Someone somewhere in nowhere land...

... är ett uttryck jag formulerar under söndagens coaching.

Jag finner det någonstans inom mig när min kloka coach frågar vem är "alla andra". För det är så att ibland fastnar jag i funderingar kring vad andra tycker om det ena eller det andra eller till och med vad jag TROR att de förväntar sig av mig.

Oftast bryr jag mig inte, men ibland dyker en liten rest upp som jag tror härstammar från att växa upp i ett mindre samhälle där jag själv upplevde att det var viktigt att inte sticka ut, tro att man var någon. Under en period var det viktigt att vara som "alla andra". För övrigt så är det en omöjlig uppgift eftersom alla andra inte på något vis är en homogen grupp.

Nu vill jag inte längre vara som alla andra och mina livsval uppfattas nog ibland som konstiga i den bygd jag växte upp. Det berör mig oftast inte, jag har följt min hjärtas röst som tagit mig jorden runt, fått mig att lägga pengar på upplevelser istället för prylar, jag har studerat det som intresserar mig och det som är roligt.

Men när sådana tankar trots allt dyker upp så får jag ibland påminna mig om mina grundläggande värderingar (som kommer såväl från uppfostran som från livet) om att vi alla är unika individer och vi har olika saker att bidra med. Det är allas individuella facetter som gör oss till en härligt skimrande enhet.

Livet är faktiskt för kort för att anpassa oss till vad andra vill, tycker, anser att vi borde göra etc. Ta hänsyn till din omgivning, trampa inte på någon men inte heller på dig själv. "Alla andra" kanske dessutom går omkring och tycker att vi är hur härliga som helst, det kan man ju också välja att tro. Vi duger alla som vi är oavsett vad den där "någon nånstans i ingemansland tycker" men det är bara vi själva som kan välja att sluta bry oss om vad vi tror att andra vill och börja lyssna inåt vad vi själva vill. Så lyssna inåt och agera därefter utåt. Det tror jag på.

Jag ♥ dagarna som gått...

... dagar fyllda med härliga saker som bokdiskussion en tidig morgon på mysiga vetekatten, massage som mjukade upp hela kroppen, fika med härliga chissra, egentid med mig själv där jag reflekterat över viktiga saker, coaching i zetas trädgård, spontanfika i sickla med min kattälskande vän, danskurs och långpromenad genom vackra huvudstaden. Sköna dagar som gör mig inspirerad, lugn och lekfull på samma gång. Vill spara den här helgen i minnet så därför nedtecknar jag den som en liten påminnelse till mig själv mer än till mina läsare.

Många saknar sommaren redan nu innan den ens är över men jag välkomnar hösten den dag den kliver över tröskeln. Jag trivs så bra bland frasiga löv och doftande natur och krispig luft som vilar mot min kind. Höstskörd av frukt, bär och svamp väcker mina sinnen och jag kan även skörda de frukter jag själv planterat i livets trädgård. Introspektion, reflektion och att bara vara har jag gödslat med och då växer det som bäst.

Jag vill vara precis där jag är just nu, jag släpper taget om vissa saker, lägger otåligheten åt sidan och tar ett djupt andetag och blickar upp mot stjärnorna och nynnar på några toner från en Depeche Mode sång:

Even the stars looks brighter tonight - Nothing's impossible.
I still believe in love at first sight - Nothing's impossible.

Fika med utsikt över Siljan...

... avslutar semestern innan jag återvänder till Stockholm. Kan det bli vackrare?

Arbetsveckan har gått snabbt, jag är faktiskt så lyckligt lottad som kan säga att jag har världens bästa jobb och mena det. Att coacha personer och få dem att hitta sina drömmar, sin balans, sina styrkor och den väg dit de vill är ärligt talat det roligaste jag vet. Det är ibland sann vardagsmagi. Att ibland lekfullt och andra gånger motigt leta sig fram till insikter, övervinna hinder och våga utmana sig själv gör att man kommer framåt.

De jag möter i mitt arbete har ofta mycket med sig i livets bagage och ibland får jag frågan om de verkligen är mottagliga för coaching. De är de definitivt blir mitt svar, det vill säga om de själva vill för professionell coaching bygger ju på frivillighet. Men många gånger vill de pröva och de förvånar sig själva med sina svar många gånger. Styrkan finns redan där när de börjar, mitt arbete är att tydliggöra det. Jag blir så glad över varje litet yttepyttesteg och när de till sist breder ut sina vingar och vågar tro på att de kan flyga. Vardagsmagi.

Mitt älskade Dalarna ligger nu ca 30 mil bort, men jag tog med den vackraste av solrosor från pedagogiska mammans härliga trädgård. Den lyser upp hela lägenheten. Solrosor är en av de vackraste blommor jag vet. Humlan får stanna i trädgården men kom ihåg att även om det egentligen ska vara omöjligt för en humla att flyga så gör den det. Därför hävdar jag att vi kan mer än vi anar många gånger, så lyssna inte på dem som säger att det inte går. Tänk om humlan gjorde det så skulle den nämligen inte komma så långt... så bred ut era vingar och flyg mina vänner.

Jag åker från ett hem till ett annat...

.. då jag lämnar mitt hem i Stockholm och åker till den plats i Dalarna där pedagogiska mamman bor.

Det är skönt att då och då lämna storstadsbruset bakom sig och bara vara på en vacker plats som känns som hemma samtidigt som jag lämnat den bakom mig. Tur att jag kan återvända ibland.

Jag har flera platser som känns som hemma för mig, miljöer där jag hör hemma på något vis. Det är resultatet av att pedagogiska mamman flyttat från en del av landet till en annan och sen har jag på egen hand flyttat vidare. Därför känns Gällivare, Gammelstad (Luleå), Häradsbygden (Leksand), Göteborg och Stockholm som mina hemorter i någon form. Det finns en anknytning där som inte enbart handlar om släktskap utan om någon form av trygghet på platsen. Det gör att jag känner mig lycklig över alla mina hemorter men samtidigt kan det finnas en hemlängtan som är svår att stilla då det alltid finns ett hem att längta till.

På senare år har mitt ursprung, vår familjehistoria och vad släkten bär med sig blivit viktigt för mig. Det känns som det är en del av den jag är och det jag bär med mig. Igår fick jag ett helt fantastiskt armband i posten, ett gammalt hantverk i ny tappning genom ett tennarmband som Stina (som bor just i Gällivare) har tillverkat till mig efter beställning. Det blir fint till mina höstklänningar och passar en liten Pippiprincessa som mig som gillar just de här färgerna. Jag har själv inte samiskt påbrå (även om det faktiskt händer att jag får frågan) men för mig blir det en fin påminnelse om det Lappland som jag bär inom mig och som är en del av mig.

Idag kryper jag dock till kojs en by som vilar i tystnad. Det känns skönt att vara här. Lugn, ro, vila och trygghet kännetecknar denna plats. Jag har vandrat på dessa grusvägar under större delen av min uppväxt, jag har gått i byskola här och jag har badat i byarnas alla tjärnar. Kvällen sveper in, jag somnar snart med vetskapen om att imorgon gryr en ny dag på alla mina hemplatser och var jag än är i livet så finns de alltid där.

Min vän kommer med Pippis krummelurpiller...

.. till mig. Jo, det är sant... såna krumelurpiller som gör att man kan leka till man blir hundra år. Passar mig perfekt. Så vill jag leva.

Några timmar tidigare har jag fikat med Chissra som köpt blommiga skor och läser Pippi-power boken (av Gitte Jörgensen) för andra gången och stryker under de meningar som tilltalar henne. Vi fikar härliga biskvier och samtalar om att tänk om vi alla kunde välja att lyfta fram det vi tycker är positivt med de vi möter istället för att leta fel?

Jag undrar fortfarande vad som skulle hända om alla la lika mycket tid på att acceptera sig själva och tycka att de duger som de är istället för att försöka förändra utseende, personlighet eller anpassa sig efter hur de TROR omgivningen vill att de ska vara. För övrigt en omöjlig uppgift ens om man har svaret eftersom det blir så många olika förväntningar och man alltid gör fel i någons ögon. En lite trött söndag fyller jag med fina vänner, kloka tankar, krumelurpiller och en hemmagjord fiskväska till mina coachkort som min vän K har sytt. Mina vänner skämmer bort mig, både med kloka tankar, fina stunder och härliga presenter.

Min garderob fylls på med nya färgglada kläder och jag talar om förl mina vänner att jag har förändrats inuti, jag vill att det ska synas utanpå. Jag åker ut till Djurgården, sitter i Rosendahls vackra trädgård och läser en bok under ett träd, luktar på blommor, njuter av dagen och vandrar sen bort till mitt favoritklätterträd. Kryper upp på en gren, lutar mig mot stammen. Jag syns knappt där jag sitter inbäddad i lövverket och tycker att det är en särdeles härlig dag denna måndag i augusti. Sen går jag och shoppar höstskor och äter sushi med en god vän. Vi skrattar så det ekar på den lilla restaurangen, de ser nästan (men bara nästan) lättade ut när vi går.

Tisdagen fyller jag med mahogny och båtskvalp. Jag och min kattälskande vän tar en lunchkryssning ut i skärgården. Mina ögon letar pippihus med torn som jag vill bo i. Måste ju drömma lite. Vinden virvlar, regnet ligger i luften och mitt hår lockar sig. En fika i gamla stan under valv som funnits i hundratals år men blåbärspajen är dagsfärsk. Regnet studsar glatt mot mitt rutiga tantparaply och kittlar mina rosa converse. Jag åker hem.

Tre dagar fyllda med sköna stunder, vacker natur och fina vänner. Pippipowern sprider sig och det känns gott, min inre prussiluska kommer på besök ibland men hon får aldrig stanna över natten. Jag har inte öppnat min krummelurpillerask ännu, tror jag behöver dem en av de där grå dagarna när man tar sig själv och vissa saker i livet på för stort allvar. Då ska jag sätta in min krummelurkur så jag börjar leka igen. Men nu har dagen lidit mot sitt slut och jag är trött efter dess äventyr. Nu tänker jag stiga in i drömmens värld och sova gott under augustimånen och när jag vaknar upp så får vi se vad morgondagen har att erbjuda.

Jag möter henne på min promenad på Djurgården.

Hon promenerar snabbt, bestämt, målmedvetet och nästan maniskt. Jag tror inte hon ser mig eller snarare jag vet att hon inte gör det.

Kvinnan jag möter är anorektisk. Med 4 års erfarenhet av behandling av just ätstörningar så är jag till 99% övertygad om det. En tanke flyger genom mitt huvud: Du behöver inte ha det sådär, det finns hjälp att få. Men jag vet också att hon kanske inte är redo ännu. Hon kanske inte ser, vill se och inser vad som händer. Ångesten kanske inte kommit på besök för att stanna ännu eller så är det just det den har och den försöker hon värja sig emot.

Jag har suttit i oändligt många samtal, ätträningar, planeringar under den tid jag arbetade som behandlare och jag vet en sak: Det går att bli 100% frisk från en ätstörning. Vem som helst kan få det (oavsett bakgrund och uppväxt) och det går att bli frisk. Men det kräver hårt arbete. Det tar tid. Man måste bestämma sig för att bli frisk och hålla sig till det. Bakslag kommer (eller erfarenheter som jag föredrar att kalla det. Det krävs mod, beslutsamhet och vilja och oftast professionell hjälp.

Jag har samtalat med föräldrar, vänner, pojkvänner och äkta män till ätstörningspatienter. Ofta frågar de samma sak, vad kan jag göra för att hjälpa? Hur kan jag stötta och säga nej? Ibland har de blivit medberoende och inser det kanske inte själva. Ofta har de skuldkänslor, varför såg jag inte tecknen? Men skulden är i de allra flesta fall inte deras, de har haft ytterst lite kontroll över det som har hänt och förändringar sker alltid gradvis.

Enligt mig så blir ätstörningen en form av missbruk oavsett om du är anorektiker, bulimiker eller har en EDNOS (eating disorder not otherwise specified)- diagnos. Ett missbruk döljer och skyddar man. Man är villig att ljuga, manipulera och hitta strategier för att det inte ska upptäckas. Många gånger skäms man, det som började som en oskyldig bantning eller lite hårdare träning har fått personen att hamna i mönster den inte kan ta sig ur eller som för personen ter sig helt logiska.

Anorexin är svårare (av förklarliga skäl) att dölja medan personer med andra diagnoser kan ha lättare att dölja vad som egentligen pågår. MEN det betyder inte att de med andra diagnoser mår bättre utan tvångsbeteenden, ångest och depression har klart förhöjda nivåer hos de allra flesta med ätstörningar. En vetenskaplig undersökning visade att ätstörningspatienter har högre ångestnivå än de med panikångestdiagnos.

Men det går att bli frisk. Den envishet och styrka som gjort att man klarat att svälta sig själv kan man använda till att bli frisk. Under mina år som behandlare så lärde jag mig att inget är omöjligt om man själv vill. Om man kan bli frisk efter att ha varit sjuk i 16 år (sedan man var 12) så kan alla det. Jag är oerhört stolt över alla de jag mött som vågat göra förändringar och även ni som inte gjorde det, kanske var ni inte redo. Jag minns er alla.

Jag vet att det kan vara ett svårt steg att ta att släppa tryggheten som en ätstörning kan innebära, att släppa kontrollen över maten (fast jag anser att maten är det som kontrollerar patienten även om alla inte håller med) och våga ta nya kliv ut i världen men jag LOVAR att det är värt det. Så om du som läser det här själv vet att du behöver hjälp, tappat kontrollen och är styrd av maten så sök professionell hjälp, det går att bli frisk. Jag kan inte svara för alla metoder men jag tror på mandometermetoden för jag vet att den fungerar.

Jag arbetar inte längre inom ätstörningsvården, jag kan fortfarande argumentera mot matmyter, redogöra för vad som händer psykiskt och fysiskt vid svält men jag behöver sällan använda den kunskapen. Jag är klar med behandlarrollen men idag när jag mötte den där tjejen med den tomma blicken så önskade jag för en sekund att jag kunde överföra allt det jag vet till henne. Jag vet dock att vi måste alla göra våra val och hitta våra egna vägar. Jag hoppas hon hittar den som leder henne dit hon innerst inne vill.

Morgondaggen vilar fortfarande..

.. i det mjuka gröna gräset under mina fötter trots att solen är sedan länge uppstigen.

Stranden väntar mig. Jag sticker nere mina fötter i den solvarma sanden, vandrar i vattenbrynet och låter Luleälven slå in sina vågor över mina ben. Vinden leker i lövkronorna och hallonen lyser röda i sluttningen ner mot stranden. Lejongapen lyser i gult och jag plockar dem till mormor.

De fyra elementen omfamnar mig just här och nu. Med alla mina sinnen försöker jag insupa stunden och spara den i ett rum för att plocka fram dagar när jag behöver det. Livsglädje och tacksamhet blandas med vemod över att snart lämna min strand, mitt sommarparadis och mina älskade morföräldrar. Jag vet att jag kommer tillbaka men avskedsdagar gör mig ofta melankolisk. Jag längtar ofta hit. Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden men vet att det är tidens förgänglighet som gör mig ödmjuk.

Denna plats symboliserar samtidigt det oföränderliga, det förutsägbara och det trygga. En av de platser som är hemma för mig. Ett av mina ankare. Seglatsen i livet fortsätter men inom mig bär jag alltid Luleälvens vågskvalp och känslan av sand mellan tårna. Jag säger adjö till stranden och vågorna i nuet och tänker att vi ses nästa sommar igen.

Det är 9-10 år sen vi träffades sist..

.. och igår gör vi just det i hennes nya hemstad och min sommarstugestad sen barndomen. I tonåren var vi bästa vänner och spenderade nästan all ledig tid tillsammans.

Att inte träffa nån på så lång tid väcker frågor.. är hon sig lik? Kommer vi att ha nåt att prata om? Men jag tänker innan mötet att har vi inte det så kommer ju både hennes och mitt liv att vandra vidare i sin vardag precis som innan. Men vi har saker att prata om.

Facebookskontakt och att hon ibland läser min blogg gör att vi vet fragment av varandras liv. Det är det märkliga med bloggandet eftersom jag inte vet samma vardagsbitar om hennes liv. Att vi känt varandra väl en gång i tiden märks att hon genom att hon också vet vad som egentligen är viktigt för mig, hon frågar ganska direkt om mötet med min äldre syster.

Vi pratar om vad som hänt i våra liv, med- och motgångar. Bra erfarenheter och tuffa erfarenheter. Vi samtalar om hur vi nu är ödmjukare inför livet och livets gåtor jämfört med vår mer svartvita syn när vi var unga. Livet gör en sån. Hon frågar om min familj, jag frågar om hennes. En del av vår historia och vårt ursprung är delad innan våra livsgrenar växt åt varsitt håll med nya förgreningar.

Med glimten i ögat säger hon "du har inte åldrats en dag", men det har vi men jag tycker inte att alla de där åren som gått sen vi sågs syns på henne, några absolut men inte alla 10 år. Hon är sig faktiskt väldigt lik med all den slagfärdighet, humor och snabbtänkthet som kännetecknade henne men hon delar också med sig av den visdom som följer med livet om man vågar möta det. Jag vet inte om hon vet det, men hon lär mig saker om livet under samtalet och jag inspireras av hennes mod och klokskap.

Om man vågar vara i möten, utan fasader att gömma sig bakom utan bara med en självklarhet så möts man genuint och jag känner att jag verkligen är mig själv i mötet. På en plats i solen med Luleås hamninlopp sitter vi och även om tiden har gått så har den inte det. Det är i en helt annan del av Sverige än där vi tillbringade våra första steg i vuxenvärlden.

När jag åker hem så färgas himlen rosa då solen sänker sig över vattnet, jag känner tacksamhet över mötet och hoppas vi ses igen (lite tidigare om 10 år) och tänker att livets blommor är till för att ses i all sin prakt, njuta av deras dofter och sprida glädje i sin enkelhet. Länge leve livet.

En av min mammas bästa vänner....

.. mailar den här bilden till mig på henne och mig för ganska så många år sedan.

Hon vill återlämna tröjan som jag bär på bilden och som hon stickat och sytt till mig men några år senare lånat eftersom den skulle vara en del av en vandringsutställning. Det var ju lite för länge sen för att jag ska minnas den och idag får jag historien bakom hur den kom till i mitten av 70-talet när hon gick på folkhögskola och ville sticka en traditionell delsbodräkttröja. Den lyckliga ägaren efter många timmars research och arbete blev lilla jag.

Vi ses idag inne i Luleå och tar en härlig promenad längs med vattnet, äter sushi och pratar om vad som hänt i våra (och våra familjers) liv sedan sist. När jag kommer hem så packar jag upp tröjan och den är alldeles fantastiskt. Vilket konstverk och vilka vackra detaljer! Mitt födelseår 1974 pryder också tröjan.

Nu får den följa med hem, kanske den får hänga framme tillsammans med livsstycket som är en gåva från en annan av min mammas vänner. Tänk vilka vackra gåvor livet ger, ibland när man minst anar.

Luften är varm och regnet faller...

.. den bekanta orangea the-koppen vilar i min hand och jag blickar ut över en stilla Luleälv och tänker på året som gått.

Idag är det nämligen årsdagen av en av de värsta dagarna i mitt liv. Ett år har passerat sedan min dåvarande pojkvän var med i en skärmflygarolycka. Tiden som följde därefter var fylld av operationer, oro, rehabilitering, fokus på det som är viktigt i livet och slutligen ett uppbrott från varandra. Om jag tänker på den tiden kan jag känna var spänningen satt i kroppen, hur ytlig min andning var stundtals och ändå denna oerhörda tacksamhet över att han klarade sig och allt livet innehåller. Mina vänner, familj och kollegor som fanns där och stöttade. Min egentid då jag promenerade på kvällarna genom staden blev ett av mina livsnödvändiga andningshål.

Det är tur att man inte vet innan vad som väntar innan det sker, när man väl står mitt i det så är det bara att följa med och ta ett steg i taget. Jag lärde mig mycket på resan, många känslor finns från de där månaderna och först nu börjar jag få perspektiv på året som gått.

På skärmflygarens profilbild på facebook så hoppar han studsmatta och jag grät en glädjetår när jag såg det första gången för jag vet att resan dit har varit lång. Vi har nästan ingen kontakt idag men jag skrev några rader till honom då jag såg den.

Det första året är passerat och jag hoppas verkligen att han blir fullt återställd och får ett bra liv. Ett uppbrott är aldrig lätt men jag hoppas och tror att vi båda finner kärleken igen, men det var tydligen inte meningen att vi skulle dela livet med varandra helt enkelt. Det känns ok nu. Olyckan förändrade oss båda och båda våra liv, sånt kan man aldrig förutse.

Efter ett tag tystnar regnet och som en påminnelse om sin existens efterlämnar det härlig luft, blöta gräsmattor och dofter från naturen. Ett år har passerat, fyra årstider lika så och det känns skönt att den här årsdagen blev en vacker vilsam dag. De senaste veckorna har jag reflekterat en del och på något vis väntat in den, nu går den mot sitt slut. Det känns skönt att vända blad , vi får se vad som väntar runt hörnet.

Sammanställning av Juli 2010

Juli kändes som en månad som kom och gick med en herans fart. Det här är alla fall vad som hände:

* Jag köpte äntligen en Iphone

* Jag träffade min storasyster och hennes fantastiska familj för andra gången i mitt liv. Underbart möte.

* Jag var på parkteater och såg den fantastiska föreställningen Mr Tourette, rekommenderas varmt till alla.

* Sommaren kom sannerligen till Stockholm med tropiska nätter och dagar ibland med en temperatur på över 30 grader.

* En dröm gick i uppfyllelse då jag kom iväg på danslägret Herräng och bara hade roligt en hel vecka. Lekfull, dannsfylld och alldeles, alldeles underbar.

* Jag fick feber när jag kom hem och låg helt däckad i några dagar.

*Bästaste vännen från Göteborg och hennes hund E kom på efterlängtat besök.

Böcker lästa i juli

Svälj den största grodan först av Tracy Brian

Fick tips om den här boken hos Ex Amino och kände att den behöver jag läsa eftersom jag har en tendens att skjuta upp saker. Lättläst och med handfasta råd, den handlar mycket om arbetslivet (och stundtals känns den väldigt amerikansk) men helt klart applicerbart på andra situationer.

Pippipower av Gitte Jörgensen

Ja, det är sant. Jag har läst om den, bara för att jag ÄLSKAR den här boken så himla mycket och använder den som inspiration ibland i min coaching. En av mina vänner sydde dessutom ett fantastiskt Iphone-fodral med Pippi på så nu påminns jag om min egen Pippi power så fort jag ska ta fram min mobil. Det får illustrera hela det här inlägget och även om du inte läst boken så går det alltid att använda frågan: Vad hade Pippi gjort i den här situationen?

Resehandbok för singlar av Liz Tuccillo

Boken kan väl klassas som chicklit, tycker dock att den är en välskriven sådan som ger många tankar kring livet som singel och olika syn på detta. Huvudpersonens resa genom världen för att intervjua singlar visar på likheter och skillnader.

Levande bilder från andevärlden av Lena Ranehag

Min kattvakt rensade stort i bokhyllan och jag gick igenom böckerna och plockade på mig massor av böcker, de 3 sista i det här inlägget kommer från dessa påsar. Andlighet och medialitet har alltid intresserat mig även om det inte är något jag själv vill praktisera. Lena Ranehag är bland annat känd från det okända. Boken har väl sina intressanta sidor men jag tycker inte den är så välskriven (finns en nackdel om man läser mycket att man kan störa sig på hur någon använder språket) och ibland lite splittrad som jag uppfattar det.

Tala med himlen av James Van Pragh

Ett amerikanskt medium som verkar oerhört pricksäker (när man ser hans tv-show) som berättar om hur han blev medium och vad den andra världen vill förmedla. Välskriven och intressant.

Himlen på jorden av James Van Pragh
Ännu en bok som jag fick av min kattvakt, lättläst och välskriven och om man är intresserad av hans resa som medium och sen praktiska övningar (vilket jag som vanligt inte gjorde men hade ändå behållning av boken).

Det var nog allt om jag inte missat nåt, tur att jag ändå gör detta månad för månad för annars skulle jag aldrig komma ihåg allt jag läst även om jag märker att jag minskat mitt läsande senaste året känns det som.

Att varva ner tar tid ibland....

... inser jag idag när jag vaknar.

Det senaste året, månaden och vissa delar av livet kommer ikapp och gör att kroppen och knoppen har svårt att slappna av. Jag upptäcker att jag sitter och skriver "att göra listor" över oviktiga saker när jag är som mest ledig. Samtidigt får jag viss beslutsångest över vad av mina sommarmysiga saker jag ska välja, ska jag lyssna på sommarpratare, läsa böcker, bläddra i tidningar eller läsa bloggar. Roliga saker men inte när jag känner att jag har svårt att känna vad jag VILL.

Så då gör jag det som jag (numera) vet att jag behöver när det blir såhär. Jag hittar meditationer och föredrag på youtube som återkopplar mig till de tankar och värderingar som ligger till grund för min livssyn. Jag landar i naturen genom att vila i solen, promenera i strandkanten, lyssna på vågorna, känna morgondaggen mellan tårna och njuta av vinden som leker i mitt hår. Jag insuper smak och doft av den fantastiska mat som min mormor dukar fram. Jag ger och tar emot kärlek från mina katter. Andas in och andas ut. Jag lever här och nu.

En vän med skratt i rösten svär högljutt över "den virkade galningen" och får mig att le. Bloggpiraten är inte älskad av alla även om han/hon tror det. Min vän och jag pratar om livet och utbyter klokheter och oklokheter. Mina bara fötter leker i sanden och jag plockar vildhallon under vårt samtal, hon är så nära och samtidigt så långt borta.

I år gick jag in och arbetade en vecka mellan semesterveckorna, nästa år så tänker jag påminna mina kollegor om just det och se till att min semesterveckor hänger ihop. Stå upp för mina behov helt enkelt. Det var ett val jag gjorde, men nästa år så tänker jag inte kompromissa med det. En utmaning eftersom jag ibland hellre vill vara till lags men det är en lärdom att inte alltid vara det.

Jag är precis där jag ska vara. Det här är mitt lilla paradis. Här kopplar jag av och bara är. Mormor vill att jag ska säga till vad jag vill göra, men det är just ickegörandet som kontrast till ett aktivt storstadsliv som gör att just det här blir semester. Min kropp kommer att slappna av och min hjärna inse att den ska insupa livet i sköna, lugna klunkar. Lugnet finns inom mig hela tiden om jag bara släpper fram det, så det är där min fokus ligger nu. Nu tänker jag vila väl.

Jajjemen....

... det är klart jag var där. Man kan ju inte låta Vida åka iväg på va tok som helst utan att följa med och hålla ett vakande öga över henne.

För er som inte träffat mig så är jag den som styr upp bloggen så det inte bara blir en "massa pretentiöst livsdravvel" (det var faktiskt Vida som sa det själv om sin blogg en dag när hon prata med dalkullan i telefonen). Ja, inte att jag styr upp bloggen men att hon skriver pretentiöst ibland. Hon har sina stunder av klarsynthet.

Dessutom kan man nästan säga att jag är tillbaka på allmän begäran då åtminstone 2 av hennes läsare efterfrågade mer inlägg av mig. En annan läsare ville ha lite renare språk och inte massa poetiska svärmerier och det håller jag fullt ut med om och försöker tillgodose. Jag försöker hålla mig så korrekt som möjligt. Desto fler säkert om de verkligen hade tänkt efter när de svarade på frågan också efterfrågat mig för jag har som vanligt mer koll på läget än andra förvirrade personer i samma hushåll.

Kollo för vuxna ja, det kan man sannerligen säga om Herräng. Dock var nivån på lärarnas nivå tillfredställande även för en sån kritisk granskare som jag själv med tanke på att det var världsmästare, en medlem från Bounce och de mest etablerade inom området som skulle försöka få styr på fötter, kroppsramar, taktkänsla och danskommunikation.

Det kan nog krävas mycket tålamod för det. Lennart Westerlund (som ni ser på bilden) som arrangerar Herräng och var faktiskt den som lärde Vida grundsteget en gång i tiden. Då hoppade hon mest runt som en elefant med studs i bena, hon har faktiskt lärt sig ett och annat sen dess. Ett exempel på hur det ser ut när de här proffsen inte lär nybörjarna (som trampar runt som elefanter) har jag infogat längst ned i inlägget. Lennart är med också, han är också en ordningens man så han gillar jag.

Ordning och reda så långt alltså. Men sen var det ju massa konstigheter som maskerad, lekar, restauranger som var öppna bara en kväll och cyklar utspökade med diverse attiraljer. Vida cyklade själv omkring på en barncykel passande en 7-åring under en dag eftersom det inte fanns något annat att hyra, då var det inte bara jag som skrattade utan de flesta hon mötte. Kan hon aldrig göra nåt med klass istället?

Det var faktiskt lite som att befinna sig i en annan värld och för en stund glömde Vida att hon var i Sverige och började fundera över samtalstaxa med mobil från utlandet.. he,he.. Hon har inte alltid sån koll på läget som hon tror. Det verkade dock vara lite som en sekt, det dansades, pratades dans, övades dans... danssekten i Herräng vore ett lämpligare namn tycker jag, stormöten hade de varje kväll så ni hör ju att jag kanske är ett scoop på spåren. Jag ska följa med nästa år igen och fortsätta kartläggningen.

Sen äts det ju kopiösa mängder paj och bakverk och dricks trocadero och annan läskeblask. Det känns lite ovanligt att se vuxna människor ute på partaj mitt i natten sätta sig och ta en fika mitt i natten. Det fanns ju så klart bar också och även om den oftast var full med människor så var det nog trots allt längre kö till fiket på övervåningen.

Vida själv då och hennes dansinsats? Still going strong får man väl säga med tanke på hennes ålder (en annan tillhör ju det yngre klientelet) och den tidigare skadan. Men hon har ju nåt att utveckla, hon tappade ibland ramen påstods det. Då undrade jag vart själva tavlan tagit vägen men det fick jag aldrig nåt svar på. Däremot var det nån italienare som sista kvällen frågade om hon dansade på nivån avancerad, men det fattar ju till och med en virkad reporter att det måste varit ett raggarknep men inte fick han nåt för det.

När vi kom hem så var det inte många dagars vila innan bästa vännen fotografen och hennes hund E kom på besök. Det var ju ett intressant experiment. En hund som gillar att jaga katter och två katter som tycker det är mindre intressant. Vida lekte Ceazar Milan trots att hon aldrig ens ägt en hund och det gick bra tillslut. Det svåraste var att få katterna att inse att deras mat var på diskbänken och att de för första gången på 14 år fick vara där. Hon fick lyfta upp dem och de såg ut som om nån kommit på dem med tassen i tonfiskburken när de stod och åt och var mycket förvirrade.

Nu är vi på bekanta breddgrader igen då vi tagit tåget upp till Luleåtrakten för att vila upp oss. Jag är nog den som behöver det mest. Inte blev det nåt sova på tåget heller då det var 3 katter, 2 stora hundar och 5 marsvin intryckta i en kupé för 4 personer där alla säten var bokade.

Större tur med ögongodiset hade fotografen som på sin tågresa hamnade i samma vagn som Mads Mikkelsen. Det är då man inser att man skulle börja frilansa istället för att alltid dra nitlotten i Vidas sällskap. Men man måste ju göra sin plikt som Karl-Bertil Jonsson brukar säga. Vem skulle annars styra upp den här bloggen?

Toddiloo och på återseende snart hoppas jag, nu börjar jag ju bli riktigt varm i garnet igen.

Yours truly

/Bloggpiraten