Årets nyårspresent från mig blir en tom burk..

,.. att fylla med 2013 års glädjestunder, fina saker som kommit i din väg och bra saker som hänt dig. Skriv ner det och lägg lapparna i burken. När nästa nyårsafton kommer så kan du öppna din burk och glädjas, minnas och förundras över allt gott som kommit i din väg. Idén är inte min (klicka på bilden så kommer du till facebooksidan där jag hittade den) men jag tycker den är genial i sin enkelhet. Själv tänker jag köpa en stor burk.

Gott nytt år alla ni härliga. Knyter nu ett stort mentalt sidenband kring 2012's alla lärdomar, fina stunder, insikter, tuffa och mindre tuffa utmaningar, härliga möten samt livets dagar från 2012. Ser fram emot att öppna dörren mot ett nytt 2013 fyllda med nya dagar som kan vara fyllda med livets små och stora mirakel.

Jag kliver på tåget..

.. och lämnar en del av mitt hjärta och en stor portion av min kärlek i Gällivare.

För det är så jag tänker mig, att hjärtat är oändligt och att det blir större av delad kärlek. En bit av det finns alltid hos de som inte delar min vardag men alltid finns nära i tanken. Jag tar med mig minnen av en fin jul, glada skratt och vackra skyar men lämnar mormor och morfar på den plats där jag såg livets ljus första gången. En plats där jag känner mig hemma även om jag är en främling för de som bor där.

Min syster och jag får sällskap en bit på färden men sen är det jag och katten Marilyn som ensamma stiger av tåget i Stockholm kl 6,30 söndag morgon. Då har vi varit på väg sedan tretiden dagen  dessförinnan. En resa mellan två världar jag gjort många gånger.

Söndagens regn färgar himlen grå men i skenet av tända ljus så fikar och samtalar jag med en vän i timtal i en vrå av Gamla stan. Vi pratar drömmar, erfarenheter, livet, svårigheter och lättsamheter. Mina vänner blir mina stöttepelare i vardagen när större delen av familjen bor på annan ort.

Livets resa fortsätter och jag vet att även de jag inte träffar dagligen omfamnar mig i sin kärlek året om under en rosaskimrande himmel. Det känns tryggt.

Morfar och mormor sida vid sida på sin stig i livet.
(Bilden är tagen av min lillebror)

Att våga kliva ut ur bloggen..

.. och visa sig i verkliga livet är alltid lite pirrigt. Man vet inte vem man möter eller vem den andra personen har förväntat sig möta.

När jag möter Cloudberrie är jag därför lite nervös men samtidigt förväntansfull. Hennes blogg betyder mycket för mig, hon är en kamerakonstnär som fångar en av de platser som betyder mest för mig, nämligen Gällivare där jag är född. Hennes kärlek till snön, naturen, prickar och skidåkning har jag följt på avstånd men idag så fick vi en chans att utbyta tankar i verkliga livet. 

Tiden rinner iväg under vårt samtal och när jag kliver ut från cafet har mörkret fallit men i snöstjärnornas snöglitter under månens sken så vandrar jag hem och njuter av känslan av ett samtal man inte vill ska ta slut,en glädje i hjärtat från ett möte som jag kommer bära med mig länge med tankar att fortsätta väva in i livsväven. 

De verkliga skatterna i livet hittar man när man minst anar och mitt bloggande har verkligen berikat mitt liv på så många vis. På ett litet moln över hjortronens land så finner man en betraktare av livet. Det molnet vill jag kliva upp på och sitta där och dingla med benen och dricka the ur prickiga koppar tillsammans med Cloudberrie medan den rosafärgade himlen omfamnar oss i midnattsolens land. 

När himlen sänker sig över solens strålar..

... så lyfter fyrverkeriet min längtan tills dess att stjärnorna tänds.

Månen har vilat i himlens rosa stråk hela dagen men lyser nu upp snöns med sina månstrålar när mörkret sänker sig. Det är vackert. Naturens förgängliga skönhet som är ständigt närvarande och som njutes bäst i att vara fullständigt närvarande.

Den sortens skönhet fyller mig med energi, stillhet och förundran. När kvällningen faller så åker pedagogiska mamman och hennes man åter till Dalarna och det röda huset där värmen bor året om. Men tre av oss barnbarn stannar hos mormor och morfar och njuter vila, gemytlighet, och samvaro under ytterligare några solars upp och nedgång.

Jag tänker på att människor i alla tiden blickat upp mot himlen, njutit av vackra soluppgångar och hänförts av solnedgångar. Dagar kommer och dagar går och läggs till varandra. Ramen kring dagen och vädret likaså kanske du inte kan ändra i nuet men vad du fyller den med ligger till viss del hos dig. Fyller du den med att mörkret faller eller att himlen målas i färg och månen tänds?

Jag önskar er..

.. en jul fylld med allt det ni önskar.God Jul du fina stjärnebarn som läser detta för minns att vi alla är uppkomna av stjärnstoft och att vi är ute på en rymdresa i vår eget universum.

Vi byter inte julklappar inom familjen utan jag byter med vänner. Mina främsta julklappar innehåller därmed stunder med de jag älskar, påminnelser om det jag tror på som glädje i form av glittrande granar, Karl-Bertil Jonssons jul, god mat och fina kärleksfulla meddelanden från vänner och min fina familj.

Jag önskar er en kärleksfull och fridefull jul inramad i lyckoglitter, stjärnströssel och andaktsfull tacksamhet över det som finns i livet just nu. God Jul och God Stund från Liv, en drömmare mitt i livet.

Jag vill fånga det rosa som himlen målat sig i..

... men kameran har svårt att hitta samma färg som spänner över mig där jag vandrar i det vackra vinterlandskapet.

Ljuset häruppe är svårt att beskriva dagar som denna, det är som att vandra i en tavla i ett sagolandskap. Som ett Narnia i älvors famn där snöblommor gnistrar på träden. Det talas ofta om mörkret när man nämner att man ska åka till Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Om det rosa och skimrande, det glittrande och snön som tystar så att man hör sina egna tankar.

Varje dag är ju ett nytt blad i livet. Vad skriver ni på det? Jag väljer att skriva om skönheten istället för kylan, ibland går de ju hand i hand. Den rosa himlen är svår att fånga bildmässigt men upplevelsen omfamnar mig på precis samma sätt som lycka, glädje och frid kliver in i mitt hjärta och stjärnströsslar det likt ett tänt tomtebloss. Det gäller att stanna upp och uppleva det med öppet hjärta. Just idag lyckas jag med det.

I väntan på ett mötande malmtåg..

.. står tåget still i några minuter.

Över snötäckta granar som dignar av gnistrande snö som glimmar likt kristaller så har den rosa himlen väckt dagen. Små snöflingor bildar sina stjärnor på fönsterblecket och jag undrar om det stämmer att alla snöflingor är unika. Att ingen är den andra lik. De vilar framför mina ögon som små konstverk och jag kan inte låta bli att förundras. När tåget börjar rulla så virvlar de vidare. Jag bär med dem i minnet precis som bilden av den svarta korpen i en av granarnas topp, som en tavla målad i minnet.

Jag tycker om att resa med tåg. I landskapet som flyr förbi finner jag klokskap i omläsning av favoritboken Alkemisten, jag lyssnar på nerladdade seminarium och insuper skönheten utanför fönstret. På tåget finns tre andra familjemedlemmar och bara det gör färden gemytligare.

Det är en resa från stora staden till platsen där jag föddes som jag gjort så många gånger förr. Att kliva av tåget och komma hem samtidigt som man reser bort. I Gällivare bor alltid en del av mig, min historia och mina morföräldrar som jag bär nära hjärtat.

I tågtidningen Kupé hittar jag ett citat av Carl-Einar Häckner som jag tycker om. Snöflingor, fjärilar och lyckans nyckelpigor flyger i mitt inre och bygger rosa fluff och tillit till att livet bär. Jag öppnar snart mitt fönster mot 2013 men först ska jag njuta 2012 och dess sista dagar på samma plats där jag började livsäventyret och med stora delar av min familj vid min sida. Jag omfamnar snön, julglittret och vilsamma stunder inför nästa års äventyr som snart tar sin början. Men kom ihåg att slutet på något alltid är början på något nytt. 

En resa genom ordlös kommunikation..

..acceptans och drömmar kantar den andra dagen på min PCC-utbildning inom coaching.

Det är skönt att lekfullt djupdyka inom kompetenser och coachverktyg tillsammans med andra upptäcksresanden. Resenärer som generöst delar med sig av sin kunskap, klokskap, reflektioner och frågor. Det är utvecklande och invecklande samtidigt. Inspirerad och trött kliver jag ut från utbildningsdagen.

Jag känner mig vardagslycklig och blir strax därefter utbjuden mitt i julhandlingen av en främling med hänvisning till mitt leende. På väg till fika med en vän så avböjer jag men tar med mig komplimangen i hjärtat. Spontanfika med en vän i Decemberskrud är som en oväntad kalenderlucka med skimrande innehåll.

En av de övningar vi gör under dagen är att lista upp våra förverkligade drömmar, stora som små såväl de som funnits länge i livet eller som vi alldeles nyss uppfyllt. Därefter får vi bli coachade i vad de säger om oss. Vad speglar drömmarna egentligen? Vilka talanger/styrkor/egenskaper har fått oss att förverkliga dem? Vilka värderingar ligger bakom de förverkligade drömmarna? Om du har några minuter över så kanske du vill ställa samma fråga till dig själv och hitta delar som du glömt eller som förtydligar dina kanter.

Den härliga dagen bröts av genom att luncha på Grill och vi hamnade i Cirkusdelen som påminde mig om barndomsdrömmen att bli cirkusartist. Den förverkligades aldrig men om man skrapar lite på ytan så var det vagabondlivet, lekfullheten och att umgås med elefanter som var det större intresset än själva uppträdandet. Jag tror att mina möten med såväl elefanter som delfiner och att resa jorden runt själv har gett den drömmen vingar om än i en annan form. För ibland så kommer drömmen och möter oss på ett annat vis än vi själva anat. Det är magiskt.

Ibland hittar man en cirkus när man minst anar. 

I skenet från Herr Grans tindrande ljus..

... läser jag böcker och tittar på snön som faller.

I mörkrets månad strålar ljusen som mest och tidigare under kvällen har tonerna av en julkonsert öppnat hjärtat på glänt. När kören sjunger gläns över sjö och strand så tåras alltid mina ögon.

I läsandet möter jag andra världar, känslor och tankar som förstärks, förundras och förfasar. Att kunna resa genom tid och rum genom fantasins gränder är människan förunnat.

I mörkret vilar ljuset. I ljuset finns mörkrets skugga. Vissa dagar och nätter är svårare att möta än andra. Sådant är livet. I ljuset från granen finns stillsam frid.

Nu har en ny dag klivit in i livet, med blidväder som hotar Kung Bores vita mantel som vilar över marken. Vännen bjuder på glögg och plötsligt krymper världen då en av de inbjudna personerna är uppvuxen 200 meter från mitt barndomshem i den lilla byn i Dalarna. Vi har bott där samtidigt men tack vare åldersskillnaden på fem år så minns vi inte varandra men hon har gått i samma klass som barndomsvännens lillasyster.

I herr gran så hänger finaste hänget som jag minns från min barndom och som pedagogiska mamman minns från sin. Minnet från barndomens jular fyller mig med glädje och gör granen och dagarna lite mer skimrande.

Det är som att vandra i en julkalender..

... så mysigt är det säger bästa vännen där vi vandrar under stjärnorna i Gamla stan.Strax efter börjar skira snöflingor dala ner över oss där vi vandrar i livet.

Finaste vännen är på besök från Dalarna och vi har två härliga dagar ihop. Vi fyller livets kalender med sköna stunder, skratt, god mat och promenader genom den vackra staden. En vän som känt mig länge, som pekar ut självklarheter som jag tappat bort men som också är ärlig och kärleksfull i sina råd. Som famnar mig i sin omtanke och där vi stundtals skrattar så vi nästan trillar ihop.

Mötet fyller mig med energi, det fyller mig med hopp och det fyller mig med styrka. Vi har stått vid varandras sida som musketörer och gått igenom såväl glädjedagar som sorgedagar. Stockholm blir tomt när hon kliver på tåget men egentligen så finns hon ju alltid där, bara lite längre bort än jag önskar. I tanken besöker jag henne ofta.

Följ inte den stig som leder någonstans.

Gör istället en ny stig och lämna ett spår efter dig.(George Bernard Shaw)

Detta citat skriver en vän i en kommentar hos mig. Jag bara älskar det. Så är det ju. Ibland går man på en stig som man upptäcker inte leder någonstans eller åtminstone inte leder dit man vill. Då är det dags att trampa upp en ny stig och våga lämna ett spår. Den stigen kanske inte känns speciellt bekant och går genom ett okänt landskap men i livsäventyret så gäller det att vara modig ibland.

Om man vet att man vandrar på stigen som inte leder någonstans kanske man ska ändra riktning, eller åtminstone sätta sig ner och fundera på vart man vill gå. Jag gör ofta det, känner inåt om jag är där jag vill vara. Ibland blir inte svaret det lättaste men jag tror att vi alla behöver gå våran egen väg och lyssna på hjärtats röst.

Bland solskimrande snödrivor trampar jag nya stigar med blicken lyft mot träden vars grenar klätts i snö och ger dem en annan skepnad. När skymningen sänker sig så fortsätter glittret i snön att lysa upp min väg. Imorgon när jag vaknar kanske stigen är täckt av snö, men då trampar jag upp en ny. I vilket fall så vill jag inte medvetet vandra på en stig som inte leder någonstans.

Med tinnar och torn..

.. och Narnialyktor som lyser upp vår väg den stjärnklara kvällen så väcker Lejondals slott glitter till liv.

De singlande snöflingorna och starka vindarna som under onsdagen lamslog Stockholmstrafiken (och framförallt lokaltrafiken) har avtagit och vi kan åka till vårt slott på torsdagen. Konferensen sedan länge planerad och längtan till slottet där vi var för ett år sedan har funnits inom mig.

Det är något speciellt med en sån vacker arkitektur och miljö, den väcker frid, kreativitet, stillsam lycka och förundran hos mig. Att få äta fantastisk mat, fundera kring lösningar och förbättringar tillsammans gör två decemberdagar minnesvärda.Det ger energi och inspiration att bära med sig.

Nu gryr dagen snart över slottet, över mig och över livet. Jag vandrar vidare i vintersagan och njuter vinterlycka, tillit och vackra stunder.

När kvällen spänner upp sitt stjärngnistrande täcke..

... över den snö som fått spår av vinterskor, snöänglar och pulkors framfart så njuter jag av att vintern kommit.

Det är så vackert utanför mitt fönster och jag njuter naturens egna tavla och årstiders skifte. De stjärnor som gnistrar i snön och klär grenarna gör att det är som att vandra i ett sagoland. Livets sagoland.

För hur skulle ditt liv vara om du berättade ditt liv som en saga? Hur skulle motgångarna/äventyret/utmaningarna se ut? Vilka styrkor/vapen/medhjälpare använder du för att ta dig ut dem? Vilka lärdomar finns? Är det en vintersaga, vårsaga, sommarsaga eller höstsaga?

Just nu så vandrar jag i vintersagan med oväntade vändningar där snöänglar och oväntad snällhet får mig att le. När jag helt plötsligt omnämns i en bloggtriss hos mitt liv i solen så fylls mitt hjärta av stjärnströssel och värme. Eller när en granne plingar på dörren med nybakta lussebullar som hon vill ge bort så tappar jag orden men blir så oerhört tacksam.

Livets saga fylls med snällord, omtanke och hembakat. Det ger styrka och kraft när vinterstormarna viner runt husets hörn. Men just nu njuter jag stilla vinterlycka och hoppas ni gör detsamma.

När jag blickar ut över salen..

.. så får jag en välbekant känsla. Det känns lite som deja vu.

Det känns verkligen som om jag har varit här förut, men det känns som att den gången såg jag den från scenen och inte från åskådarplats. Den logiska sidan av mig slår först bort tanken (kan ju ha något med min scenskräck att göra) men känslan pockar på. Sen landar minnet i mig.

Det stämmer. Jag har varit här förut och då stod jag på scenen. Men det är nog närmare 30 år sedan och det är ett minne som jag inte plockat fram på många år. Den gången så stod jag och sjöng på scenen med vår ditresta kör från Leksand som tillsammans med andra unga örnar sjöng av hjärtats lust. Sista sången så hämtades stadsminister Olof Palme upp i sånghavet och stod där mitt ibland oss sjungande barn i röda tröjor. Efter sista sången sprang vi upp i gångarna och gav någon i publiken en fredsduva. Jag minns att jag gav den till en indisk dam som tackade på engelska. Jag blev blyg och sprang snabbt vidare.

Ibland så väcks ett minne ur sin sömn och man blir klarvaken. Jag blir förvånad när det händer, salen är inte speciellt olik andra föreläsningssalar som jag besökt men någonstans inom mig så väcktes det omgående. Helt plötsligt är jag 8-9 år och står där med fjärilar i magen och sjunger av hjärtats kraft utan tanke på hur det låter.

Inte trodde den flickan vid det tillfället att huvudstaden skulle vara hennes hemstad och att livet behandlat mig så väl och gett mig många gåvor men också många utmaningar. Då var nog min tanke att Leksand för alltid skulle vara min hemort och att jag och bästa kompisen Malin alltid skulle bo nära varandra. Jag bär den där 8-åringen i mig, jag bär också min 15-åring , 33-åring och alla andra åldrar jag hittills levt.

Ibland glömmer jag att jag kan rådfråga de delarna av mig själv och minnas saker de lärt mig. Inte var den flickan rädd för att stå på scen på samma vis, hon spelade till och med huvudroller i teaterpjäser på den tiden. Jag bär henne och hennes upplevelser inom mig.

I en föreläsningssal så reste jag i tiden för ett ögonblick. Jag har tänkt på den stunden de senaste dagarna. Hur något från det förflutna väcks till liv när man minst anar det och den röda tråden som löper genom livets väv även de dagar man inte ser den.

Under mina resor har jag ibland lärt mig så mycket om mig själv,
genom livets resa så lär jag mig ännu mer om jag lyfter blicken
eller byter perspektiv ibland.

När man inte hittar orden..

...att beskriva vad man tror på och arbetar efter är det så fantastisk att någon annan har gjort just det. Dessutom med bilder som så väl gestaltar och förstärker berättelsen.

Professionell coaching har delvis inspirerats av positiv psykologi, vars tankar och slutsatser är i linje med mina. Om du har fem minuter och är nyfiken, titta på denna eminenta video och se vad jag menar.

 

What do stars do?

They shine.
(Citat från favoritfilmen Stardust)

Shine är temat för inspirationskvällen som nätverket 4good anordnar. Om att skina/glänsa/stråla är tavlan som de målar så är mod ramen som omger de konstverk som föreläsarna målar upp. Jag och min vän diskuterar innan kvällens början om det är någon av föreläsarna vi har en viss förväntan på. Jag har ingen specifik favorit bland föreläsarna men gillar kvällens tema och tycker om att bli inspirerad och det är därför jag är där för att lyssna. Jag blir därför förundrad och tagen med storm av det som händer.

Fyra härliga personer som väljer att berätta sina livshistorier, blotta sig själva och stå upp för det som de tror på. Det budskap de vill dela med sig på temat Shine. Men jag tänker ändå att det underliggande temat är mod.

Gabriel Forss som med mot berättar om stunden på relingen när han var beredd att hoppa och de ögonbick som lett fram dit. Men även vägen därifrån. Han får hela publiken att dansa och sjunga. Magiskt och förundrande.Sigrid Báràny som berättar om modet att möta rädslan och våga släppa fram den snälla vinnarskallen. Om hur hon letade efter sin passion i livet och fann den. Katrin Sundberg (även känd som häxan surtant) får oss att skratta men jag finner även allvaret mellan skrattsalvorna. Älskar när känslor går in i varandra. Den föreläsare som överraskar mig absolut mest är Janique Svedberg, en av "New York fruarna". Jag som inte alls följer dessa slås av häpnad över hur sårbart och modigt hon berättar sin livshistoria.

Jag beundrar deras mod att berätta om svåra och personliga saker inför oss alla. Det är deras medmänsklighet, krumelurtankar och svar de finner som fångar mig. Människors livshistoria trollbinder mig ofta.Alla har vi en livshistoria att berätta, den här måndagskvällen blev det fyra härliga personer på en scen.

Ibland får jag frågan hur jag orkar arbeta med en sån tung målgrupp som jag gör. Mitt svar är att jag är noga att fylla på med det som ger mig kraft och luft under vingarna. Det kan vara fika med en god vän, en filmkväll med katten, dans eller om jag vill ha en extra stor dos så blir det ofta föreläsningar, utflykter eller resor. Den här kvällen kommer att stanna i mitt minne länge. En investering i mig själv, det jag tror på, nya tankar och inspiration som stjärnströsslar hela mig.

Skin alla ni fina stjärnor som besöker blogghimlen, likt alla stjärnor på himlen är ni alla unika och har en egen unik lyskraft. Ni bildar vackra stjärntecken och även när molnen skymmer sikten så är ni alla långt mer vackra och gnistrande än ni anar.

Det finns så många odansade danssteg..

.. i min kropp.

Kanske beror det på att jag under så många år tappade bort kärleken till dansandet, precis som jag tappade bort kärleken till skrivandet. Jag vill dansa och dansa igen. Jag vill kunna mera, hitta olika stilar. I danspassen får jag så mycket av det då de omfattar så många danser. Dessutom är jag inte beroende av att ha någon att gå på kurs med utan kan bara dyka upp när jag vill.

Att därför delta i ett zumbaevent med 3 timmar Zumba och 45 minuter Kangoo Jumps kändes verkligen som en bra idé när min tränande vän kom med förslaget. Idag var det dags och även om jag innan undrade om jag skulle orka alla delarna så bär musiken och dansglädjen mig genom dagen. Lite trött nu i kroppen som får vila resten av kvällen, men lycklig över att jag och dansen funnit varandra igen.

När det är rätt så är det lätt skrev jag för en månad sen. Dansen är det för mig. Det märkliga är att precis som med skrivandet så pekar livet med hela handen kring att det här ska ha ett stort utrymme i mitt liv. Undra om den pekande handen fanns där bakom en dimma de år jag inte såg den? Undra om det är något mer spännande jag tappat bort och ska återfinna, eller något som jag ännu inte hittat? Tur att livets skattjakt fortsätter för man vet aldrig vad man finner.

Men dagen innebar även en utmaning, att hoppa omkring på konstiga skor och träna samtidigt genom Kangoo Jumps var sannerligen något att bita i för Fröken Papphammar. Men jag höll mig på fötterna och rev inte ner mina medmotionärer som jag var rädd för. Det var definitivt ansträngande och kul att prova. Kommer dock inte bli min träningsform, jag tror att det blir för enformigt för att tillfredsställa mig.

Visar ett klipp nedan för nyfikna. Min nyfikenhet handlar dock om er läsare. Finns det nåt som du som läser hade glömt och hittat tillbaka till eller en nyupptäckt passion som du tänker ta med dig resten av livet? 

Magic exists.

Who can doubt it, when there are rainbows and wildflowers, the music of the wind and the silence of the stars? Anyone who has loved has been touched by magic. It is such a simple and such an extraordinary part of the lives we live (Nora Roberts).

I vardagsmagins land är allt möjligt och under himlar av rosa fluff och glitter vandrar trollkarlar, magiker, Pippiprinsessor och dansande älvor omkring i vardagskläder. Vi är alla mirakel som fått livet till skänks och med våra egna trollspön kan vi skapa våra egna trollkonster. Vissa dagar lättare än andra.

I ett barns värld är allt möjligt, i många vuxnas värld har man istället fokus på omöjligheter. Men om vi påminner oss om att i förundran och hänförelse finns mycket magi att hämta. Likt ett tomtebloss flammar vardagsmagin till om vi väljer att tända den. I mötet med en annan människa kan det finnas dolda skatter att hämta och nytt skimmer som kan sprida sig över livet, även om det bara är för en stund så kan vi behöva just det så vi orkar med de mer vardagliga stunderna.

Med trollspöt på svaj, lekfullhet i steget och längtan efter att få besöka andra världar (om så bara i tanken) så finner jag en trollkarl. Eller är det kanske han som finner mig? Vi möts för en stund  om så bara i fantasin.

Du å jag Gandalf

Under gryningens dagsljus..

... vaknar staden. 

 Själv har jag varit vaken sedan stjärnorna var tända likt stjärnströssel över den svarta himlen. Morgonträningen har väckt mig och gett mig mer energi än vad den tar. Idag väntar frukostföreläsning om att bemöta främlingsfientlighet i sin yrkesroll som inledning på dagen och jag har tid för en skön promenad genom staden.

När jag vandrar över bron plingar det till i min mobil. Vännen K berättar att detta är en dag som är fylld med  glitter och fluff. Jag lyfter blicken och ser det glittrande vattnet och alla lyktors glans. Så på min promenad in i dagen så hamnar glasögonen på för att se glitter och fluff i alla former. Det man söker finner man, det man uppmärksammar växer.

Så jag finner en randig nalle som jag hoppas finner sin ägare, glitter i Indiskas fönster, stjärnlycka hos Lush, fröken söt skylten som alltid gör mig glad och en vetskap om att fortsätter jag leta under dagen kommer jag att finna ännu mer. En Novembertisdag är det lätt att bara se det gråa och mörka men jag fyller dagen med fluff, glitter, lycka i magen och en fin kväll i brasans sken. Mer glittrande än så blir det inte. 

One who brings happiness to others..

.. will find it står det på min yogithepåse.

Under svart novemberhimmel dricker jag kryddigt the ackompanjerad av tända ljus och stillsam musik. Lyckan kommer till den som bringar andra lycka. Enkelt men ofta sant. Jag har nyss dansat mig svettig på ett danspass som fyller mig med energi, glädje och kraft. Det är ledaren, de andra härliga dansarna och musiken som gör det. För en stund delar vi ett sprakande tomtebloss som skänker lycka och glädje till oss alla. Dansledaren skänker oss lite danslycka och får tillbaka det i 35 glada och svettiga personer som ler ikapp.

Lyckan, kärleken, tacksamhet och glädjen är alla delar av livet som växer när vi delar dem och tar emot dem. Jag tror vi alla kan vara varandras lyckobärare, ställföreträdande hopp och stöttepelare i svåra stunder. Tacksamheten över livet, vardagen, de små sakerna och allt som fyller mig är en av de saker som förändrat mitt liv och min vardag mest.

I min brevlåda dimper månadens finaste brev ner fyllt av tacksamhet. Min gamla Iphone som blivit liggande har blivit till nytta för någon. Han som fått den känner inte mig och jag känner inte honom men för en stund möts våra livsstigar i tacksamhet.

Det handskrivna brevet sitter på mitt kylskåp, som en påminnelse om det som är viktigt för mig i livet. Att leva i tacksamhet och glädje över det goda som kommer till mig. Att genom att dela med mig av något som inte längre har ett värde för mig så blev jag rikare på ett annat plan. Tack livet. Tack Philip T.

Ni är deras ställföreträdande hopp..

.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.

Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.

De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.

De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.

Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.

Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).

Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.

Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:

En droppe droppad i livets älv, 

har ingen kraft att flyta själv. 

Det ställs ett krav på varenda droppe, 

hjälp till att hålla de andra oppe.

"It always seems impossible until it's done"

Gråa stråk och mjuka droppar..

.. bäddar in dagen.

 Av solen syns inte en glimt. Men den finns bakom molnens täcke och i droppars regnbågar finns så mycket skönhet även om det gråa tynger trädens toppar.

En söndag i November kantad av nyckelpigors spår så fattar jag viktiga beslut. Ibland vet man vad man måste göra även om man inte är säker på vart det kommer att leda. Jag plockar fram lite mod som jag behöver, påminner mig om mina egna sanningar och kliver in på en stig som jag inte vet vart den ska leda.

Det vet man väl egentligen aldrig även när man trampar på vardagsstigarna men när man går in det okändas skog så behöver man en lykta att lysa upp vägen med och ryggsäcken packad med förnödenheter och vänners värme.

Under en gnistrande stjärnhimmel..

...  hänger skimrande löv i Cornelias atelje.

Ända sen jag kom i kontakt med Cornelias figurer under min Göteborgstid så har de bott i mitt hjärta. Jag tycker om  hennes uttrycksform och de fulsnygga figuerna med sina egna budskap, glittrande ibland och alltid med egen karaktär.

Jag ska ha en present till mig själv och en till kattvakten, men vad det är svårt att välja. Till sist får hon en busig skyddsängel och själv tar jag en rödglittrande älva. Man kan vandra runt i timmar och titta på hennes skapelser men för att bara ge en liten glimt av filurskatten så visar jag några stycken.

Man kan hitta hur många filurer som helst som blir personliga eller ord på vägen, själv har jag beställt en med egen text för några år sedan till en vän som hon bara älskade.

Om ni vill komma i kontakt med Cornelia eller besöka hennes atelje (ring och kolla att det är öppet först) så når ni henne här. Men de närmsta veckorna kommer hon även att finnas på marknaden i Nordstan och sälja sina filurer.

I en stad som känns som min..

.. sparar jag hjärtestunder att plocka fram de gråa dagarna.

I tre timmar på café Zenit när tisdagsförmiddagen tar sin början möter jag stjärnströsslaren Emma (som har bloggen Livskrafter). Våra livsvägar korsade varandra i bloggvärldens vindlande skog innan vi sedan träffades i verkliga livet.

Vårt samtal berör stora och små ämnen. Vi pratar coaching, kärlek och livet. När vi skiljs åt så känner jag alltid att det finns så mycket mer jag vill veta och diskutera. Det är härligt, ett möte att spara i hjärtat, nya tankar tar jag med mig att reflektera över och saker jag tror på som vi delar gläder mig på min väg.

Senare samma dag möter jag någon som känt mig hela livet, en av pedagogiska mammans vänner som alltid delar med sig av boktips, livsvisdom och snälla ord. Det är livets gåta att ha människor vid sin sida som stöttar en och delar livets upp och nedgångar.

Sista dagen innan jag lämnar så njuter jag Göteborgs innerstad, Haga och Linne. Jag förundras över hur snabbt man kan resa i tiden genom att besöka Kronhusbodarna som ligger ett stenkast från Nordstan, jag besöker en härlig atelje som förtjänar ett alldeles eget inlägg längre fram och sen njuter jag att känna att det här är min stad även om jag inte bor här längre. Det finns platser som är hemma även om man inte tillbringat större delen av sitt liv där. Det tre år som jag bodde här i en stad som fångade mig präglar mig än idag.

När tåget lämnar staden så bär jag med mig den i hjärtat. I återkomsten till huvudstaden möter mitt hjärta ännu en av sina städer.

När solen lyfter himlavalvet..

...över stora staden väntar mina fötter på att få lämna perrongen och kliva på tåget. Det är lördag och dagen har just börjat.

Vecket i tiden mellan två städer fylls med reflektion, läsning och förväntan. Det vilar en dimma över fallna löv och snårig granskog när tåget rusar förbi. Sjöarnas vattenytor suddas ut under älvors dans och jag vilar i tanken under några timmar.

När tåget anländer Göteborg väntar finaste vännen med stora famnen och skratt i sin blick. Att resa bort är ibland som att komma hem. Vänners liv som jag delar i tanken men inte i vardagen fyller mina dagar.Vi samtalar som om tiden stått stilla även om vi känt varandra i många år. Skrattet bubblar inom mig ofta och fyller mig med energi och stillsam lycka.

Nu doftar det hembakt äppelpaj som ackompanjeras av vännens sång. Vår vänskap föddes över en sådan paj och den gör mig rik på riktigt. Jag fylls av glädje att tillbringa ytterligare två dagar i fina staden.  När stjärnorna tänds över söndagskvällen så tänds livets stjärnor inom mig.

Lyckan växer på vår egen åker..

.. och kan inte plockas i främmande hagar (Douglas William Jerrold).

Idag skördar jag vardagslycka. Upptäckarlusta väcks till liv i mötet med gammal kunskap och ny. Bubblig coaching får det att regna stjärnströssel över mig under en härlig fredag i Novembers början. Idag så fortsätter  jag nämligen en pågående resa men mot ny destination genom att utvecklas som coach för att kunna finslipa mitt hantverk och upptäcka mina egna styrkor och svagheter. Det är dags att ta den till en ny nivå.

Stundtals under dagen kommer "presteraren" på besök inombords, med sina kritiska frågor och negativa uttalanden men det är känslan av att bära ett knippe färgsprakande ballonger i handen som jag tar med mig när jag lämnar min första etapp på en ny resa tillsammans med ett gäng härliga coacher som jag kommer att lära mig mycket av och utvecklas tillsammans med. Jag öppnar ett stjärnbestrött paket från Pippi och finner en  stjärnkikare och en gammal skrivmaskin som en vacker gåva under en visualiseringsövning. De döljer värderingar som ska föra mig vidare på färden.

Himlens trollkarl breder ut sin stjärnbeströdda cape så att kvällen kan få ro och natten ta sin början. Under acceptansens täcke vill jag vila på inspirationens kudde och drömma drömmar med socker på. Godnatt min skatt sa alltid pedagogiska mamman när hon nattade mig. Godnatt min skatt säger jag till dagen och allt jag funnit där.

Även en liten nyckel..

.. kan öppna en stor dörr är ett ordspråk som fångar mig direkt.

Tänk vad många nycklar det finns som öppnar upp hjärtan, berättelser, erfarenheter, kunskap och dolda rum om vi använder dem? På livets resa finner vi ibland inte nycklarna men när vi gör det så kan nya världar och rum visa upp sig bakom den låsta porten. Det finns så mycket rikedom och dolda skatter vi inte vet om eller inte visat upp.

Nyckeln kan vara en fråga, ett möte,en kärleksbetygelse, en komplimang, en berättelse eller erfarenhet från någon annans liv eller bara en insikt som landar och öppnar upp för nya världar. Ibland gnisslar låset och det är trögt och ibland så hinner man knappt börja vrida om nyckeln innan dörren slår upp på vid gavel. Jag tycker om att öppna dörrar men ska medge att vi nog alla varit med om att vi försökt hålla emot när den där nyckeln vrids om.

Idag väcker kylan staden till liv tillsammans med gnistrande solglitter, jag klär mig i vinterkappa och nya stövlarna och kliver ut i världen. Igår öppnades en dörr och jag vet ännu inte vad som döljer sig bakom den men jag vandrar vidare i äventyret och ser vad som händer.

Det där med att ofrivilligt stå i centrum..

.. är inte något jag trivs med.

Generellt sett så tycker jag inte om att stå i centrum utan tycker om att vara en iakttagare i kulisserna. Det är många som tror motsatsen om mig.  Så idag när en vikarie (vars pass jag brukar gå på) hoppat in som vikarie på ett pass så frågar han plötsligt om jag inte kan komma fram och leda passet idag med honom för att underlätta för de som är där. Jag blir lite ställd och mumlar nåt om att jag är för blyg för det. Jag tackar honom för komplimangen efter ett tag.

Ibland ser människor något man själv inte ser och ibland tänker jag att jag borde utmana komfortzonen lite mer men som person så behöver jag ställtid för att kliva fram och stå i rampljuset  (om så bara på ett danspass med snälla personer). Det ingår inte i min önskan att vara där utan jag är nöjd i min kuliss. Men en vacker dag kanske jag bara förvånar mig själv och säger ja utan att tänka för mycket. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag dansar fel och det händer mig varje pass och även ledarna stundtals.. men just då sa jag nej. En annan modigare dag så säger jag ja.

I love your blog award...

När Livsnjutaren ger mig en utmärkelse för att han tycker om min blogg så blir jag väldigt rörd och berörd över hans fina nominering.Tack finaste du!! Han skriver: Adventure of Life - en resa med tankar om livet, mycket tänkvärt och poetiskt! 

 I sin kommentar hos mig skriver han något ännu snällare: Just därför, för att du bryr dig, för att du beskriver det vi andra tänker på och har svårt att få fram, för att du har en av bloggvärldens mest annorlunda bloggar, därför vill jag förära dig en award. 

Livsnjutarens blogg är fantastisk så väl i bild som i ord så om ni inte upptäckt den så rekommenderar jag verkligen ett besök där.


Reglerna är egentligen enkla, jag ska nominera ytterligare 5 bloggare vars bloggar betyder något för mig. Det svåra är ju att bara välja fem, men de fem jag till sist har bestämt mig för att nominera med kärlek är följande bloggar:

Livskrafter - Ingen överraskning för er som följer mig men den är så sprakande, energirik och fylld med så mycket klokskap att hela jag blir glad.

Livet och jag - Moi guidar mig genom livet med både sin egen klokskap och citat av andras. Hennes foton är helt fantastiska och öppnar nya världar inom mig och fyller mig med känslor.

Blindstyre - Har skarpare ögon än de flesta och fångar livet och stunder i fantastiska foton. Finner det vackra där andra ser något förbrukat.

Kanarin - Skapar underverk med sina händer, så välgjorda och som väcker lyckokänslor när jag ser dem.

Oroshjärta - Som med några få ord öppnar mitt hjärta och får mig att känna djupt i hjärtat. En sann ordkonstnär vars bok jag vill hålla i min hand.

Till er som fått den, ni får välja om ni vill ta emot den med hjärtat eller ge den vidare till 5 favoritbloggare, då kopierar ni bilden och kommenterar sedan hos dem att ni har en award att hämta.

I lövens regn ringlar dimmans stråk..

... som en höstens smekning mot kinden.

Det är söndag och jag dricker luften i djupa andetag där jag vandrar genom staden och ser lyktors sken leka i dess mörka vatten mellan öarna som bildar huvudstaden. Jag tänker på bloggvärlden och vad den betytt för mig.

Innan jag klev in i bloggvärlden för 4,5 år sedan hade jag ingen aning om vilka möten, människoöden och inspiratörer som skulle kliva in och faktiskt förändra mitt liv. Jag har funnit nya vänner, blivit uppmuntrad i mitt skrivande, hittat tankar hos andra som slår an en ton hos mig och gör mitt liv rikare.

En av de finaste jordänglar som jag nog inte skulle mött om vi inte hittade varandra på bloggens stjärnhimmel är inspiratören Emma Karlsson (med bloggen Livskrafter). På klingande dalmål, nära till skratt och allvar så är hon en person som stör stjärnströssel över de hon möter. När det blev klart att hon skulle ge ut en bok så visste jag att den ville jag läsa. Det har jag gjort och sen gett vidare några till inspiratörer i min närhet. Boken heter: Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar. En Må bra bok i Jantelagsland.

Boken fångar mig, får mig att tänka och bekräftar saker jag tror på. Självklart talar vissa texter mer till mig men alla har något att säga. Dessutom vet jag hur genuin Emma är angående det hon skriver. Hon är här för att förändra världen och det är stort. I boken finner jag även en bekant dikt, den står nämligen på en tavla jag köpte av henne för ett tag sedan. Jag blev förälskad såväl i texten som i bilden. Om ni vill läsa den i sin helhet kan ni göra det i det HÄR inlägget. Om ni vill köpa boken finns mer information HÄR.

Jag rekommenderar denna bok varmt och tänker att det är inte säkert den nått min hand om det inte vore för att jag en dag tänkte att det var dags att hitta tillbaka till skrivandet och börja lyssna på mina egna tankar. Inte hade jag en aning om att det skulle finnas andra som ville läsa det jag hade att skriva.

Himlataket välver sig över Svedmyraskogen och snart tar natten vid. Jag kryper till sängs på en bädd av tacksamhet och tänker att man vet aldrig vad som väntar när man gör någonting nytt, ibland är det något alldeles underbart som leder livet in på nya vackra vägar.

I mitt hjärtas rum

.. bor omhändertänksamheten om man låter den ta plats och inte tappar bort sig i stressande labyrintgångar där man tappar livsperspektivet och inte ser längre än till nästa krök.

I mitt hjärta har en liten stjärnprinsessa flyttat in, 29 veckor gammal har hon redan anlänt i världen, här vill vi ha henne kvar. Hennes föräldrar får min omhändertänksamhet, det är de små handlingarna som blir de stora i livets prövningar har jag insett. Att finnas där och lyssna eller göra något praktiskt. Att de vet att jag kommer om de ber mig. Deras omhändertanksamhet har alltid omfamnat mig i mina svåra stunder.

Frågan som står på en cafedörr fångar min uppmärksamhet och mitt svar blir att jag försöker åtminstone. Jag väljer att tro att de flesta svarar samma sak. När visade du omhändertänksamhet senast?

I wear the smile you gave me..

... står det på linnet i ett skyltfönster.

Det får mig att stanna till och le. Jag älskar som bekant ordspråk och lek med ord. Jag bär leendet du gav mig. Så oerhört sant, ett leende möts ofta av ett annat leende. Men vi bär leenden tack vare snälla ord, något som gör oss glada, ett minne, andra människors handlingar eller kanske bara höstlövens glans.

Vi bär de leenden vi gett varandra, en sån fin tanke. Som lyckoringar på livets vattenyta som sprider sig längre ut tills ingen vet var det började och ingen vet vart det slutar.

När det är rätt så är det lätt..

... när det är lätt så är det rätt brukar Kay Pollack säga.

Tillit var namnet min vän K ville påminna mig om. Plötsligt faller allt på plats, nya efterlängtade utmaningar kommer i min väg likt en virvlande höstvind.

Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb vilket jag verkligen menar. På senaste tiden så har jag dock känt att jag behöver en ny utmaning eftersom jag lätt blir uttråkad och kan känna att det blir enformigt (trots att det nog egentligen är det sista man kan säga om mitt arbete). Behöver luft under mina vingar för att kunna stötta andra att flyga.

Likt en höstvind som sveper in och virvlar runt bland löven så kommer nu luft under vingarna i form av utbildning och skrivande. Jag har fattat beslutet att läsa fortbildning inom coaching vilket innebär att jag sedan kan certifieras på PCC-nivå när jag har tillräckligt många timmar. Det är dock inte det viktigt för mig handlar det om att kunna slipa hantverket och bli bättre på det jag gör.

Inom skrivandet så ska jag skriva ett internt material till min arbetsplats kring hur jag arbetar med professionell coaching med vår målgrupp (unga vuxna med psykisk ohälsa och komplex problematik) eftersom det inte är vanligt att de kommer i kontakt med coaching på det viset. Ett material där jag beskriver coaching, målgruppen, mitt arbete (inklusive övningar som används och hur) samt mina reflektioner kring det arbetet. Det känns jätteroligt att få sätta det på pränt och försöka tydliggöra det som för mig blivit min vardag.

En göteborgsresa behöver bokas om då den krockar med utbildningen. Bloggvännen Chissra har gett mig hennes retur på en biljett hon inte nyttjar eftersom hon inte kommer använda den. Jag hittar en ny biljett till exakt samma pris och tänker på det Kay Pollack brukar säga. Tillit, lätthet och glädje kännetecknar det som händer nu.

Saker faller på plats likt singlande löv som lägger sig tillrätta för att skapa höstens eget lapptäcke.

Morgonens regn slår mot rutan och väcker dagen till liv.

Jag är redan vaken. Istället för att ligga kvar i sängen stiger jag upp, kokar yogithe och låter regnet bli min melodi in i tisdagen. I bloggars rader finner jag livsklokheter och andra horisonter att blicka ut över. Jag lär mig om livet utifrån andras världar och tankar likt en livsbok med noveller där olika författare satt färg på världen.

Funderingar faller under dagarna likt lövregn kring beslut som ska fattas där magkänsla och logik måste finna varandra. Logiken tar över och jag snurrar in mig i tankar som ligger längre fram. Jag finner frågor istället för svar. Mina vänner leder mig rätt igen genom att påminna mig om det jag tror på, det som är viktigt för mig och tilliten till att allt blir som det är tänkt.

När jag följt mitt hjärtas röst har jag alltid hamnat rätt vilket jag tänker göra även denna gång. Mitt beslut är fattat och nu behöver jag hitta lösningen för att realisera ännu en dröm. Idag träffar jag vännen K för att reda ut tankarna kring detta. Vi stöttar varandra som vänner och i  vår utveckling som mentorer/coacher/vägledare/utforskare på spunkjakt i livet.

Färglatt lövströssel prasslar när jag vandrar på min livsstig under mitt prickiga paraply. Min vän k's sms från i torsdags påminner mig om det jag tror på. Då tänds solen i mitt bröst även om regndropparna leker i trädens toppar.

Ibland när man går fel...

.. kan man hitta rätt.

Det är det som händer mig och min vän när vi letar en plats från en bok vi båda läst. I Gamla stans gränder finner vi den allra finaste lilla butik, blandad med antikviteter, böcker, design, gammalt och nytt, billigt och dyrt. Vi vindlar omkring därinne under glada små rop och lovar att komma tillbaka.

Detsamma gäller med livet. Ibland tror vi att vi går fel när vi egentligen hamnar helt rätt. För det är inte alltid den stora upplysta och raka vägen som leder oss dit vi vill. Ibland vill jag kontrollera vissa saker fastän jag vet att det är i tomrummet och närvaron mycket händer. Det är så jag träffat många av mina vänner, mina tidigare kärlekar och hittat nya hobbies. Ibland är livet långt mer finurligare än jag kunnat tänka ihop.

Hittade vi vad vi sökte då? Jo, vi fann honom.. den lilla pojken som blickar mot månen på en plats i Gamla Stan som varit gömd för mina ögon. En liten glimt av vardagsmagi när man finner något som alltid funnits där men som man inte sett. Så är det också i livet ibland.

Vackra September sänker sina sista mörka timmar..

.. upplyst av fullmånen över Svedmyraskogen som imorgon vaknar i Oktobers gryning.

När lugnet sänker sig efter danskurs och vilsam söndag så tänker jag tillbaka på veckan som gått och varit fylld med gåvor, både stora som små. Väntade och oväntade.

Listskrivande och uppräkningar är något som jag ofta ägnar mig åt. Så i månens sken skrivs en tacksamhetslista över veckans gåvor så att jag minns dem en av livets gråa dagar:

Tack för:
... Klas Hallbergs finurligheter och att jag vann en gratiskväll som jag kommer minnas länge.
... Morgonyogalektion som en vän höll i till fågelkvitter och soluppgång.
... En oväntad present från en nyvunnen vän som nog vet att jag gillar kreativ insikt.
... Mysig fika på smultronstället Bellmanmuseet på Långholmen som jag inte känt till men kommer återvända till.
...En härlig kortlek jag kan använda i coachingen som en vän köpt till mig.
... En spontanfika med min brors flickvän som var i stan över helgen.
... En fin komplimang på ett danspass.
... Att få höra rösten av mamma, mormor och morfar som bor så långt borta men som egentligen bor nära i mitt hjärtas rum och som jag alltid bär med mig i tanken.
... Smörstekta kantareller på toast.
... Roliga coachingar, har verkligen världens roligaste arbete.
... Ny orkanliaklänning.
... Månadens glossybox.
... Å massa mer saker som jag inte kommer på nu.

Tänk vad rik jag känner mig efter den här listan, på allt gott som kommit till mig. Tack livet.

Dags att utvärdera Argi+

... och hur den har fungerat för mig. 

För cirka en månad sen så började jag ta produkten som testperson åt Fru Martinsson. Produkten beskrivs såhär: 

Det är ett tillskott av näringsämnen som medverkar till att bevara ett normalt fungerande immunförsvar efter att du tränat. ARGI+ består av en idealisk sammansättning av viktiga näringsämnen, nämligen ett högt innehåll av aminosyran L-arginin, i kombination med extrakt av vindruvor, granatäpplen och nyttiga bär. Dessutom får du ditt dagliga behov av värdefulla vitaminer som C, D, K, B6, B12 och folsyra.

Jag kan inte säga hur den påverkat immunförsvaret då jag sällan är sjuk. Under månaden hade jag dock snuva en vecka och det är ju svårt att veta om det var lindrigare än det skulle varit. I början märkte jag ingen skillnad alls men de sista tio dagarna märkte jag en avsevärd skillnad framförallt relaterat till träningen. Jag har testat att ta produkten på kvällen, morgonen inför träning och efter träning. 

För mig var den mest effektiv att ta en halvtimme innan träning (ett tips jag fick av en annan bloggare). Det som jag märkte är att jag hade mer ork under själva träningen (oavsett om det var styrketräning, intensivt danspass eller boxningspass) och jag återhämtade mig mycket snabbare efter träning. Under passet kände jag ett mindre behov av att dricka än vanligt. Mitt vatten brukar alltid ta slut och nu upptäckte jag att ungefär hälften var kvar. Jag kände mig starkare, piggare och med mer kraft helt enkelt. Till er som undrar hur mycket jag tränar så tränar och dansar jag mellan 5 och 10 timmar per vecka. 

Jag tillhör inte dem som tycker att det ska vara nödvändigt med tillskott vid träning utan om man äter som man ska så tycker jag det ska räcka. Men min kropp reagerar på träning och mitt blodvärde påverkas (dvs blir lägre) av det har det visat sig så det var en av orsakerna till varför jag ville pröva produkten. Nu är det ett tag innan jag ska lämna blod, annars hade det varit kul att se om det verkar vara opåverkat. 

En annan orsak var att jag ville se om jag var piggare överlag och det har jag nog varit nu när jag tänker efter.  Nu när produkten är slut ska det bli intressant att se om jag märker nån skillnad i motsatt riktning.  Jag blev positivt överraskad kan jag därför verkligen påverka. Stort tack till Fru Martinsson för att jag fick chansen.

Sorgen är en bit av livet..

.. den visar att man lever säger föreläsaren på föreläsningen om att möta människor i sorg.

Det är utbildning via jobbet men det blir ju en livskunskap att ta med sig. Jag möter i mitt arbete många gånger personer med mycket sorg. Sorg som såväl handlar om förluster men även om förlorade drömmar och avsaknad av något.  För sorg handlar om så mycket mer än enbart förluster och ingen kan värdera vad du har rätt att sörja eller hur länge.

Det kan vara avsaknaden av en trygg barndom, att inte ha några vänner, att varit mobbad och inte fått tillhöra ett sammanhang. Eller sorg över att drömmen om utbildning, arbete, kärleken eller att få barn inte införlivades. Men vi talar inte så ofta om sorg, vet inte vad vi ska säga. Ibland kanske vi försöker släta över eller trösta den vi möter. Men ofta tror jag dock att det handlar om att våga lyssna och finnas där. Det är inte klokord man kanske behöver utan snarare medmänsklighet.

Jag tror på att fråga personen om vad den behöver. Vill du prata så finns jag här, men ibland kanske man inte vill prata just då. Man kanske vill göra nåt helt annat och det är också ok. Vem ska tala om för en annan människa hur den ska sörja? Men att sorgen behöver ta den tid den behöver och att vi inte kan undvika den utan behöver gå rakt genom den det tror jag på.

Hur gör jag själv då? Jag är nog faktiskt inte alltid så bra på att släppa in människor i min sorg. Jag gör det med några få men jag funderar mycket, promenerar nästan ännu mer och känner inåt. Umgås bara med personer jag känner mig trygg med (i den utsträckning jag kan påverka det) och signalerar när jag behöver prata och när jag faktiskt kanske bara vill göra eller prata om nåt annat.

Vi bär alla våra sorger i livsryggsäcken, men kanske lättar bördan om du väljer att göra det som just du behöver. Dela den med nån, skriv av dig, ta hand om dig själv. Hitta din väg genom sorgen helt enkelt.

Förenas i frågan...

.. istället för att käbbla om svaret uppmanar Klas Hallberg.

Klas är en av mina absoluta favoritföreläsare och inspiratörer, både för att han väcker nya tankar och bekräftar andra som jag redan tänkt. Igår hade jag turen att få lyssna på en av hans testföreställningar som han höll i inför sina föreläsningar i april. Jag vann biljetten och blev jublande glad när jag fick veta det.

Konsten att med underfundighet, klokhet, skratt, seriositet och hjärta få fram sitt budskap tilltalar mig. Det är därför jag tycker om att lyssna till Klas och för att han verkligen HAR ett budskap. I mitt block landade många tankar, än har alla inte landat i mig.

Att inspireras och utmanas tankemässigt är så viktigt för mig. Att påminnas om det jag tror på eller ta ställning för mina egna värderingar gör mina konturer tydligare. Det får mig att må bra. Föreläsningen och skrattet som bubblade i mig under stora delar fyllde mig med energi. Ibland fastnar vi verkligen i käbblandet om svaren trots att våra svar kan vara olika, att diskutera frågorna och lyssna på någon annans svar och tankar kan ju vara långt så mycket intressantare.

Några timmars föreläsning kommer att ge långt mycket mer energi och inspiration än jag kan beskriva här. Tack för det!

Ingen kan vara nere med en ballong...

.. som Nalle Puh säger.

Så när jag i min skog springer på två ballonger under gårdagen så sprider sig ett leende. De senaste dagarna har jag haft stunder av vemod och funderingar över en del sidor av mitt liv. För mig är det viktigt av dagar med reflektion och eftertanke. Även om jag är optimist så tror jag inte på att trycka undan känslor som tvivel, vemod och  funderingar kring livet. Man ska acceptera dem, vara i dem och lyssna på vad de har att säga. Men ibland fastnar man lite.

Idag kände jag att nu får analyserandet vara över (min analytiska förmåga har en tendens att ibland fastna i överanalyserande) så jag försökte hitta ballonger att ta mig upp med. Jag messade en vän och bad om ett peppmail (ingen människa är en ö anser jag) och fick det finaste av peppmail som hjälpte med perspektivskifte och hitta tillbaka till tilliten. Sen dansade jag i två omgångar, när tankarna trasslar in sig tror jag på att antingen göra nåt med händerna eller låta kroppen arbeta så tanken får vila ett tag.

När jag kryper till kojs så känner jag att mina ballonger lyft mig en bit. Det känns gott att somna på.

Ett fint möte..

.. när man minst anar och som inte hänt om jag inte börjat blogga.

När fredagsmolnen sänker sig över solen under eftermiddagen så möts vi upp i vimlet på centralen. Den där sökande blicken när man inte riktigt vet vem man söker och det bekräftande leendet när man hittar rätt. Fyra timmar senare när vi skiljs åt  så sker det med en varm kram efter härliga timmar och ett samtal som lyft stora saker och små detaljer.

Att träffa någon i verkliga livet som bara följt bloggen har jag numera gjort några gånger, med ett sånt möte så finns alltid hos mig funderingar innan. Bloggen visar ju bara en sida av mig, den blir ganska tillrättalagd och med fina ord, i vanliga livet så har jag andra facetter och skiftningar. Är en ganska bubblig och spontan karaktär som inte alltid tänker innan jag talar.

Men tänk ändå, när jag började blogga för lite mer än fyra år sedan hade jag inte en aning att jag skulle möta så många härliga människor via mitt bloggande och få ta del av så många livsöden och tankar. Livet är rikare än man anar och kärleken finns överallt, akta så du inte trampar på den i din promenad genom livet.

Ännu blommar rosen..

... under morgonens frost som väcker hösten till liv.

I grönskans kant växlar färgen till guld och rött när hösten börjar veckla ut sin vackra kappa. Favorithalsduken värmer mig och mina kinder njuter krispig luft i solskensglans.

Hösten målar mitt liv i färger och stämningar som jag tycker om. Jag fyller dagar och kvällar med det som fyller mig med energi, lugn, tacksamhet, eftertanke och lycka.

Mina fötter dansar, mina händer boxas, min rygg stretchas i yogan, min mun fylls med varm choklad och mina ögon njuter ordens lek när jag läser. Så oändligt tacksam för kroppens ork, styrka och hur den bär mig genom livets växlingar såväl tunga dagar som fjärilslätta gryningar.

Äppellycka fyller mina sinnen. Skymningen målar himlen och sänker sig sedan över trädens toppar och taknockar i min stad. Likt ballonger som stiger mot skyn lyfts jag upp av vetskapen om allt fint som finns hos mig.

Mitt liv har blivit så långt mycket härligare, rikare och meningsfullt än jag kunde ana när jag växte upp i den lilla byn och tittade upp mot stjärnorna och undrade var livet skulle ta mig. Det tog mig hit och här har jag det bra bland höstblom, lövgolv och vackra dagar.