Mamma Melissa gästbloggar...

.. på the adventure of life.

Härligt! Hela bloggen glimmar till av alla härliga gästbloggare likt stjärnströssel på en mörk himmel. En av dessa bloggare vill jag nu presentera för er..

Mamma Melissa är en änglamamma (som bär ett nytt mirakel inom sig) och vars läsvärda blogg guidar sina läsare genom glädje och sorg. Varmt tack till härliga Melissa.

"Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", skrev Vida för en tid sedan. Jag läste hennes ord om och om igen och ju fler gånger jag läste dem desto mer sanning insåg jag att dessa få ord innehöll. Det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.

Inför varje livserfarenhet så ställs man inför olika vägskäl och inför varje sådant avgörande beslut om vilken väg som skall bli nästa stig i livet så får man se över sin utrustning. Vad har jag i min ryggsäck som kan hjälpa mig att fatta beslut kring detta? Jag sticker ned handen och känner efter vad jag har packat ned. En kompass. En karta. Och en ask med tändstickor.

Men vid vissa vägskäl i livets skog så kan man stå där och rota runt i sin ryggsäck utan att finna någonting. Förtvivlan över att ens utrustning inte bara är otillräcklig utan dessutom obefintlig kan bli överväldigande. Men nog finns det någonting i ryggsäcken. Den kan bara vara oerhört djup. Och då krävs det många försök innan man finner någonting användbart i den alls.

Jag har många gånger befunnit mig i livets skog och febrilt sökt efter användbar utrustning i min ryggsäck. Vissa gånger har jag även sett på kompassen, kartan och asken med tändstickor och genom gråten skrikit: "Och vad fan vill ni att jag skall ha detta till då?"

Men då tänker jag tillbaka på Vidas kloka ord. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", och så ser jag på min utrustning. Jag tar upp kompassen. Jag tittar på kartan. Och jag tänder en tändsticka.

Det finns vägskäl i livet som innebär en möjlighet att besöka nya platser som man inte ens kunde ana fanns på kartan. Det finns vägskäl i livet som kräver en kompass som vägvisare för att du skall inse vad som är viktigt i livet. Och ibland krävs det eld av tändstickan för att se saker i ett nytt ljus.

För det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.

Mamms gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Om jag inte börjat blogga så är jag övertygad om att jag inte träffat mamms (även kallad chissra). Men som tur var så möttes våra vägar här och nu är hon en nyfunnen vän. Här är hennes läsvärda inlägg specialskrivet för min blogg. Varmt tack till dig mamms.

Älvlika Vida frågade mig om jag ville gästblogga i hennes blogg. Givetvis vill jag det. Men jag behövde fundera på vad jag skulle skriva om. Eftersom jag just nu är höggravid och känner en viss lack of creativity. Men ingen utmaning är tråkig. Det är bara att ta ett djupt andetag och låta pennan styra flödet och de ord som skall komma.

Livets skörhet är vackert. Men det är också Dödens närvaro. Vi lever våra liv här i väster som att döden är något som inte drabbar oss och många förnekar sin egna kropps dödlighet allt för länge. Döden blir något skrämmande och något undangömt. När man blir gammal göms man undan på ålderdomshem där många avslutar sina dagar, eller på sjukhus. Att bli påmind om döden är alltför skrämmande och smärtsamt. Men Döden är egentligen mycket vacker. Döden är ofrånkomlig. Det enda vi verkligen kan vara säkra på när vi föds det är att vi också ska dö. Döden är en förlägning av livet. Döden är den magiska resan in i det nya eller om man heller vill se det som en återkomst till där vi var innan vi kom hit. För här på jorden är vi tillfälligt. Dödens oundvikliga närvaro gör att livet kan verka skört men också så förtrollande underbart. Varje morgon är en ny dag fylld med möjligheter och den enda som kan begränsa dig är du själv och dina tankar. Dödens närvaro är konstant och betyder inte att man behöver leva med livshotande sjukdom, förluster av barn eller man ellers å för att upplevas. För att våga leva livet fullt ut är det viktigt att våga acceptera Döden. Då lever vi. Då kan vi verkligen omfamna livet och tänka på allt det vackra vi faktiskt upplever under vår livstid. Vår livstid är fylld av glädje, sorg, lust, tankar, oro. Livets spektrum är som en mångslipad kristall och när solen lyser på ser vi alla dess vackra färger släppas lösa, dess sanna potential. Vi är som dessa mångfascetterade kristaller. Våra själar äger en potential som bara väntar på att få bli utlösta. Att få komma till ytan och blända omvärlden med dess kraft och kärlek. Titta på mig!!! Titta på mig!! säger den, fantastiskt.

Att leva i Dödens närvaro betyder för mig att leva mitt liv till fullo. Att leva i tillit och försöka att inte vara rädd vare sig för det okända, onda, jobbiga eller oundvikliga. Livet är en magisk resa där vi lär oss något nytt varje dag. En resa där det egentligen inte finns något mål utan snarare erfarenheter. Varje dag innebär nya möjligheter där vi kan utvecklas och bli det bästa vi kan vara. Vi kommer att gå på livets stig, snubbla, resa oss och borsta bort smutset från knäna men vi kommer att fortsätta att ta oss framåt, för vi är menade att ta oss framåt. Vi är utforskare och upplevare av livets essens. Att leva är att uppleva. Att leva är att utveckla våra relationer, leva i relationer och känna kärlek och vänskap i relationer men också sorg. Hela livet, hela livsresan handlar ju egentligen om relationer av alla konstellationer. Relationer i livet i Dödens närhet i livets vackra skörhet och genom lärodmarna vi bär med oss i själen.

Vår sanna potential, det vi ibland söker, vår väg att gå, vårt eget syfte. Men syftet är LIVET!

Ett glas fläderblomssaft...

... avslutar en skön tisdag.

Saften är kokt av min kickboxande vän och jag sänder henne en tanke av tacksamhet för att hon delar med sig av det som livet har att erbjuda på mer än ett sätt. En sann inspirationsperson och skön vän (även om hon sparkar hårt så det gäller att inte stå i vägen).

Idag kom katterna hem från kattvakten. Det är tomt när de inte är här men jag vet att de har det så bra när de är där (undrar ibland om de ens kommer att vilja komma hem). Sushi och kvällspromenad med min magiska vän. Naturens skönhet, vänskap, vilda hallon och myggors bett kantar vår promenad.

Drömmar om ett hus med torn vid en sjö som min vän hittat. Livsvägar som förändras, nya stigar som trampas upp och gamla som man lämnar bakom sig. Katterna väntar hemma och gos med dem får avsluta en skön dag. Vänskap, kattgos och hemkokt fläderblomssaft, det gör vardagen vacker. För jag vill fånga dagen likt den vattendroppe som fångades i stjärnans mitt. Natur och universum möts.

Visa vägen gästbloggar

.. på the adventure of life.

Visa vägen är en inspirerande blogg som jag följer och jag blev jätteglad när Svante tackade ja till att gästblogga hos mig.Alla gästbloggsinlägg kommer att finnas i en länklista så att ni lätt kan hitta dem. Varmt tack till dig Svante.

Något annat – finns det?

Jag kände omedelbart att jag ville tacka ja till Vidas inbjudan att gästblogga hos henne och började i samma stund fundera över vad jag skulle skriva om. Det tog kanske en och en halv minut att hitta ämnet: ”Något annat – finns det?”

Bakgrunden till ämnesvalet är en liten dialog jag hade med Vida precis innan jag blev inbjuden att gästblogga. Inte för att jag tror att det finns något direkt samband mellan inbjudan och dialogen, men de råkade helt enkelt sammanfalla i tid. Så tankarna gick dit.

Vida skrev ett inlägg om behovet av att ”bromsa lite”. Följande formulering fick mig att skratta till: ”Det kan handla om allt från att stanna upp och fundera över hur vi egentligen vill göra med en situation, livet eller något annat.”

Att fundera över hur vi vill göra med en situation förstår jag. Och hur vi vill göra med livet. Men... Något annat? Jag skrev en kommentar till Vidas inlägg och undrade vad ”något annat” månde vara. Och hon gav svar på tal.

Svaret är ”Vardagsmagi!”, sa Vida, och tillade: ”Jag tror alltid att det finns nya saker/dimensioner/skatter/äventyr att upptäcka så jag tyckte att ’något annat’ får omfatta det. Hedra mysteriet som Klas Hallberg brukar uttrycka det!”

Det är här jag vill ta upp tråden och fortsätta dialogen. För jag är nämligen fullständigt övertygad om att det INTE finns något annat – än Livet Självt. Och att det är precis det som ÄR Mysteriet...!

Hårklyverier och övernitiskt ordmärkande, tycker kanske någon. Men jag råkar vara intresserad av ord. Och av att utforska om det finns något sådant som klara tankar, ren insikt och tydlig kommunikation. Intresserad av att utforska sätt att i ord PEKA i riktning mot Livets Essens – väl medveten om att den aldrig någonsin låter sig snärjas i våra tankar eller ord.

Jag har sökt efter ”något annat” hela livet. Men det är inte det jag vill skriva om. Jag vill skriva om hur det ser ut NU. Från min horisont. Och då är det tydligt: Allt som finns är DETTA. Inget annat än detta. Och VAD är då detta? Jo, detta är långt rikare än någon tankegång någonsin kan formulera. Detta är Livet Självt – och du och jag ÄR detta! Det är Mysteriet.

Många människor, precis som jag, söker efter ”något annat”. Men varför? Jo, för att vi – precis som Vida – anar och tror att det finns nya saker, dimensioner, skatter och äventyr att upptäcka. Bortom kröken. Runt hörnet. I morgon, om en vecka, nästa år...

Och vi tänker och känner att detta – som finns någonstans i FRAMTIDEN – är ”något annat”. Något annat är det vi redan HAR: En häftigare bil, ett roligare jobb, ett större hus, en snyggare rumpa... Något annat än det vi redan ÄR: Framgångsrikare, kärleksfullare, lyckligare, andligare...

Vi drömmer. Vi fantiserar. Vi längtar. Vi söker. Efter denna nya UPPLEVELSE vars existens vi ännu bara anar; den som skimrar som GULD för vår inre guldgrävare... Om vi flörtat lite med personlig utveckling och nyandlighet, kanske vi söker detta ”något annat” lite mer medvetet och fokuserat. Vår bokhylla kanske är full av ”bli-lycklig-böcker” och vi kanske både affirmerar, visualiserar, visionerar, manifesterar och transformerar.

Men mekanismen är densamma oavsett om vi ser oss som ”sökare” eller inte. Processen sker på alla skalor, på alla områden av våra liv. Vi drömmer om att skapa den framtid där det faktiskt FINNS något annat. Om så bara en snyggare frisyr eller en ny mobilsignal.

I själva verket är hela samhället – och inte minst marknaden – inställd på precis denna sökarfrekvens: Köp den här bilen och bli snabbare och lyckligare! Köp det här hårborttagningsmedlet och bli lenare och kramvänligare! Köp den här boken och bli en bättre människa! Köp det här kosttillskottet och bli andligt upplyst! Budskap som dessa sköljer in i vårt medvetande 24 timmar om dygnet, som oceanens vågor mot stranden...

Som moderna människor med hela det globala och oöverskådliga smörgåsbordet tillgängligt gör vi det enda politiskt korrekta och följer vår intuition, vårt hjärta, vår magkänsla – för att navigera oss fram mot det som ska stilla vår hunger efter NÅGOT ANNAT.

Vi surfar i tanken och på Internet. Vi surfar bland utbildningar, jobb, relationer, livsstilar, världsdelar och de nyaste trenderna och elektroniska prylarna. Den moderna människan är en surfare som aldrig kan få nog av vågor. För med nästa våg, eller nästa, eller nästa (eller nästa, eller nästa...) kanske det kommer... NÅGOT ANNAT.

Inte undra på att det på detta, den moderna marknadens oändliga smörgåsbord även finns plats för blogginlägg som inspirerar oss att ”bromsa lite” i vårt ständiga upplevelsesurfande...

Och om vi gör det... Kanske vi finner... NÅGOT ANNAT.

Eller...?

NEJ.

Efter ett liv av sökande efter ”något annat”, är min slutsats att det INTE finns. Allt som finns här på Medvetandets och Livets Ocean är vågor. Varje våg för visserligen med sig något annat – till sin form. Men ingen enda våg ÄR något annat. Till sin essens. En våg är en våg är en våg. En upplevelse är en upplevelse är en upplevelse.

De kommer. Och de går. Men endast ESSENSEN består.

Wow! Vad betyder det?

Jo, att jag kan sluta söka. Och börja LEVA.

För: Allt är redan HELT OKEJ!

DET är det enda jag vill säga. Det är mitt enda, ständiga budskap – till mig själv och alla andra. Allt är redan helt okej.

Och ”allt” inkluderar Vidas inlägg om att bromsa, detta inlägg, dina tankar och känslor kring dessa båda inlägg, du, jag, vi, världen, universum, ditt ex, din svärmor, dina dåliga dagar, din största rädsla, din oförmåga att bromsa eller dina lyckade inbromsningar som ger dig större frid och perspektiv. Allt detta är okej. Och allt annat också.

INKLUSIVE våra eventuella försök att förändra och förbättra det!

Så vad som än pågår kan du lugnt VILA i dig själv, förvissad om att ALLT redan är helt okej, precis som det är.

Men det KÄNNS inte okej, invänder kanske något i dig. Jag vill ha något annat... Jag vill vara något annat...

Bromsa då TOTALT.

Och: Upptäck att en total inbromsning är DETSAMMA som att släppa ratten och låta Livet Självt rulla vidare i full fart – för evigt hedrande sig Självt som det Mysterium det ÄR. Vare sig du är upptagen efter att söka efter något annat eller är i SAMKLANG med det Alltid Fullt Levande Livet.

Enjoy the ride! ;-)

/Svante

Vilken värme!

Å då tänker jag inte på någon hastig värmebölja utan den värme som präglade såväl bröllopet som festen igår.

Skratten klingade. Mina fantastiska syskon, kusiner, våra föräldrar, brudgummens familj, alla deras vänner som rest över hela Sverige för att skåla, dansa och fira deras stora dag. Pedagogiska mammans brudbukett, sången som klingade i kyrkan, talen, utmaningen av scenskräcken för att sjunga till just vår syster, möten med människor från förr och nya bekantskaper. Bystugan som var fylld till bredden och helstekt gris med färskpotatis i stora högar på våra tallrikar.

En magisk dag så som bröllopsdagar ska vara. Jag ler fortfarande trots trötthet och gläds med min syster och hennes man. En dag att minnas, inte för det strålande vädret men för värmen, kärleken och min underbara familj som nu blivit ännu större.

När kärleken knackade på hennes hjärtas dörr...

... öppnade min syster och lät den komma in.

Under en systermiddag så berättade hon med glittrande ögon och glad röst att hon träffat någon. Idag, mindre än två år senare, så gifter hon sig med honom i ett grönskande Dalarna. Hon gifter sig med en man som flyttat in i vår familjs hjärtan och som nu är en självklar del av familjen.

Klockan tre så kommer Åhls kyrka att vara fylld till bredden och våra hjärtan likaså. Jag önskar verkligen min syster och hennes man all kärlek de någonsin önskat. En levande kärlek likt den som Sofia Karlsson sjunger om i "alltid dig nära":

Låt mig alltid få leva nära
nära ditt hjärta och nära din famn
vår längtan den skall bära
oss över de svåraste haven i land
kom låt oss vandra ut
i en kärlek som aldrig tar slut

Universum vore inte detsamma utan dig...

... allra käraste morfar.

Du har så länge jag kan minnas varit min förebild på så många vis. Jag beundrar verkligen hur du fokuserar på lösningar och inte ger dig förrän du lyckats, din nyfikenhet att prova nya saker och din förmåga att ta tag i saker direkt men framförallt din omtanke och att du alltid funnits där när jag har behövt dig.

Minnena med dig är många, alltifrån gömda guldnougat till danskurser i vardagsrummet och hur hela färghandeln kändes som min exklusiva lekplats. Jag är så oerhört tacksam för att du är just den person du är. Kärt barn har många namn sägs det: jazzmusiker, affärsman, traventuiast, världsresenär, danslärare, färghandlare.. men i mitt vokabulär är du bara morfar. En mycket älskad sådan.

Universum vore sannerligen inte detsamma utan dig.

En skattkista...

...fylld med gästbloggsinlägg kommer snart att öppnas här på bloggen.

Det finns ju så många härliga bloggar därute och det är verkligen något som förgyller min vardag att läsa andras bloggar och nu skulle jag vilja få dela denna skatt med er. Därför har jag frågat några av de bloggar jag läser om de vill skriva ett inlägg till mig. Lite då och då kommer denna glimmande bloggskatt att visas i form av gästbloggsinlägg.. HÄRLIGT!

Själv har jag gästbloggat två gånger och tycker det är oerhört spännande att sätta avtryck på någon annans blogg. K gästbloggade hos mig för ett tag sedan och det var oerhört spännande.

Om ni vill gästblogga så skriv en rad (eller maila ) när inlägget är klart så återkommer jag med min mail så ni kan skicka det. Detta är ett stående erbjudande så när inspirationen faller på även om det ligger långt fram i tiden så kan ni fortfarande göra det. Ni behöver inte ha någon blogg själva för att göra det utan kan gästblogga ändå.

Tänk er.. the adventure of lifes alldeles egna skattkista fylld med glimmande inlägg.

Hur mår din katt?

Är den vanligaste frågan just nu.

Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.

Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.

Har du fått tag på hundägaren?

Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).

Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.

För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?

Bromsa lite...

.. och stanna upp tror jag vi alla behöver ibland på ett eller annat sätt.

Kanske skulle vi även ha sådana här skyltar även för vuxna. För visst behöver vi alla bromsa ibland? Ibland mentalt och andra gånger fysiskt, ibland kanske både och. Det kan handla om allt från att stanna upp och fundera över hur vi egentligen vill göra med en situation, livet eller något annat. Men det kan även handla om att stanna upp och ge kroppen vila för att hämta nya krafter.

En gång i tiden var jag ärligt talat inget vidare bra på att lyssna på kropp, själ och ande utan fortsatte köra i 110 oavsett väglag, årstid och livsfordon. Idag är jag bättre på att lyssna. Sista tiden har jag oroat mig en del bland annat för om min katt Niquita ska bli bra. Min kropp har blivit spänd, tankarna har snurrat och jag har sovit sämre men jag har också valt att ställa in middagar, ta den sömn jag behöver, sänka kraven på min prestation och försökt att göra det som får mig att må bra. En massage (som jag får via jobbet) gjorde att jag verkligen blev medveten om hur spänningarna manifesteras i kroppen. Jag har försökt att meditera och koppla av. Ibland har det fungerat och ibland inte men jag kör i alla fall inte vidare.

Att bromsa då och då behöver inte handla om stora förändringar. Det kan handla om att stanna upp, vila på en bänk eller ta sig tid att lukta på blommorna. Att ta 15-minuter för att vila, meditera, dansa eller leka. Att stänga av tv:n och lägga sig tidigare. Att ta en morgonpromenad i ensamhet. När, var och hur du bromsar utgår helt från dina behov, möjligheter och önskemål. Kanske är det bara tankemässigt. Bara du vet vad du behöver och när du behöver.

Likväl som att fråga, kan jag välja lycka nu så går det ju att fråga, kör jag i rätt hastighet nu? På rätt väg?

Vem var det?

Som jag träffade har flera undrat. Vad var det egentligen för dröm som gått i uppfyllelse?

Nu har jag bestämt mig för att vara personlig och faktiskt berätta. Det är ju trots allt en väldigt viktig händelse i mitt liv. I fredags så träffade jag min två år äldre storasyster (och hennes familj) för första gången. Vi fick kontakt via facebook och hon ringde upp mig. Min syster är bosatt utomlands sedan 17 år men ringde mig när hon var i Stockholm.

Så vi träffades i en hemlig trädgård på centrala söder och åt vita smultron med hennes barn lekande i det gröna. Vi umgicks i över 5 timmar och det kändes märkligt enkelt med tanke på att vi aldrig träffats och ännu inte känner varandra. Ännu en dröm som gick i uppfyllelse.

Jag har känt till min syster (och storebror) sedan barnsben och velat träffa henne så länge jag kan minnas. Som ni nog förstår så är jag inte uppvuxen med min pappa och när han dog för några år sedan så fick jag kontakt med min bror (vars dotter jag träffade i Maj) och numera även med vår syster.

Jag har ju redan fantastiska syskon som delat större delen av min livsstig men det känns spännande att träffa ett som bara gjort det i tanken. Hon var mer än jag någonsin kunnat önskat, hon var faktiskt en sådan som jag i ett annat sammanhang gärna velat bli vän med och nu är hon till och med min syster. Jag är så oerhört tacksam över det.

På en plats i solen..

.. under eken på Djurgården så har vi picknick och tittar på härlig parkteater. Vilken skön avslutning på semestern.

Min bror och hans söta flickvän har lämnat storstaden för den här gången men innan dess hann vi ha en skön dag i varandras sällskap. Med båt från Slussen anlände vi ett grönskande Djurgården och promenerade till underbara Rosendals trädgård. Kardemummabulle och latte intogs under en trädkrona och i solens sken. Intressanta samtal och skön promenad tog oss in till stan igen. Glass och smoothie inhandlades i Gamla stan och sedan en skön stund på kajkanten vid det glittrande vattnet.

Idag kommer skärmflygaren hem från sina äventyr i Schweiz och Slovenien. Då kan vi dela plats i solen. Det ser jag fram emot.

Inspiring others towards happiness

brings you happiness.

Citatet på dagens yogi the-påse överrenstämmer väl med min filosofi över livet. När människor inspireras att finna sin egen lycka genom att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar så blir det ringar på vattnet och ger även mig lycka. Det är det som gör det så fantastiskt roligt att få arbeta med coaching.

Happiness står det även på mitt halsband som min smyckesskapande vän Lisa har gjort. När jag ser det så tänker jag ibland, kan jag välja lycka nu? Finns det något att vara lycklig över just i detta ögonblick? Idag har det varit många saker. Att bli hämtad av vänner för promenad, rabarberplock och lunch i deras trädgård. Att sitta under solens varma strålar och lyssna på sommarpratare med en varm thékopp i handen och se hur stickat hantverk växer fram i min väns händer.

En nyvaken pojke med stjärnögon kryper upp i min famn när vi fikar. Då känns det självklart att jag kan välja lycka. Den pojken bär samma namn som min musikaliske bror som är på besök och väntar i min lägenhet med sin vackra flickvän när jag hemåt återvänder. En bror på besök väcker också lycka inom mig. Det är viktigt att ta hand om sådana stunder.

Nour El-Rafei uttrycker det så vackert i sitt fantastiska sommarprogram. Hon säger:

Ta hand om livet.Varje människa du träffar är en del av livet om än en väldigt liten del. En del av livet är fortfarande en del av livet.

Det får avsluta dagen, en enkel uppmaning att ta hand om livet och de möten som kommer i er väg. Jag tror att det gör en skillnad och jag tror att det sprider sig som ringar på vattnet likt den inspiration du faktiskt kan ge en annan människa. Kanske när du minst anar det.

En dag jag sent kommer att glömma....

... börjar lida mot sitt slut.

Den här dagen kommer jag att minnas länge, kanske hela mitt liv. En treklöver av nya upplevelser har dagen bjudit på. Jag känner mig lycklig men trött.

Idag har jag besökt en magisk och nästan lite hemlig trädgård i centrala Stockholm. Vita söta smultron har lagts i min hand av barnhänder som plockat dem med ömhet. Jag har kramat om någon som jag drömt om att få träffa så länge jag kan minnas. Det minnet kommer jag att bära med mig. Med stor värme, nyfikenhet och öppenhet så möttes jag av personer jag hoppas att få träffa igen. En annan dag kanske jag berättar mer.

Livet är sannnerligen ett äventyr att uppleva och inte ett problem att lösa.

En kopp the på piren...

.. blir ett mentalt farväl till denna plats som bor i mitt hjärta.

Mitt eget lilla paradis kallar jag det, har varit här de flesta av livets somrar. Här kopplar jag av och umgås med världens finaste morföräldrar. Det svider alltid lite i hjärtat när jag åker härifrån. Att inte ha sin familj nära i vardagen är en av de saker jag saknar mest i mitt vardagsliv. Några finns i Lappland och andra i Dalarna.
Samtidigt är de inte långt borta i tanken. Men visst önskar jag kortare avstånd och en möjlighet att bara komma förbi ibland, men jag har ju valt att bo där jag bor och då är detta en av konsekvenserna. Men egentligen så säger jag inte hejdå utan på återseende och en förhoppning om att vi ses snart igen.

Solen tittar fram när jag lämnar stugan och Luleälven glittrar i dess sken. Det är fantastiskt att ha en sådan plats och så fina morföräldrar att återvända till.

Rosornas doft..

.. möter mig under promenaden på Gammelstads gator i den kylslagna sommarluften.

Nerladdade sommarpratare som jag missat förgyller min promenad. De talar om drömmar, erfarenheter, livet, misstag och sina passioner. Fascinerande, involverande och somrigt så det förslår. ALLA sommarpratare ger mig någonting. Vissa mer än andra men alla har något som jag kan tänka till om.

Sommarprogrammen har så många olika dimensioner och facetter som glimmar till i sommarens famn. Det glädjer mig att jag kommer att kunna ladda ner dom igen och lyssna på närhelst jag önskar. Fragment av deras berättelser stannar kvar. Joe Labero som pratar magi, Kjell Lönnå om sin kärlek till musiken, Cecilia Frode som minns sin pappa, Thomas Ledin som berättar om sin svårighet att bara vara, Herman Lindqvist som berättar anekdoter och sen det oerhört intressanta programmet av Helena von Zweigberk som berättar om vad som händer i vår hjärna när vi lyssnar på musik. Det är underbart att få lyssna på det andra vill berätta när de får chansen.


Vädret lämpar sig ypperligt för caféhäng och jag beger mig till Luleå där ett fik helt inrett med 50-talsmöbler är min favorit. En latte med wienerbröd och en veckotidning från 60-talet blir mitt sällskap. Tidningen som jag bläddrar i påminner mig åter om sommarpratarna då de har ett reportage om Hasse Alfredsson i en av de små röda stugorna i Vitabergsparken. Hasse var ju den sommarpratare som fick prata på jubileringsdage den 29:e juni då Sommar fyllde 50 år (och Tage Danielsson var den som skapade sommarprogrammet i dess begynnelse). Sköna sammanträffanden som länkar det förflutna till det nyss upplevda.

Om man inte vill läsa romantiska noveller eller reportage om drottningar, Hasse eller någon annan spännande annons så finns även en lättklädd manlig artist som pappersdocka att skåda i denna eminenta tidsresebroschyr sisådär 46 år tillbaka i tiden.

50-tals inredningsstilen tycker jag verkligen om, att hänga på café och att bara vara likaså. Så kylslaget sommarväder bjuder på andra nöjen helt enkelt. Eller som min vän Vincent sa när det regnade: It's not bad, it's just different. Om vi tog oss an dåligt väder och andra irritationsmoment med den acceptansen så får man mer tid att lägga på det som man verkligen tycker om att göra. I mitt fall blir det sommarpratare, att lukta på rosorna och att dricka latte på mysigt café. Vad väljer ni?

The pirate of..

... the blog is back. Johnny Depp släng dig i väggen!

Jajemen, nu är jag tillbaka. Läste att Vida frågade om något skulle ändras innehållsmässigt och jag tycker att jag borde få mer utrymme och uppskattning. En schysst lön vore ju inte fel heller, vem tackar nej till en kappsäck med guldpengar liksom och ett par coola rayban-glajjor.

Nåväl, här uppe i Norrland har vi idag 11 grader vilket tydligen ska vara en himla skillnad från de 27 grader som fläktade kring stugan för några dagar sen. Inte för att det spelar nån roll för mig men för människorna är det tydligen det viktigaste . De huttrar och Vida muttrar för att hon inte får använda en sommarklänning. Intresseklubben antecknar liksom. Eller som Vidas mellanstadielärare brukade säga: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Katten Niquita däremot har piggnat till avsevärt och har nu ingen förståelse till varför inte hon får springa fritt ute som alla andra sköna katter. Hon får inte hoppa i möbler heller så här byggs trappor upp till liggplatser och sen har hon ju sin egen lilla bur som morfar byggt. Men utbrytarkungen Niquita rev så klart sönder taknätet och smet ut och spatserade runt på gräsmattan så nu har de fått säkra nätet. Så nog är hon på bättringsvägen.

Hon kunde ju inte ens stå när hon kom hem och när hon väl gjorde det så vinglade hon omkring så man fick hålla sig ur vägen. Så nu kan vi alla pusta ut för även en liten bloggpirat som jag blev orolig. Men nu så har hon den här trendriktiga västen som egentligen skyddar hennes bandage (som skyddar en skena). Hon protesterar inte ens när Vida byter den varannan dag utan sitter lydigt still, hon kanske rent av tycker att vitt klär henne.

Annars händer verkligen inte så mycket (som vanligt när Vida är på semester), hon läser, sitter och filosoferar på stenpiren i älven, sen fikar hon och äter gott. Idag slog de på stort och betalade hela 30 kr för tre personers fika när de var på café i kyrkans regi, men som tur var så hittade Vida lite fina smycken på samma ställe och så var de uppe i Stockholmspriser totalt. Men Vida får ju bara för sig att hon fick dem på köpet nästan (vad hittar man inte på för att försvara ett köp?).

Sen har jag upptäckt en av Vidas nya laster, hon kollar på bloopers (tabbar/bortklippta scener) och så skrattar hon HÖGT så rutorna skallrar(som vanligt). Undrar om någon snart anmäler henne för störande av allmän ordning, om jag hade haft öron så hade jag försökt att stämma henne för då hade de trillat av så högt som hon skrattar. Youtube verkar vara ett helt träsk för nån med den lasten i alla fall, undra om man kan spärra sidan. Vänner och Seinfeld bloopers är de hon skrattar högst åt... vet inte om ni gör detsamma men som den omtänksamma bloggpirat jag ändå är så bjuder jag på dessa.

Tiddelipom!

/Bloggpiraten- på allas läppar

Dags att förändra bloggens design..

.. tyckte jag och provar en ny look.

Nu får jag känna efter de närmsta dagarna om det känns bra. Att vänja sig vid en förändring kan ju ta tid. Som person kan jag ibland ha ett oerhört behov av förändringar, ligger något lätt rastlöst över det där. Ofta vill jag förändra klädstil, frisyr och göra om mitt hem. Men heminredning är inte en styrka hos mig så där händer inte så mycket, tror jag ska hyra in min fotograferande vän den dag jag ska inreda pippihuset så det blir sådär sagolikt som jag vill ha det.

När det gäller klädstilen så är den varierande men ibland önskar jag att jag fick träffa stilpoliserna och bara få lite ny input för ofta går jag i gamla fotspår trots allt, med en del begränsande föreställningar om vad som passar just mig. När det gäller håret så har det inte varit så mycket förändringar i frisyr men i färg de senaste året (har varit blond, rödhårig och nu brunhårig). Men ibland tänker jag att nu klipper jag av det och med min spontanitet så kan faktiskt just det hända.

Idag blir det dock enbart bloggen som får byta kostym. Är det något ni läsare skulle vilja förändra innehållsmässigt? Några önskemål på saker ni vill läsa om? Frågor jag ska svara på?

Kontraster...

.. i livet är något jag tycker om.

Torsdagskvällen avslutas med en kopp thé som intas på stenpiren till ljudet av vågorna som slår mot stenarna. Lugnet lägger sig som ett varmt täcke och min tacksamhet är stor för att jag har en sån här plats att bara vara och vila i tanken på.

Jag behöver lugnet, naturen och vilan där jag inte gör något vettigt. När jag är här så blir det mycket chillande, läsande, lyssnande på sommarpratare, samtal med mormor och morfar och sen att bara vara. Det är precis vad jag behöver då och då.

I mitt vardagsliv i storstaden så njuter jag av kontrasterna men det är intensivt många gånger med många möten, spännande saker och storstadspulsen. Men även där försöker jag införa kontraster, jag kan vara lika lycklig på storstadspromenaden som hemma i tystheten eller när jag har en lugn hemmakväll med skärmflygaren. Detsamma gäller på mina resor där jag kan inspireras av att möta storstadspulsen i New York för att sen varva det med en stilla lägereld i Malaysias regnskog eller att ligga stilla i en hängmatta med utsikt över Mekongfloden. Skillnaderna gör att jag uppskattar olika platser desto mer.

Ett glas champagne ena dagen och en varm kopp the nästa gör livet desto mer mångfacetterat. Om jag kan uppskatta det lilla i det stora så blir livet en roligare resa i min värld. Kontrasterna i de människor jag möter och umgås med berikar mitt liv, ibland krockar det lite tack vare att jag söker just kontrasterna. Men för mig så är det så jag vill leva. Med kontraster och i olika världar.

Fjärilarna fladdrar i vinden

.. och humlorna flyger från ros till ros medan solens strålar smeker grässtråna. Vinden leker i trädkronorna och mina tankar likaså.

Vi vinkar av pedagogiska mamman och hennes man som åker vidare längs Sveriges vindlande vägar på väg mot vackra vyer, möten med personer de håller kära och till sist hem till Dalarna i sommarskrud. Jag och katterna stannar vid Luleälvens strand ytterligare några dagar och njuter av lugnet och att bara vara.

En promenad i Gammelstadens vindlande gränder leder till en mysig liten butik med vackra saker. Ett hänge får följa med mig hem och en dröm om ett skåp som skulle passa i mitt framtida pippihus.

Fjärilarnas dans i sommarens grönska gör mig glad. Jag tycker om fjärilar, de berör något inom mig. Det är jag inte ensam om. I boken "Döden är livsviktig" av Elisabeth Kübler-Ross så beskriver hon hur döende barn ofta ritar fjärilar. Det är förresten en av de bästa böcker jag läst. Koncentrationslägrens väggar var också täckta av målade fjärilar berättade en kollega för mig nyligen.

För mig är fjärilen en symbol för frihet, lek, drömmar och enkel vardagsglädje. Tydligen är även fjärilen är en mycket gammal symbol för själen och till och med för själva livet. En fjäril kan också symbolisera glädje och lycka vilket är precis det den gör för mig.

Sommarens fjärilar leker vidare i grönskan och följer mig (åtminstone i tanken) längs med min livsstig. Livsäventyret fortsätter.

Sammanfattning av Juni 2009..

Juni passerade snabbt, sådär som vissa månader gör. Men det här är vad som hände i korta ordalag:

* Var på parkteaterpremiär men det var så bövelens kallt så vi kunde inte sitta kvar utan fick lov att gå innan det var slut.

* Midsommarfirande med skärmflygaren, K, hennes sambo och pojken med stjärnögonen. Han dansade i regnet och vi andra roade oss med att äta inlagd strömming, grillat, jordgubbar och dricka rosa champagne.

* Min katt Niquita blev biten av lösspringande hund vilket ledde till några turbulenta dygn innan allt kändes lugnt igen och hon kunde påbörja sin rehabilitering. Jag blev återigen påmind om att det är väldigt många saker som faktiskt inte spelar någon roll i sådana lägen.

* Semestern började och min vana trogen så begav jag och katterna oss upp till vår vackra lilla stuga i Gammelstad.

* Jag blev länkad till från Sommar i p1's hemsida. Som någon snällt påpekade så handlar det inte om min blogg utan om twingly som upptäckt att jag länkat till dom. För mig spelar det ingen roll då jag som sommarpratarnörd är mycket nöjd med det.. även om Twingly inte lyckats leta reda på mitt nyaste inlägg om sommar..

* Pedagogiska mamman och hennes man kom på besök till Gammelstad så nu är ännu fler av familjemedlemmarna samlade.

* Sofia Jannok sommarpratade, precis som jag skrivit och önskat.

Sammanfattning av lästa böcker i Juni

Det här blev läst i Juni för min del:

Vi ses i öknen av Danny Wattin
Ett lån av skärmflygaren som jag verkligen gillade. Det är som en urflippad saga blandad med samhällskritik men med glimten i ögat. En såndär bok som man absolut inte vet hur den ska sluta. Men vänta er inga tydliga svar eller svar på vad som verkligen hände och vad som hände nån annanstans.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
En av mina absoluta favoritböcker. Eftersom jag bestämt att jag varje månad ska läsa om minst en bok så blev det den här. Jag var faktiskt lika uppslukad som första gången och skärmflygaren frågade konfunderat: Har inte du sett filmen? Jo, och läst boken innan dess svarar jag glatt. Hans min då var obetalbar. Jag kommer nog att läsa om den fler gånger, den är helt enkelt fantastisk. Jag lever med karaktärerna och befinner mig i Frankrike från första sidan till sista.

Sms från Soppero av Ann-Helen Laestadius
En välskriven ungdomsroman som jag läste eftersom jag för många år sen pluggade rättspsykologi med författaren. Boken handlar om härkomst, kultur och kärlek. Oerhört lättläst men trovärdigt skriven. Det var länge sen jag läste ungdomsböcker, men jag ska medge att det var lite skönt att varva med.

Spark av John Ratey
Bra och spännande bok om vad som händer i hjärnan vid motion. Hur motion och träning är bra vid depression, ångest, adhd, oro, stress och vad som faktiskt enligt forskningen händer i hjärnan. Med min arbetsbakgrund så måste jag ju bara lägga till att man måste äta ordentligt också för annars så fungerar den inte. Helt nyskriven och oerhört intressant. Kommer troligen att komma tillbaka till mer om hjärnan i ett separat inlägg framöver för det fascinerar mig.

Måsen, berättelsen om Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach
Ännu en favoritbok som jag redan läst. En filosofisk och livsklok saga om måsen Jonathan.

Den samiska vandringsrösten. Jag är kunskapen av Laila Spik
Den här boken ligger mig varmt om hjärtat, tyvärr är den slut hos förlaget men den är ytterst läsvärd. Det är nog 4:e gången jag läser den och jag hittar alltid nåt nytt att ta till mig. Hon berättar om sitt samiska ursprung, hennes familjs kunskaper som passats vidare i generationer. Jag har varit på kurs med henne och tycker att hon är oerhört intressant att lyssna på. Jag har själv inte samiskt påbrå kanske ska påpekas men jag tycker att deras historia, kultur, konstverk och kunskap är fascinerande och ibland ganska så bortglömd i den svenska historiken.

Shantaram av Gregory David Roberts
Ett boktips från en av mina riktigt goda vänner. En liten "nätt" och fascinerande historia på över 900 sidor. Vad den här mannen har varit med om under sin livstid, helt otroligt och för mig var det även en mental resa till Bombay. Indien är faktiskt ett land som jag aldrig besökt. Det skulle kunna vara en modern skröna men det jag har hört är att det faktiskt är sant. Men det kanske är någon av er andra som vet mer om det..

Nej, dags att gå ut i solen och njuta av svensk sommar. Kanske vandra lite i strandkanten och njuta av livet. Sammanfattningen av månaden skriver jag senare...