Min latte blommar..

... och utanför caféfönstret faller snöstjärnor.

Våren gläntade på dörren men väntar lite till. Tids nog kommer den. Här och nu tycker jag det är mysigt att sitta inne med tända ljus och en earth hour som just har passerat.  När man väntar på något gäller det att göra det bästa av väntan och njuta av nuet.

I nuet finns både blommor och stjärnor, i mitt hjärtas trädgård gror morgondagens blommor och på min stjärnhimmel ser jag nyupptäckta stjärnbilder. Vädrets kontraster och tillika livets kontraster gör varandra mer framträdande. Det tycker jag om.

Det faller ett vårregn över staden som väcker paraplyerna.

Det känns uppfriskande, jag kan tycka regn inbjuder till mysighet och långa fikastunder.

Mina knallrosa converse fick på sin premiärdag se både sol och regn. Kanske fanns det en regnbåge under dagen som möttes där solen övergick i regn. Precis som livet, ibland möter varma glädjen den svarta sorgen. Livet kan man inte undvika utan bara leva. Man gör det på gott och ont. Kärleken ligger till grund för sorgen.   Längtan efter de som är mig nära men som bor långt borta gör att jag påminns om hur viktiga de är, tar dem inte för givet. I nuet föds dåtiden och jag vill bevara känslan av ett frisk vårregn i mitt ansikte. Det ger gårdagens frö en möjlighet att gro.

Fåglarna sjunger på min väg hem och deras sång fyller mig med frid, glädje, hopp och enkel lycka. Vårens försmak får mig att  längta efter mjukglass med saltlakritsströssel, att få sitta i mitt klätterträd på Djurgården med en latte och att se den skira grönskan slå ut emot mig. Årstiderna växlar och jag med dem. Jag tycker om dem alla. Till skillnad från många tycker jag att hösten är en mer romantisk årstid än våren. Men egentligen är väl alla årstider romantiska på sitt sätt. Alla har sin säregna charm i årets palett.

Väderrapporterna säger att snön kommer på besök till helgen. Kanske stämmer det och kanske inte, men vårregn i mars, biljett hem till Dalarna över påsk, veckans roligaste danspass och en fin komplimang från en kollega gör att den här dagen är en bra dag. Mina converse får nog vänta lite till innan jag kan ta dem varje dag, men vet ni vad? Det gör inget. Ibland är det gott att längta lite.

Fåglarna kvittrar i morgonsol..

... och jag känner lyckan i mitt bröst trots den tidiga timmen.

Att ställa om tiden på klockan går snabbt men att ställa om den i kroppen brukar ta några dagar. Frosten vilar i gräset på min morgonpromenad och jag vänder solen mot ansiktet i väntan på bussen som ska ta mig till jobbet. Ett arbete som jag fortfarande efter tre år fortfarande är roligt. Det är jag tacksam över, ofta.

Lika tacksam är jag över de fantastiska kollegor som kommit i min väg. Kloka personer med mycket kunskap, erfarenhet och öppenhet. Några jag kan lära mig av och där vi delar samma mål och ser samma möjligheter. I ett litet arbetslag är alla viktiga och hur vi fungerar tillsammans är så oerhört sårbart och nästan ännu viktigare.

Men det största är att mina kollegor är personer jag inte bara respekterar utan som jag tycker om och som jag vill ha i mitt liv även den dag när vi inte arbetar ihop längre. För en vecka sedan kom en av dem med en överraskning som gör att hon alltid kommer att vara en del av mitt hem. Hon har målat av mig från ett foto (och bilden gör inte tavlan rättvisa). En sådan gåva är ovärderlig för mig. Jag blir så förvånad att jag inte ens kan uttrycka min tacksamhet när hon överräcker den. Men tacksamheten är stor och den kommer att hamna på min planerade tavelvägg.

Trots att jag är trött när jag går hem från jobbet efter intensiva samtal och en tappad timme så tackar jag för att jag är just där jag är, får göra det jag gör tillsammans med de människor som arbetar just där. Det gör mig rik på riktigt. Fåglarna fortsätter att sjunga sin lovsång till våren på min promenad hem. Jag har allt jag någonsin önskat.

Vad gör gnäll med dig?

Med mig sänker det energin och då menar jag på ALLA nivåer.

Kroppsligen, andligen, emotionellt och mentalt så känner jag det som om det rinner sirap i mina blodådror och min studsighet far sin kos. Den här reaktionen händer framför allt när det är JAG  själv som gnäller.

Andras gnäll det kan jag oftast försöka se bakom, inte bemöta (genom att accelera det genom att lägga till ännu mer byggstenar) eller ibland slår jag till och med dövörat till. För mig är det en skillnad mellan att kunna tänka kritiskt och att gnälla och värst är det alltså när jag gör det själv.

Jag försöker låta bli vilket inte innebär att jag alltid lyckas (framförallt inte om jag slarvat med mat och sömn eller känner mig stressad) men när jag börjar blir det en varningssignal för gnället är sällan konstruktivt. Det gör inte min värld skönare eller mer skimrande. Jag lägger liksom ett moln framför det vackra och runt mig själv. Det känns i kroppen och jag mår inte bra av det.

Ältar kan jag mer se som en del av en tankeprocess (förutsatt att det leder nånstans) men gnäll är har jag faktiskt svårt för. När jag levde i en relation med en väldigt gnällig person så kände jag själv att i längden påverkade det mig negativt och jag vill inte ha en sån kärleksrelation igen. Min energi och glädje påverkades och jag slutade lyssna när gnället/martyrskapet satte igång eller bemötte det på ett ganska krasst sätt till sist. Det lockade inte fram mina bästa sidor och jag är inte stolt över det.

Intressant  att jag lyfter det här ur det här perspektivet eftersom jag just nu faktiskt gnäller över gnällandet (ingen skön känsla i magen nu inte). Det händer nog också att om nån gnäller över vädret eller nåt annat i min närhet så kan jag nog ifrågasätta om de vill lägga sin energi på något de faktiskt inte kan påverka.

Det här inlägget kan inte vara det roligaste att läsa.. men nu kom det av sig själv så jag publicerar det ändå. F'låt för mitt gnäll och och om ni läst såhär långt så undrar jag.. Vad tycker ni som läser.. vad fyller gnället för funktion? Hur mår ni av gnäll (ert och andras)? Hur känner ni inför gnäll i media, på facebook och på jobbet? Vad gnäller ni själva över? 

En drottning från bloggvärlden möter mig utanför centralen..

.. det är inte första gången vi möts, men varje möte för med sig något nytt. Hon är på besök i stora staden och sätter guldkant på en vårsolig onsdag i Mars.

Di the queen bär en osynlig krona av klokhet, livserfarenhet och kreativitet som en pippidrottning av högsta klass. Kronan är osynlig om du möter henne på gatan, väldigt synlig om du möter henne i ett samtal.

Det känns alltid som om jag kommer inspirerad från ett möte med Di, med nya tankar kring livet och med tänkvärda inredningstips som jag tar med mig som tankar in i Svedmyralyan. Inredning är något hon har lätt för, något jag själv har lite svårare med men som jag är glad över när nån annan ser det jag inte ser. Min vanliga lösningsfokus blir lite låsningsfokus i en sån situation.

Under vår pastamiddag i Gamla stan så drar vi i livstrådar och diskuterar livsvägar. Ibland känns val solklara och lätta att urskilja och ibland är det snårigt i livets skog. Det gäller att packa matsäckskorgen väl med det man vill ha med sig och ta sig tid ibland att vila benen innan man går in på nya vägar eller fortsätter i de gamla fotspåren. I min värld är det bara man själv som egentligen vet vad man vill ha innerst inne även om det är förvirrande ibland.

Vi vandrar genom staden där stjärnor tänts, vårluften fortfarande är ljummen och där vattnet speglar stadens ljus. Vi vandrar alla ständigt på vår livsstig, ibland känns det lätt och ibland tungt men jag tror på att ha en vän vid din sida att utbyta tankar med och kunna ta stöd av på vägen. Färden blir både lättare och roligare då. Sen får man se vart man hamnar, det vet faktiskt ingen av oss något om.

01.36 tror jag nästan att klockorna stannar om så bara för en millisekund..

.. för då förändras bästa vännens liv då hennes dotter föds.

Jag har ställt om min mobilsignal och när den klingar till klockan 02.27 mitt i natten så ändras även mitt liv. Jag är nu även gudmor. Till den allra finaste lilla tös och mina ögon tåras. Ännu mer tåras de när jag pratar med min vän i eftermiddag och jag hör prinsessan gråta. Livets mirakel är svårt att slå.

20:e Mars 2012 kommer jag alltid att minnas. Då föddes den sista av de tre efterlängtade små mirakel som mina vänner burit under sina hjärtan. Universum blir aldrig mer detsamma och det känns helt fantastiskt.

Lyckomat..

.. har någon klistrat upp över bankomatloggan.

Jag tror inte lyckan finns i pengarna du får ut men jag tänker att visst kan man hämta ut lyckan om man satt in den på lyckokontot. Man styr inte livet fullt ut men små stunder av lycka tror jag vi alla kan hitta. Den stora lyckan kommer kanske när vi minst anar det eller efter investering i att följa hjärtat, drömmar och målsättningar. Men lycka i små doser tror jag förräntar sig om vi sätter in dom på tacksamhetskontot och vi kan kvittera ut dem genom att fortsätta notera små lyckostunder.

Jag finner lycka i ett sms, en oväntad födelsedagspresent, att möta ett barns blick över perfekt kryddchoklad och sen promenera i timmar längs med vattnet en vårdag i mars. Ett telefonsamtal fyller mig med värme, kärlek och lyckan i att ha en sån vän och dela glädje och sorg med. Lyckan visar sig i ögonblick där jag dricker champagne och ser på film med en vän. Min katt vilar nära mig och jag hör hennes hjärtslag. En bok berör mig och meditationen stillar tanken och i kroppen bygger min inre ro ett litet prickigt bo, där ska själens fågel vila.

Det doftar vår i min skog och ändå faller snön över mig när dagen gryr. En hjort möter min blick när jag promenerar. För några sekunder möts vi där och blickar in i varandra, jag undrar vad den tänker men jag tror min förundran är större. Det finns något stort i att korsa någons väg om man stannar upp i stunden. Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta säger ett av mina favoritordspråk, men jag tror också att lyckans fjäril sätter sig på den som noterar den.

Ibland har jag så dålig karaktär...

.. och den här dagen är en sån dag när den sidan visade sig för mig.

Istället för att göra några snabba ärenden och sen åka hem och städa lägenheten så blir jag uppringd på väg till stan. Spontanfika med en vän, javisst säger jag och tänker att eftersom jag ändå slutar tidigt på fredagar så jag kommer ju inte att bli så sen. Min vän bjuder på klokheter och mod över en latte vid Mariatorgets kant.

Efter vår fika går jag för att göra mina ärenden och då ringer nästa vän för att höra om jag är på stan och vi ska hitta på något. Jag hör mig själv svara ja och sen dröjer det inte förrän jag sitter och skrattar tillsammans med henne över en underbar kardemummabulle. Hon vill titta efter en bok på rean men som den bokmissbrukare bokbrukare jag är så är det jag som kommer ut med kassen full och ett saligt leende på läpparna.

Att ha dålig karaktär kan bjuda på sköna stunder och nytt att läsa och en skön start på helgen. När jag kommer hem så dansar dammtussarna hambo i hörnen och de får de väl göra någon dag till. När det oväntade bjuder upp till dans är jag ofta snabb på att svara ja. Bra karaktär får jag fila på en annan dag.

Jag kanske inte alltid gör det rätta men oj vad roligt jag har på vägen. 

Sammanfattning över händelser och lästa böcker Februari 2012

Februaris 29 dagar var fyllda med äventyr, företagstankar och ett kliv ut ur bloggarderoben:

* Jag blir tillfrågad av fantastiska Emma om jag vill bli intervjuad som inspiratör på hennes blogg. Jag tackar ja och för första gången så tar jag steget fullt ut ur bloggarderoben och visar vem jag är i det HÄR inlägget.

* Jag filosoferar kring att vi alla är hela och inte behöver fixas.

* Min enskilda namnet får namnet "The adventure of life" och det här året kommer jag att fokusera på hur jag vill utveckla firman.

*Min vän K har önskat en rubrik om Pippi som inte vill bliva stur och mina tankar kring det resulterar i det HÄR inlägget.

* Jag har en halvdag med Laura Bushnell. Lär mig en del, påminns om saker jag tror på men jag håller inte med i allt hon säger.

* Jag tar en välbehövlig semester och åker till Thailand.

* I Thailand utforskar jag Baen Saeng som inte är så vana vid turister.  Vi njuter kritvit strand på Koh Samet och jag återser en jorden runt vän i Bangkok. 

* Pojken med stjärnögonen får en efterlängtad lillasyster och jag känner mig nära och långt borta på en gång när sms:et når mig i Thailand.

* Efter två härliga veckor kommer jag hem med en jetlag och snygga skor i bagaget och många minnen och insikter.

Jag hoppas att kvinnorna numera passar på att ta för sig så mycket mer än malmedel och  att fria på skottårsdagen.

Böcker lästa under Februari:

The Sanctuary av Raymond Khoury
En bok som kräver koncentration för att man ska hänga med i alla vändningar. En bladvändare när jag väl kom in i den. Var trött när jag började läsa den och därför tog det tid, jag behöver vara på alerten när jag läser det.

Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury
Ännu en bra bok av samma författare som ovan, många gånger läser jag den med hjärtat i halsgropen och undran om vad som ska hända härnäst och var den kommer att sluta.

Mörka strömmar av Arnadur Ilradson
En deckare som utspelas på Island. Semestertider verkar bli deckartider den här månaden och när man läser så många i samma genre så blir det automatiskt att de jämförs. Boken lyfter moraliska dilemman och livet på en ö och på landsbygden där man utformar sina egna regler. Den här boken hamnar under ok-betyget. Jag gillar dock att befinna mig på Island i tanken. Där har jag aldrig varit i verkliga livet.

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen
En bra deckare som jag sträckläser.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen
Ännu en deckare av samma författare, men denna tycker jag inte är riktigt lika bra som den första delen av serien.

Skammens boning av Doris Dahlin
En barndomsskildring och tillbakablick som öppnar upp författarens förståelse för sig själv. Lite för spretig för min smak och den griper mig inte.

Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt
En välskriven kriminalroman. Jag tycker om hennes berättarsätt.

Ödets hav av Elisabeth Nemert
Det här är en författare jag upptäckte när jag läste en fantastisk bok av henne för några månader sedan som hette "Bortom stjärnan". Även den här tyckte jag om även om den inte fullt ut var lika bra som den tidigare. Jag gillar hennes personporträtt och sätt att berätta en berättelse.

Eunuckens gåta.Yashim -detektiven i Istanbul av Jason Godwin
En deckarroman som utspelar sig i Istanbul. Jag som besökt staden befinner mig där i gränderna men storyn och karaktärerna i sig fångar inte mig.

En promenad i vårsolen längs med Siljans strand..

.. avslutar en härlig helg.

Bästa vännen och hennes lilla efterlängtade mirakel i magen är med  på promenaden. Vi lapar vårsol och sjöglitter. Vi blandar allvar och skratt och skiljs med en kram och en önskan om att nästan gång vi ses är det när hennes mirakel kommit till världen. När söndagssolen gått ner är jag åter i stora staden, här är jag hemma.

60-årsfest i Övermo bystuga lockade hem oss alla syskon till Dalarna.Vi är en stor bullrig familj med olika personligheter och det är härligt när alla är där. En fantastisk buffé dukades upp, bandet fick upp de flesta på dansgolvet. Min musikaliske bror och hans pappa (födelsedagsbarnet själv) gick längre än så och lockades upp på scenen.

En helg går snabbt när man fyller den med fest, familj och vänner men det är en helg som stannar länge på så många vis.  En plats där man växte upp är på nåt vis alltid som att komma hem även när man reser bort.

"Erfarenheter är inte det man gått igenom..

.. utan det är vad man gör av det man går igenom" säger Masoud i programmet Mot alla odds.

Det är klokt sagt tycker jag. Programmet har gått till mitt hjärta och jag har sett alla avsnitten(finns att se på svt-play). Jag har inspirerats, berörts och imponerats. Människors kraft och mod (med eller utan funktionshinder) kommer aldrig att sluta inspirera mig.

Mot alla odds är ingen tävling, det handlar om utmaningar, samarbete och livet. Ledare för expeditionen är Natasha Illum Berg som är den enda kvinnliga professionella jägaren i Tanzania. Hennes sommarprogram från 2010 är ett av mina absoluta favoritprogram. Om du vill lyssna så hittar du det HÄR. Hon är också en inspiratör som går sina egna vägar. I det sista programmet säger hon:

Det mesta av vår styrka för att uppnå våra drömmar finns i huvudet. 

Hade inte kunnat sagt det bättre själv.

Hon är en saga för god att vara sann...

... hon är femton dagar och har redan länge haft en plats i mitt hjärta.

Idag möts vi första gången och hon är ett litet knytt med sin brors anletsdrag. Han var fyra dagar när våra ögon möttes första gången. Sen dess kallar jag honom pojken med stjärnögonen. Hans lillasyster föddes när jag var i Thailand och jag önskade så att jag varit närmare än så när det var dags men i tanken var jag närvarande hela tiden. När jag via sms fick veta att hon var född kom en liten tår.

En liten hand möter min och hennes hjärta slår nära mitt. Så nära, så nära, sån ära. I några timmar så dricker jag the med min vän, spelar spel med hennes son, håller finaste lilla prinsessan tätt intill mig och fylld av energi lämnar jag dem när solen fortfarande skiner.

I vissa möten samlar man kraft. Det märkte jag när jag och en av mina bästa vänner fick en timme på centralen i onsdags innan hennes tåg gick. En timme som passerade snabbt men som stannade länge energimässigt. I det enkla mötet med en älskad vän, en nyfödd stjärna och Stockholms skönhet under min morgonpromenad där staden börjar vakna finner jag frid och stillsam lycka. Stunder som inte kostar något men som på sitt vis är ovärderliga.

Vårtävling hos Livskrafter....

.. kan jag ju inte låta bli att delta i. I potten ligger denna fantastiska tavla och jag vill verkligen vinna den. Om du vill vara med och tävla så läs mer HÄR.