Solen sänker sig över Söders takåsar...

.. men samtalet fortsätter till den stora fantastiska fullmånen intar sin plats på himlavalvet och stjärnorna tänds.

En spontanfika med en vän i hennes kök lyfter min energi och breddar mina vyer. Från rödögd trötthet till att känna mig alert och full av energi. Jag studsar fram på väg hem och andas in stjärnors ljus. Likadant var det i söndags då jag gick till min danskurs och undrade om jag verkligen skulle orka med kurs, kortkurs i boogie woogie och socialdans efteråt. Luft under vingarna och med glada fötter lyfter dansen som vanligt min energi och fyller hela mig med glädje.

Energi som växlar på det sättet fascinerar mig och på senare år har jag ökat min lyhördhet kring vilka aktiviteter, platser, personer som har den inverkan på mig. Men jag iakttar även hur jag hanterar de saker som tar min energi och hur jag kan vila still i dem utan att bli alltför trött för trötthet är ju också en naturlig del av livet.

Boogie woogie blir ytterligare en dans jag vill lära mig i framtiden. Det var fantastiskt kul att prova på och att se de som verkligen kunde stegen och stilen. Som exempel vill jag visa just Markus och Frida som lärde mig mina första stapplande boogie woogie steg. Det gör mig glad i hela hjärtat att se dem dansa.

Att fylla på energidepåerna är som att öppna livets påskägg och inse att det är fyllt med kraft, glädje och inspiration i en färgsprakande blandning. Det påskägget tänker jag vara rädd om.

Med tårarna rinnande nerför mina kinder...

... går jag till tunnelbanan samtidigt som jag pratar i telefon med min syster.

Men det är inte för att hon berättar något sorgligt eller för att jag är ledsen som jag gråter utan jag tror först att det är för att jag är trött och vårljuset skarpt. Efter ett tag inser jag att det är en allergisk reaktion. Jag har provat en ny ögonkräm men den har nog inte riktigt den avsedda effekten på mina ögon. Det är tur att jag kan den här vägen utan och innan för mina ögon svämmar bokstavligen över. Däremot kanske de som möter mig undrar lite över mina röda ögon och min virrande gång och tror att jag tagit till starkare drycker för att vakna till liv på morgonen eftersom jag har en thermomugg i handen. Den innehåller i och för sig en stark dryck för en koffeinkänslig person som jag eftersom det handlar om cappucino men det är nog inte vad de tror.

Ögonen är inte så mycket att göra åt eftersom reaktionen är fördröjd och krämen för länge sen gått in i huden (det hände en annan gång med samma kräm men då insåg jag inte sambandet). Det är bara att gilla läget och torka ännu en tår. De rinner fortfarande över en timme senare det vill säga på tunnelbanan, på bussen och när jag kliver in på jobbet där mina kollegor tittar förskräckt på mig innan de förstår vad det handlar om.

Det här är andra morgonen i veckan som får en märklig start, vad ska detta sluta? Igår hann jag inom loppet av en halvtimme:

- Bränna tummen på thévatten
- Ha sönder ett favoritglas
- Bränna armen på strykjärnet
- Hälla ut ett helt glas vatten över en hög med viktiga papper som jag skulle gå igenom vid tillfälle. Där låg tidningar, pensionspapper, sifoundersökning, räkningar och stickbeskrivningar i en fin liten pöl och guppade. Mitt ordval när detta hände lämpar sig inte här men kapten Haddock skulle blivit inspirerad och imponerad.

Det är inte för inte jag brukar kalla mig själv fröken papphammar med jämna mellanrum och om någon observerade mig tror jag att de skulle dra samma slutsats och undra om man inte borde utfärda klass 1 varning på mig vissa dagar. Om inte för allmänheten så för mig själv.. undra om det är ett godtagbart skäl att stanna hemma från arbetet? Det borde nästan vara det.

I vilket fall som helst så virrar jag vidare i livet med röda ögon mot nya knasigheter och äventyr.På den vägen så skrattar jag ibland åt mig själv och det som händer. Det är väl just det som är livet, man vet aldrig vad en ny dag kan bjuda på.

Har du bara halvsyskon?

Är en fråga jag får svara på med jämna mellanrum. Idag är en sån dag.

Ja, det stämmer men jag ser dem inte som halvsyskon utan som syskon punkt slut svarar jag.

Men egentligen är ni alltså bara halvsyskon framhärdar personen. Ja det stämmer svarar jag. De som känner mig väl skulle säga att när jag svarar låter jag aningen trött och irriterad. Det är precis så jag känner mig för det jag ville säga med mitt första svar är att de är mina syskon, de är inte halva på något vis och min kärlek till dem är gränslös. Jag förstår att personen bara försöker få en positionsbestämning och utreda det biologiska släktskapet men för mig är det ganska irrelevant om vi är "hel" eller "halv" syskon.

Jag har haft den här diskussionen många gånger och ofta har de som ställer frågan bara helsyskon och de verkar tro att det är nån skillnad. För mig är det inte det och ska jag vara ärlig så har jag en bättre relation med mina så kallade halvsyskon än en del har med sina helsyskon. En av mina systrar är jag dessutom ihopgift med (och vi har 3 gemensamma syskon) så vi har inte ens biologiska band. Men hon uttryckte det så fint på sin möhippa: Jag minns inte ett liv utan dig, du har alltid funnits i mitt liv. Vi var barn när våra föräldrar träffades och hon var yngre än mig, så i hennes värld har jag alltid funnits. Likadant antar jag att det är för våra yngre syskon.

Kärlek går inte att mäta i biologiska band, antal år man varit tillsammans eller hur nära varandra man bor. Kärlek bara är. Så nu vill jag tillägga en gång för alla att mina syskon är mina syskon och den kärleken är hel. Alltså är de i den bemärkelsen mina helsyskon.

Det kom ett mail....

.... från en av mina läsare som ville ställa lite frågor.

När jag skrivit svaren kom jag på att om hon undrar över detta så kanske det är fler så jag frågade om jag fick ta svaren och lägga ut i ett inlägg vilket hon tyckte var ok...

Hon undrade:

* hur gör du för att följa din magkänsla?

Jag lyssnar inåt. Det här har inte alltid varit så lätt. I en period av livet hade jag nämligen slutat lyssna på min "inre röst". Jag känner också efter hur det känns i kroppen. Blir jag tom eller fylld av energi efter att ha träffat någon privat. Ett ja ska kännas i hela kroppen hörde jag nångång och det brukar jag tänka på. Sen är det inte alltid det lättaste för rädslor, logik och tankar om vad andra skulle gjort eller tycker om beslutet kan sätta käppar i hjulet. Mitt råd är att börja träna på det i mindre allvarliga situationer som vilken glass är jag sugen på, alla beslut räknas brukar jag säga. Meditation har också hjälpt mig när jag behöver landa. Jag är en social eremit och behöver ensamtid likväl som inspiration, båda sakerna hjälper mig att följa min magkänsla.

* hur vet du "vad du vill"?

Övning på att känna efter men även att jag låter ett beslut ta den tid det tar men när det väl är fattat så står jag för det och blickar inte tillbaka och ångrar mig (ok, det händer i enstaka fall). Jag hörde en gång nån säga att du gjorde då vad du kunde utifrån den du var, dina erfarenheter och situationen. Du kanske skulle göra annorlunda idag men då gjorde du det du kunde. Det där tror jag på.

Coaching handlar också väldigt mycket om vad man själv villl och känner och har hjälpt mig att lyssna bättre på mig själv. Bloggandet var från början ett sätt att återuppta mina egna tankar. Om du inte har råd med coaching men vill testa, kontakta gärna en utbildare.. eleverna där coachar ofta pro-bono under sin utbildning.

Kom också ihåg att människor runtomkring dig kommer alltid att ha åsikter om det du gör och ge råd men de utgår från sina erfarenheter, värderingar och livssyner och det är bara du i slutändan som vet hur du vill leva ditt liv. Du kommer aldrig att kunna göra alla nöjda och min erfarenhet är att om du inte följer det du själv vill så är risken att du ångrar dig.

* hur har du kommit dit du är med dina underbara tankar?

Oj, vad svarar man på det. För det första kul att du tycker om mitt sätt att tänka men minns att de finns många som inte alls håller med om min livssyn och mina tankegångar och det är helt ok. Jag tror att jag alltid varit en tänkare som funderat mycket, en av mina kompisar som känt mig sen jag var tre säger att jag alltid varit en drömmare. Sen har jag läst mycket, funderat mycket, diskuterat mycket och försökt att lära mig av mina livserfarenheter och känna efter vilka sanningar som jag vill tro på.

Men jag ska säga att jag har mött så många visa människor och anser att alla har sin egen visdom och det är tur att vi inte alla tycker likadant för jag lär mig väldigt mycket av de som inte gör det. Både om mig själv och om andra och jag har förändrat min syn under livet och hoppas jag fortsätter göra det. Böcker som har påverkat mig är bland annat Hångla mer av Klas Hallberg, Att välja glädje av Kay Pollack, Hetsa inte upp dig över småsaker av Richard Carlson, Du kan hela ditt liv av Louise L Hay och Döden är livsviktig av Elisabeth Kuhler Ross men även många skönlitterära böcker.

* har utbildningen betydelse för denna lärdomen?

Jag är ju både beteendevetare och coach vilket har gett mig en stadig grund att stå på och har lärt mig oerhört mycket såväl praktiskt som teoretiskt. Jag skulle ändå säga att det framförallt är mina erfarenheter och tankar som gett mig mina åsikter, sen stöds en del av dem av forskning och självklart har min utbildning lagts till min kunskaps- och erfarenhetsbank. Men jag skulle snarare säga att det är livet med sin vardag, möten, resor och mitt arbetsliv men även mina egna "misstag" (även om jag inte gillar ordet). Däremot kan jag läsa studier som är gjorda och avgöra hur pass välgjorda de är och funder över vilka fallgropar som funnits och hur det kan ha påverkat resultatet. Psykologi är dock ingen exakt vetenskap så det kan mycket väl finnas forskare med motsägelsefulla resultat som har stöd för sina teser. Många av de verktyg jag använder kommer dock från arbetslivserfarenhet och från mina studier. Jag är en person som aktivt söker fortsatt utveckling och vill lära mig mer.

* Om Du var helt ensam!! Inga vänner, bodde i en lite by, inte visste vad du vill jobba med och osäker på om du har utbildat dig till det du vill jobba med! Men du vill vidare, vill finna dig själv, vill få social kontakt, vill få livserfarenhet....Hur hade du gjort? Vilka åtgärder? Hur hade du tänkt och hur hade du tagit första steget och i vilken riktning?

Jag hade kastat mig ut åt nåt håll. Många gånger ångrar vi det vi inte gjorde mer än det vi gör. Lätt att säga men mycket svårare att göra. Jag tror man innerst inne vet vilket steg man känner är det viktigaste, om det är vänner, flytt eller personlig utveckling etc. och då får man hitta sin väg dit. Livserfarenheten bär du redan med dig även om du inte ser det. Du har saker som gör dig unik och du duger som du är. Livet lämnar inga garantier och man vet inte alltid när man står i vägskälet vad saker kommer att leda till men om man inte väljer så blir man stående i vägskälet. Jag brukar säga att när man inte väljer så är det också ett val (fungerar även på handling). Det är passivare men det är fortfarande ett val. Välj själv hur du vill agera.

Jag åkte till Spanien när jag var 19 och kände ingen, kunde inte ett ord spanska och hade aldrig rest utanför norden och definitivt inte själv. Jag var uppvuxen i en liten by utanför ett litet samhälle och var inte alls erfaren. Jag kände att jag bara fick lov att pröva och om jag inte tyckt om det så var det väl bara att åka hem igen. Sen dess har jag flyttat till Göteborg utan att känna någon och till Stockholm där jag hade 2 vänner. Jag var från början utbildad barnskötare och även om jag inte arbetat med det på 20 år och inte vill arbeta med det igen så anser jag att all kunskap/erfarenhet har man användning för.

Det är självklart att jag varit rädd och orolig över att jag inte ska träffa nya vänner men det har alltid löst sig. Att plugga kan vara ett sätt, på jobbet ett annat men man måste våga vara modig och haka på när nån föreslår nåt. Många av de jag idag kallar mina bästa vänner var bekanta från början och sen växte vänskapen fram och idag kan jag inte föreställa mig ett liv utan dem. Något många inte vet som kanske bara läser bloggen och inte känner mig personligen är att jag har jobbat jättemycket med mig själv, med både mitt självförtroende, min självkänsla men framförallt min självkritik. Jag skulle beskriva mig själv som väldigt osäker när jag var yngre, ibland slår gamla rester av det till ännu idag men jag har verkligen arbetat på det och fortsätter att göra det.

Phu... vet inte om ni blev nåt klokare av de här svaren eller om de bara låter klyschiga.. men om ni har några andra frågor som ni undrar över så får ni gärna ställa dem och så svarar jag.. men minns att era egna svar på era livsfrågor är de viktigaste för det är de som ger er riktning.

Visdom dricks bäst ur egen källa.

Calamares med aioli...

.. är bland det godaste jag vet. Friterad bläckfisk med vitlöksmajonnäs alltså.

För många är det bland de läskigaste de kan tänka sig. Jag tycker faktiskt att det är befriande skönt att vi är olika. Ibland fokuserar vi så på att hitta en enighet i vissa frågor medan man i andra kulturer uppmuntrar diskussioner kring oliktänkande. Hur ska jag omvärdera en åsikt eller kunna lära mig nåt om jag tror att jag alltid har svaren? Ibland har jag mina svar men inte nödvändigtvis de som andra behöver. Jag har alltid mer att lära.

För alla de jag umgås med måste inte gilla calamares, de behöver inte tycka om att resa eller ha samma livsfilosofi som jag. Mina egna tankar känner jag ju men genom andras tankar breddas min värld. I det aktiva lyssnandet möter jag andras tankar. Mina tankar är en del av min verklighet men lika otänkbara som att knapra på en calamares för andra, och det är helt ok. Det innebär inte att vi inte har nåt att säga varandra. Ibland argumenterar vi hårt för vår sak men om vi vill bli lyssnade på måste vi också lyssna på andra.

Calamares var nog det sista jag trodde jag skulle gilla när jag var tonåring och stark mat likaså och nu står det högt upp på favoritlistan för min smak har blivit annorlunda och tur är väl det att jag inte låst mig vid samma uppfattningar som jag hade då. Har insett att livet har mycket mer gråskalor än vad jag trodde då jag förut var ganska svart-vitt i mitt tänkande. Men det är tur att jag vågat pröva nya saker för annars hade jag inte varit där jag är idag och då således inte hade beställt in just denna rätt till middag.

Takdropp och solsken en lördag i mars...

... lockar mig ut på en promenad Djurgården runt med vänner.

Vi hoppar mellan vattenpölar, njuter av solen och de vackra vyerna och av att befinna oss i denna vackra stad där denna fantastiska ö är en sann oas i mina ögon. Vi pratar drömmar om pippihus, trötta ben efter kickboxning och en stundande resa för min vän. Vi pratar om solen och dess inverkan på oss, för nog känns det lite lättare, lite roligare och lite soligare just idag.

Min magiska vän möter mig i stan, vi umgås i några timmar och pratar om mod, att våga förändra, autencitet och sen skrattar vi i massor. Det gör vi ofta när vi ses. En latte toppad med vänskap är den bästa toppingen som finns. Livslust och rosafärgad skymning omfamnar mig på väg hem.

Det sägs att imorgon kommer snön, men idag sken solen.

Glad....

... känner jag mig just nu.

Kan det vara...

... att jag fick små mayadockor som kan ta ansvar för min oro?
... att det droppar från taken och mer och mer asfalt kommer fram?
... att jag hittat massa insikter inom mig själv de senaste dagarna?
... att det hänger ett armband med sötvattenspärlor runt min handled som Chissra överraskande skickade till mig?
.... att jag fortfarande tror på vardagsmagi, kärlek vid första ögonkastet och mirakel?
... att min chef sa massa positiva saker om min arbetsinsats och om mig som kollega?
... att jag idag använde mina rosa converse för första gången i år?
... att jag har härliga syrenlila handledsvärmare som matchar min virkade lila favoritring?
... att jag har fått massa härliga meningar som jag kan leka med när jag sätter igång mitt lite mer långsiktiga skrivarprojekt?
... att jag ska dansa på Herräng och dricka cava i Barcelona med min bästa vän?
... att om sisådär 3 månader får jag reda på sommarens sommarpratare?
... att imorgon är det fredag och efter en fullbokad dag så kommer en härlig kväll med kickboxning och sen after work?
... att jag gläds med en vän som ska på intervju för sitt drömjobb?
... att jag kan sluta ögonen och minnas hur det är att simma med vilda delfiner på Hawaii?

ALLA de sakerna gör mig glad så klart men idag har jag fått en spännande förfrågan, inget som är bestämt och inget jag kan avslöja ännu men det gör mig VÄLDIGT glad och att jag tänker lite nya tankar.

Vad gör er glada just nu?

Enligt mormor och morfars kort...

.. så föddes jag en vacker vårdag i Gällivare av en helt underbar mamma.

Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag nånsin har frågat varken dem eller mamma om hur vädret var den där marsdagen för dryga 36 år sedan. I år så var det lite blåsigt men fantastiskt vackert med sol från klarblå himmel och dagen bjöd på såväl på brunch, promenad, fika, dans och middag. Det var en fantastisk dag och tack för alla era gratulationer via bloggen.

Dansen var en utmaning då jag bytte till en högre nivå men som min mormor sa, du skriver ju jämt om att anta utmaningar på din blogg så det är bara att göra det. Ja, vad svarar man på det, hon har ju alldeles rätt. Det var faktiskt väldigt kul även om jag nog får träna lite innan nästa gång.

Tillsammans med kortet så skickade mormor med ett utdrag ur en artikel som trollband mig. Den handlade om vår familjehistoria och inleddes med min morfar och hans föräldrars historia. Jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag minns dem eftersom jag är äldsta barnet. Jag kan fortfarande höra min gammelfarfars bullrande skratt och höra min gammelfarmors röst trots att det är många år sedan de dog. Jag kan fortfarande känna doften som fanns i deras hem om jag sluter ögonen.

Historien som berättas i artikeln har jag till stor del hört förut. Jag imponeras av gammelfarfars drivkraft och målsättningar när han som "oäkting" (verkligen ett ord jag ogillar) har bestämt sig för att bli affärsman och äga flera egna verksamheter vilket han också uppnår. Min gammelfarmor bemötande gentemot sörjande (då hon arbetade på begravningsbyrån vi ägde) beskrivs som vänligt och mjukt. Jag skrattar åt delen där det står om min gammelfarfars bilkörning med likbilen. Vad jag har hört körde han hellre än bra även om det inte står det uttryckligen.

Sen står det om branden. Eld har jag varit rädd för länge av just den orsaken, att min familj faktiskt hade kunnat brinna inne. Min mamma står inte omnämnd vid branden (hon var tre) så mormor har korrigerat och skrivit in hennes namn för hand. Rätt ska vara rätt.

Färghandeln (som låg på bottenplan) var oförsäkrad. Försäkringen hade just gått ut och skulle betalas om jag minns historien rättt så de förlorar allt, men min gammelfarfar ger sig inte utan bygger upp hela verksamheten igen. Samhället ställer upp med kläder och förnödenheter. Han lånar pengar och bygger upp verksamheten igen. Mormor som är den enda som har inkomst så hon försörjer 5 personer på sin lön.

I artikeln står det även omnämnt min morfars musikerbakgrund och hur han och hans vänner som 15-17 åringar hade spelningar. Då tänker jag på min musikaliske lillebror som även han har musiken som passion och drivkraft.

När jag läst hela artikeln flera gånger så tänker jag att jag älskar verkligen att höra livshistorier, min egen släkts fascinerar såklart mer än andra. Vad jag önskar att de som inte finns här längre hade fått nedteckna sina. Tänk om de funnits som böcker att läsa och begrunda. Vad drömde de om? Vad lärde de sig av livet? Vilka råd skulle de ge mig?

Jag önskar också att jag fick tala om för dem med hur mycket kärlek jag minns dem och att min gammelfarfar nog någonstans inspirerat mig med sin strävan och med sin målmedvetenhet och hur mycket jag än idag kan sakna min gammelfarmors småkakor och hennes skratt. Jag tänker då och då på dem (och även min gammelmormor) i min vardag så nånstans lever de ju ändå vidare.

Jag tror vi bär vår historia med oss och delar av vad vi har med oss är ett arv som vi själv väljer hur vi förvaltar. Om vi vill göra saker annorlunda eller på samma vis. Finns det värderingar som vi bär med oss som vi vill värna om eller ifrågasätta. En skriven text med delar av min historia blir en av de viktigare födelsedagspresenterna, ett tips från morfar ett annat men framförallt all den kärlek jag får från vänner och familj men även från er bloggare (varav de flesta jag inte ens träffat). Det gör mig rik på riktigt.

36 år...

.. är den ålder jag uppnår idag.

Födelsedagar var oerhört viktiga tyckte jag när jag var yngre, idag tycker jag det är mindre viktigt men det tyckte uppenbart inte olika vänner som på var sitt håll tagit initiativ till att fira dagen med mig. Då man inte har större delen av sin familj på plats i Stockholm så blir vännerna de som finns på plats. Min familj har dock firat mig med presenter, samtal och min morfar gav mig nåt jag kommer att blogga om någon dag.

Så min plan att dansa Lindy Hop på eftermiddagen kantas nu av brunch, promenad med fika och sen middag hemma hos en vän. 4 fantastiska vänner vars vänskap jag värderar högre än mycket annat. Åldern i sig är mest en siffra på pappret för mig, jag har ingen åldersnoja utan är nöjd med mitt liv och vart det fört mig. På vissa plan är jag mogen och på andra plan är jag ganska omogen men eftersom livet inte handlar om att jämföra sig med andra så ser jag det som en del av resan.

Till ovanligheterna på bloggen hör att jag lägger ut bilder på mig själv men idag är ju faktiskt ingen vanlig dag så jag gör just det. Av dagen önskar jag intet mer än sköna stunder i vårens famn och det tror jag att jag får.

Albert Einstein föddes också den 14:e Mars och det finns många citat av honom som jag tycker oerhört mycket om men idag väljer jag detta för att fira VÅR gemensamma födelsedag.

Det finns bara två sätt att leva vårat liv. Ett är som om inget är ett mirakel. Det andra som om allting är ett mirakel.

På en bänk i Zetas trädgård i vårsolens sken...

.. så intar jag och min kattälskande vän en fika.

Vårsol, takdropp och god fika. En härlig stund på en fantastisk plats. Vi promenerar in i butiken och jag låter mig inspireras och drömmer om en framtida trädgård där jag ska ha Narnia lyktor, läsplatser under träd och en hängstol på altanen. Zetas trädgård och deras café är sannerligen en fantastisk plats. Ett andrum och en inspirationsplats på samma gång.

Själv hittar jag en älva av järn som ska vaka i min framtida trädgård i skuggan av pippihuset som jag fortsätter drömma om. Oavsett om det blir ett pippihus eller inte så är tanken vilsam.

I mitt hem står 50 nya tulpaner (kostar bara 100 kr på Huddinge torg) och sprider glädje. Natur, blommor och fåglars sång gör något med mig. De inger frid, lugn och ro.

På en bänk i solen samlar jag kraft och inspiration. Det behöver inte vara svårare än så.

På väg till jobbet....

.. möter jag en av mina grannar. Det är ett tag sedan vi sågs.

När jag frågar hur hon mår så säger hon bättre men att hon fortfarande bär en klump av sorg inom sig. Hon förlorade hastigt och oväntat sin man för drygt ett år sedan. Vi pratar om vilket stöd hon fått i sorgen, var hon står idag och hur hennes år har varit. Hur svårt det var att gå in i det gemensamma hemmet och hur mycket hon saknar honom.

När jag senare under samma dag läser denna kloka kommentar av härliga Emma från Livskrafter (under detta inlägg) så känner jag att jag vill fortsätta att utveckla de tankar jag lyfte i det inlägget.

Emmas kommentar löd såhär (och hon är tillfrågad om jag får använda den):

Ja den här diskussionen kan jag vara paradoxal och tudelad i. Jag kan nog tycka att vi många gånger säger JA DET ÄR SÅÅÅÅ BRA SÅ...fast vi egentligen känner tvärtom....att vi kanske vill att nån håller om oss och vi får tillåtas att må riktigt dåligt och bearbeta och ta hand om känlsorna som lever inuti oss. Alltså jag är själv otroligt glad, positiv och leende men ibland faller jag handlöst och har inte tillåtit mig göra det tidigare i livet utan mer målat ny färg på gammal flagnad färg och hoppats på att det ska funka ändå liksom...Ja du förstår säkert hur jag menar.

Det gör jag. Jag tycker själv att det är en rejäl balansgång att hitta en balans i det. Att bearbeta och ta itu med det man går igenom är nödvändigt. Att fly en sorg eller besvikelse gör bara att de ligger kvar under ytan och poppar upp är min absoluta mening. Man måste gå igenom det, hitta ett sätt att hantera det och leva vidare (med minnena så klart). Men låt det ta den tid det tar. Om man inte hittar vägen själv så finns det vänner, professionella sorgebearbetare, terapeuter och psykologer som kan hjälpa till. Vi måste inte klara allt själva och när jag möter någon i sorg så kanske jag inte måste ge svaren utan snarare bara lyssna och våga finnas där.

Att måla ny färg på flagnad färg utan att skrapa bort den gamla först (som Emma skriver) ger inget bra resultat. Det kan jag säga både utifrån erfarenhet av livet och mina rötter i färghandelns härliga värld. Men man måste också våga byta färg eller se färgen ur andra ljussättningar.

Jag tänker på det där med tankespåren, kanske är det så att vi som ofta tänker i positiva tankespår (och också kanske förväntas glada) har svårare att visa och uttrycka det som är negativt och tvärtom. Det finns människor som har lätt att fokusera på det negativa och lägga sin energi där och det förundrar mig faktiskt. Likväl som jag letar ljuspunkter finns det personer som gör det motsatta.

Men vi måste våga vara autentiska i mötet och tänka efter vad vill vi förmedla. Vill jag dela ut kopior på min missnöjdhet eller göra något åt den. Vågar jag visa min sorg eller gömmer jag mig bakom ett krampaktigt leende. Vågar jag skratta även i sorgen och vågar jag gråta mitt i glädjen?

Alla gråter dessutom inte när de mår dåligt men de kan likväl må lika dåligt som den som klart signalerar detta och det är det oerhört viktigt för oss alla att vara medvetna om. Kanske framförallt för mig i mitt arbete (där jag möter många som gått igenom svåra saker) men även som medmänniska. Vi bär ibland masker eller har lärt oss strategier för att hantera saker, vissa bra och nödvändiga och andra mindre bra. I vissa situationer är de dessutom nödvändiga men det viktiga är att vi inte har dem i alla. Det tror jag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

It takes both rain and sunshine to create a rainbow.

Men om du ska se och uppskatta regnbågen behöver du lyfta blicken och inte fokusera enbart på regnet (eller på solen). Men jag hävdar fortfarande att du kan välja om du låter dig hänföras av regnbågens skönhet och förgänglighet eller om du bara inväntar att regnet ska tillta i styrka.

Så vad tänker ni? Jag förstår om inlägget är lika spretande som solens strålar för nu har jag bara skrivit ner mina tankar rakt av och inte redigerat texten utan ibland får saker bara vara som de är. Precis som livet.

Sunshine blog award..

.. har kommit på en solstråle från de skönaste av bloggare nämligen Chissra och Emma... Tack söta, det värmde ända in i själen...

Här är reglerna för att mottaga denna Award
The sunshine blog award is awwarded to bloggers whose positivity and creat ivity inspire others in the blogworld. The rules for accepting the award are
1. Put the logo in your blog or whitin your post
2. Pass the award to 12 bloggers
3. Link the nominees whith in your post
4. Let them know they recieved this award by commenting on their blog
5. Save the love link to the person from whom you reciewed this award


Jag brukar inte vara så noga medregler så ni gör hur ni vill.. många som jag vill ge den har redan fått den men solskensbloggarna som får den är:
Lycka kan vara en ton
Ex Amino
Lady Thirty
Vardagspussel
Så kom solen

Solsken är till för att spridas men ni väljer själva i vilken form.. men till er alla vill jag sjunga raderna Sunshine for you, sunshine for you 'cause I adore you som Eskobar brukar sjunga, vet ni vad eftersom jag redan struntat i reglerna så spelar jag Someone New för er.

Vårsolen skiner över Stockholm..

.. och snön smälter. Vattenpölar breder ut sig över staden samtidigt som fåglarna sjunger in våren. Livet känns skönt att leva.

Mitt i vårlyckan så tänker jag på den kloka fråga som Ellinor valde att ställa i en kommentar:

Jag vet inte varför, eller om det ens är så, men ibland verkar det som om människan är formad som så att vi aldrig ska vara för positiva. Vi kan aldrig säga att någonting är "bra" som svar på frågan "hur är det?". Inte utan att tillägga att man är trött, förkyld, stressad osv. Varför kan saker och ting inte få vara just bra?

Dels tror jag att det är den gamla jantelagen som slår till att vi inte ska ha det för bra men framförallt så tror jag att det handlar om att vi fortfarande är predisponerade att söka efter hot och faror. Det är inte så långt tillbaka vi levde mycket närmare naturen med helt andra hot än vad vi står inför idag, då måste man snabbt kunna läsa av en situation och vara medveten om sina och flockens svagheter.

Det är därför har vi lättare att fokusera på det som är negativt för att det helt enkelt har handlat om överlevnad. Vi behövde reagera snabbt och bli rädda för att undvika faror som djur eller andra angrepp. Vi har med andra ord lättare att att känna negativa tankar och känna negativa känslor.

MEN det är inte hela sanningen...

... vad man också kan behöva vara medveten om som forskningen visar är att vi har lätt att fastna i tankespår. Det kan bli en vana. Det vill säga att om vi tänker negativa tankar så underlättar vi för att tänka ännu fler negativa tankar. Om vi är ledsna kan vi lättare fastna i det ledsna tankespåret.. eller det lyckliga.

Det här innebär inte att man ska fly från känslorna utan man behöver våga uppleva och bearbeta känslorna och tankarna men det är viktigt att vara medveten om att det kan behöva balanseras upp med positiva känslor och tankar för att skifta fokus och få andra tankespår.

När jag läste och förstod det här så stödjer den forskningen min egen livsresa där affirmationer, meditation och tacksamhet har gjort och gör en enorm skillnad. Jag behövde (och behöver ibland fortfarande) säga stopp till vissa tankespår och bryta dem. Jag är numera oerhört noga med hur jag uttrycker mig och det är också viktigt i min värld.

Ta en minut eller två, finns det några tankespår som du följer av gammal vana? Det kanske är dags att säga STOPP till dem, kanske inte med en lika tydlig skylt som den nedan men med någon annan påminnelse som hjälper just dig. Vad är du tacksam över? Vad händer om du bestämmer att gå igenom dagens guldkorn på kvällen, för de finns ju där, även i de svåraste av tider. Jag avslutar med samma fråga till er (och ni får gärna svara) som Ellinor inledde med..

Varför kan saker och ting inte få vara just bra?

I mitt hjärta...

.. bor kärleken till min familj och mina vänner.

De flesta av mina familjemedlemmar bor inte på samma ort som jag och jag saknar dem i min vardag. Jag tänker dagligen på dem oavsett hur ofta vi hörs. I veckan som gick fick jag ett jättefint mail från min kreativa syster. Som svar på några rader om den process jag själv går igenom efter separationen med skärmflygaren så skriver hon följande rader (vilka jag har tillstånd av henne att publicera) :

Jag är övertygad om att du kommer att odla en mycket vacker ny trädgård till hjärta. Glöm inte att aska och gammal skit är ganska bra gödning. Rensa ut gammalt ogräs och plantera nya saker som du vill ha där. De rotar sig bra när allt ändå är vänt uppochner och ordentligt harvat. Fast allt det där vet du säkert redan. Jag är glad att ha en syster som du, som tar sig själv och det inre livet på allvar. Som har modet och viljan att vara där för sig själv och andra i tider av förändring.

Min vackra, kloka och visa lillasyster. Hon har så rätt i att man ska vårda hjärtats trädgård och odla det man vill, så att den blir precis så prunkande med de växter man vill ha där. Min syster skriver att jag säkert redan vet det men jag har aldrig tänkt på det i termer av en trädgård på det vis hennes kloka ord satts på pränt.

Så nu rensar, röjer, harvar och odlar jag i en ny trädgård i mitt inre. Likt naturens cykler så kommer det som förmultnar att ge växkraft åt nya frön och plantor. Det gäller att vårda sin trädgård väl men även lita på naturens egna proceser. Det tänker jag göra men jag är väldigt selektiv med vilka som får tillträde till mitt hjärta för jag vill att de ska uppskatta och vara rädd om min trädgård. Mina vänner och familj uppfyller detta utan att ens tänka på det. En del av trädgården är avsatt till den alldeles speciella person som en dag kommer att ha tillträde just dit men fram till dess så ägnar jag mig åt trädgårdsarbete och fortsätter gå dit hjärtat leder mig.


(bilden är tagen i en alldeles speciell trädgård där solen alltid skiner och vänskapen flödar oavsett årstid)

Sammanfattning av Februari 2010..

Med bara 10 inlägg under hela februari så måste det nog vara den minst produktiva månaden hittills (speciellt med tanke på att två av dem är sammanställningar). Det innebär inte att det inte hände nåt under månaden utan jag har haft ganska fullt upp men även har tagit itu med massa känslor och det är väl några av orsakerna till varför det inte blev fler inlägg.

Jag lovade mig själv när jag började blogga att bara göra det för min egen skull och det är viktigt för mig att hålla så det inte blir för nån annans skull. Ibland läser jag bloggar där många inlägg handlar om att de ber sina läsare om ursäkt för att de inte skrivit eller inte orkar blogga just nu, för mig handlar det om frivillighet och även om kommunikationen och möten med läsarna är fantastiskt så är det viktigt för mig att jag gör det för min skull.

Men det som hände under denna månad var:

* En härlig alla hjärtans dag tillsammans med vänner. Den innehöll komplimanger, blommor, god mat, champagne, skratt och allt annat som en sådan dag bör innehålla.

* Jag firade ett år på mitt härliga jobb. Jag är så tacksam över att jag arbetar just där.

* En av vinterns kallaste dagar slår till och dagarna innan och efter så är det faktiskt TOTALKAOS i lokaltrafiken när det gälller bussar, en tunnelbana som på vissa håll står helt still och pendeltåg som är försenade och inställda. Jag kände mig lyckligt lottad som kan ta en promenad och sen en buss för att komma till jobbet, hade jag varit beroende av tunnelbanan så hade det varit mycket mer komplicerat.

* Rensande av garderober, bokhyllor, byråer och allt som går att rensa. Här ska kastas, ges bort, lagas och inredas om. Rensar i den inre och yttre röran samtidigt känns det som. Befriande och sen ska lägenheten få sig en uppfräschning och lite ny inspiration. Inredning är inte min starka sida men jag hoppas vänner kan hjälpa till.

* Min magiska vän fyller 40 och vi firar denna dag tillsammans. Vi går på improvisationsteater om åldrande och skrattar så vi gråter (och blir även utskrattade). Vi fortsätter skratta och fnissa i flera timmar efteråt och äter en god middag. Hon är fantastisk och jag ser fram emot det officiella firandet i form av en fest.

* Ilsken bacill slår till i slutet av februari och slår total knockout på mig (måste haft garden nere).

* Under månaden har jag ofta känt mig mig naken.... utan kamera. För nån som är van att ha kamera med sig jämt så saknar jag den oerhört men nu ska jag få låna en av en vän tills att jag köper en ny så nu inväntar jag att hon ska hitta den i sina flyttlådor. Tills dess blir många av bilderna från förra året och många från Hawaii. Där är jag ofta i tanken, det var en magisk och oerhört viktig resa.

Böcker lästa i Februari

I februari så läste jag följande böcker:

Den sista föreläsningen av Randy Pusch

En julklappsbok. Boken är baserad på en föreläsning han håller kort innan sin död där han delar med sig av sina lärdomar från livet. Jag tyckte jättemycket om den, grät stundtals men log en hel del. Jag kommer att läsa den igen det är jag helt övertygad om för jag gillade den verkligen.

Du kan hela ditt liv av Louise L Hay

En favoritbok som jag kände att jag ville läsa om. Det var klokt av mig. Man tar ju nämligen till sig olika saker vid olika tillfällen och just nu var det mycket jag behövde bli påmind om, som denna kloka affirmation: Jag älskar mig själv, jag bejakar mig själv och jag litar på livsprocessen. Säg den till er själva sisådär 300 gånger om dagen...

Livets magi av Laura Bushnell

Ännu en gammal favoritbok som det var ett tag sedan jag läste. Vissa böcker kommer till en när man behöver dem och det gjorde den här. Mängder av övningar vilket jag kan ha lite svårt för men jag gjorde vissa av dem. Jag har en tendens att hoppa över övningar oftast men ibland så händer det.

Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff

Glömde byta ut månadsboken i en pocketbok-klubb och den här dök upp. Det var väl en väldans tur, det blev en sträckläsningsbok och är faktiskt bland de bättre svenska kriminalromanerna jag läst på ett tag. Det kanske inte är intrigen så mycket som sättet den är skriven på och karaktärerna. Jag tyckte mycket om den.

Solens strålar leker..

.. i vinterland. Takdroppet har tystnat och mer snö har fallit över Svedmyra.

Förkylningen börjar släppa sitt grepp och det är fantastiskt att känna att energin återvänder. Tänk vad mycket energi jag bär inom mig när jag inte är sjuk, det är ju fantastiskt. I perioder (och ibland fortfarande) så har jag haft en tendens att fokusera på min trötthet och hur trött jag är eller rädsla för att bli trött. Det är viktigt att vara lyhörd för kroppens signaler men i min värld är det även viktigt att välja vad jag fokuserar på.

What you focus on expands är en sanning för mig. Det jag fokuserar på är det som växer och som jag får mer av i mitt liv. Fokuserar jag på det jag är missnöjd med så blir jag ännu mer missnöjd. Om jag letar fel/brister/irritationsmoment hos de jag möter så kommer jag att hitta just det. Om jag väljer att istället se resurser/utvecklingsmöjligheter/styrkor så underlättar jag för mig att se just det och mitt bemötande blir annorlunda.

De saker som jag inte kan påverka som väder, reklamavbrott på tv'n och en dammsugare som går sönder när jag behöver den som bäst försöker jag att inte lägga energi på. Det är ju inget jag kan påverka och om jag blir irriterad, arg och sur så är den enda som påverkas av det jag själv. Det innebär inte att jag inte kan längta efter annat väder, hellre ser filmer utan pauser och verkligen skulle vilja ha en fungerande dammsugare men då gläds jag istället åt när det är som jag vill och är tacksam över det.

När jag påtalar det här så väcker det irritation hos vissa personer men de måste ju inte välja mitt sätt att se på livet. Valet är fritt. När jag blickar tillbaka på mitt liv så ser jag att tacksamhet, tillit och att välja vilka jag omger mig med privat gör en oerhörd skillnad för just mig. För mig handlar det om uppmärksamhet och inte något mer komplicerat än så. Detta har inte skyddat mig från sorger, besvikelser eller motgångar men däremot hur jag tacklat dem och vad jag tar med mig från dem och hur jag möter livet.

Om ett barn som lär sig gå inte reser sig när det ramlar skulle det aldrig lära sig att gå läste jag för ett tag sedan. Så är det väl ofta i livet. Vi reser oss igen, tar med oss erfarenheten och blickar framåt. Men jag tror att ett barn som lär sig gå fokuserar på den där känslan när balansen sitter och de kan ta ett steg framåt istället för sekunden efteråt när det faller. Det är det som tar barnet framåt. När det sedan är dags att gå på ett annat underlag så får man anpassa sina erfarenheter och hitta en ny balans. Så är det i livet också.

Så just nu fokuserar jag på min återvändande energi, solen som ger ett löfte om att våren kommer förr eller senare och mitt varma blåbärsthé som lindrar min hals. Om barnen som hittade kokosnöten inte fokuserat på att den skulle gå att öppna hade denna bild varit helt annorlunda.. har du som läser nån bild du kan förändra i ditt liv genom att skifta fokus?

I mitt liv gör det ibland hela skillnaden.

Oj.....

... har tre personer sagt när de hör min röst i telefon.

En av dem är pedagogiska mamman och en annan min chef. Japp, jag är sjuk så min röst är inte sig lik överhuvudtaget utan klingar märkligt raspande genom luren. Så jag är hemma, inte mycket annat man kan göra när hostan river och halsen ömmar. Det smög sig sakta på men igår så var det ett faktum som inte gick att ignorera längre. Orkeslös och utan koncentration blir inte mycket gjort.

Men veckan innan jag blev en ynklig soffliggare var som en guidad tur i känslor, insikter, tankar och möten. Jag förundras ibland över livets vägar men jag är glad och tacksam att jag får ta del av det som sker. Nya drömmar väcks till liv och nya äventyr väntar. Mina trötta fingrar har just knappat in en anmälan till danslägret i Herräng. Där ska jag dansa dag och natt och glömma allt vad ilskna baciller heter. Men just nu kan jag inte göra så mycket mer än att gilla läget, bara vara och vara nöjd med det. Det är också livet.