desto mer sällan. Ändå är det något speciellt med att ta en fika några timmar med någon som vet så mycket om en. Jag märker hur jag själv kliver in ett sånt möte helt utan murar. Redan i bilen gapskrattar vi åt något som hänt och våra samtal berör allt från familj, livet, döden, vad vi lärt oss och vad vi fortfarande behöver lära oss. 

Dagen präglas av regn, sol, regnbågar och fina möten. Framför allt minns jag den sista dagen i juli för att tacksamheten blommar mitt hjärta som den vackraste av regnvåta blomsterängar som vilar under regnbågsglans.

Rosbiten blev min och gjorde fikan blommande på mer än ett sätt. 

100 tacksamhetstavlor..

.. målar Lori Portka till vänner, personer hon inte träffat i verkligheten och familj som berört henne. Det blir en utställning som hon kallar "A Hundred Thank Yous".

Bilden tillhör Lori Portka

Jag glömmer bort att andas när jag läser om denna utställning. Det är så jag reagerar när jag blir berörd, hänförd och inspirerad. Tänk alla känslor av kärlek, kreativitet, hänförelse och tacksamhet som måste funnits under skapandet, utställningen och när mottagarna fick just sin tavla.

Några av de 100 tavlorna i färgglada staplar (Bilden tillhör Lori Portka)

Under hundra dagar skickar hon sedan ut dessa tavlor med ett brev där hon berättar varför just den här personen får sin tavla. Om du själv vill införskaffa hennes konst å säljer hon tryck, vykort, vimplar, smycken på ETSY. Jag blir så glad av hennes härliga bilder så jag vill ha dem i mitt hem.

Detalj från en av tacksamhetstavlorna (bilden tillhör Lori Portka)

Loris ledord är "Spreading Happiness through Art" och det är just det hon gör.Den här utställningen tror jag verkligen sprider glädje som är större än kanske Lori anade när hon började sitt projekt. 

Jag tror vi alla kan göra en skillnad i en annan människas liv på stort eller smått sätt. Dagens uppmaning till dig som läser blir att visa tacksamhet mot någon som betytt mycket för dig på något plan. Den andra uppmaningen blir att om någon visar dig tacksamhet så ta emot det med öppet hjärta utan ifrågasättande eller förminskande. TACK för att just du tog dig tid att läsa detta.

Ett dygn att minnas..

.. som idag gör att jag är fylld av en vilsam trötthet men även en skön glädje inombords. Inspirerad och lycklig på enklaste sätt.

Imorse anlände jag hem strax innan kl fem på morgonen efter ett dygn fyllt av fina stunder, härliga människor, dansglädje och nya upptäcker. Mycket lycka i sommarens förpackning.

Lördagen inleddes med lördagslyx i flera timmar tillsammans med Chissra. Hon var barnfri och vi hade bestämt att njuta en sommardag i Stockholms famn tillsammans. Det är underligt hur mycket man kan hinna på några timmar trots att det går i så lugn takt och man bestämmer längs med vägen vad man vill hitta på. Jag har verkligen hittat hem i semesterlunken och känner mig närvarande.

I strålande sol tog vi färjan över till Djurgården, våra fötter mötte kullersten i Djurgårdsstaden, grenar i favoritklätterträdet, grönska på uteserveringen till etnografiska och andra världar på deras utställning. I samtal, skratt och promenadlycka under en hel dag som avslutades med en fika under ett träd i blommande Rosendahls trädgårdar. I sommarklänningar så satt vi där och njöt livet, en lördag i juli (om ni vill läsa vad Chissra skrivit om dagen så kan ni göra det HÄR). 

När vi skildes åt så mötte jag kort därefter upp en av mina dansande vänner. I bil ackompanjerad av skön musik, samtal och upptäckarlusta för att skåda vackra vyer så bar färden av mot Herräng för att dansa. På vägen så hamnar vi på ett café som fullständigt tar andan ur mig. Min pippisjäl blir lycklig och jag kan inte sluta förundras och hänföras. Denna plats förtjänar sitt eget inlägg så jag återkommer till denna plats som jag blev så förälskad i. 

I år så fyller danslägret i Herräng 30 år, jag har varit där de senaste två åren men i år blev det inte så vilket jag vant mig vid tanken på men vad härligt att därför kunna hälsa på där en kväll och njuta atmosfären och få bli sådär Herrängsglad. Min kropp var också glad för att väcka dansen till liv efter att ha dansat för lite de senaste veckorna. Mina tidigare inlägg om Herräng hittar ni om ni klickar på etiketterna märkta med Herräng och Herräng dance camp. Hur mycket jag än försöker beskriva det så måste man uppleva det för att förstå till fullo.

Glada och svettiga så vänder jag och min vän åter mot stora staden en stund efter klockan två när dansgolven fortfarande är fulla med dansande par. Dansen pågår hela natten. Resan hem tar några timmar och vi möter vildsvin, fåglar, rävar och sen solen som går upp. Soluppgångens skönhet är svårslagen. När jag anländer hem i  den tidiga morgonen har jag nästan varit vaken ett dygn. Men dessa timmar har fyllts med så mycket av det jag älskar, värderar och som ger mig energi så trots segheten idag så är det en investering i framtiden, mig själv och allt det jag älskar. Tack livet, tack vännerna, tack fantastiska Stockholm, tack Herräng och tack naturen. 

Nu faller regnet hårt mot min ruta, min kopp är fylld med det godaste the och väskan är packad för att i arla morgon åka hem till den plats där jag växte upp, där de människor jag älskar mest bor och där vi är fler syskon som möts den här veckan. Kärlek, familj, hemkänsla och semester blir en fina blommor i nästa veckas bukett. 

Ett sätt att öppna sina ögon...

.. är att fråga sig själv: 
Tänk om jag aldrig hade sett det här förut? 
Tänk om jag aldrig skulle få se det igen?

(Richard Carson)

Konsten att hänföras. Ibland tappar vi den men om vi öppnar våra sinnen så finns det ju där. Det är inte bara ögonen som kan hänföras, ställ samma frågor till de andra sinnena. Hur skulle det här lukta om jag aldrig känt doften förut? Hur skulle det kännas om jag inte känna den här beröringen igen?

Det är de små och stora sakerna som gör mig glad. Som att anlända hem trött på morgonen efter att ha haft sittplats på nattåget (eftersom kattplatser inte finns i sovvagnarna) och få en trevlig taxichaufför som erbjuder sig att hjälpa mig uppför trapporna med väskorna och även om jag avböjde så uppskattar jag gesten. På radion spelades "Personal Jesus" med Depeche Mode och solen sken över Stockholm när dagen tog sin början. På mitt köksbord stod en present från bästa vännen med familj som lånat Svedmyralyan under min bortavaro, en fin flaska champagen. Härliga onsdag.

De flesta av mina vänner är bortresta eller arbetar så jag bestämde att onsdagen skulle bli en semesterdag till stor del i mitt eget sällskap. Jordgubbar under ett träd i Rosendals trädgård med en god latte och en bra bok blev min egen hänförelse. Därefter möte med en vän efter hon slutat jobba, en sån där klok kvinna som lever livet fullt ut men fortfarande nya insikter.

Dagen idag blev till stor del en bara-vara-dag, men med avslutande dans. Vad min kropp har saknat det, det ger mig verkligen livsglädje. Det vill jag fortsätta fylla livet med, för det kan jag själv påverka. Att boka in livsglädje med mig själv. Så öppna dina ögon, iaktta och upptäck och tillåt dig att hänföras.

En blomma möter min blick i sin utslagna prakt.  

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Om du hör en röst inom dig..

... som säger : Du kan inte måla - för allt i världen: måla!
Då kommer den rösten att tystna (Vincent Van Gogh)

Klokt Vincent. Det är bara att vara i det skapande, inte ha fokus på andras tyckande eller vårt eget. Som barn visar vi glatt upp våra danssteg, våra teckningar och sjunger högt så alla hör. Som vuxna fäster vi ofta fokus på resultatet med kritiskt granskande ögon eller försöker inte ens. Vi söker ibland andras gillande och bekräftelse för att det vi gör är rätt eller fel.

Istället för att njuta av skapandeprocessen så fastnar vi lätt i tankarna kring vad vi själva och andra ska tycka. Jag tror att vi alla är skapande människor i grunden med det som ett grundläggande behov. Om det tar sig uttryck genom att vi gillar att skriva, måla, dansa, musicera, tänka i kreativa banor, fotografera, laga mat, sy osv är mindre viktigt. En del har sin skapande sida i uppskattandet av att kunna njuta naturens skönhet, mönster eller lyssna till ljudet av vågor som slår in mot strand är mindre viktigt.

Ibland när kritiska tankar skriker högt så tar jag hjälp av förebilder, såväl privata som offentliga. Vad hade Pippi Långstrump/min vän gjort/tänkt i samma situation? Det hjälper mig att få perspektiv och släppa jagfokuseringen. Om vi går emot rösten som säger att vi inte kan och gör precis det vi känner för och låter oss fångas i skapandet, hänförelsen, dansen eller vad det är nu vi vill göra så tror jag likt Vincent att den tystnar och försvinner.

 Så GÖR det du känner för, gå emot rösten och lek med livet. Det är ditt liv och din tid.

I kvällsol vid älvens kant antecknar jag i min skrivbok, läser  om dansglädje och lyssnar på vågornas sång. Att vara i stunden öppnar dörrar till kreativitetens rum. 

Vad skulle DU göra..

.. om du visste att du INTE kunde misslyckas?

Den frågan dök upp i min mailbox idag. Jag har hört den förut men vissa dagar är man kanske mottagligare än andra. Så nu har den snurrat. Det finns faktiskt en del saker jag skulle göra annorlunda eller ta mig an. Ännu är jag inte redo att dela dem, de är mest som splittrade tanketrådar som kastats ut och ännu inte bildat ett knypplat mönster. Men jag skickar frågan vidare för dig att tänka på eller dela med dig svaret av i en kommentar. Om du kommer på det utmanar jag dig att fundera ut åtminstone ett pyttesteg i den riktningen för att påbörja den resan.

Vad skulle DU göra om du visste att du INTE kunde misslyckas? Vilket blir ditt första steg i den riktningen?

Dåsande i solsken lyssnar jag på

.. vågorna som slår in mot vår lilla strand, en bok vilar i mina händer.

När det blir för varmt går jag ner till stranden, sticker fötterna i den kalla älven och sätter mig på en sten.Livet en sommardag i juli. Fylld med inhandling av fina böcker i kyrkan, god mat, härlig fika och läslycka. Ibland konsumerar jag livet i stora härliga klunkar, i andra faser så gäller det mer att hålla sig flytande.

Men just nu flyter jag gott i livet, njuter mycket gott och möter fina människor. Umgås med mormor och morfar som jag älskar högt. Läser mormors tidningar, klappar katten, promenerar och njuter vackra vyer. Lyssnar på program som påminner mig om saker jag tycker om, eller lär mig nya saker eller får mig att säga vad jag tycker som i ett av mina senaste inlägg.

Morgondagen tänker jag fylla med sköna stunder oavsett om solen stannar eller inte. Men läsning av tidningar och böcker, virkning av små knöliga blommor och umgås med morföräldrarna kan jag göra oavsett om vinden viner och regnet öser ner. För mycket av det goda kan sannerligen vara underbart.

Man har blivit liter mer tant..

.. säger min vän som jag delade så mycket med i tonåren. Hon som numera bor i Luleå , vi växte upp på landet i Dalarna.

Med tant menar hon att man kanske inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, säger vad man tänker och helt enkelt har en skönare attityd till sig själv. I så fall är jag gärna tant.

Sedan tre år tillbaka har vi som tradition att ses när jag är i stugan utanför Luleå. En tradition jag gillar. Det är skönt att träffa nån som känt en så länge. Men där vi hunnit mogna (en hel del kan man ju inte låta bli att tillägga) och jag lär mig mycket i vårt möte.

Jag tycker om att mötas. Jag älskar att samtala. Enda nackdelen när man ses så sällan är att jag efteråt kommer på massor av saker jag velat veta mer om.När jag blir ivrig så avbryter jag och bubblar mycket, en av mina mindre bra sidor.Egentligen vill jag veta mer om henne, för mitt eget liv känner jag ju redan till. Samtidigt vet man att samtalet kanske tar vid där vi slutade nästa år, eller så hittar vi nya samtalsämnen.

Jag är tacksam över det som livet lär mig, genom mina egna erfarenheter eller andras. Jag är glad över att sitta och frysa en sommarkväll på en uteservering och veta att det trots allt är med  värme jag kommer att minnas den här kvällen.

Häxor har en plats i mitt hjärta, kanske ska släppa in tanten där också.

På bryggan i solen möter vattnet min blick...

.... under onsdagens början.

Efter morgonpromenad med mormor och morfar bland Gammelstadens kyrkstugor så vilar jag lojt i solstol och läser deckare. Den är utläst innan dagen är slut. Jag varvar solstolen med att sitta på en sten vid strandkanten och vila fötterna i älvens kalla vatten för att svalka av mig när solen blir för varm.

Sommardagar följs av sommarnätter. Sommarregn följs förr eller senare av sommarsol. Inget av detta kan vi påverka. Acceptans är bättre för min del istället för att lägga energi på saker vi inte kan påverka. Jag tänker på Jenny Jägerfeldts sommarprogram. Hennes tankar om att mindfullness blivit överreklamerat och ses som en universalmetod.

Jag tror jag förstår vad hon vill säga även om jag stundtals tycker hon driver sin fråga för långt och jag inte håller med henne i hela hennes resonemang. Jag tror hon vill framhäva att vi inte ska lita blint på att en metod alltid gör saken bättre för alla och ska användas i alla sammanhang. Att det finns en risk i att alla ska sätta sin tillit till att alla ska vara hjälpta av en sak, men jag tror ändå att det inte är något nytt.

Med risk för att låta lite snusförnuftig, är det inte så att vi aldrig ska tro att ett verktyg, metod, hjälpmedel är något universalt som fungerar för alla? Är inte det ganska självklart även om det går trender i det som i allt annat.

För vissa fungerar mindfullness, andra mediterar, promenerar, läser böcker, diskuterar med vänner, går i terapi, dansar, tar en kurs i något de vill lära sig etc när det gäller att finna balans, kraft, energi eller vad de söker efter. Även i en studie som stödjer att majoriteten är hjälpta av något finns det självklart andra som inte blir lika hjälpta av det. Det är ganska självklart egentligen. Våra kroppar (och ibland vårt psyke) reagerar inte likadant på mediciner, livsmedel, hudkrämer,musik  etc. Vi slappnar av, motiveras, berörs, förförs, störs av olika saker. Vi är ju trots allt olika.

Jag kanske är naiv men jag tror att människor själva upptäcker när de har upptäckt vilket verktyg som passar just dem och troligen kastar bort eller förfinar de andra. Det kan självklart finnas en risk om media, coachbranschen eller andra framhäver en metod men jag tror att om den inte fungerar när man prövar så prövar man vidare. Mina värderingar, verktyg, övningar, synsätt som jag skriver om här på bloggen är viktiga för mig, jag utgår att de inte är det för alla men självklart vill jag dela med mig av det som gett mig något. Den som läser måste inte hålla med.

Jag tror att det är likadant i yrkeslivet, vi är olika lämpade för olika saker. Många har frågat mig om jag inte funderat på att vidareutbilda mig till terapeut med tanke på min yrkesmässiga utbildning/bakgrund och samtalsvana (beteendevetare, professionell certifierad ICF coach som arbetat med ätstörningar och nu med unga med psykisk ohälsa) men det har inte känts som min väg även om jag pratat mycket med människor som inte haft det lätt och stundtals mår väldigt dåligt.

Att använda samtal, motiverande samtal och professionell coaching är det som fungerar för mig i mitt yrkesval. Det är där mina styrkor, värderingar och det jag tror på kommer till sin rätt (även om det såklart inte är där fokusen ligger eftersom det inte handlar om min process). Det passar mig och jag känner att jag är i rätt element. Även coaching får till viss del en känga i hennes program, jag kommer längre fram att skriva ett inlägg som handlar mer om coaching och vad jag anser det vara (och inte vara), om branschen och lite andra tankar kring det jag gör.

 Om man går i terapi så finns en mängd olika terapiformer, jag tror inte nån av dem passar alla personer eller situationer (kom ihåg att majoritet inte är totalitet). Vissa studier visar också att det kan handla ganska mycket om terapeuten i sig snarare än vald metod. Men visst går det mode i terapier, då brukar jag tänka på vad en av mina lärare (och tillika väldigt känd och erkänd psykolog) sa en gång:

Inom psykologin är det hela tiden trender såväl i diagnoser som i valda metoder. När jag gick psykologutbildningen på 70-talet då skulle alla rullas in i mattor och simulera sin tid i magen för att sedan återfödas till ett primalskrik. Vi kan skratta åt det idag men det blev bra psykologer av oss också, även om det är långt från vad vi lär ut på Psykologprogrammet numera. Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt det vi tar för givet och självklart i vårt samhälle just nu.

Personligen är jag glad över att vi numera öppnat upp för det som tidigare räknats som flum. Att meditera, vara medvetet närvarande och utöva yoga inte ses med samma skepsis som tidigare utan att man kan se att det kan finnas något i delar som hjälpt andra i en annan del av världen under århundraden. Sen om upplevelsen skiljer sig från det som våra förfäder fann i stickningen, vedhuggningen, vardagssamtalet eller i att blicka in i elden ska jag låta vara osagt.

Jag somnar under en rosa himmel...

.. fylld med vita moln efter en härlig måndag. Jag vaknar nästa morgon under samma himmel. Utanför fönstret skiner solen till fåglars sång. Det känns som en bra start på tisdagen.

Du kommer väl och hälsar på sa min vän när hon lämnade Stockholm. Det är klart jag gör, jag är ju i närheten varje sommar blev mitt svar. Så under måndagen så lämnar jag min sommarstad Luleå och tar bussen till hennes nygamla hemstad Piteå. Kärleken fick henne att flytta hem. Under hjärtat bär hon livets mirakel och hon är skimrande vacker i sin sommarklänning när hon möter mig på busstationen. Hennes inre skönhet överträffar dock hennes yttre när du känner henne. Att ses under ett dygn känns oerhört lyxigt när vi inte längre delar huvudstaden som hemstad.

När våra livsstigar korsades för snart fyra år sedan då vi en kort period arbetade på samma arbetsplats så fann vi varandra direkt. Vissa människor vill man behålla i sitt liv oavsett var livet tar en, hon är en av dem. Hon får mig alltid att tänka till och samtalet vindlar i timme efter timme i solens sken, först på en uteservering och sen längs promenader där jag får upptäcka hennes historia och hemstad.

Hon och hennes kärlek skulle kunna lysa upp ett helt rum. De är ingen tvekan om att de hör ihop och att de har något alldeles speciellt. Det värmer hela hjärtat att se dem och det fyller mig med tacksamhet att två så härliga människor funnit just varandra på livets äventyrsresa. Det fyller mig också med hopp om vad jag själv vill ha den där dagen när jag snubblar över den som kommer att bli min nästa kärlek.

När jag lämnar Piteå efter en skön tisdag så tänker jag på livets oväntade stunder, de utmaningar som möter oss, hur mycket som kan hända på ett år och konsten att våga följa sitt hjärta och gå sin egen väg. Att det inte alltid är det lättaste men att vara människa är att stå inför olika val och det är bara du som kan leva ditt liv. Ingen kan ta över dina val, leva ditt liv, bära dina känslor,  eller veta hur det är att vara just du. Ibland är utrymmet litet över vad du kan besluta och förändra och andra gånger är det som en stor blomsteräng där du kan plocka den största bukett. Acceptans, tillit och tacksamhet är de blommor jag plockar just nu.

Född till drömmare så ler jag åt presenten från min vän. Jag drömmer om stora saker som pippihus och stor kärlek. Jag drömmer om mindre saker som nya klätterträd, kantarellsmörgåsar, skrivarideér, nyplockade äpplen och nya danser. Att drömma fyller mig med kraft, hopp, inspiration och stilla lycka. Vad fyller du dina drömmar med?

Sommarpresent med pippikänsla

.. överraskar mig en vän med.

Underbara saker som jag inte kunde valt bättre själv. Taemotglädje och sommarlycka i pippipaket. Härliga saker kommer till mig i många former, tacksamhet fyller mig och jag tycker om mitt liv just nu.

I Juni fick jag en försenad julklapp från någon det var alltför längesen jag såg. Men det kändes lyxigt att sitta och öppna en julklapp i solsken på en uteservering.

Jag älskar överraskningar när man minst anar, vänner som visar kärlek via gåvor som inte alltid är inslagna. De finaste gåvorna är för mig vänskap, att få tillbringa tid med någon man tycker om, stilla samtal och naturens prakt. Att stå på Luleälvens strand, höra vågorna slå in och känna vinden mot kinden. Att vandra på välbekanta platser och upptäcka nya saker. 

Pippipaket, röd julklapp i juni och semesterpaketet som just öppnats ger mig mycket glädje. Det innehåller så mycket mer än det man ser på ytan. I dagens semesterlucka hamnade härlig promenad, jordgubbar i solsken och fina stunder på en älskad plats. Trots att vinden viner runt knuten så anser jag att semesterns värde aldrig kan värderas i vädrets nycker. Jag skapar semestern som jag vill.

Mina klänningar dansar i vinden...

... i närheten av Luleälvens strand.

De vecklar ur de skrynklor de tillförskansat sig under resan, jag vecklar ut mig efter att ha sovit på sittplats på tåget upp till norr. Reser man med katt så får man inte boka sovplats utan sitta hela resan. Men det är det värt. För att kliva av tåget och se en av de människor jag älskar mest, det vill säga min fina morfar, möta mig på perrongen och för att en stund senare anlända till mormor i dörren på stugan som jag besöker varje sommar. Mitt paradis. Att resa bort och komma hem samtidigt.

Första dagen efter sista arbetsdagen på några veckor så packar jag upp en bunt böcker, njuter känslan av att inte behöva klocka och kunna lyssna på kroppens rytm. Mina klänningar leker lekfullt i vinden i sin egen dans. Min kropp saknar dansandet efter några veckor utan dans i någon form men jag dansar vidare i livet. Ibland snubblar jag men jag har lärt mig att inte fokusera på just det utan hitta nya danssteg eller hitta tillbaks i gamla. Semestern har just börjat och oavsett väder så önskar jag mig dagar fyllda med allt det jag tycker om.

 

Den som odlar sina rosor..

.. håller ogräset i schack står det på en kudde i ett fönster.

Min besökande vän ger mig av sin tid, sin klokhet, sin fina personlighet och sin mänskliga sårbarhet. I samtalsfloden så utan att vi tänker på det så diskuterar vi vilka rosor vi vill plantera och vilka ogräs vi vill plocka bort. Men även ogräs dyker upp i den vackraste trädgård och även ogräs kan ha sin skönhet men inte när det tar över.

Genom att ta tillvara på det man tycker om och göra med av det och vara varse vad man vill ha mer av så odlar man sina egna rosor. Det är inte bortryckandet av ogräset som är den stora lösningen utan vilka rosor du odlar.

Under en fin helg odlar jag och min vän rosor i form av långa samtal som ger mig insikter, vi gödslar rosorna med långa stunder av enbart närvaro vi återhämtar oss på picknickfiltar och tar promenader som gör benen glada. Det är fint att spendera tid med någon som man känt så länge. Vi pratar livets stora ämnen och de små. Men framför allt om att ta vara på livet för man vet faktiskt inte hur länge man får vara en del av livsresan, våga utvecklas inom de områden där ogräset tagit över och att ta itu med de saker vi verkligen vet att vi vill göra. Ingen kan leva livet åt dig, varken under de svåra stunderna eller de härligaste.

I livets trädgård växer de vackraste av rosor, pioner, liljekonvaljer och allt det jag önskar. I livets trädgård grönskar det efter regn och alla blommorna vänder sitt ansikte mot solen. I livets trädgård frodas ibland ogräset men om vi samtidigt odlar det vi tycker om så blir trädgården praktfull oavsett väder men framför allt så behöver du vänner att luta dig mot i svåra stunder och att dela glada nyheter med. Det är då du kan glädjas när du odlar rosor och få hjälp med ogräset.

Känner ni några vanliga människor?

Jag vet inte ens vad det är säger Pelle Sandstrak på Parkteatern i sin egen föreställning Mr Tourette 2.0 på onsdagskvällen.

Det är andra gången jag ser honom på parkteatern och han knockar mig med sin underfundighet, sårbarhet, humor, värme och sitt liv. Jag tycker han är fantastisk. Får ni en chans att se honom så gör det. Jag tycker alla borde göra det. Jag har via mitt arbete mött flera med Tourettes men det här handlar om att vara människa och att olikheter måste få finnas.  Solen sken på min rygg men den största solen tändes i mitt hjärta.

Vad världen behöver..

är inte människor som förstår varandra 

utan människor som förstår 

att det finns 

så oerhört många sätt

att vara människa på

(K.G Hammar)

I livets kalender..

.. öppnar jag nya luckor varje dag.

Man kan aldrig veta vad som döljer sig bakom dagens lucka. Inte visste jag imorse att jag skulle komma hem med en påse svenska äpplen, en förändringsutmaning och ett rosa armband med isländska lavastenar på.

När natten faller låter jag dagens gåvor glädja mig tills sömnen sveper in mig i sitt stjärngnistrande drömtäcke.

På skattjakt i livet..

.. letar jag skatter och fyller min skattkista med.

Skatter i form av sköna stunder, fina människor, erfarenheter (som kanske inte alltid varit så roliga att förvärva), träningsglädje, vackra vyer, intressanta samtal, komplimanger, insikter, sommarpratarprogram och min inre rikedom.  Skatter som jag kanske behöver plocka fram under dagar som är grå eller fyllda av tvivel. Såna dagar har vi alla.

Under veckan har jag skördat skatter i form av  finaste systerbesök, en särdeles härlig fika med Livskrafter-Emma som gör den här världen mer skimrande, spontanfika med inspirerande Chissra, fika med en kollega, härlig parkteater i Hasse och Tage andra som väckte skratt i Rålambshovsparkens famn, oväntat beröm, härlig dansglädje, vila på trädstam där jag betraktade molnen som passerade, sommarprogram, förtroenden och insikter. En glimmande skatt som kanske bara jag finner värdet av.

Om man är skattletare så skiftar man fokus, noterar det som man har användning av, som är viktigt för just mig och de människor som väcker kärlek, insikter, inspiration och utmaningar. Det är som med tacksamhet, man låter sig hänföras av livet i det lilla och det stora. När en ny dag börjar vet jag inte vilka skatter den kommer att innehålla, kommer de att vara stora eller små. Dagen inleds med skattletarögon istället för problemletarögon, bevispåattjagintedugerletarögon eller några andra ögon som inte gagnar mig.

Sen finns det ju de där dagarna när man har svårt att se något bra överhuvudtaget. Då kanske jag bara behöver vila i acceptansen om att det får vara så, eller öppna skattkistan och ta en titt på de skatter jag hittat som kan stärka mig, trösta mig eller bara påminna mig om något. Jag kanske skapar en skatt genom att ringa en vän som lyssnar på mig. I vissa perioder av livet som när jag var vidbränd eller när jag var arbetslös och ibland oroade mig för att jag inte skulle hitta ett bra jobb eller när någon jag älskade blev svårt skadad så var det tur att jag samlat på skatter och erfarenheter och att de bästa av vänner stod vid min sida.

Nu har en ny söndag tagit sin början. Solen skiner och jag tänker gå på skattjakt och även om det enda jag hittar under dagen är en vacker blomma så blir det en skatt i sig om jag väljer att se den som det. Vad har ni för skatter i era liv?