Jag önskar jag kunde avsluta året med en snöängel...

... men gräsmattorna lyser gröna i Stockholmstrakt.

När det är nyfallen snö kan jag liksom inte låta bli att göra en ängel bland unika stjärnflingor. Jag får hoppas 2014 bjuder snöänglar och stjärnors förundran.  Det känns skönt att öppna upp ett nytt år efter ett vackert men intensivt 2013. Gott nytt år önskar jag er alla. 

I läsningen av en bok...

... så finner någon annans tankar plats i mitt inre.

Det mår jag bra av. I läsning vilar ofta inspirationskällor att dricka ur. Att finna något nytt eller något som är i samklang med mig eller som får mig att ruckas lite ur mina vanliga tankemönster. Likadant är det i bloggvärlden. Det är därför jag läser bloggar, för att berikas, lära mig saker, lyssna till en annans röst och möta någon på en annan plats och ibland nivå än i det vardagliga livet.

En morgon i juletid när jag stiger upp berättar pedagogiska mamman att hon fnissat och reflekterat när hon började läsa Klas Hallbergs bok" Hedra mysteriet" som jag lämnat liggande framme. Mindfullness på värmländska, helt underbart. Läsvärd om ni frågar mig, tror att det är bra att fundera kring hur samspelet sker mellan den inre indianen och projektledaren.

Min bror kommer med en inspirerande bok som heter "Stjäl som en konstnär" av Austin Kleon. Den handlar om kreativitet, komma igång, våga och bara gå rakt in i processen. Båda ovanstående böcker är perfekta presentböcker i min värld. Stjäl som en konstnär ska jag köpa som present till mig själv. Min musikaliske lillebror och jag möts i vissa böcker där vi delar tankar.

Pedagogiska mamman berättar att hon har vänner som läser min blogg. Detsamma har en annan väns mamma berättat. Det händer ibland också att vänner eller bekanta kommenterar något jag skrivit varav vilka jag inte hade en aning om att de läste min blogg. Så jag gläds åt de osynliga läsarna som finner något i mina reflektioner. Tack till er och tack även till er som gör er synliga.

Om ni vill att jag skriver mer om något visst ämne så kommentera gärna, jag har lite skrivtorka och det är roligt att skriva utifrån någon annans ord ibland. För ibland fastnar man i sina egna tankegångar och vad man tycker. Det känns som om jag upprepar mig i mitt skrivande.  Men egentligen är det i samspelet och i frågorna som det finns mer energi känner jag. Som Klas Hallberg uttrycker det:

Låt oss förenas i frågorna-snarare än att bråka om svaren.

Innan jag åker..

... så näckar jag vackre herr gran och tackar för mysiga stunder. Man ska göra saker för sin skull.Min vardagslycka i December består av grandoft och det mysiga med att ha en egen julgran. Så enkelt och så värdefullt samtidigt. Varför vänta på att njuta imorgon när man kan göra det idag om så bara för min egen skull.

När dan före dan har grytt så klär min systerdotter vår gran hemma i Dalarna. Precis som vi brukar göra. Att omge sig stora delar av familjen som är utspridd över hela Sverige är så mycket värt när man inte har dem i sin vardag. Jag visar systerdottern var Pippihuset ligger och berättar för henne att jag egentligen är en Pippi. Vilket hon förkunnar i matvaruaffären till vänner till familjen. Jag bara ler. Är gärna en Pippi så klart, om så bara i tanken.

Jag önskar er alla en God Jul och hoppas att ni firar den på det vis ni själva önskar oavsett om det är med bruna bönor, hyrfilm, i ensamhet eller tillsammans med några ni älskar. Ni är alla skimrande stjärnor på er egen unika himmel och med er egen unika strålglans. Minns det när kvällen skymmer.

Självmedkänsla..

... det vill säga medkänsla med sig själv. Self compassion på engelska men på svenska blir det självmedkänsla.

Ett ord som kommer i min väg flera gånger de senaste veckorna och som jag tycker är viktigt. Det är ett begrepp man arbetar mer och mer med.  Ibland ger jag i mitt arbete som coach en hemläxa att tilltala och behandla sig själv som en riktigt god vän. Det är en spegling av självmedkänsla. Istället för att försöka tänka positivt, annorlunda eller inte hitta nåt svar så vet man oftast vad en fin vän sagt eller vad man själv sagt till dem.

Medkänslan med oss själva glöms ofta bort i alla borden, måste och tankar om vad andra ska tycka och tänka om det man gjort eller det man gör. Många behandlar sig själva på ett sätt de inte skulle göra med andra medmänniskor. Om vi byter perspektiv tror jag vi kan ändra om det. Var varsam med dig själv, du förtjänar även det som du ger andra.

Det är grön barmark när jag anländer till Leksand..

.. så den vita julen finns fortfarande på önskelistan.

När jag skriver på facebook att jag är på väg hem så kommenterar min gudmor att hon sprang på min morfar igår. Då känns det i hjärtat lite. Vad jag önskar att jag kunde springa på honom och mormor sådär eller att vi åtminstone bodde närmre. Den här julen är de kvar i Gällivare medan större delen av familjen samlas i Dalarnas famn.

Ett varmt välkomnande av mammas man som följs av hunden Ronjas glädjeskutt. Jag landar med en kopp the i pedagogiska mammans kök. Där har muminfamiljen med sitt fina hus flyttat in för att fira jul med oss.

I skenet från herr gran..

... klappar jag katt, lyssnar på julmusik och slår in klappar i prickiga papper.

Det regnar ute men inne är det varmt och ombonat. I min gran hänger allt från traditionellt julpynt, Ylva Skarps poesiträdslappar, min mammas tovade väsen och sen mina glittriga hjärtan som vännen gjorde som adventskalender ett år. Tolv stycken hjärtan med påhängda lappar med egenskaper hos mig hon gillar. En gran klädd i kärlek med kärlek till julen, orden, familjen och vänskapen.

På en av lapparna står det: Vem vill du vara? Jag tror att många ibland känner att de vill vara vackrare, yngre, bättre, smalare eller någon annan som lever ett annat liv. Istället för att se vad det är vi har, många gånger tror jag man kanske vill förstärka sidor man har eller plocka fram nya. Jag vill vara någon som gör så gott jag kan att leva enligt mina värderingar och det jag tror på. Ibland är jag precis den jag vill vara och ibland är det svårare. Men jag tror på att låta den där frågan få virvla lite ibland, inte för att få oss att känna att vi borde vara något annat eller måste förändra oss men för att påminna oss om det vi verkligen tror på och det som är viktigt.

Underbarling...

... läser jag att någon skrivit i en kommentar till en vän.

Underbarling. Vilket underbart ord, en darling som är underbar. Det snor jag direkt utan tveksamhet. Alla dessa ordlekar som fångar mig. Alla dessa underbarlingar som finns i mitt liv och som gör mig rik. Inte i pengar men i livsvärdet. Jag önskar alla en riktigt god vän att lita på, det är den största av gåvor i juletid. Någon som valt att vara i ens liv för att de vill och som jag väljer att dela smått och stort med för att jag vill. Det är större än alla jordens julklappar.

Jag möter så många ensamma och det är något som går rakt in i hjärtat. Deras högsta önskan är ibland att finna en vän att dela sina tankar och lediga stunder med. Så i juletid om jag fick önska något så är det att 2014 blir ett år där de som behöver riktigt fina vänner finner just det. Det glädjer mig att det finns fina människor som ägnar så mycket kärlek, tid och omsorg att göra en bättre jul med sin medmänsklighet för de som är ensamma, utan pengar och utan hopp. Som alla de som anordnar alternativa jular eller gör andra goda saker i juletid. Tidningen metro uppmärksammar varje dag fram till jul olika julhjältar. Det tror jag på.  För det är medmänsklighet och inte motmänsklighet som stärker ett samhälle.

Ge från hjärtat om så bara med ett leende eller
ett snällt ord. Omtanke kan värma mer än
den varmaste halsduk. 

Ibland behöver man tid att landa..

.. i varandet och farandet.

Efter en lång resa med sinnesintryck, perspektiv och nya upplevelser så tar det ett tag för mig att landa. Likt en snöflinga som faller sakta från skyn och sedan lägger sig tillrätta för att blicka upp och spegla sig i stjärnorna. Det har tagit tid att vända dygnet rätt och fånga resan i ord när folk frågar. 

Det är mysigt att komma hem när December strax därefter gryr och vi tänder stjärnor och kokar glögg. Själv har jag fina vänner som kör hem min adventsgran. Finaste herr Gran som sörplar vatten och sprider ljus som väcker julefrid. Jag köper julkalender från Body Shop till mig själv och har lucköppning varje morgon. 

Jag landar i vardagsväven kantad av Decemberglans men med ett semesterlugn och nya insikter som kommit till mig. Jag känner att jag är på rätt väg i livet även när jag prövar nya stigar.

Nu längtar jag knarrande snö att göra änglar i. Snöstjärnor som faller över staden och gör den ljus i vintermörkret. Jag längtar även efter att öppna nya luckor i livets kalender och bjuda äventyr in. Men jag vill leva här och nu och tills snö och roliga äventyr dyker upp så dansar jag vidare i livet och möter det som möter mig. 

När vi sitter i taxin..

.. går solen upp och visar Stockholm från sin vackraste sida.

Vi har färdats en lång väg och rest i 22 timmar. Jag har blickat ut över stjärnklar natt som vilat över molnets hav under planet när jag inte kunnat sova så mycket under resan. Incheckningen i Maui bjöd på ännu en vänlig själ, hon hjälpte oss att få platser bredvid varandra men när vi kliver ombord på planen inser vi även att hon uppgraderat oss hela resan så vi har bättre säten och mer gott om plats. Bara av vänlighet och utan att förvänta sig något tillbaka. I sann Aloha-anda. 

Det har varit en magisk resa men välkomnandet hem är minst lika varmt som de varma klimat vi just lämnat. Min mammas bästa vän har lånat lägenheten några dagar medan jag varit borta, men förutom att vattna blommor har hon städat den så fint och lagt en ny matta på mitt köksgolv. Ett värmande örtthe från Jokkmokk väntar också. I brevhögen ligger spännande inbjudningar till extremfika (där alla tar med två sorters kakor) och en kreativ tjejsöndag. Det vilar också det finaste av tackkort från liten Elsa för hennes doppresent. Det kommer välkommen hem via sms och hälsningar på facebook.

Jag kan inte hålla mig vaken utan somnar men med ett leende på läpparna. När jag vaknat packar jag upp ryggsäcken, den bär med lite sand från någon fin strand men även minnen och en känsla av en god resa. Stjärnorna gnistrar och jag får adventslängtan. Om några dagar är November slut och till helgen så vill jag bjuda granen in. Under veckan blir det kurs, härlig föreläsning, smyckeskväll, klipptid och sen kommer katten Marilyn hem. Livet är gott både i vardagsresandet och äventyrsletandet.

Kl 22,45 ikväll fredag så..

... lämnar vi Hawaii. Vi anländer söndag morgon i Stockholm efter att ha bytt plan i Los Angeles och New York. 

Väskan är packad med minnen, gåvor och favoritkläder. Men det är framförallt mötena från våra tre veckor jag bär med mig från Hawaii.

Mötet med...

... den 84-åriga kvinnan på planet som bott på Maui sedan 60-talet. Hon reser över världen men jobbar ibland lite inom sjukvården när hon känner för det. Hennes gåva till oss blir ovärdeliga tips som att åka till Lahaina, Iao Valley, att ta en drink i solnedgången på Fleetwoods takbar (jodå, ägaren är medlemmen från Fleetwood Mac) och att Pioneer Inn är mysigt att bo på. Vi har bott där båda gångerna och vi älskar det. 

... alla vänliga människor som hälsar mig 'morning på min morgonpromenad. 

... det franska vänliga paret som säljer snorkelutrustning till oss och ger tips om en genväg på Big Island. 

... de vackra och doftande plumerian. 

.... den fantastiska föreställningen Ulalena. Dansarna, skådespelarna, akrobaterna, musikerna, designen, sångarna väcker alla sinnen och tystar mig. Det är bland det bästa jag  sett någonsin.

... alla vackra stränder.

... Pam på Big Island som ägnar minst en timme åt att fixa ett bra och billigt boende till oss. Vi springer på henne av en slump men hon blir en vardagsängel.

... Smyckeskonstnären på Big Island som berättar om sin historia och sitt arv men även bjuder mattips.

... alla fina klätterträd.

... fantastiska Katherine som jobbar på Pioneer Inn som har en fantastisk personlighet men även gör mer än det lilla extra.

....  SunLight on Water som inte bara visar oss delfinerna utan det gör det med passion, ärlighet och vänlighet. De får min reskamrat att snorkla som om hon aldrig gjort nåt annat. 

.... Iao Valley med sin storslagenhet, prakt och störtskur.

... delfinerna som dyker upp vid two step och som jag simmar ut till från land.

... mannen som gjort min vackra ring och som sänker priset för han vill att jag ska ha den.

... Kaua'is skönhet och hisnande Canyon. 

... de två bamsesköldpaddorna som simmar förbi när vi är på Baby beach.

... mannen som tipsar om Lahainas bra matställen och sen berättar om hur vardagslivet här ter sig. 

... kvinnan som säljer magiska klänningar som kan bäras på 50 sätt men den stora gåvan blir hennes livshistoria och hennes ord på vägen till mig.

... den australiensiska kvinnan som hamnar bredvid mig på planet och berättar om sin upplevelse av en riktig Luau (fest).  

... lilla söta Lanai med sina höga barrträd, sina söta små hus och sim vackra strand. Mötet med en kvinna som älskade ön och bor kvar. Hon säljer svenska produkter vi inte sett förut. 

... alla pusselbitar till Hawaiis historia, kultur och personlighet.

... alla hjärtan som finns på hela ön och som jag finner överallt.

Mahalo Hawaii för denna gång! 

Lanai är den fjärde ön..

... vi besöker.

Det blir en dagstur då man enkelt kan ta färjan över från Maui. Det är 3000 bofasta på ön och den beskrivs som att inte mycket har förändrats sen 1920-talet rent utseendemässigt och i dess litenhet. Trots att plantagens tid sedan länge är förbi så är det lätt att resa i tiden och i tanken till när denna ö var avsevärt aktivare. Det visar sig stämma när vi kommer dit (bilder kommer senare på Lanai city eftersom jag glömde fota med mobilen).

Lanai är en privatägd ö som en synnerligen rik man köpte loss förra året. Det finns två stora resort som framförallt kännetecknar turismen på ön. Vi inleder med att åka upp till Lanai City som har några få butiker och restauranger. Hittar en jättefin vintageshop, den första jag stött på faktiskt och det är kul att botanisera bland begagnade kläder och prylar.

Efter en lunch i lilla staden så åker vi ner till en skimrande vacker strand. Det är en disig dag men glittrar gör ändå havet. Det står redan klart för mig att jag kommer att återvända till Hawaii. De här öarna trollbinder mig och jag vill möta dem igen. 

Lahaina välkomnar oss åter..

... när vi lämnar Big Island. Min reskamrat  är lycklig över att vara tillbaka. Mina känslor är tudelade. Jag älskar Maui men Big Island har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först var där för fyra år sedan. Jag känner mig hemma där.

Den sista dagen på Big Island är fantastisk, vi åker för att snorkla med akvariefiskar och även med drömmen om att möta havssköldpaddor, det gjorde jag sist nämligen.  Därför så valde vi "two step" som är ett bra snorklingsställe. 

Det magiska sker. När vi kommer dit kommer en stor flock delfiner in. Det är bara att kliva i havet och simma ut till dem. De vilar långt nere men kommer upp till ytan för att hämta luft och en del av dem stannar där och leker. En av dem visar upp en hel show med hopp och genom att spinna i luften som bara spinnardelfiner kan. Jag möter deras blick och lyssnar till dess ljud. 

Det är med delfinernas möte i hjärtat och med Big Islands skönhet som ger avtryck i själen som jag lämnar ön från flygplatsen under bar himmel.

Maui, ön med charm, skönhet och personlighet öppnar upp för vilsamma dagar som sista anhalt på semestern. På fredag lämnar vi Hawaii efter vårt äventyr. 

När måndagsmorgonen grytt känner jag mig pigg och vill ut. Min reskamrat har ett lugnare tempo och behöver tid att landa i dagen så jag beger mig ut på en fantastisk morgonpromenad i Lahaina. Jag älskar att vandra på en plats när dagen tar sin början. Caféer öppnar upp och börjar servera frukost, morgonfiskare står i vattnet med sina spön. En man har lagt upp hantverk av palmblad på strandpromenaden medan han sitter och fiskar nedanför. Han har även lagt upp kattmat och en svart krabba knaprar glatt men smiter sin kos när jag försöker fota den. 

Jag finner en strand, där vandrar jag i tystnad och njuter känsla av sand mellan tårna, havets ljud och morgonluft. Redan varmt men med en friskhet. De jag möter i morgonen är fiskare, några badande barn och fiskarna som väntar på napp. Det är vackert, fridfullt och alldeles, alldeles underbart. 

Men jag är inte ensam i stunden för under delar av min promenad lyssnar jag på en välbekant röst. Det är Emma och hennes dotter Josephine som delar tankar och klokord i sin podcast Viktigt på riktigt. Emma har jag lärt känna genom bloggvärlden och mött flera gånger i verkliga livet. Hon är en autentiskt livsnjutare och poesiängel. Att hon ska göra en podcast känns så självklart. Jag rekommenderar alla att lyssna på den och läsa hennes blogg livskrafter. 

När jag vänder åter till fantastiska hotellet Pioneer inn som trollade fram rum till oss även om sista natten verkade fullbelagd så är jag redo för frukost. Vi finner ett litet cafe med charmigaste servitören på hela ön tror jag och morgonen har inletts på det vis jag önskar. Med en promenad på en vacker plats, tid för reflektion men även kantad av klokord och en god frukost i magen så finns alla förutsättningar för ännu en härlig dag. 

I mötet med havet..

....försvinner tid och rum, bara närvaron blir kvar och sinnena skärps. 

Mina egna hjärtslag bär mig genom vågorna och solljuset silas genom det turkosa vattnet. Revet bjuder fiskar i alla dess färger och storlekar. Plötsligt möter vi en manta, den är stor, smidig och glider fram några meter under mig. Men vi är där för delfinerna och vi möter dem gång på gång. Ibland är jag nära och möter deras blick. Tiden där och då står still. Det går inte att fånga i ord eller bild utan i minnesbilder, känslan och hjärtat. Det är magi, fridfullhet och explosiv energi likt ett tomtebloss som fyller hela mig samtidigt. 

Min reskamrat visar mod som snorklar för första gången i havet från en båt. En ny värld som öppnas. Jag minns själv hur det var, för mig handlade det om att kliva över rädslans tröskel för att finna en förlovad värld ditt jag ofta återvänder i tanken. Idag återvände jag dit i verklighetens hav men under förverkligade drömmars himmel. 

När jag landat på Konas flygplats..

... så känns det hemtamt även om det gått fyra år sedan jag var här. Hawaii eller Big Island som den även kallas är den största ön med snö, öken, regnskog och allt däremellan.

Kaua'i var vacker och dramatisk med höga vågor och prunkande grönska. När vädret var grått utforskade vi grottor och jag klättrade i träd och lekte hobbit under rötter.

Svindlande vägar ledde oss upp i Waimea Canyon som fick mig att tappa andan på fler än ett sätt då jag lider av höjdskräck. Det är omöjligt att fånga landskapet rättvisande på bild. 

Mahalo Kaua'i och aloha Hawaii. Nu är vi här och har landat i en lägenhet med havsutsikt, pool med en närhet till strand och Kailua-Kona stad. Att vi hamnade just här beror på ett härligt sammanträffande då vi gick in på ett kontor för att fråga om boende. Pam sålde lägenheter så hon hade inget att erbjuda men började leta på nätet, ringa uthyrare och förhandlade sedan till ett bra kontrakt.

Älskar när någon gör något bara för att vara snäll och utan att förvänta sig mer än ett tack. Det gör den här världen bättre och idag gjorde Pam vår dag. När solen sänkte sig i havet så kunde vi njuta det från vår balkong. I havet badar solen och imorgon badar jag i havet. 

Vi byter ö..

... och hamnar på Kaua'i. Hawaiis äldsta ö som kallas trädgårdsön på grund av sin grönska. Berget Mount Wai'ale'ale är jordens regnigaste punkt men bara ca 25 km fågelvägen därifrån så ligger Kekaha där det knappt alls regnar. Hawaiis kontraster som jag tycker så mycket om. 

Igår bjöd Kaua'i på regn och ruskväder (vilket tydligen nästan alla öarna drabbades av) så det planerade strandhänget blev istället utforskande av marknad och charmiga småstaden Koloa. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. Dock var det inget roligt väder att köra i då man stundtals knappt såg vägen för allt regn. 

Vi bor i Princeville (dåligt med prinsar såhär långt dock) där vi hyr en fin lägenhet med uteplats och tillgång till områdets gemensamma pool. De vi hyr av äger Island Soap and Candle Works som gör handgjorda tvålar och ljus. Igår var vi in i en av deras mysiga affärer där de även tillverkar delar av sina produkter.

En ny dag har tagit sin början här, vinden viner runt knuten men inget regn såhär långt. Snart ska vi ta bilen så får vi se vart vi hamnar. Tycker om att leva semestern så. 

När något griper tag i mig..

... så tappar jag orden och blir stum. Det blir så starkt så jag finner bara känslan och närvaron. De senaste dagarna har jag två sådana upplevelser men av väldigt olika slag.

Ulalena, en show som inte liknar något jag sett och som kanske är det bästa jag sett berör hela mig. Det är historia, kultur, dans, musik, sång och teater i en färgstark, lekfull och allvarlig mix. Det pågår 1,5 timme och jag är andlös när lamporna tänds. All dess dimensioner, symbolik och liknelser är som målande magi och jag skulle gärna uppleva det igen.





Idag bestod min andlöshet av naturens skönhet då vi åkte den oerhört vackra Hana Road som brukar beskrivas som ett besök i paradiset och vem vet om det inte var det. Kultur, historia, natur och närvaro i en tur som tar minst tre timmar att åka över 59 broar och 620 kurvor (undrar vilken stackare som räknat). Jag ser regnbågsfärgade träd, blommande hibiskusträd, badar i ett vattenfall och blickar ner över en kyrka byggd av korall.

Jag får gåvan upptäcka en nästan 1000 år gammalt heligt tempel för ursprungsbefolkningen. Gömd för omvärlden länge men som en familj sedan donerade för att den skulle skyddas och omhändertas. Som en gigantisk platå byggd av svart vulkansten med bergen bakom och skummande hav alldeles intill. Jag blir stum av att vandra där. Jag har lekt bland hjärtformade blad som användes som paraply tidigare och jag har ätit en fantastisk lunch på en plats vid vägens kant. Men framförallt har jag badat i grönska, hav och hjärtöppnande vyer.

Än så länge kan jag inte fånga alla dess vyer det i ord och bilderna ska laddas över från kameran, troligen blir det ett bildinlägg över resan när jag är hemma igen. Just nu vill jag bara vara i varandet.

Solen har gått ner sen länge, kvällen är fortfarande varm. Min ryggsäck är halvpackad för imorgon flyger vi till paradisön Kaua'i. Äventyret fortsätter, kärleken till ögruppen består.

Med kärlek,

Er Liv

PS. Som ni kanske märkt så trilskas Blogger när man skriver från mobilen och bilder blir för stora eller texten fetstilas. Jag kommer korrigera det sen. Även svar på era kommentarer och besök på era fina bloggar kommer.. men kanske först när jag är hemma. Här vill jag fånga det som är, när jag gör det med text så pausar jag och förstärker upplevelsen en stund men att läsa bloggar vilar jag med under semestern. Men jag ser fram emot att få ses igen när jag är hemma. DS.

Såpbubblorna stiger mot den svarta skyn..

... där månskäran hänger på sniskan. 

Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film. 

Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina.  Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp. 

Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida. 

När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång. 

Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet. 

Det lilla lusthuset på innergården..

.. stjärnströsslar mitt hjärta med sin söthet så det slår ut i häftig blom.

Pioneer Inn är nog det mysigaste hotell jag någonsin bott på. Det är ett hus med själ och historia. Byggdes år 1901 som det första hotellet i Lahaina och här har celebriteter som Frank Sinatra, Katherine Hepburn, Spencer Tracy, Mark Twain, Jackie Kennedy och Tom Robbins har alla bott här. Men det är inte det mest imponerande utan dess charmighet och dess historia. Ett hotell för alla sorter och där en pippiprinsessa njuter lyckostunder. Det enda som kunde göra det mer fullkomligt vore vita gungstolar på träverandan till rummen. 

Bredvid hotellet ligger alldeles fantastiska Banyan tree, ett klätterträd som fyller en hel park men som man numera inte får klättra i. Frustrerande för en trädklätterälskare men klappa på det får man så det gör jag när jag passerar. Vackra träd som får stå kvar och breda ut sina grenar och sprida skönhet och växtkraft gör mig glad. På flera platser här i Lahaina har man låtit träden stå kvar och byggt byggnaden runt dem. Restaurangen vi besökte igår hade ett träd mitt i.  Det sitter en plakett bredvid Banyanträdet som ett tack och för att visa sin uppskattning åt de som låtit trädet stå kvar i sin prakt. Det är vackert tycker jag. 

I dagar 3 har vi vistats här men det känns mycket längre, att vi har 19 dagar kvar känns nästan overkligt. Läsandes en bok om hawaiiansk tro på en strand med ett glittrande hav som sköljer in så känner jag mig sådär lycklig och som om jag är på rätt plats. Det är nåt magiskt med Hawaii för mig som är bortom dess skönhet, kultur och det vackra vädret. 

Lahaina är dessutom en oerhört charmig stad med vackra byggnader som kliver rakt in i mitt hjärta. Det är lågsäsong och det märks vilket jag tycker om. Även om staden lockar turister så har den kvar något eget och är välbevarad när det gäller arkitektur. Från vår träveranda blickar jag ut över flanerande resenärer, ett träd prytt med blommor som jag älskar och en vacker fågel som ruvar i sitt lilla bo. Kanske får vi ta del av livets mirakel innan vi åker vidare. Men vi stannar nog ett tag till, det här är en plats som känns i hjärtat. Tack livets lycka.

I drömmars land vaknar jag..

... och min resvän fotar utsikten från vårt hotell. Aloha kakahiaka vackra ön Maui.

Flighten mellan Los Angeles och Kahului bjuder på ett härligt möte. Den amerikanska Ann som är 84 år gammal och som rest över hela världen. Hon arbetar fortfarande ibland när hon har lust men framförallt njuter hon livet. I 35 år har hon levt på Maui och kommer med fantastiska tips och varningar kring vår resa.  Hennes kunskap om de andra öarna och dess historia gör att drömresan tar form. Den typen av möten älskar jag och har skänkt henne stor tacksamhet i tanken under dagen. I minnet bär jag med henne ännu längre.

I landet där det slutliga priset är kryddat med skatt så det är svårt att veta vad saker egentligen kostar hyr vi en glittrande blå Mustang. Vår egen mustang Sally. Sen ger vi oss ut på vägarna på en roadtrip där avstånden är korta men där vägarna stundtals är slingriga. 

Vi hänförs över berg, regnbågar, mjuk sand i milsvida stränder där vågorna slår in över våra fötter. Palmklättrande män hugger ner palmblad från hisnande höjd vid strandens kant. 

Utforskarlusta leder oss till vackra staden Lahaina. Här vill jag bo säger min reskamrat och drömmar slår in för vid kanten av ett magiskt träd och hamnens kant får vi sista lediga rummet på mysigt hotell. Imorgon checkar vi in.

Stjärnklar himmel vilar över dagen och oss när vi anländer åter till vårt hotell. Stjärnströsslad lycka över vackra vyer, äventyr, lata stunder och livet själv följer mig in i sömnen. 

Mahalo! 

Kl är 3,30...

... och vi har just satt oss i taxin. 

Kl 6 går planet till Frankfurt, därefter flyger vi till Los Angeles och sen Maui. Vi flyger ett dygn men kommer fram samma datum. Tre veckor av äventyr och nya upplevelser.

Älskar resandet och närvaron i stunden. Att få tid att lyssna på egna tankar och få nya perspektiv. Jag blickar ut över den sovande staden som vilar i Oktobernatten. Taxin är snart framme vid terminal fem och äventyret kan börja.

 

Spisar jazz med katten..

... dricker thé och skriver packningslistor.

Det drar ihop sig. På torsdag morgon vid sextiden lyfter första planet på vår resa mot Hawaii. Nu börjar den äventyrliga nomaden känna av semesterkänslan. Vi har två bokade nätter när vi anländer (vilket kan vara ganska välbehövligt eftersom vi rest ungefär ett dygn) men därefter har vi ingen aning vart vi tar vägen. 

Det är lågsäsong på Hawaiiöarna och vi har därmed räknat med att hitta boende blir ganska enkelt. Så vi kommer resa utifrån lust, nyfikenhet och det som faller oss in. Minst tre öar är planen och en av dem är Big Island som jag redan varit på. Ett stort klätterträd, en grön strand, delfinsim, njuta regnskog och åka vilse är en annan del av planen. Älskar att resa på det viset, med några drömmar att fylla medan andra att finna. 

Älskar att vara på resande fot, fullt närvarande i alla sinnen och redo att hänföras och njuta av att inget är sig likt. Det gör mig lycklig på så många plan och snart är jag där. Den kärleken känns i hela kroppen och sveper med mig ut på nya färder om och om igen.  En nyfunnen vän översätter en ungersk låttext som får henne att tänka på mig och det får mig att tänka på äventyr:

Rulla äpplet på din kropp, 

och dammiga söndagars tristess med, 

drömmen når dig i trädgården 

och springer med dig på en vinbärsgren

jag kommer också,

du har kallat mig, jag hör, 

jag suckar lättjefullt

du vet min hemlighet, 

nu får du se mig

Mitt favorithalsband som ska följa med på färden.
Där själva hänget är härifrån men sen har en
fantastisk vän som har märket
KreatIB gjort symboliska
 hängen  som fyller
mig med kraft. 

I mitt inre landskap finns det en dunge med tårpilar.

Där finns något av de viktigaste sakerna. 
Där vilar de viktigaste sorgerna 

Det är Håkan som beskriver det så vackert i sitt samtal med radiopsykologen Allan Linnér i programmet från den 24:e Oktober.  Radiopsykologen är ett av mina favoritprogram och Allan Linnér bemöter de som ringer in med stor värme, omtanke, förståelse, humor och respekt. Han gör det på ett så fint sätt och jag tycker han är fantastisk i sitt bemötande och sin inkännande och lyssnande förmåga.

Att samla sina sorger i en dunge med tårpilar inom sig känns som en fin tanke. En plats för sorgen, besvikelsen och alla de känslor som får plats i den där dungen. Där kärleken också vilar bland löven för visst är den ofta en av anledningarna till sorg, att man älskat eller hoppats på något. Hur man kan vandra dit i tanken och känslan, att det finns en plats för det svåra och viktiga. Den platsen hade jag inte funnit utan att lyssna på Håkans tankar. Ibland är det när jag lyssnar på någon annans tankar som jag finner vägar jag inte visste fanns.

Bland glada färgglada kuddar, goda bakverk och lekfulla möbler..

... glömmer vi regnet och den grå himlen för en stund och fylls av färg. Men samtidigt skapar den en utmärkt kuliss för en höstfika. Det är en perfekt bakgrund till ett samtal i närvaro.

För mig är samtal fyllda av substans, livsåskådning och tankar kring stora och små saker något som ger mig kraft, inspiration och påminnelse om vad som är viktigt för mig. Hon är en sån person som inspirerar mig genom att bara vara den hon är i sin äkthet. Någon jag möter helt utan mask trots att vi inte känt varandra länge, kanske för att acceptans och nyfikenhet är något vi båda delar.

Själv undrar jag vari min nästa utmaning ligger när det gäller min egna utveckling och vad som blir livets nästa steg. Det ska jag fundera över på Hawaii där tiden finns att se min vardag ur ett annat perspektiv och väva drömmar på en magisk plats.

När vi skiljs åt så är det fortfarande regnigt men när jag tar en promenad genom stadens regnvåta gator så glittrar stjärnströssel, längtan och lyckokänslor i mina fotspår.

Lyckans ö..

.. är till salu och den fyller mig med drömmar.

På den lilla ön ligger ett Pippihus med all den där snickarglädjen och tinnar och torn som i sagan. Den ligger på en ö utanför Smedjebacken och du kommer dit med båt. Jag finner den på Hemnet (bilderna är därifrån).

Lyckans ö, ett sånt vackert namn. Som en plats för vackra stunder och stilla lycka. I tornet på huset så är ju min sittplats redan utvald där jag kan övervaka stjärnfall och soluppgångar. Läsa böcker och drömma drömmar. Dricka the och skåla med skogen utanför.

I min dröm livet så är Pippihuset en av de största, om så bara med ett tillbyggt torn. Jag hoppas den som köper detta lilla paradis behandlar det väl och med den vördnad som magiska platser förtjänar. Med kärlek betraktar jag bilderna och med drömmarens ögon så längtar jag till den dag en sån plats är min.

45 minuters föreläsning...

.. har jag blivit ombedd att hålla inför några andra coacher i ämnet "att coacha människor med bristande tillit till sin egen förmåga". I onsdags var det dags.

Om jag var nervös? Jag har scenskräck vilket många inte tror men så är fallet när de möter mig eftersom jag nog generellt uppfattas som någon som är social och en person som säger sin åsikt. Så jag har sovit dåligt innan och hållt på och nervat inför det. Samtidigt vill jag inte låta mig styras av rädslor utan anta utmaningar. Det är så klart även smickrande att de tror att jag har något att förmedla. Så jag gjorde det och det gick bra.

Så nu har jag firat med att köpa en present till mig själv, jag bad till och med om att få den inslagen. En dag när jag känner för det ska jag öppna den och börja använda den. Men nu är fokus på att vila och vara nöjd med att jag vågade, sen våga lite mer i den riktning som känns rätt för mig.

Det här är mina stödbilder för föreläsningen som tillsammans
med stödord fick de mig att minnas det mesta.

Hösten målar regnbågar..

 .. i sina egna färger. Ovanför våra huvuden och i vattnets spegling.

Djurgårdens träd, gamla i ålder men varje årstid skiftar de skepnad. Beroende på väder och vind så varieras deras dräkt. Jag är förälskad i hösten, den tar andan ur mig och väcker alla sinnen. Jag vill stanna tiden och bara sparka i de fallna löven och känna värmen kantad av skir kylslagen höstluft.

Naturens egna kyrka är ständigt närvarande och vackrare än de flesta av byggnader. Dess tak himlavalvet fyller livet med stjärnglitter, stormar, stilla regn och smekande sol. Livet likaså vars kuliss du inte alltid kan ändra men däremot de danssteg du väljer när du kliver ut på scenen. Ibland dansar jag i acceptans, andra gånger i anpassning men jag kan även välja egna steg som jag dansar rebelliskt i otakt. Dansen är min tolkning. Ingen dansare är den andra lik utan i varje steg ser man en skymt av någons själ och tolkning av rytmen endast personen kan höra.

En tom bänk inbjuder till att andas höst under ett färgat valv som lövströsslar den som vilar i dess skugga. De där platserna som finns där vi kan möta oss själva eller andra. Det är som att vandra i en saga där vad som helst kan hända. I sagan livet är vi hjälten som fann lösningen där den minst anades eller som behövde visa sin sårbarhet, stolthet eller sitt mod för att skriva om slutet på sin saga.

Jag är en drömmare och längtare. En person som inte kan gå förbi den ensamma bryggan utan att sätta mig där och drömma, reflektera och bara njuta av vågskvalpet och trädens sus. Längtan efter en höstupplevelse fick mig att ta promenaden. En stillad längtan där vid drömmens skymning.

De våta kullerstenarna..

.. skimrar i gatlyktornas ljus i Gamla stans gränder.

Det är vackert, som ett stilla foto eller en scen ur en film. Jag sitter inomhus vid ett knarrande träbord och dricker varmt the och samtalar med en vän. Det är en stillsam stund och en höstlik sådan. Stundtals så faller regnet över höstkvällen i Oktober. En sån där kväll jag kan längta efter året om. Där tiden står still och löv sveps runt mina fötter på väg hem efter ett samtal med någon som bär livets mirakel.

Mina sinnen blir så närvarande, jag känner de stilla dropparna mot min hud då jag väljer att inte använda paraplyet. I gatlyktans sken så ser jag regndropparna glittrande hänga i granens barr likt ett glittrande band av kristaller som någon hängt där. När regnvattnet rinner ner i gatubrunnen så hör jag ljudet av dess färd bland löven som samlats. Det är en vacker kväll.

I oktober plockar jag  höstens bukett med vackra morgnar, vackra skiftande färger, doften av höst som pryds av blåa himlar varvade med regntunga skyar. Frost som pryder fallna löv och vassen som växte i somras. Svenska äpplen, satsumas plockade på annan plats och smörstekt svamp från svenska skogar ger höstens smaker. Det är så vackert och njutbart att jag ibland inte ens vet hur jag ska ta in det utan jag bara tar ett steg i taget och sen ett steg till och njuter singlande löv bland färger från livets palett.

Jag tappar nästan rösten...

.. trots att kroppen är pigg i övrigt. Lite hosta kantar tystnaden men bara som bakgrundskuliss ibland.

Det är lite intressant när man tvingas in i tystnaden och behöver spara orden för att rösten behöver vilandet. Sinnena skärps och man observerar saker man inte annars märker. Att också inte kunna uttrycka allt man vill är en annan fasett av den vardag där man inte tänker på det. Att dessutom längta tystnad när man kommer hem efter en dag där man ibland behövt pressa fram rösten vid några tillfällen är en annorlunda känsla. Jag tycker om tystnaden men brukar inte längta den på det viset. Den går ju att slå på och av i vanliga fall.

Men drömmaren och reflektören får ta större plats i tystnadens rum. Den där delen av mig som har huvudet bland molnen och fötterna på jorden precis som gubbarna på Sl:s nya klistermärken som jag tycker så mycket om. Den som kan vandra genom staden när himlen målas i rosa och aprikos över taknockarna och höra den inre rösten blandas med musik jag älskar. Musik som får mig att dansa fram lite när jag går utan att jag ägnar en tanke åt vad andra ser. Fötterna är ju fortfarande på jorden.

Tack vare facebook..

.. så löser sig mitt kattvaktarproblem på mindre än en timme då den planerade kattvakten fått förhinder.

Det finns mycket att säga om facebook men jag är det för evigt tacksamt för just såna saker. Sen har jag även funnit syskon och syskonbarn tack vare denna nätverksgryta. Man kan ju välja att plocka de frukter man vill ha och försöka bortse från de ruttna äpplena som ligger på marken. Precis som i livet i övrigt, njut av det vackra, goda och härliga om så bara för en stund. Det gör en större skillnad än vad man tror.

Vi famlar höst..

.. men sommaren vill inte fullt ut släppa taget.

Om kvällarna så är hösten närvarande och skapar krispig luft, om dagen så kommer sommaren på besök och värmer med sol och surrande flugor. Det är så vackert när de avlöser varandra.

Hösten, denna årstid som jag älskar på ett sätt många inte förstår. Alla dess färger, dofter och smaker. Mörkret som skapar rum för eftertanke, långa samtal och varm choklad under stjärnklar himmel eller till ljudet av regn som slår mot rutan. Morgnarna vars friska luft gör stunden mer levande och närvarande. Mellantiden med sina egna blomster och frukter innan vintern lägger sitt täcke över det växande.

I Dalarna på min uppväxts vägar så lättar dimmorna på morgonen och avtäcker grusvägar, röda hus och tjärnar som vilar i lugnet. Där möter jag familj, vänner och guddotter. Känner mig trygg och hemma samtidigt som jag bara är någon på besök. Vandrar i skogen och äter kvarlämnade blåbär och lyssnar på tystnaden i tallkronorna blandat med min mammas trygga röst.

Än blommar blåklockor, smörblommor och lejongap bland fallna löv. Naturen är den vackraste kulissen till livet som är dess motiv. Den här helgen har jag målat det med kärlek och långsamma stunder.

Skatten vid regnbågens slut..

.. finner jag oväntat precis när jag kliver av pendeltåget och sänker blicken bakom ett säte.

Jag bara älskar den typen av detaljer. Att sl överraskar med en sån skatt en vanlig torsdag. De nya härliga klistermärkena har nämligen funnits några månader men detta har jag aldrig sett. Jag blir så glad så jag mailar dem och tackar.

Som nyfunnen skattfinnare så vandrar jag ut och tänker på alla synliga och osynliga regnbågar som spänner upp sitt tak över livet och alla skatter man kan upptäcka i sin närhet. Men det gäller att vara i sina sinnen och vara öppen i tanken för att finna dem tror jag. Närvarande helt enkelt. Minnes att regnbågar och skatter finns överallt, till och med bakom ett säte på pendeltåget.